4.10.1991

KONSUMENTOMBUDSMANNENS YRKANDE

KO har yrkat att Ömsesidiga bolaget Företagarnas FörsäkringFennia med stöd av konsumentskyddslagen (KSL) 3 kap. 1 och 2 § vid vite förbjudes att vid fortlöpande frivilliga konsumentförsäkringar tillämpa försäkringsvillkor, enligt vilket försäkringsbolaget har rätt att under försäkringens giltighetstid förändra försäkringsvillkoren på så sätt att förändringarna i villkoren träder i kraft då försäkringsperioden växlar, såvida konsumenten inte då han fått kännedom om avtalsförändringen sagt upp försäkringen.

KO har begärt att Finska Försäkringsbolagens Centralförbund beredes tillfälle att bliva hört i saken.

Försäkringsbolagen har normalt ett sålunda lydande villkor med i sina skadeförsäkringsavtal: "Om försäkringsvillkoren eller premiegrunderna ändras under försäkringsperioden, beaktas ändringarna från början av följande försäkringsperioden. Om försäkringstagaren inte godkänner ändring av villkor eller höjning av premie på annan grund än indexbindning kan han skriftligt säga upp försäkringsavtalet att upphöra från början av tidigare nämnda försäkringsperiod. Uppsägningen bör ske inom 30 dagar från det försäkringstagaren fick kännedom om ändringen."

KO har under år 1988 haft överläggningar med Finska Försäkringsbolagens Centralförbund rörande ändringar i försäkringsvillkoren. Vid överläggningarna behandlades också sådana fall, då det sker begränsningar av det skydd försäkringen ger. KO ansåg att den obegränsade möjligheten att göra ändringar i försäkringsvillkoren är oskälig ur konsumentens synpunkt. Finska Försäkringsbolagens Centralförbund godkände inte KO:s åsikt.

Som resultat av överläggnigarna kom det till stånd en samling anvisningar rörande förändringar i avtalsvillkoren och hur dessa skulle meddelas. Finska Försäkringsbolagens Centralförbund har rekommenderat sina medlemmar att tillämpa dessa anvisningar. Rekommendation avser dock inte, vad förfaringssättet då försäkringsvillkoren förändras beträffar, de uppfattningar, som KO framfört.

Det försäkringsbolag, som är svarande, använder vid frivilliga konsumentförsäkringar villkor, som innebär att ändringar beaktas då försäkringsperioden växlar. Konsumenten har för sin del möjlighet att säga upp försäkringen inom 30 dagar från det han fick kännedom om ändringen.

Enligt försäkringsavtalslagen (132/33) 12 a § får premie för försäkring, vid vilken försäkringsgivarens ansvarighet ej upphör före försäkringstidens utgång även om premie icke erlagts inom utsatt tid, jämte dröjsmålsränta på högst 12 procent eller dröjsmålsförhöjning i ett för allt på högst 10 procent, indrivas i utsökningsväg utan dom eller utslag med iakttagande av vad om utsökning av skatter och avgifter är stadgat, under förutsättning att försäkringsbolaget gjort anteckning härom på premiekvittot. Försäkringsbolagen har i sina villkor tagit med en klausul enligt detta stadgande.

Däremot innehåller försäkringsvillkoren vanligen inte uppsägningsrättigheten enligt försäkringsavtalslagen 13 §; enligt försäkringsavtalslagen 13 § skulle bolaget ha rätt att säga upp avtalet att upphöra efter tre dagar, såvida premien inte erlägges i rätt tid.

Försäkringsavtalslagen 12 a § tillämpas också vid ändring av villkoren för fortlöpande försäkringar; konsumenten förblir bunden av försäkringsavtalet, även om han skulle underlåta att betala premien. Det förutsättes inte att han uttryckligen godkänner ändringen av villkoren.

Enligt KSL 1 kap. 1 § tillämpas lagen på utbud, försäljning och annan marknadsföring av konsumtionsnyttigheter från näringsidkare till konsumenter. I andra momentet av samma stadgande uteslutes lagstadgade försäkringar och arbetstagares grupplivförsäkringar från dess tillämpningsområde. Av stadgandets lydelse kan man draga slutsatsen att lagen är tillämplig på frivilliga försäkringar. I KSL:s förarbeten fastställes det också att reglerna rörande avtalsvillkor skall omfatta alla konsumtionsvaror och -tjänster. Ehuru det finns stadgande om försäkringsvillkor också i försäkringsavtalslagen, förhindrar inte blotta förekomsten av denna lag att KSL:s 3 kap. tillämpas. I samband med en totalbedömning av avtalet förutsättes det däremot att hänsyn tages också till den ifrågavarande branschens särdrag. Denna ståndpunkt har också kommit till synes i det av högsta domstolen (HD) fattade avgörandet, som avsåg marknadsdomstolens behörighet med avseende på bankernas inlåningsvillkor (HD 1986:II 135).

Ett avtalsvillkor kan med stöd av KSL 3 kap. 1 § anses vara oskäligt om det till sin karaktär eller typ är ägnat att gynna näringsidkaren i den grad att det inte längre kan anses råda en skälig jämvikt avtalsparterna emellan. I regeringens proposition samt i förslaget till konsumentskyddslagstiftning nämnes som ett exempel på oskäligt villkor en klausul, enligt vilken näringsidkaren förbehålles rätt att ensidigt ändra avtalets innehåll. Bakgrunden är den till avtalsrättens grundstenar hörande tanken "pacta sunt servanda". Om ett avtal ingåtts i enlighet med avtalslagen, binder det ingångna avtalet båda avtalsparterna. Om man sedan önskar förändra avtalet fordras därtill båda parternas medverkan. Ett bindande avtal kan normalt inte anses ingås enbart därför att den ena parten förblir overksam.

Försäkringsavtalslagens stadganden är i huvudsak dispositiva. Lagen innehåller inga regler om ändring av försäkringsvillkoren. För skadeförsäkringarnas del har det utbildats en praxis, enligt vilken försäkringsperiodens längd är ett år och enligt vilken försäkringen automatiskt fortsätter ett år i sänder, såvida inte någon av avtalsparterna säger upp den. Dessa försäkringar är därför i praktiken i kraft tills vidare. Det finns visserligen också tidsbegränsade skadeförsäkringar, som upphör utan uppsägning då försäkringsperioden gått till ända.

Ur konsumentens synpunkt är den automatiska fortsättningen av försäkringen på så sätt bra, att systemet hindrar att konsumenten blir utan försäkringsskydd, om han inte kommer i håg att sköta om att försäkringen hålles i kraft eller att teckna ett nytt avtal. Å andra sidan kan konsumenten årligen bedöma om han skall säga upp avtalet, såvida han inte längre behöver försäkringsskyddet eller konsumenten önskar ingå avtal med något annat försäkringsbolag.

Med den automatiska kontinuiteten sammanhänger enligt försäkringsavtalslagen 12 a § att försäkringsbolaget i utsökningsväg kan indriva förfallna premier. Då behöver bolaget inte så snart som betalningsförsummelsen konstaterats säga upp försäkringen (försäkringsavtalslagen 13 §) utan bolaget får av konsumenten premien för hela försäkringsperioden.

Kontinuerliga försäkringar utgör på så sätt en avvikande avtalsform genom att konsumenten har förbundit sig att stanna kvar i avtalsförhållandet tills vidare, ehuru avtalsperioden inte är längre än ett år. Endast en uppsägning avbryter avtalsförhållandet vid försäkringsperiodens utgång. Ehuru konsumenten inte skulle på något sätt vara aktiv och skulle lämna sin försäkringspremie obetald, fortsätter försäkringen dock år efter år, såvida bolaget får sin premie i sin helhet indriven i utsökningsväg innan försäkringsperioden är slut.

Eftersom ovan beskrivna konstruktion enligt försäkringsavtalslagen är möjlig, kan den inte i och för sig anses vara oskälig. En tillämpning av systemet förutsätter emellertid alltid att den fördel, som försäkringsbolagen får genom den starka avtalsbindningen, balanseras i avtalsvillkoren. Balanseringen är naturligen viktig därför att systemet avviker från gällande normer beträffande avtals giltighetstid.

Det är allmänt erkänt att det vid långvariga avtalsförhållanden kan komma att uppstå behov av att granska avtalsvillkoren. Förhållandena kan komma att i avgörande grad förändras efter den tidpunkt, då avtalet ingicks. För att det skall kunna göras ändringar i gällande avtal till följd av ändrade omständigheter förutsättes det i regel att förändringarna beror på utomstående oväntade händelser, som kan objektivt fastställas. Rätt till ensidiga förändringar accepteras vanligen inte och det har ej heller vanligen ansetts vara tillräckligt att vid en ensidig ändring av avtalet den andra parten endast lämnas möjlighet att säga upp avtalet. Konsumentens benägenhet att vara passiv får inte utnyttjas på så sätt att avtalsförhållandets innehåll i väsentliga stycken ensidigt kan förändras enligt näringsidkarens behov.

Ett försäkringsavtal är ett avtal av speciellt slag därför att den produkt, som är föremål för avtalet, i själva verket definieras i avtalsvillkoren. Försäkringar finns inte utan försäkringsavtal. Då det vid en fortlöpande försäkring tages med villkor, enligt vilka försäkringsbolaget har rätt att efter eget bedömande förändra vilket försäkringsvillkor som helst under det att konsumenten dock förblir bunden av avtalet, kan resultatet inte längre anses vara skäligt sett ur konsumentens synpunkt.

Denna konstruktion kan i ett ytterlighetsfall leda därhän att en försäkrigstagare, som förblir passiv, vid ett försäkringsfall finner sig vara part i ett avtal, som har helt annat innehåll än det, som han i början hade förhandlat om och ingått. Också i ett sådant fall, då försäkringsbolaget skulle ha förändrat centrala delar av avtalet, är konsumenten bunden av avtalet och kan bli föremål för utmätningsåtgärder. Detta är förhållandet, ehuru avtalsslutet i sig är helt frivilligt. Tillspetsat skulle man kunna säga att ett försäkringsavtal i sin nuvarande utformning är ett avtal, där det i början räknas upp en stor mängd avtalsvillkor och till slut konstateras "april, april, det är inte alls avtalat".

Försäkringar hänföres numera också till konkurrenslagstiftningens område, varför de olika bolagens försäkringsprodukter i varje fall inte till alla delar är sinsemellan lika. Bolagen kan, och påstår också att så sker, konkurrera med varandra förutom beträffande premierna också genom att förbättra försäkringsskyddets omfattning, ersättningspraxis och service. Konkurrenslagstiftningens uttryckliga ändamål är också att säkerställa konsumenternas ekonomiska fördel. Även ur konkurrensfrämjande synpunkt förefaller det vara betänkligt att ett försäkringsbolag exempelvis kan minska det skydd, det med konsumenten träffade försäkringsavtalet ger, och likväl vara säkert på att premien förblir oförändrad.

Rättigheten att förändra villkoren har i kombination med det kontinuerliga ikraftvarandet bl.a. lett till att de uppgifter, som konsumenterna har fått beträffande ändringar i försäkringsvillkoren har varit bristfälliga och oklara. Enbart information är emellertid inte alls tillräckligt då det är fråga om centrala och väsentliga förändringar i försäkringsskyddet.

I själva verket kan man, då det är fråga om ändringar i villkoren, inte ens tala om att det ursprungliga avtalet fortsätter. Det är tvärtom fråga om att det ursprungliga avtalet upphör och ett nytt erbjudes. Det strider då mot alla avtalsrättsliga principer om konsumenten genom passivitet för flera år bindes vid det ändrade avtalet. Bolaget säger ju inte upp försäkringen utan litar på att konsumenten förblir overksam; i sista hand kan bolaget förlita sig på utmätning av premierna.

Den av försäkringsbolaget gjorda ändringen av villkoren kan inte jämföras med det vanliga läget, då en försäkringstagare säger upp försäkringen. Om konsumentens försäkringsbehov ändras eller om konsumenten finner att något annat bolag betjänar honom bättre, hinner konsumenten med att i lugn och ro innan försäkringsperioden gått till ända bedöma och jämföra alternativen. Då det gäller avtalsförändringar har konsumenten inte mera än en månad på sig för att reda ut vad ändringarna, som kanske därtill meddelats honom bristfälligt, innebär för hans del och vad som står i övriga på marknaden förekommande alternativ. Det oskäliga i försäkringsbolagens rätt att ändra villkoren accentueras vid tillfälle, då konsumenten inte har varken tid eller möjlighet att efter det han fått kännedom om ändringarna i villkoren vidtaga några som helst åtgärder.

Försäkringsbolagen har till och med möjlighet att använda sig av den vidsträckta rättigheten att göra förändringar som ett marknadsföringsmedel genom att lämna ett lockande erbjudande understött av en omfattande reklamkampanj och efter några försäkringsperioder förändra centrala avsnitt i erbjudandet. Konsumenten har svårt för att föreställa sig att han också genom att förbli passiv hamnar i det läget att han på ett eller annat sätt får betala premien också för den ändrade produkten, som inte nödvändigtvis alls motsvarar vad som på sin tid marknadsfördes till honom. Då centrala villkor förnyas sker det en väsentlig förändring i avtalsförhållandet och det föreligger inga förutsättningar för att avtalsförhållandet skall fortsätta i det nya läget. Man kan inte anse det vara en ur konsumentens synpunkt utjämnande faktor att försäkringen visserligen förblir i kraft, men att försäkringsskyddet har förändrats på ett sådant sätt att det inte längre nödvändigtvis motsvarar hans ursprungliga avsikt.

En förändring av försäkringsvillkoren kan inte jämföras med andra långvariga kreditförhållanden, som exempelvis el- och telefonavtal. Föremålet för sådana avtal är en kontinuerligt levererad nyttighet och vad elektriciteten beträffar har näringsidkaren en i lag fastställd leverans- och avtalsskyldighet. Huvudprestationen vid sådana avtal förblir oförändrad och ändrade villkor kan enbart avse bolagets sidoprestationer. Försäkringsgivaren kan alltså ändra vilken som helst, även ur avtalsparternas synpunkt väsentlig, del av avtalet. Försäkringsgivaren kan till och med förnya alla avtalsvillkor på samma gång och sålunda alltid på nytt bestämma innehållet i den egna prestationen, under det att konsumenten för sin del inte kan på något sätt påverka avtalets innehåll och ej ens som motvikt mot den obegränsade rätten att ändra villkoren för utsätta att försäkringspremierna förblir oförändrade. Vid försäkringsavtal framstår därför med ovanlig tydlighet obalansen i förhållandet mellan konsumenten och näringsidkare i de fall då standardavtal användes. I avtalshelheten finner man igen faktor, som i någon mån skulle framvisa ens ett försök att skapa balans i avtalsförhållandet.

Den obegränsade rätten att göra ändringar i avtalen kan inte grundas på försäkringsavtalens speciella natur. Bolagens soliditet och likviditet har inte avsetts att bliva garanterad genom att konsumenterna genom passivitet förblir bundna vid försäkringsavtal. Premieinbetalningen förblir sålunda säker, men det torde inte ha varit meningen att ställa försäkringsbolagen i en annan ställning än andra i en marknadsekonomi med varandra konkurrerande företag. En ensidig rätt att ändra avtal hindrar därför en effektiv konkurrens. Det kan ej heller anses vara ett ur konsumentens synpunkt gott avgörande att hans försäkring förblir i kraft även då det är fråga om en ny ur hans synvinkel för beslutsfattandet i avgörande delar förändrad försäkring. Det är oskäligt att konsumenten inte har någon säkerhet beträffande sina framtida rättigheter och skyldigheter. Försäkringsbolaget kan exempelvis årligen ändra de för hemförsäkringen gällande skyddsanvisningarna. Konsumenten kan ha investerat i vissa i skyddsanvisningarna förutsatta åtgärder, för att påföljande år varsebli att bolaget har ändrat fordringarna så att konsumentens kostnader ökar på visst sätt.

Det är oskäligt att konsumenten träffar avtal om en viss försäkring, vars innehåll försäkringsbolaget dock kan ensidigt årligen förändra. Konsumenten smusslas in i ett avtalsförhållande, där den starkare parten fritt kan ändra på avtalets innehåll och där konsumenten mot vanligheten blir bunden genom passivitet. Den direkta möjligheten att få utmätning understryker avtalsvillkorets oskälighet: om försäkringsbolagen efter kort tid skulle säga upp de försäkringar, där premien inte erlagts bleve konsumentens rättsliga ställning inte lika problematisk som för närvarande. Det bör noteras att försäkringsbolagen inte ens tar med den rättighet att säga upp försäkringen, som grundar sig på betalninsförsummelse, i sina avtalsvillkor. Bolagen förbinder sig däremot att hålla försäkringen i kraft trots betalningsförsummelse, i medvetande om att det går att i utsökningsväg indriva premierna. Avtalsvillkoret förefaller närmare vara ett finansieringsmedel än omsorg om att konsumentens försäkring skall fortsätta.

Det villkor, som är föremål för förbudsyrkandet är oskäligt och stridande mot KSL 3 kap. 1 §, eftersom det ställer konsumentparten i en väsentligt svagare ställning än näringsidkaren. Försäkringsbolaget förhandlar med konsumenten beträffande avtalet och preciserar avtalets innehåll genom att erbjuda alternativa standardvillkor eller försäkringsbelopp. I de allmänna avtalsvillkoren för försäkringen, vars innehåll konsumenten saknar möjlighet att påverka, finns det emellertid medtaget en rättighet att ensidigt förändra det med konsumenten diskuterade avtalet.

KO är beredd att godtaga, om ett förbud meddelas, att det för förbudets ikraftträdande sättes en övergångstid, under vilken försäkringsbolaget har möjlighet att med KO överlägga om hurdant avtalsvillkor som kan tagas i bruk i stället.

ÖMSESIDIGA BOLAGET FÖRETAGARNAS FÖRSÄKRING-FENNIAS BEMÖTANDE

Försäkringsbolaget har bestridit att dess avtalsvillkor är oskäligt och yrkat att ansökan förkastas.

Försäkringsbolaget har begärt att social- och hälsovårdsministeriets försäkringsavdelning beredes tillfälle att bliva hörd i saken.

Försäkringsinrättningarnas verksamhet är i lag reglerad näringsverksamhet. Social- och hälsovårdsministeriets försäkringsavdelning sörjer för övervakningen av soliditeten och säkerställandet av kundernas intressen. Övervakningen av försäkringsbolagens konsumentförsäkringsavtalsvillkor regleras dels av lagen om försäkringsbolag och dels av konsumentskyddslagstiftningen.

Föremålet för social- och hälsovårdsministeriet och konsumentmyndigheternas övervakning, vad de av försäkringsbolagen använda avtalsvillkoren beträffar, är detsamma. Också kriterierna på vad som är god försäkringssed, tillbörligt och skäligt torde vara desamma. Det måste därför vid målets behandling tagas särskild hänsyn till att övervakningen av god försäkringssed enligt försäkringsavtalslagen har anförtrotts social- och hälsovårdsministeriet, och att också denna sakkunnigeinstans inställning till förevarande ärende har betydelse. Av denna anledning finns det skäl att begära social- och hälsovårdsministeriets ställningtagande till KO:s yrkande.

Vid de mellan KO och Försäkringsbolagens Centralförbund förda underhandlingarna har även förevarande ärende behandlats. Förhandlingarna har avbrutits. Från Centralförbundet har det framförts att i varje fall ett medlemsbolag har i sina konsumentförsäkringsvillkor tagit en passus i bruk enligt vilken försäkringstagaren när som helst under försäkringsperiodens gång kan säga upp försäkringen att upphöra efter 14 dygn. Ett annat medlemsbolag har i sina bilförsäkringsvillkor en motsvarande bestämmelse, där uppsägningstiden är 30 dygn. Från Centralförbundets sida berättades det också att det kan anses vara troligt att sådana uppsägningsklausuler kommer att bliva allt vanligare i skadeförsäkringsbolagens konsumentförsäkringsvillkor och det frågades efter KO:s ställningstagande till frågan huruvida nämnda uppsägningsrätt tillgodosåg hans yrkande i den fråga, som var föremål för överläggningarna. Till branschens förvåning kom KO:s ställningstagande i form av en ansökan till marknadsdomstolen.

Försäkringsavtal är i regel standardavtal med standardvillkor, det vill säga avtalen ingås i sin helhet eller delvis enligt på förhand utarbetade standardiserade villkor. Villkoren har utarbetats i det syftet att de skall tillämpas på samma sätt vid talrika enskilda avtalstillfällen, där i varje fall den ena avtalsparten varierar. KO har i sin ansökan hänvisat till avtalslagen då han behandlar träffande av försäkringsavtal. Uppkomsten av ett med standardvillkor med konsumenten träffat försäkringsavtal, liksom andra standardavtal, avviker emellertid i någon mån från den traditionella avtalsmekanismen. Behoven har med tiden förändrats och även avtalsrätten har varit tvungen att anpassa sig till det nya läget för att kunna motsvara de fordringar, som ett föränderligt samhälle ställer därpå. För ett företag eller ett offentligt samfund, som dagligen ingår hundratals, kanske tusentals, avtal med enskilda personer är det ej längre möjligt att träffa varje avtal med särkilda specificerade villkor och avtalets innehåll som resultat av de förda underhandlingarna. Då det ingås ett försäkringsavtal med standardvillkor försöker man emellertid att så gott som möjligt informera försäkringstagaren om försäkringsvillkorens innehåll.

Eftersom man då det ingås ett avtal med standardvillkor regelmässigt inte diskuterar avtalsvillkoren, måste man försöka taga hänsyn till försäkringstagarens synpunkter på annat sätt. Exempelvis vid gruppförsäkringar, som tecknas av en organisation, som representerar försäkringstagarna, diskuteras avtalets innehåll för sig mellan försäkringsbolaget och den ifrågavaranden organisationen, varigenom man dels får medlemmarnas intressen bevakade och också får försäkringspremierna att förbli förmånliga.

Försäkringsinstitutionen säljer åt försäkringstagarna ett försäkringsskydd vid framtida eventuellt inträffade försäkringsfall. Ersättningskostnaderna kan inte i förväg exakt beräknas, då det visar sig avsevärda och slumpmässiga variationer i skadornas antal och omfattning. Försäkringsinrättningen måste emellertid alltid förmå att klara av ersättningarna, också i sådana fall, då ersättningskostnaderna är exeptionellt höga. Med hjälp av försäkringsmatematik och statistiskt material måste det utarbetas försäkringsvillkor och försäkringspremierna och försäkringsinrättningarnas kapitalfordringar beräknas så att det går att klara av ersättningarna också i dessa fall.

Vid frivilliga konsumentförsäkringar användes allmänt standardvillkor. Bolagen fastställer allmänna försäkringsvillkor och försäkringspremierna. Hela försäkringsverksamheten grundar sig just på avtalens totalantal, inte på enskilda avtal. Grundtanken är en utjämning av riskerna, vilket fordrar ett tillräckligt stort antal försäkringstagare. Försäkringsverksamhetens syfte är att fördela en viss grupps, med likadana behov, risker hela gruppen emellan. Olika grupper bör inte få subventionera varandra. Detta förutsätter i sin tur att avtalen ingås på likadana villkor.

Utveckligen inom försäkringsbranschen synes gå i den riktningen att för konsumentförsäkringarnas del försäkringen sammanställes av vissa delar med standardinnehåll, av vilka kunden väljer den han önskar. Försäkringstagaren betalar då också blott för det, som han behöver. Det föreligger emellertid nu för tiden inga hinder för att en kund, om han så önskar, kan diskutera en försäkring med speciellt innehåll med försäkrings anstalten, om han behöver en sådan.

För frivilliga konsumentförsäkringar, och för försäkringsavtal i allmänhet, är utgångspunkten den att avtalsvillkoren bör kunna förändras vid behov. Det finns inte behov av försäkringar med samma innehåll under hela giltighetstiden, utan det bör vara möjligt att göra ändringar i villkoren, om det finns anledning därtill.

I skadeförsäkringsvillkoren finns det normalt med det i KO:s ansökan nämnda villkoret beträffande ändring av försäkringsvillkoren eller -premiegruderna. Rätten att ändra villkoren i och för sig har fullständigt stöd i lag. Social- och hälsovårdsministeriet kan, som myndighet att övervaka försäkringsbolagens verksamhet, till och med ålägga försäkringsbolagen att ändra försäkringsvillkoren och -premiegrunderna.

KO utgår i sin ansökan från att alla ändringar i försäkringsvillkoren skulle behandlas på samma sätt och att den ensidiga rätten att göra förändringar alltid är oskälig. KO har inte alls fäst avseende vid grunderna och skälen för ändringar av villkoren eller avtalsändringens innehåll.

En ändring av försäkringsvillkoren kan emellertid föranledas av många olika anledningar. En föränderlig lagstiftning ställer sina egna fordringar också på försäkringsvillkoren. Man blir tvungen att ändra eller precisera villkoren också till följd av att andra omständigheter förändras. I några fall har det blivit nödvändigt att ändra villkoren därför att villkoret i försäkringsavtalet i praktiken inte har visat sig vara tillräckligt klart ur försäkringstagarens synpunkt. Villkorsändringarna har ofta till innehåll att försäkringens omfattning eller ersättningsområde utvidgas. Det är anmärkningsvärt mera sällan fråga om att begränsa försäkringens omfattning eller ersättningsområde.

Som exempel på tillfällen, då försäkringsvillkoren ändrats till att omfatta mera, må följande nämnas: - För bilförsäkringarnas del har bilserviceförsäkringen utvidgats att gälla i hela Europa, under det att den tidigare gällde enbart i de nordiska länderna. - I alla försäkringar av hemförsäkringstyp har i den däri ingående rättsskyddsförsäkringen som försäkringstagare tagits med person, som tillsammans med försäkringstagaren bor i samma hushåll. Tidigare var kretsen försäkrade avsevärt mera begränsad. - För bilförsäkringsvillkorens del planeras för närvarande ett borttagande av självrisken vid stöld- och skadegörelseförsäkring, om det till fordonet varit en i användning kopplad stöld alarmanläggning.

Utvidgningen av den som exempel nämnda till rättskyddsförsäkringen hörande kretsen har närmast föranletts av ändringar i samhället. Utvidgningen har ur försäkringstagarnas synpunkt varit avsevärd. Som följd av lagstiftningen måste man också ofta göra så kallade tekniska förnyelser i försäkringsvillkoren. Så medförde exempelvis den till följd av räntelagen föranledda ändringen av dröjsmålsräntan och de i strafflagen på sin tid tillfogade promillemängderna i rättfyllerilagstiftningen behov av ändringar i försäkringsvillkoren.

Som ett exempel på ändringsbehov till följd av otydligt innehåll i försäkringsvillkoren kan nämnas rättsskyddsförsäkringens begränsningsklausul, att försäkringen inte gäller om någon har fått i borgen för en annans näringsverksamhet. För att få bort kontinuerliga oklarheter vore det ändamålsenligt att skriva om villkoret så att av tolkningen beroende gränsdragningar inte alltid skulle uppstå.

Om de i KO:s ansökan framförda yrkandena skulle förverkligas skulle detta i praktiken innebära att alla förändringar av ovan beskriven typ skulle bliva omöjliga utan att försäkringstagarens försäkringsskydd avbrutes. Ändringar av nämnd typ och på anförda grunder kan emellertid inte anses vara ur försäkringstagarens synvinkel oskäliga.

I det inom justitieministeriet utarbetade förslaget till regeringsproposition rörande försäkringsavtalslag finns ett stadgande, som avser uppsägning av fortlöpande försäkringar, då försäkringsvillkoren avsevärt förändras. Man bör lägga märke till att KO:s ansökan inte avser blott väsentliga förändringar av villkoren utan alla förändringar.

I detta mål kan hänvisas till motsvarande försäkringspraxis i Sverige. I Sverige har det, i motsats till övriga nordiska länder, stiftats en särskild lag om konsumentförsäkringar, Konsumentförsäkringslagen (1980:38). Den avser en del skadeförsäkringar, som konsumenterna tecknar, såsom hem-, villa-, rese-, motorfordons- och båtförsäkringar samt fritidsförsäkringar. Lagen syftar till att stärka konsumentens ställning i försäkringsförhållanden och lagen avviker också i många avseenden från den allmänna lagen om försäkringsavtal (1927:77). Enligt konsumentförsäkringslagen 14 § förnyas försäkringen, såvida den inte blivit uppsagd att upphöra då försäkringsperioden går till ända eller försäkringstagaren senast då tagit en motsvarande försäkring i något annat försäkringsbolag. Enligt lagens 17 § har försäkringsgivaren rätt att ändra försäkringsvillkoren så att de ändrade villkoren tillämpas från början av följande försäkringsperiod, såvida det till försäkringstagaren har sänts ett skriftligt meddelande om de ändrade villkoren senast 14 dagar före försäkringsperiodens utgång.

KO har åberopat stadgandet i försäkringsavtalslagen 12 a §, enligt vilken försäkringsgivaren under vissa förutsättningar får indriva premien i utsökningsväg utan dom eller utslag. Utsökningsmöjligheten har varit gällande sedan första hälften av 1950-talet. Stadgandet fanns i 1952 års försäkringsbolagslag 87 §, varifrån det 1979 överflyttades till försäkringsavtalslagen 12 a §. Försäkringsbolagens vedertagna praxis att indriva försäkringspremier i utsökningsväg grundar sig alltså på ett sedan länge i kraft varande uttryckligt stadgande i lagen.

Enligt försäkringsavtalslagen 12 a § får premie för sådan försäkring, där försäkringsgivarens ansvarighet ej upphör före försäkringstidens utgång även om premie inte erlagts inom tid, jämte dröjsmålsränta på högst 12 procent eller dröjsmålsförhöjning i ett för allt på högst 10 procent indrivas i utsökningsväg utan dom eller utslag med iakttagande av vad om utsökning av skatter och avgifter är stadgat, under förutsättning att försäkringsbolaget gjort anteckning härom på premiekvittot. Enligt samma lags 13 § har försäkringsgivaren rätt att, om premien inte erlägges i rätt tid, säga upp avtalet till upphörande efter tre dagar. Försäkringsgivaren kan inte åberopa förbehåll om kortare uppsägningstid.

Vid konsumentförsäkringar användes allmänt ett försäkringsvilkor, enligt vilket försäkringsavtalet är i kraft till försäkringsperiodens slut, även om premie inte erlagts inom utsatt tid. I samma avtalsmoment har det också fastslagits att premien för en sådan försäkringsperiod är utmätningsbar utan dom eller utslag.

KO har i sin ansökan kritiserat försäkringsbolaget för att det i försäkringsavtalslagen 13 § stadgade försäkringsvillkoret rörande uppsägningsrätten inte tagits med i standardvillkoren.

Den inbördes relationen mellan 12 a och 13 § i försäkringsavtalslagen är emellertid problematisk. Lagens 13 § har funnits med sedan försäkringsavtalslagen stiftades, det vill säga sedan 1933. Försäkringsavtalslagen 12 a §, som togs med som tillägg år 1979 och innehåller stadgandet om försäkringspremiernas utmätningsbarhet, kommer däremot ursprungligen från 1952 års försäkringsbolagslag. Enligt detta stadgande förutsätter premiernas utmätningsbarhet utan dom eller utslag att försäkringsgivarens ansvar inte upphör innan försäkringstiden gått till ända. I försäkringsavtalet är det också regelmässigt medtaget en förbindelse från försäkringsgivarens sida, enligt vilken försäkringsbolaget håller försäkringen i kraft till försäkringsperiodens slut, även om det slarvats med att erlägga premierna.

Att tillämpa försäkringsavtalslagen 13 § då det i försäkringsvillkoren uttryckligen har garanterats att hålla försäkringen i kraft till periodens slut trots att premien inte erlagts, är minst sagt diskutabelt. Att i sådana fall med stöd av 13 § säga upp försäkringen skulle betyda att försäkringsbolaget betedde sig oskäligt ur försäkringstagarens synpunkt. I sådana fall skulle försäkringstagaren anse sig ha blivit föremål för en överraskande förlust av försäkringsskyddet och tillvägagångssättet kan till och med anses strida mot god försäkringssed. Läget skulle vara lika problematiskt också om uppsägningsrätten enligt 13 § hade uttryckligen medtagits i försäkringsvillkoren. Försäkringsavtalslagens 12 a och 13 § är till sitt innehåll så motstridiga att användning av uppsägningsrätten enligt 13 § inte kan anses vara möjlig ens i detta fall.

Att indriva försäkringspremierna i utsökningsväg är en i lagen försäkringsbolagen given rätt och den kan inte i och för sig anses utgöra ett ur försäkringstagarens synpunkt oskäligt förfarande. Genom att i försäkringsvillkoren taga med enbart förfarandet enligt 12 a § och utelämna en hänvisning till lagens 13 § har försäkringsbolaget förbundit sig att för konsumentens trygghets skull hålla försäkringen i kraft, även om försäkringstagaren skulle ha glömt att betala premien. Lagens 13 § innebär en tvingande regel, från vilken man kan avvika enbart till försäkringstagarens fördel, något som man kan anse det vara fråga om i förevarande fall. Försäkringstagaren behöver inte ängslas för att hans försäkringsskydd skulle avbrytas till följd av att han glömt bort premien. Bolaget får å andra sidan premien indriven utan dom eller utslag och undviker därigenom onödiga kostnader, vilket i sin tur påverkar försäkringspremierna.

I motiveringarna för sin ansökan har KO ansett att möjligheten att direkt utmäta försäkringspremierna understryker oskäligheten i den rätt att ändra avtalsvillkoren, som ingår i försäkringsavtalet. Enligt honom skulle konsumentens rättställning, om försäkringsbolagen med kort varsel sade upp de försäkringar, för vilka premien inte erlagts, vara bättre än vad som gäller med nuvarande praxis.

I den praktiska skadeersättningsverksamheten vid skadeförsäkringar förekommer det emellertid kontinuerligt ett avsevärt antal fall, då försäkringsfallet har ägt rum och premien inte har erlagts vid skadetillfället. Premien kan mot försäkringstagarens avsikt bli obetald, utom vid utlandsresa, också till följd av exceptionell arbetsbörda, nära anhörigs död, problem i äktenskapet eller andra familjproblem. Vem som helst kan råka i en sådan överraskande situation att vanliga saker blir oomskötta för någon tid. Tack vare möjligheten till tvångsinkassering har det lyckats att klara av många oklarheter i anslutning till försäkringens ikraftvaro.

Om man i praktiken skulle tillämpa den av KO framhållna möjligheten enligt försäkringsavtalslagen 13 § och bolagen skulle börja säga upp försäkringar, om premien inte erlagts inom utsatt tid, skulle detta säkerligen leda till ett ur konsumenternas synpunkt oskäligt resultat och försäkringsskyddet skulle överraskande avbrytas också i sådana fall, då detta inte är önskvärt ur konsumentskyddssynpunkt.

Försäkringstagaren har alltså enlingt det allmänna villkoret i försäkringsavtalet 30 dagar på sig för att reagera då försäkringsvillkoren ändras. En aktiv försäkringstagare, som anser att försäkringen efter ändringen inte längre motsvarar hans behov, säger upp försäkringen inom 30 dagar från det han fick kännedom om ändringen. I det meddelande om ändringen av försäkringsvillkoren, som sändes till försäkringstagarna, finns det alltid också med ett omnämnande av uppsägningsrätten. Om försäkringstagaren inte gör något inom den honom utsatta fristen är han bunden vid försäkringen under den följande försäkringsperioden, inte för längre tid. Vid frivilliga kontinuerliga konsumentförsäkringar är försäkringsperioden vanligen ett år. Man kan inte anse att ett år är en oskäligt lång tid, för det fall att uppsägningen blir bortglömd.

Om å andra sidan försäkringsgivaren alltid skulle säga upp försäkringarna i anslutning till ändringar i villkoren, skulle passiva försäkringstagare alltid lida, eftersom deras försäkringsskydd skulle avbrytas då försäkringsperioden gått till ända. Anskaffning av en ny försäkring förutsätter alltid nya åtgärder och aktivitet också från försäkringstagarens sida.

KO har gjort gällande att försäkringsbolaget inte då det meddelade om ändringar i villkoren för ungdomsskyddsförsäkring nämnt något om försäkringstagarens uppsägningsrätt. Då bolaget från 1.10.1988 ändrade villkoren för ungdomsskyddsförsäkring, sände det till sina försäkringstagare ett meddelande, där det informerades om ändringarna i premier och villkor samt om uppsägningsmöjligheten. Försäkringsbolaget har då det meddelat om förändrade villkor tillämpat det tillvägagångssätt, som Finska Försäkringsbolagens Centralförbund rekommenderat i sitt cirkulär rörande information om nya villkor och om förändringar av villkor och premier vid konsumentförsäkringar.

KO har i sin ansökan framfört några anmärkningar angående försäkringsavtalens nuvarande utformning samt tryggandet av försäkringsbolagens soliditet och likviditet. Att bevara försäkringsbolagens betalningsförmåga är emellertid en ovillkorlig förutsättning för hela försäkringsverksamheten. Samhället måste sörja för försäkringsgivarnas ekonomiska balans och därför är också soliditeten ett viktigt objekt för övervakningen. Några fall, där försäkringsbolagen visat sig oförmögna att betala, har inte inträffat i Finland, vilket möjligen för sin del har lett därhän att man vid diskussion av konsumentskyddet inom försäkringsbranschen ofta har förbisett försäkringsgivaren betalningsförmåga som något självklart.

Ur konsumenternas synpunkt är priset på försäkringen en mycket central fråga. Åtgärder, som innebär att försäkringen blir dyrare, kan inte anses vara önskvärda ur konsumenternas synpunkt. Antalet träffade försäkringsavtal är så stort att det inte är möjligt att göra varje avtal som skräddararbete. Därtill kommer att en diskussion av innehållet i vart och ett avtal också det skulle väsentligen påverka försäkringens pris. Försäkringsbolagets verksamhet förutsätter att de försäkringar, som utgör försäkringsstocken, har något så när samma innehåll. Att behandla tusentals försäkringsavtal med olika villkor och de ersättningar, som på deras grund skall betalas, är i praktiken ogörligt och det skulle i varje fall bli synnerligen dyrbart, vilket direkt skulle visa sig i försäkringarnas prissättning.

Det har ej heller från konsumenthåll framförts något speciellt behov av att förändra praxis i den del, som KO yrkar. Social- och hälsovårdsministeriet har ej heller i egenskap av myndighet, som övervakar försäkringsbolagens verksamhet och försäkringsvillkoren, fäst försäkringsbolagens eller Finska Försäkrigsbolagens Centralförbunds uppmärksamhet vid nämnda omständigheter.

Vid en bedömning av ett visst försäkringsvillkors oskälighet måste det fästas avseende vid avtalets totalverkan och försäkringsbranschens särdrag. Ett meddelande av det av KO yrkade förbudet har inte i KSL stadgade förutsättningar. Försäkringsbolagets rätt att vid fortlöpande frivilliga konsumentförsäkringar tillämpa ett villkor, enligt vilket försäkringsbolaget har rätt att under försäkringstiden förändra försäkringsvillkoren så att ändringarna i villkoren träder i kraft då försäkringsperioden växlar, såvida konsumenten inte, då han fått kännedom om villkorsförändringen sagt upp försäkringen, kan inte anses vara ett sådant ur konsumentens synpunkt oskäligt avtalsvillkor, som avses i KSL 3 kap. 1 §.

I KSL 3 kap. 2 § förutsättes det att ett förbudsmeddelande är med hänsyn till konsumentskyddet erforderligt. Det har inte från konsumenthåll förefunnits något särskilt tryck för att åstadkomma den av KO yrkade ändringen. Då arbetet med förnyelse av skadeförsäkringslagstiftningen redan har hunnit rätt långt, kan det inte anses vara ur konsumentenskyddssynpunkt nödvändigt att meddela något förbud.

UTLÅTANDEN

Finska Försäkringsbolagens Centralförbund och social- och hälsovårdsministeriets försäkringsavdelning har i ärendet lämnat skriftliga utlåtanden.

MOTIVERINGAR FÖR MARKNADSDOMSTOLENS AVGÖRANDE

Ömsesidiga bolaget Företagarnas Försäkring-Fennia erbjuder konsumenterna olika frivilliga försäkringar. Vid ingångna försäkringsavtal tillämpas allmänt av bolaget utarbetade "allmänna försäkringsvillkor". Med konsumenterna ingångna försäkrings avtal är regelmässigt på samma villkor träffade s.k. standardavtal.

Försäkringsbolagets med konsumenterna träffade frivilliga fortlöpande försäkringar har följande villkor:

"Ändrig av försäkringsvillkor eller premiegrunder

Om försäkringsvillkoren eller premiegrunderna ändras under försäkringsperioden, beaktas ändringarna från början av följande försäkringsperiod.

Om försäkrigstagarna inte godkänner ändring av villkor eller höjning av premie på annan grund än indexbindning kan han skriftligt säga upp försäkringsavtalet att upphöra från början av tidigare nämnda försäkringsperiod.

Uppsägningen bör ske inom 30 dagar från det försäkringstagaren fick kännedom om ändringen."

(Ex. "Hemmets primärförsäkring"; gällande från 1.4.1989).

Fortfarande försäkring är avsedd att vara i kraft tills vidare. Detta har i den ovan nämnda försäkringens villkor definierats sålunda:

"Försäkringsavtalets giltighet

---Fortlöpande försäkringsavtal gäller efter utgången av den första försäkringsperioden under ett år i sänder såvida avtalet inte skriftligt sagts upp senast 30 dagar före försäkringsperiodens utgång."

Om de ifrågavarande av försäkringsbolaget erbjudna försäkrings avtalen stadgas i försäkringsavtalslagen (132/33). Lagens regler är huvudsakligen dispositiva. Lagen innehåller ingen regel rörande ändring av villkoren vid fortlöpande försäkring.

Rörande betalning av försäkringspremien finns i ovan nämnda försäkringsvillkor följande klausul:

"Betalning av försäkringspremie

--

Även om premien inte betalas inom utsatt tid är försäkringsavtalet i kraft till försäkringsperiodens utgång. Premien för denna försäkringsperiod är utsökningsgill utan dom eller utslag (se FAL 12 a §).

Försäkringsavtalet upphör även utan uppsägning vid utgången av den försäkringsperiod för vilken premie dessförinnan inte i sin helhet betalats."

Villkoret grundar sig på försäkringsavtalslagen 12 a §, enligt vilken premie för försäkring, vid vilken försäkringsgivarens ansvarighet ej upphör före försäkringstidens utgång även om premie icke erlagts inom utsatt tid, jämte dröjsmålsränta eller dröjsmålsförhöjning, får indrivas i utsökningsväg utan dom eller utslag med iakttagande av vad om utsökning av skatter och avgifter är stadgat.

Avtalsvillkoret kan anses vara med stöd av KSL 3. kap. 1 § oskäligt om det till den grad gynnar näringsidkaren att det inte längre kan anses råda skälig balans avtalsparterna emellan. I regeringens proposition rörande konsumentskyddslagstiftning har som ett exempel på oskäligt villkor nämnts en klausul, genom vilken näringsidkaren bereds rätt att ensidigt ändra avtalets innehåll (RP 8/1977 sid, 37).

Till avtalsrättens grundprinciper hör att ingångna avtal skall hållas och att på korrekt sätt uppstått avtal binder båda avtalsparterna. Det hör inte till avtalets natur att ett avtal ändras genom att den andra avtalsparten förblir passiv. Vid långvariga avtal kan det exempelvis till följd av ändrade förhållanden uppstå ett behov av att granska avtalets villkor. Den avtalsrättsliga regeln är också då att det för att göra en ändring fordras båda avtalsparternas medverkan.

Inom vissa branscher träffar näringsidkarna med konsumenterna avtal, där det redan av praktiska skäl användes av näringsidkaren själv utarbetade likartade standardavtalsvillkor. Som en ur konsumentens synvinkel berättigad utgångspunkt kan anses vara att villkoren vid långvariga avtal förblir i stora drag likadana då avtalsperioden fortsätter.

I Europarådets rekommendation 47 beträffande oskäliga avtalsvillkor från 1976 (Resolution on unfair terms in consumer contracts and an appropriate method of control 16.11.1976) har som skäligt anförts ett avtalsvillkor, enligt vilket näringsidkaren förbehåller sig själv rätten att ensidigt förändra eller bryta avtalet på andra än i avtalet uttryckligen nämnda grunder.

Antalet konsumentförsäkringar är anmärkningsvärt stort. Försäkringsavtalen bör kunna ingås som standardavtal. Det bör inte vara möjligt att i nämnvärd utsträckning diskutera avtalsvillkoren särskilt med de enskilda konsumenterna.

En försäkring är en nyttighet, vars innehåll bestämmes genom försäkringsavtalet. Då konsumenten köper en försäkring köper han ett försäkringsskydd, det vill säga det i försäkringsavtalet definierade ekonomiska skyddet vid i framtiden eventuellt inträffande skada eller annan händelse.

Försäkringar är viktiga med hänsyn till konsumentens ekonomiska trygghet. Konsumenten skall ha en klar kännedom om sitt försäkringsskydd. Det borde vara viktigt att konsumentens försäkringsskydd inte förändras eller upphör av misstag eller utan konsumentens vetskap.

Då en frivillig försäkring tecknas tar konsumenten vanligen reda på det försäkringsskydd den ger. Försäkringsvillkoren är vanligen många och de utgör ofta en helhet med besvärligt innehåll. Konsumentens behov av försäkringsskydd är individuellt. Om försäkringsbolaget ändrar försäkringsvillkoren, kan det hända att konsumenten inte observerar vilken inverkan förändringen av villkoren har på just hans försäkringsskydd.

Vid bedömning av ensidig ändring av villkoren i ett försäkringsavtal är det centralt under vilka förutsättningar villkoren ändras. Det är vidare viktigt vilka ändringarna är och vilken inverkan de har på försäkringsavtalets innehåll. Det har också betydelse hur ändringarna meddelas och vilka medverkande ärgärder, som förutsättes från försäkringstagarens sida.

I av Ömsesidiga bolaget Företagarnas Försäkring-Fennia använda standardvillkor har det inte angivits de förutsättningar, under vilka försäkringsgivaren har rätt att förändra villkoren i en fortlöpande försäkring. Ur försäkringsgivarens synpunkt kan under den tid avtalsförhållandet pågår uppkomma sådana skäl eller händelser, som ger anledning att i någon del ändra försäkringsavtalsvillkoren. Sådana skäl kan vara t.ex. förändringar av lagstiftningen eller myndigheters beslut. Vid naturhändelser eller internationella kriser kan det uppstå behov av att ändra försäkringsavtalets geografiska giltighetsområde. Sådana av avtalsparternas bestämmanderätt och påverkansmöjligheter oberoende omständigheter kan objektivt fastställas. För sådana omständigheter är det beteckande att de är svåra eller omöjliga att förutse och att det ej heller finns anledning att i förväg göra reservation för dem.

Det är däremot inte klart i vilken utsträckning ändringar i omständigheter inom den krets, där försäkringsbolaget självt har möjlighet att påverka, kan anses utgöra ett godtagbart skäl att ändra avtalade villkor. I detta avseende är det möjligt att i princip skilja mellan å ena sidan allmänna skäl, som beror på försäkringsverksamheten och branschens marknadsföring och å andra sidan faktorer, som beror på vederbörande försäkringsbolags egen affärsverksamhet.

I de av Ömsesidiga bolaget Företagarnas Försäkring-Fennia använda försäkringsvillkoren finns det inte angivet på vilket sätt man får ändra försäkringsavtalsvillkorens innehåll. Om ändringen i villkoren är väsentlig ur konsumenternas synpunkt, rör det sig inte om en fortsättning av träffade avtal, utan närmast om att försäkringsgivaren erbjuder en ny nyttighet. Avtalsrättsligt är det inte tillräckligt att konsumenterna i sådant fall endast lämnas möjlighet att säga upp det tidigare avtalet. Erbjudandet att träffa ett nytt avtal bör få ett uttryckligen godkännande svar.

Marknadsdomstolen anser att vad som är väsentligt vid en ändring av avtalsvillkoren bör bedömas ur konsumenternas synvinkel. Det centrala är den verkan som ändringen har på själva den erbjudna nyttigheten, d.v.s. försäkringsskyddet.

Det är i allmänhet godtagbart att det göres sådana förändringar och granskningar i avtalsvillkoren, som inte minskar försäkringsskyddet. Försäkringsskyddet minskar exempelvis vid sådana villkorsförändringar, som begränsar försäkringsfall, som ersättes, eller utvidgar begränsningar av företagets ansvar vid försäkringsfall. Villkorsförändringar, som sänker försäkringsersättningarnas summa, kan ur konsumentens synpunkt endast godkännas om de leder till exempelvis en till följd av höjd självrisk ur konsumentens synpunkt liten markmässig eller relativ ekonomisk verkan och samtidigt förhindrar behovet av höjning av premierna.

Villkoren i försäkringsavtalet omfattar förutom villkor rörande försäkringens omfattning och försäkringsfall och annat därmed sammanhängande, flera villkor, som inverkar på konsumentens ställning som avtalspart i försäkringsavtalet. Så finns det exempelvis i villkoren för "Hemmets primärförsäkring" rubriken "Allmänna avtalsvillkor" med bl.a. underrubrikerna: "Hur försäkringstagarens handlande inverkar på Företagarnas Fennias ansvar", "Skyldighet att följa säkerhetsföreskrifter och myndigheternas bestämmelser", "Upplysningsplikt vid fareökning", "Åtgärder vid skadefall", "Tidpunkten för framställande av ersättningsanspråk och preskription", "Tidpunkt för fullgörande av Företagarnas Fennias ersättningsskyldighet" och "Missnöje med ersättningsbeslut".

Villkoren under ifrågavarande rubriker ålägger konsumenten en skyldighet att vidtaga åtgärder och har inverkan med avseende på försäkringsbolagets ersättningsskyldighet. Ändring av dessa villkor kan också försvåra eller försvaga konsumentens ställning som avtalspart i försäkringsavtalet. Försäkringstagarens skyldighet att handla kan dock ändras, exempelvis om ändringen avser avvärjande av försäkringsfall och skyldigheten att vidtaga en åtgärd skäligen kan åläggas konsumeten.

Även premieberäkningsgrunderna bestämmes i försäkringsavtalets villkor. Med en fortlöpande försäkring och speciellt med ändring av premieberäkningsgrunderna sammanhänger centralt att försäkringsbolaget kan direkt i utmätningsväg indriva förfallna premier. Ömsesidiga bolaget Företagarnas Försäkring-Fennia säger vid försenad premiebetalning inte upp försäkringen utan indriver ifrågavarande premier från konsumenten. Av en konsument, som antager att försäkringen upphör, då han underlåter att betala premien, indrives de förfallna premierna. Försäkringsavtalet förblir också härefter i kraft, om indrivningen i utsökningsväg har i sin helhet lyckats innan ifrågavarande försäkringsperiod har gått till ända.

Vid ett fortlöpande försäkringsavtal bör det godkännas att nyttighetens pris höjes på ett sätt, som motsvarar ändringar i penningvärdet. Försäkringsfallens antal och art kan inte exakt i förväg beräknas. Skadeutvecklingen och skadeersättningarna kan t. ex. vid skadeförsäkringar ändras alltefter försäkringstyp, så att det hos försäkringsbolaget uppstår ett motiverat behov av att höja premierna. Också i sådana fall bör avtalet innehålla ett villkor, som bestämmer förutsättningarna och grunderna för en premiehöjning.

I fråga om personförsäkring kan det exempelvis anses vara oskäligt om premien skulle kunna höjas i fall av försämrad hälsa hos den försäkrade. Om det i villkoren för en fortlöpande personförsäkring från början har avtalats att det för den försäkrade samlas ett kapital, kan en väsentlig höjning av premien leda till ett ur den enskilde konsumentens synpunkt oskäligt tillstånd. Så kan exempelvis en höjning av premien för en sedan länge i kraft varande livförsäkring utöver indexutvecklingen ändra det ursprungliga avtalets betydelse ur konsumentens synpunkt.

Det av ömsesidiga bolaget Företagarnas Försäkring-Fennia använda avtalsvillkoret beträffande ändring av försäkringsvillkoren eller premiegrunderna innebär att försäkrigsgivaren har obegränsad rätt att ensidigt ändra vilket som helst villkor vid fortlöpande konsumentförsäkringar hur som helst. Marknadsdomstolen anser att villkoret ensidigt gynnar försäkringsbolaget och är oskäligt mot konsumenterna.

MARKNADSDOMSTOLENS AVGÖRANDE

Marknadsdomstolen finner rättvist att med stöd av KSL 3 kap. 1 och 2 § vid tvåhundratusen (200 000) marks vite förbjuda Ömsesidiga bolaget Företagarnas Försäkring-Fennia att vid fortlöpande frivilliga konsumentförsäkringar använda ett villkor, enligt vilket försäkringsbolaget har en till sitt innehåll icke preciserad eller begränsad rätt att under försäkringstiden ensidigt ändra försäkringsvillkoren till konsumentens nackdel.

Förbudet skall iakttagas från 1.7.1992.

Yrkande på förbud i vidare utsräckning förkastas.

Närvarande: Huttunen, ordförande, Kurri, viceordförande, Tala, Aaltonen, Hannula, Henriksson, Mustonen, Mäkinen, P. och Ollikainen