3.2.1982

KONSUMENTOMBUDSMANNENS YRKANDE

KO har yrkat på att bolaget med stöd av 2 kap. 1 och 7 § konsumentskyddslagen (KSL) vid vite förbjudes att vid sin framtida postförsäljningsmarknadsföring

1. marknadsföra smycken med orden "äkta diamantörhängen" då diamanterna i smyckena inte klassificeras i Finland som smyckediamanter, utan som diamanter av industrikvalitet, och

2. karakterisera till smyckeförsäljning riktade åtgärder som ett annonsexperiment eller test, eller som något annat till marknadsundersökning hänvisande förfarande.

Bolaget har åtminstone i februari och i mars 1981 i ett flertal olika tidningar och tidskrifter publicerat annonser i vilka det underrättades om bl.a. ett pågående annonsexperiment. Till dem som uppmärksammat annonsen och inom utsatt tid till bolaget meddelat om sina observationer utlovade man som gottgörelse ett par äkta diamantörhängen till priset av mark 69,50 jämte postporto därtill. Den konsument som handlade snabbt kunde få köpa ett ytterligare par örhängen. Konsumenterna blev även informerade om rätten till frånträdande inom sju dagar.

Dessa smycken har i annonserna karakteriserats som äkta diamantsmycken. De har beskrivits med orden "smyckediamanterna är äkta 0,01 karats runda 17-fasettslipade diamanter". Till försändelsen har bifogats ett tryckt äktehetsbevis på engelska enligt vilket diamanterna är "genuine, full-cut, 17-faceted".

Konsumenterna, som beställt av smyckena, har, efter att de märkt att smyckena till utseendet inte motsvarade deras förväntningar, låtit guldsmeder undersöka dessa. Härvid har framkommit att vid smycketillverkningen använts diamanter av industrikvalitet.

Kampanjen har planerats omfattande, och KO:s byrå har blivit rikligen kontaktad av konsumenter. KO har ålagt bolaget ett förbud, som har förfallit på grund av bolagets motstånd inom fatalietid.

1. Diamanter indelas i tvenne huvudgrupper: ädelstenar och industridiamanter. Färgen, slipningen och graden av inneslutningar utgör grunden för denna indelning. I Finland klassificeras en sten som industridiamant, eller med andra ord som icke duglig för användning i smycken, ifall den innehåller exceptionellt mycket inneslutningar och inte heller i övrigt motsvarar stipulerade krav på kvalitet. Denna indelning kan tillämpas för alla stenar, oberoende av deras storlek. Ur Skandinaviska diamantnomenklaturen (SDN), som är i bruk i Finland, framgår närmare hur mycket inneslutningar får finnas i en sten för att den ännu skall anses duga till smyckediamant. Ifrågavarande nomenklatur är den enda som tillämpas i Finland. Det genomsnittliga karatpriset för ädelstensdiamanter har under år 1980 varit mer än 200 gånger högre än för industridiamanter.

Eftersom diamanter vanligtvis infattas i ädelmetall, är guldsmederna experter på diamantsmycken. Ur ett av Suomen Kultaseppien Liitto (Finlands Guldmeders Förbund) avgivet uttalande framgår att som diamantsmycken säljs normalt i Finland endast smycken som tillverkats av diamanter i ädelstensklass. Konsumenterna litar på att, utgående från vedertagen praxis, i samband med smyckeförsäljning avses med äkta diamanter annat än stenar av industrikvalitet.

Enligt Nykysuomen sanakirja (Lexikon för nutidsfinska) definieras en diamant som en "synnerligen hård och, efter slipning genomskinlig och skimrande (såsom relativt stor och utan inneslutningar) dyrbar ädelsten". I ordbokens definition ingår inte stenar med inneslutningar (bort-diamanter) som är avsedda för teknisk användning.

KO har låtit undersöka fyra par av konsumenter tillsända och av bolaget marknadsförda smycken. Av expertutlåtandena framgår att smyckena försetts med stenar som i Finland obestridligen klassificeras som stenar av industrikvalitet, och som man inom smyckebranschen i Finland normalt inte marknadsför som äkta smyckediamanter. En allmän besvikelse över smyckena avspeglas också ur de brev som konsumenterna skickat till KO.

Eftersom man av bolagets erbjudande får den bilden att erbjudandet är enastående och att smycken finns i begränsad mängd, kan konsumenterna lätt få den uppfattningen att enligt gällande praxis som "äkta" betraktade diamantsmycken säljes förmånligt. Sådana konsumenter som tagit del av bolagets annonser, behöver inte heller nödvändigtvis ha en tydlig uppfattning om prisnivån för diamanter. De konsumenter åter som oftare inhandlar diamanter, torde inte höra till läsarna av bolagets reklam. Smyckena har ju å andra sidan inte heller varit så billiga att konsumenterna skulle ha haft uppenbar anledning att betvivla diamanternas äkthet.

Regeringens proposition till konsumentskyddslagstiftning fastslår uttryckligen att ett av syftena med marknadsföringsstadganden är att förhindra obehörig marknadsföring som riktar sig till konsumenter (s. 23). Att bibringa riktig information är speciellt viktigt vid postförsäljning där konsumenten ju har att fatta sitt köpbeslut enbart på basen av eventuella bilder och annonstexten. Fastän konsumenten enligt KSL:s 6 kapitel har rätt att frånträda köpet, fritar detta likväl inte näringsidkaren från hans/hennes skyldighet att bibringa riktig information. I Finland är det brukligt att informera konsumenterna uttryckligen om när man säljer stenar som klassificerats som industridiamanter.

I 4 artikeln av de internationella grundreglerna för reklam fastslås att ett erbjudande inte får innehålla något yttrande som direkt eller indirekt, på ett fördöljande, mångtydigt eller överdrivande sätt är ägnat att vilseleda konsumenten i synnerhet t.ex. vad gäller kvaliteten. I de motsvarande internationella grundreglerna för direktreklam och postförsäljning fastslås att erbjudanden vid postförsäljning bör göras på ett exakt och sanningsenligt sätt, speciellt vad gäller produktegenskaperna.

2. Då försäljning av produkt kombineras med ett annonsexperiment, en marknadsundersökning eller något motsvarande, uppfattar konsumenten att han/hon erhåller den salubjudna produkten fördelaktigare än normalt, på sätt och vis som en belöning för att ha hjälpt till vid utförandet av en undersökning genom att informera om sina iakttagelser, besvara en förfrågan el. dylikt. Sammankopplandet av dessa två angelägenheter, försäljning med undersökning, inverkar på konsumentens köpbeslut på ett obehörigt sätt. Eftersom marknadsundersökningar i allmänhet utförs av speciella forskningscentraler, litar man på dessa. Också detta faktum får konsumenten att lättare fatta sitt köpbeslut utan ytterligare pris- eller kvalitetsjämförelser. Under täckmanteln av en undersökning kan man således sälja en produkt som kanhända inte annars skulle gå att sälja.

Genom att tala om ett erbjudande i anknytning till ett annonsexperiment, och genom att å andra sidan stipulera stränga villkor och högst snäva tidsgränser som förutsättningar för utnyttjandet av detta erbjudande, strävar man till att i reklamkampanden ge en bild av ett exceptionellt fördelaktigt erbjudande. Konsumenterna har ju inte kunnat gissa sig till att tidsgränserna fortlöpande uppskjutits.

För att konsumenterna skall hysa tillit till marknadsundersökningar och vara behjälpliga mot utförare av undersökningar, har Internationella Handelskammaren stadfäst internationella grundregler angående marknadsundersökningar. I dessa fastslås att - för bevarandet av allmänhetens förtroende - kontakter med syfte att sälja en produkt inte får likställas med en marknadsundersökning.

Den av bolaget bedrivna annonseringen följer inte de internationella grundreglerna för marknadsundersökning. Den undersökningsteknik, som tillämpas av bolaget, är icke i användning inom branschen, lika litet i Finland som någon annanstans i Europa eller i USA. En dylik teknik har ej heller framställts i läroböckerna på området.

Med bolagets annonsering har man strävat till att kombinera produktförsäljningen med ett annonsexperiment, och på så sätt utnyttja anseendet hos stadgade forskningscentraler vilkas verksamhet är helt avskild från egentliga försäljningsuppgifter. Bolagets förfarande är ägnat att hos konsumenterna skapa bilden av, att bakom reklamen står inte heller ett vanligt företag som genom produktförsäljning fikar efter vinst, utan i främsta rummet en forskningscentral. Lika litet ger bolagets firmanamn några antydningar om verksamhetsområdet, utan det kan gott och väl, utgående från firmanamnet, uppfattas som en forskningscentral. Genom at kombinera annonsexperimentet med smyckeförsäljningen har bolaget på ett obehörigt sätt kommit att påverka konsumenternas beslutsfattande.

OY MARKSMAN LTD:S BEMÖTANDE

Bolaget har bestridit att det i sin marknadsföring skulle ha förfarit på ett ur konsumenternas synpunkt otillbörligt sätt, och fordrat att ansökan förkastas. Bolaget har meddelat att det upphört med den i ansökan avsedda marknadsföringen.

1. Informationen som meddelas vid marknadsföringen skall vara av sådan beskaffenhet att kunden kan fatta sitt köpbeslut efter att ha tagit del av denna samt sett varan. KSL:s uppgift är att skydda konsumenterna mot sådana fall där produktegenskaperna vid användningen inte visar sig överensstämma med den vid marknadsföringen meddelade uppfattningen. Postförsäljningen regleras av därtill hörande stadganden, eftersom konsumenten vid denna försäljningsform inte kan studera produkten innan han fått den levererad. I all synnerhet returrätten, som inte är bunden av orsakerna till returneringen, är ett för konsumenten tillräckligt skydd för att kompensera bristfällig vetskap. Av denna orsak bör ingripanden ske endast mot sådana utvägar av marknadsföringen där tydligen felaktiga och medvetet vilseledande medel använts. Annars blir näringsidkarnas utvägar vid marknadsföringen såpass kraftfullt inskränkta, att både handelns och även konsumenternas egna intressen vedervågas.

Uppfattningen hos någon enskild konsument, att produkten inte motsvarar hans/hennes föreställning, för inte en marknadsföringsåtgärd lagstridig eller ens klandervärd. Den bild som skilt för sig har uppstått hos envar konsument, är uppbygd av tidigare gjorda enskilda och erfarenhetsmässiga iakttagelser vilka ofta kan vara ensidiga och selektiva. Sålunda kan reaktionerna hos enskilda personer inte utgöra utgångspunkten för bedömning av lagligheten vid en viss marknadsföringsåtgärd. Man bör begrunda ifall en objektivt sett behörig bild av den salubjudna nyttigheten givits vid marknadsföringen.

Vilseledande kvalitetsuppgifter och vilseledande upplysningar beträffande produktegenskaperna kan inte enbart vara inbillade, utan de måste ha blivit omnämnda på ett vilseledande sätt i samband med marknadsföringen. Ifall man vid marknadsföringen inte ens låter förstå att produkten har sådana kvalitets- eller ursprungsegenskaper som den inte har, kan marknadsföringsåtgärderna inte anses felaktiga. De föreställningar och naiva drömmar som konsumenten i andanom skapat, utgör en sådan personlig villfarelse som marknadsföraren inte kan beskyllas för. Konsumenten måste bedöma kvalitetsnivån då han/hon gör sitt köpbeslut. I samband med postförsäljning görs köpbeslutet först sedan försändelsen har mottagits, men innan tiden för frånträdande gått ut.

En utredning över produktkvaliteten kan i och för sig inte vara vilseledande ifall produkten är sådan som man uppger. Så är t.ex. definitionen och marknadsföringstermen "sojamjöl" riktig oberoende av om produkten ursprungligen tillverkats som människoföda eller djurfoder, ifall samma kvalitet tillverkas för vardera ändamålet. Detsamma gäller även för t.ex. rypsolja; rypsolja förpackad för industribruk kan oberoende av ursprungligt ändamål försäljas direkt till konsumenterna ifall oljans kvalitetsegenskaper motsvarar de fordringar som ställs på vanlig livsmedelsolja.

Ej heller utgör priset något direkt kriterium. Vid försäljning av små partier - i motsats alltså till stora partier är särdeles många produkters pris femfaldigt eller rent av tiofaldigt. I synnerhet vid postförsäljning, där en enda kampanj kan resultera i mer än 10 000 beställningar, är det fråga om en sådan massförsäljning varvid man kan spara in talrika provisioner och täckningar om 30 - 250 % vid pro

duktens väg från råmaterialkällan till den slutgiltiga försäljaren.

Förutom med matematisk och teknisk måttstock, bör en nyttighets kvalitet bedömas även med beaktande av den bruksvärde och användbarhet för konsumentens tillfredsställande av sina behov. I synnerhet inom smyckebranschen har det alltid funnits till salu blandversioner av äkta produkter och billigare massproducerade produkter. Vid ärligt bedriven handel har köparna alltid varit medvetna om oäktheten hos en produkt. Vid tillverkningen av dylika smycken har man inte utgått ifrån att vilseleda köparen, utan köparen har helt medvetet skaffat sig en som helhet vördnadsbjudande produkt, och har kanhända strävat till att vilseföra de övriga inbjudna gästerna eller folket med de beundrande blickarna runt omkring. För den icke initierade är en dubbl‚klocka jämbördig med en guldklocka, och nuförtiden säljer många guldsmedsaffärer förgyllda eller guldfärgare keder och andra smycken. Det är inte sällsynt att runt stenar eller diamanter finns en förkromad, av oädel metall eller billigare och ljusare metall tillverkad ram eller manschett som framhäver skimret hos stenen. Avsikten med KSL är inte att länka kvaliteten hos erbjudna produkter på så sätt att valmöjligheterna skulle inskränkas, och inte heller att först tvinga konsumenterna att kontakta "en expert" för att kunna skaffa sig en produkt.

Detta skulle endast leda till en skadlig inskränkning av produkturvalet och en prisuppgång hos alla nyttigheter som finns att erbjuda. Styrningen av marknadsföringskommunikationen är möjlig endast genom eliminering av med bedrägeri jämställbar felinformation, ävensom av uraktlåtenheten att informera om sådana omständigheter som med säkerhet påverkar köpbeslutet. I det nu gällande fallet har konsumenten möjlighet att - utgående från priset och det övriga som meddelats - med tillräcklig säkerhet dra sina slutsatser om den erbjudna produkten.

I världen finns talrika indelningsgrunder för diamanter. Enligt grunddefinitionen i stadgandena för Skandinavisk diamantnomenklatur och klassificering indelas diamanterna i naturdiamanter och icke naturdiamanter. Beträffande naturdiamanter har dessutom i anvisningarna gällande de kommersiella definitionerna nämts: "Tillägget "äkta" behövs vanligtvis inte: en diamant är alltid äkta, eller i annat fall är det inte en diamant."

De av bolaget marknadsförda diamanterna har varit äkta naturdiamanter som slipats. Ur konsumentens synpunkt har det varit viktigt att veta ifall frågan gällt en industriellt genom tryck och värme tillverkad syntetdiamant eller en oslipad diamantskärva, eller kristallgruppen "industridiamant" som även används för smyckeändamål. Ifall man vid marknadsföringen inte låtit förstå att det vore fråga om en enligt diamantklassificeringen ren diamant, har marknadsföringen inte varit vilseledande. Om vid anskaffningen av smycke diamantens renhet enligt konsumentens uppfattning har betydelse, bör han/hon dra sina slutsatser om diamantens kvalitet på grundval av priset.

I sitt uttalande angående de smycken som diamantrådet på KO:s begäran undersökt, konstaterar rådet att "stenarna representerar den lägsta 8/8 slipade diamantkvaliteten på marknaden." Diamantrådet klassificerar således inte dessa stenar som industridiamanter, utan fastslår uttryckligen att

motsvarande stenar marknadsförs även av andra smyckeförsäljare.

En "industridiamant" kan lika väl vara en helt ren naturdiamant som inte slipats och vars slipning till smycke inte ens skulle vara meningsfullt. Det kan vara fråga om en skräva som avskilts från en "smyckediamant" genom att spjälka, klyva eller såga, och vars vidareförädling icke slutförts eller t.ex. på grund av erforderlig arbetsinsats icke är ekonomiskt lönsamt. Indelningen i smyckediamanter och industridiamanter sker inte enbart på basen av inneslutningar, utan i huvudregeln enligt storlek och form samt i den ordning som lagen om tillgång och efterfrågan påbjuder.

Slipningen av smådiamanter är beroende av tillgången på rådiamanter. Tidvis förekommer överproduktion och överutbud på billiga diamanter. Små diamanter används även i Finland, och kvaliteten på dessa är växlande. Minutförsäljningens och arbetets andel utgör huvuddelen av priset på de minsta diamanterna.

Enligt stadgandena i Skandinavisk diamantnomenklatur och klassificering klassificeras inte stenar under 0,50 karat. För mindre stenars del rekommenderas endast i undantagsfall användning av klassificeringsenlig skala. I anvisningarna gällande kommersiella definitioner fastslås därtill att "i smycken används i allmänhet inte diamanter som innehåller mera inneslutningar än graderingen P3". Detta betyder ingalunda att man inte skulle ha använt och kunnat använda dylika stenar i smycken ifall åtgärden går att motivera på affärsekonomiska grunder.

I Finland har marknadsförts motsvarande hängsmycken där diamanten infattats i oädelmetall. Nog begriper konsumenten att det även i Finland säljs diamantsmycken i olika prislägen. Inte kan man skapa ett diamantförsäljningsmonopol för guldsmederna, och inte kan man heller tvinga konsumenten att alltid köpa sina diamanter infattade i ädelmetall.

Indelningen i "industridiamanter" och "smyckediamanter" har uppstått enbart på basen av användningsändamålet. Grundkriteriet utgörs av diamantens storlek och form. En del sådana rådiamanter som på grund av sin storlek skulle lämpa sig som grovpreparat till smyckediamanter, vilka till storleken är mindre eller något större än de minsta smyckediamanterna, överförs för användning som industridiamanter på grund av den prisbildning som äger rum i fri marknadsekonomi. Diamanten flyttas över i den hög varur det bättre priset erhålles. Detta betyder emellertid inte att en "industridiamant" under andra omständigheter, t.ex. på grund av låga slipningskostnader, inte högst väl skulle kunna försvara sin position som "smyckediamant". Det avgörande är prisbildningen. På samma sätt säljer man strömming ömsom till minkfoder och ömsom människoföda. En likadan och lika värd produkt kan ha olika namn beroende på användningsändamålet. På samma sätt har den stora efterfrågan på industridiamanter (borrbett och metallindustrins skärbett) höjt priset på de av industrin utnyttjade diamanterna ("industridiamanterna") alldeles i nivå med smyckediamanterna.

2. Huvudändamålet med marknadsföringen är naturligtvis att informera konsumenterna om de tillbudsstående produkterna och dessas egenskaper och köpvillkor. Vid sidan om denna huvudfunktion har marknadsföringen även andra funktioner, av vilka en är att till marknadsförarens kännedom bringa de olika delkomponenterna i beteendet vid köp. På basen av erhållen information kan man i näringsverksamheten använda sig av det ur helhetssynpunkt fördelaktigaste marknadsföringsmedlet. Härvid kommer åtminstone en del av nyttan konsumenterna till godo eftersom produkten till ett lägre pris kan säljas till slutlig konsument.

En sådan försäljare som inte vill hålla sig till de ordinära, ofta dyra och ineffektiva marknadsföringsaktionerna, måste erhålla kunskaper om marknadernas storlek och köparnas beteende vid olika typsituationer. Gensvar från köpare är den allra nyttigaste informationen. I det nu under behandling varande fallet har annonsklassificeringskampanjen varit konsekvent och sanningsenlig. En likadan metod för marknadsundersökning har använts även i många andra länder i t.ex. Europa. Tidsgränserna har varit nödvändiga för förverkligandet av kampanjförsäljningen eftersom postningen o.a. bör genomföras koncentrerat enligt planerna. Beställningarna från återförsäljarna utomlands, som hör ihop med anskaffningen, måste naturligtvis tidsanpassas i enlighet med efterfrågan.

I de första annonserna hade man direkt och sanningsenligt meddelat att det gällde ett annonsexperiment för att därmed tillgodose även snabba svarares fördel. Likaså nämnde man att annonsen skulle publiceras även i andra tidningar. Ytterligare ingick i annonsen tidningens signum och utgivningsdatum, varur man kunde förstå att annonseringen inte var en engångsföreteelse. Härigenom är det följdriktigt att tidsgränserna för svaren har växlat från annons till annons. Detta är ur undersökningens synpunkt meningsfullt. I tidningsannonserna har erhållarna beretts 19 - 28 dagar tid till att sända in sin beställning. Under denna tid torde konsumenten hinna för sig själv klargöra sitt motiv för köp, och fast hos en expert anhålla om eh bedömning angående relationen mellan pris och värde.

BEVISNING

Diamantrådets ordförande Ralf Westerback och viceordförande Ulf-Jarl Pettersson, vilka hörts i saken som vittnen åberopade av KO, har på begäran av KO undersökt fyra par av konsumenter till KO:s byrå insända ach av Oy Marksman Ltd marknadsförda örhängen. Vittnena har skriftligen uttalat:

"Örhängena, som i det följande betecknas med bokstäverna A, B, C och D, har tillverkats av oädel metall vari diamanterna har fästs genom limning i en fördjupning som borrats i metallen. I proven A och D har den ena av diamanterna fästs upp och ned. Diamanterna i prov A är grumliga, närmast av "industrikvalitet", och helt utan skönhetsvärde. Diamanterna är synnerligen illa slipade och av inbördes olika storlek. Diamanterna i prov B saknar skönhetsvärde och de är nästan av samma kvalitet som i prov A. Stenarna har limmats i sned ställning. Diamanten i prov C är en sten av "industrikvalitet" vars slipning lämnats ofullbordad. Stenen är inte 8/8 slipad. Parets andra smycke saknar stenen som av limningsresterna att döma har lossnat ur fördjupningen. Diamanterna i prov D är sådana som lämpar sig för användning i smycken. Diamanterna är emellertid betydligt mindre än utlovade 0,01 karat. Diamanternas skönhetsvärde minskas ytterligare av att den ena har limmats i sin fördjupning upp och nedvänd, och den andra är fult på sned."

Vittnena har vid marknadsdomstolens sammanträde på ed bekräftat sitt skriftliga uttalande. Förutom detta har de berättat följande:

W e st e r b a c k: Indelningen i industri- och smyckediamanter genomförs i sorteringsrummen i London. Ädelstens- och industridiamanterna marknadsföres genom helt skilda kanaler. Indelningen sker på basen av kristallernas form, färg och innehåll av inneslutningar. I detta skede har slipningen ingenting att göra med indelningen. Industristenar slipas relativt sällan. I allmänhet placeras dessa som sådana i något verktyd, t.ex. ett skärande borr- eller sågbett. Även en industridiamant måste slipas då man av skärbettet kräver en viss form, t.ex. inom guldsmedsbranschen i graveringsmaskiner. Rent allmänt taget slipar man emellertid inte industridiamanter.

Grundindelningen i industristenar och ädelstenar utförs då när man säljer råkristallen. De bättre stenarna hamnar i ädelstensklassen. Men även de delas antingen genom att såga eller spjälka. Grundindelningen kan ha inletts från en något större kristall, och av restbitarna slipar man mindre stenar. Kristallen har ju ofta formen av en oktaeder. Av den sågas bort en del, av underdelen görs briljanten. Också av överdelen måste man göra något emedan råmaterialet är dyrt. Det kan hända att det just i den delen av stenen finns en inneslutning eller gråfärgning. De undersökta stenarna kan möjligtvis vara de allra sämsta småskärvorna som härvidlag blivit över. Av samma kristall har man kanhända fått en vacker sten, men råmaterialet i kristallens hörn har man kunnat använda till dessa stenar. Dessa stenar har alltså inte nödvändigtvis från första början behövt klassificeras som industristenar.

Den klassificering av diamanter som tillämpas i Finland är i enlighet med Skandinavisk diamantnomenklatur (SDN). En nogrann klassificering av helt små stenar är inte ekonomiskt, men det är enkelt att få en allmän uppfattning även av småstenar genom att studera dem i mikroskop eller t.ex. med ett vanligt tiofaldigande förstoringsglas. 8/8 - slipade stenar av ifrågavarande sort blir ytterst sällan klassificerade desto noggrannare.

De undersökta och av bolaget marknadsförda stenarna är inte av sådan art som en guldsmed vanligen har vant sig vid att se. Stenarna ser ut som grå plumpar, och de återkastar knappast alls något sken. Det är visserligen fråga om diamanter, men av ytterst dålig kvalitet.

En eller högst två bland stenarna som undersökts är av sådan art att de med förbehåll kunde godkännas som smyckediamanter. Stenarnas värde kan även försämras av själva limmet eller den limningsprocess man använt sig av. Åtminstone hos en del av stenarna åstadkommer limningen ett gulaktigt skimmer. Stenarna uppvisar emellertid så många inneslutningar, att de troligtvis inte skulle ha blivit bättre ens av att infattas i metallen på ett så kallat guldsmedsaktigt sätt.

P e t t e r s s o n: En fundamental egenskap hos smyckediamanten är dess skönhet. Stenen kan slipas till en smyckesten utgående från renhet, färg och storlek. Detta resulterar i antingen en briljantslipad eller en undermåligt slipad diamant, dessutom förekommer en del ytterligare former.

Industridiamanten är långt ett allmänbegrepp. För industriellt bruk av stenarna finns många möjligheter. De kan användas inom elektronikindustrin, eltekniken, såsom borrbett, slipmaterial etc. Även på en industridiamant ställer man höga krav. Indelning i industri- och ädelstendiamanter äger rum kanske i någon mån redan i grovorna, men senast i försäljningsorganisationerna i London. Normalt sker ingen indelning överhuvud i guldsmedsinstansen.

Klassificeringen, om än en primitiv, utgör grunden för all prissättning. Stenar likt de undersökta erbjudes hos oss normalt inte alls till guldsmeder. De undersökta stenarna är i det närmaste av industrikvalitet. Sådana köps inte här, emedan de i alla avseenden stannar vid undre gränsen för klassificering. De undersökta stenarna är av så dålig kvalitet att de liksom helt hamnar utanför SDN. Endast i ett smyckepar kunde man för stenarna göra en grov klassificering.

MOTIVERINGAR FÖR MARKNADSDOMSTOLENS AVGÖRANDE

Oy Marksman Ltd har i februari och mars 1981 i olika tidningar publicerat annonser under rubriken "Läser du i tidningarna även dylika småannonser?". Annonstexten började: "I anknytning till ett pågående annonsexperiment sänder vi ett par äkta diamantörhängen till varje läsare av denna tidning som efter att ha läst denna annons skickar annonsklippet till oss före den X.X.1981 och beställer örhängena mot postförskott till priset mk 69,50 + 4,80 i postporto. (Örhängena är försedda med äkta 0,01 karats runda, i sjutton fasetter slipade diamanter - -". Senare har diamantörhängen erbjudits även med annorlunda rubricerade annonser av samma typ.

1. Naturdiamanterna indelas bl.a. i tvenne huvudgrupper, ädelstensdiamanter och industridiamanter. Ädelstensdiamanterna är sådana vilkas form, färg och renhet möjliggör deras användning till smyckeändamål. Smyckediamanterna är vanligen slipade och i allmänhet färglösa, klara och skimrande. De innehåller möjligast få eller inte alls strukturella ojämnheter (inneslutningar) eller andra skavanker. Industridiamanterna är sådana som på grund av sin form, färg och mängden inneslutningar vanligtvis används i industriella verktyg. Enligt praxis inom guldsmedsbranschen är de diamanter som används till smycken vanligtvis stenar av ädelstensklass.

Konsumenterna har till KO skickat fyra par av bolaget marknadsförda örhängen. Dessa har blivit undersökta av tvenne experter vilka hörts som vittnen i marknadsdomstolen. Enligt deras uttalande har smyckenas diamanter visserligen varit slipade naturdiamanter och därvidlag "äkta diamanter". Smyckenas stenar är emellertid grumliga och glanslösa. De flesta av stenarna är nästan fyllda av inneslutningar. Slipningen av stenarna är av dålig kvalitet och delvis bristfällig. Stenarna har inget skönhetsvärde och de är närmast av industrikvalitet. Dugliga för användning i smycken är bland de undersökta stenarna en eller högst två.

Marknadsdomstolen finner att konsumenterna vid köp av "äkta diamantörhängen" antar att de erhåller smycken vars diamanter är av ädelstensklass. Bolagets marknadsföring har varit ägnad att hos konsumenterna skapa en sådan bild att stenarna i de marknadsförda smyckena till kvaliteten skulle vara jämbördiga med i Finland sedvanligen marknadsförda smyckeädelstenar. På basen av den framförda bevisningen finner marknadsdomstolen emellertid klarlagt att stenarna i de av bolaget marknadsförda smyckena åtminstone till största delen

har varit industridiamanter. Marknadsföringen har således ur konsumenternas synpunkt varit otillbörlig.

2. Bolaget har marknadsfört smycken under formen av ett "annonsexperiment" och gett den bilden att annonseringen huvudsakligen avsett att insamla information om hur annonser av en viss typ läses. Annonserna ger även det intrycket att bolaget levererar smyckena som belöning för deltagandet i "annonsexperimentet" och att smyckenas pris på grund härav är exceptionellt lågt.

Marknadsdomstolen finner att det huvudsakliga syftet med bolagets annonsering varit försäljning av ifrågavarande smycken, och att en eventuell faktisk marknadsundersökning kombinerats med marknadsföringen på så sätt att den på ett obehörigt sätt kan påverka konsumenternas köpbeslut. Därför har bolaget vid sin sammankoppling av smyckeförsäljningen med "annonsexperimentet" förfarit på ett ur konsumenternas synpunkt otillbörligt sätt.

MARKNADSDOMSTOLENS AVGÖRANDE

Marknadsdomstolen prövar rätt med stöd av 2 kap. 1 § och 7 § 1 mom. KSL att vid vite av 100 000 mark förbjuda bolaget att vid sin marknadsföring

1. som äkta diamantsmycke marknadsföra ett smycke vid vilken fastsatt diamant i Finland vanligen inte kvalificeras för användning i ädelstenssmycke, ifall vid marknadsföringen inte tydligt uppges diamantens kvalitet, och

2. karakterisera åtgärder riktade till smyckeförsäljning som ett "annonsexperiment" eller att på annat sätt ge den bilden som vore det i första hand fråga om en marknadsföringsundersökning.

Förbudet skall iakttagas omedelbart.

Oy Marksman Ltd ålägges att till staten erlägga ur dess medel utbetalade omkostnader för bevisföringen 60 mark.

Närvarande: Huttunen, ordförande, Valkonen, viceordförande, Wilhelmsson, Heiniö, Henriksson, Mustonen och Ollikainen.