12.7.2007

Utlänningsverket hade med hänvisning till skyddspolisen utlåtanden förkastat A:s ansökan om uppehållstillstånd för återförening av en familj. I utlåtandena förordades inte uppehållstillståndet. Enligt förvaltningsdomstolen hade Utlänningverket inte kunnat avslå ansökan om uppehållstillstånd enbart på den grunden att skyddspolisen inte förordade den, utan att först inhämta upplysningar som behövs för avgörandet av ärendet. Förvaltningsdomstolen ansåg också att ärendet inte hade utretts tillräckligt omsorgsfullt förrän beslutet fattades och att beslutsmotiveringen var otillräcklig.

Högsta förvaltningsdomstolen konstaterade att av Europeiska människorättsdomstolens rättspraxis framgår att det inte i sig strider mot människorättskonventionen att inte låta partsoffentligheten omfatta material som har sekretessbelagts i den nationella säkerhetens namn. I en sådan situation skall dock den behöriga domstolen ha möjlighet att ta del av det material som har undanhållits parten, för att domstolen skall kunna ta ställning till om det har funnits grunder för att hålla materialet hemligt samt för de slutsatser som dragits med stöd av det material som undantagits från partsoffentligheten.

För att tillgodose kraven i artikel 13 i människorättskonventionen och i 21 § i Finlands grundlag skall förvaltningsdomstolarna, vanligtvis de regionala förvaltningsdomstolarna och i det aktuella fallet för undvikande av dröjsmål högsta förvaltningsdomstolen, pröva om i ärendet har uppnåtts en rättvis balans mellan individens rättigheter, i detta fall skyddet för familjeliv, och det allmänna intresset, dvs. allmän ordning och statens säkerhet.

Högsta förvaltningsdomstolen ansåg, att när de undantag som i finsk lagstiftning gjorts från handlingars och upptagningars partsoffentlighet granskas i relation till förvaltningsmyndigheters i 31 § i förvaltningslagen föreskrivna utredningsskyldighet och i 45 § i förvaltningslagen föreskrivna skyldighet att motivera beslut i ärenden som gäller prövning av uppgifter av ovan nämnt slag, som gäller upprätthållandet av statens säkerhet, borde förvaltningsdomstolen inte ha upphävt beslutet och återförvisat det till Utlänningsverket för utredning av dessa uppgifter, som gällde statens säkerhet och som var behövliga för avgörandet av ärendet. Förvaltningsdomstolen borde själv ha inhämtat det stoff som hölls hemligt för parterna för att bedöma huruvida de grunder som anförts med hänvisning till allmänna intressen samt allmän ordning och statens säkerhet hade varit tillräckliga för att rättfärdiga ett avslag på ansökan om uppehållstillstånd.

När så inte hade skett, har högsta förvaltningsdomstolen upphävt och undanröjt förvaltningsdomstolens beslut och prövat A:s och A:s make B:s besvär över Utlänningsverkets beslut.

Sedan högsta förvaltningsdomstolen vid slutna muntliga förhandlingar har hört skyddspolisen, har högsta förvaltningsdomstolen beslutat att de uppgifter som skyddspolisen vid förhandlingarna har framlagt som grund för sina negativa utlåtanden är uppgifter som med stöd av 11 § 2 mom. 1 punkten i lagen om offentlighet i myndigheternas verksamhet skall hållas hemliga även för parterna.

Högsta förvaltningsdomstolen har konstaterat att de synpunkter som skyddspolisen har anfört till stöd för sin negativa ståndpunkt i sig är beaktansvärda, men i A:s fall inte tillräckligt vägande för att A skall förvägras uppehållstillstånd, när skyddet för familjeliv och barnets bästa vägs mot statens säkerhetsintressen. Därför skulle Utlänningsverkets beslut upphävas och ärendet återförvisas till Utlänningsverket för ny behandling.

Europeiska människorättskonventionen artiklarna 8 och 13
Finlands grundlag 21 § 2 mom.
Lagen om offentlighet i myndigheternas verksamhet 11 § 1 och 2 mom. och 24 § 1 mom. 9 punkten
Utlänningslagen (378/1999) 18 § 1 mom. (130/2002)