31.1.2024

I ärendet som gällde vallvägsprojektet på Karlö var det fråga om tillståndsbestämmelser vilka syftade till att minska de eventuella konsekvenserna för de naturvärden som låg till grund för skyddet av områdena inom nätverket Natura 2000. Högsta förvaltningsdomstolen hade att avgöra om de föreskrivna åtgärderna var sådana förmildrande åtgärder som kunde tas i beaktande när projektets konsekvenser för de naturvärden som låg till grund för skyddet av områdena inom nätverket Natura 2000 bedömdes eller om det var fråga om sådana kompensationsåtgärder i samband med ett undantagsförfarande enligt art. 6.4. i habitatdirektivet som inte kan beaktas i Naturabedömningen.

Högsta förvaltningsdomstolen konstaterade att skillnaden mellan förmildrande åtgärder och kompensationsåtgärder inte i alla situationer är entydig. Som förmildrande åtgärder kan allmänt anses sådana åtgärder i samband med ett projekt som minskar projektets skadliga konsekvenser. Kompensationsåtgärder däremot är åtgärder med vilka man eftersträvar att balansera de skadliga konsekvenserna med att kompensera de skador projektet medför.

Projektets mest skadliga verkningsmekanism för Naturaområdenas naturvärden var att den mekaniska iserosionen eventuellt avtar och dess konsekvenser för landhöjningskustens växtlighet och habitatet för den fauna som behöver öppna landskap. Som en förmildrande åtgärd hade man i Naturabedömningen granskat öppethållandet vintertid av den nuvarande färjefarledens område. Högsta förvaltningsdomstolen konstaterade att man genom att hålla färjefarleden öppen försöker förhindra förändringar i iserosionen och på så sätt säkerställa att Naturaområdets förhållanden bibehålls. Det var fråga om en sådan förmildrande åtgärd i omedelbar anslutning till vallvägsprojektet som kunde tas i beaktande i Naturabedömningen.

Som förmildrande åtgärder hade man även granskat aktiva åtgärder för att minska konsekvenserna av de eventuella förändringarna i iserosionen, som att genom mejning påverka växtligheten, och med hjälp av bete och genom krossning eller mekanisk behandling av jordmånen. Högsta förvaltningsdomstolen konstaterade att nämnda åtgärder i princip kan vidtas antingen i syfte att förmildra konsekvenserna eller i syfte att kompensera skador. I det här fallet var syftet med åtgärderna att förmildra de av projektet orsakade konsekvenserna för existerande förekomster av naturtyper. Med åtgärderna försökte man varken skapa nya eller ersätta existerande förekomster av naturtyper och man eftersträvade inte heller att förändra området, utan med dessa åtgärder försökte man genom att härma iserosion bevara de existerande fysiska förhållandena så att förutsättningarna för de nuvarande naturtyperna och arterna att förekomma på området bibehålls.

Högsta förvaltningsdomstolen ansåg att de i vattenhushållningstillståndet föreskrivna åtgärderna på strandområdena under dessa omständigheter är förmildrande åtgärder som kan tas i beaktande i bedömningen av projektets konsekvenser för de naturvärden som ligger till grund för Naturaområdena. Högsta förvaltningsdomstolen kompletterade tillståndsbestämmelserna särskilt för kontrollens del.

Naturvårdslagen (1096/1996) 64 a §, 65 § 1 och 2 mom., 66 § 1, 2 och 4 mom.

Rådets direktiv 92/43/EEG om bevarande av livsmiljöer samt vilda djur och växter (habitatdirektivet) art. 6.3 och 4

Se EU-domstolens avgöranden i målen C‑521/12, Briels m.fl., EU:C:2014:330, C-387/15 ja C-388/15, Orleans m.fl., EU:C:2016:583, C-164/17, Grace och Sweetman, EU:C:2018:593, C 323/17, People Over Wind och Sweetman, EU:C: 2018:244, och C-411/19, WWF Italia Onlus m.fl., EU:C:2020:580

Ärendet har avgjorts av president Kari Kuusiniemi, justitieråden Eija Siitari, Mika Seppälä, Tuomas Kuokkanen och Jaakko Autio samt miljösakkunnigråden Mikael Hildén och Jukka Horppila. Föredragande Laura Leino.