29.6.2017

Makarna A och B hade gjort upp ett inbördes testamente, enligt vilken all egendom skulle tillfalla den efterlevande maken med full äganderätt efter den först avlidna makens död. Testamentet innehöll inte någon sekundär bestämmelse. Efter A:s död delgavs testamentet hans bröstarvingar och egendomen övergick med stöd av testamentet till B. När B dog 16 år senare tog B:s syster C kvarlåtenskapen i sin besittning. A:s bröstarvingar yrkade i sitt käromål mot C att domstolen skulle fastställa att A:s och B:s avsikt hade varit att makarnas egendom efter båda makarnas död skulle delas mellan vardera makarnas arvingar enligt ärvdabalken.

Högsta domstolen ansåg att A:s bröstarvingar inte hade förlorat sin rätt att väcka talan, fastän någon talan om tolkning av testamentet inte ännu hade väckts efter A:s död. Käromålet angående tolkningen ansågs ha blivit väckt i tid då det hade väckts inom skälig tid efter att bröstarvingarna hade blivit medvetna om att C hade tagit hela B:s kvarlåtenskap i sin besittning efter B:s död.

Fråga även om tolkning av testamentet

ÄB 11 kap 1 §