7.7.2021

I en stad kunde ett stöd av mindre betydelse eller ett s.k. de minimis -stöd om 200 000 euro sökas för byggande av ett optiskt fibernätverk. Efter ansökningstidens utgång godkände stadsstyrelsen fiberbolag B Ab:s projektförslag och reserverade 200 000 euro att utbetalas till bolaget som stöd av mindre betydelse. Enligt beslutet skulle bolaget innan stödet utbetalades bland annat inlämna en utredning över om det mottagit stöd av mindre betydelse under innevarande år eller de två föregående beskattningsåren. Utredningen skulle avstämmas till tidpunkten för stödets utbetalning.

Före beslutet fattades hade stadsstyrelsen hört sig för hos B Ab om bolaget mottagit de minimis -stöd. Enligt svaret hade bolaget mottagit statligt och EU-stöd för bredbandsprojekt, men inte de minimis -stöd. Förfrågan gällde inte A Ab som ägde bolaget i sin helhet och som enligt artikel 2.2 i kommissionens förordning (EU) nr 1407/2013 ska anses vara ett enda företag med B Ab.

Tidpunkten för när ett stöd av mindre betydelse anses ha beviljats, definieras såväl i förordning (EU) nr 1407/2013 som i EU-domstolens rättspraxis utgående från nationell lag. Enligt EU-domstolens stadgade rättspraxis kan ett stöd som inte har beviljats enligt ett flerårigt system, inte ändå anses vara beviljat först vid utbetalningstidpunkten. Högsta förvaltningsdomstolen ansåg att stödmottagaren får laglig rätt till stödet vid tidpunkten för när beslutet om att bevilja stödet fattas oberoende av när beslutet vinner laga kraft. Eftersom ärendets behandling i den myndighet som beviljar stödet avslutas när ett överklagbart beslut fattas, ska de i förordningen (EU) nr 1407/2013 avsedda uppgifterna, bland annat om tidigare stöd av mindre betydelse som har beviljats bolaget, vara uttömmande utredda innan beslutet om att bevilja stöd fattas.

Eftersom B Ab:s anmälan om tidigare mottagna de minimis -stöd gällde endast B Ab men inte dess moderbolag A Ab, hade stadsstyrelsen inte i enlighet med förordningen (EU) nr 1407/2013 utrett beloppet av de stöd av mindre betydelse som stödmottagaren erhållit under innevarande och de två föregående beskattningsåren. Ur handlingarna framgick inte heller om eller hur stadsstyrelsen hade försäkrat sig om att bolaget inte hade beviljats annat statligt stöd för samma stödberättigande kostnader trots att den som beviljar stödet är skyldig utreda att den maximiintensitet eller det maximibelopp som fastställts för stödet inte överskrids. I ärendet hade inte heller lämnats utredning om att det ifrågavarande stödet av mindre betydelse inte skulle beviljas för specifika stödberättigade kostnader, i vilken händelse stödet skulle få kumuleras med annat statligt stöd som beviljats med stöd av en gruppundantagsförordning eller ett beslut som antagits av kommissionen.

När stadsstyrelsen fattade sitt beslut hade följaktligen inte de förutsättningar enligt kommissionens förordning (EU) nr 1407/2013 beaktats, vilka som uppfyllda innebär att ingen anmälningsskyldighet enligt artikel 108.3 FEUF föreligger. Ingen anmälan om beviljande av stödet hade gjorts till kommissionen. Stadsstyrelsens beslut hade därför tillkommit i oriktig ordning enligt 135 § 2 mom. 1 punkten i kommunallagen.

Högsta förvaltningsdomstolen upphävde förvaltningsdomstolens och stadsstyrelsen beslut.

Kommunallagen 135 §

Fördraget om Europeiska unionens funktionssätt (FEUF) artikel 107.1 och artikel 108.3

Kommissionens förordning (EU) nr 1407/2013 om tillämpningen av artiklarna 107 och 108 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt på stöd av mindre betydelse artikel 2.2, artikel 3.1, 2, 4 och 7, artikel 4.1 och 2, artikel 5, artikel 6.1 och 3

EU-domstolens dom 28.10.2020, INAIL, C-608/19, ECLI:EU:C:2020:865

EU-domstolens dom 6.9.2006, Portugal v. kommissionen, C-88/03, ECLI:EU:C:2006:511

Ärendet har avgjorts av president Kari Kuusiniemi samt justitieråden Janne Aer, Petri Helander, Monica Gullans och Outi Siimes. Föredragande Helmi Lajunen.