15.6.1998

A hade då han i starkt berusat tillstånd och med hög hastighet framförde en personbil på en delvis isig och livligt trafikerad väg i en kurva förlorat kontrollen över bilen med påföljd att bilen sladdat in på en busshållplats där B och hans två barn befann sig. Bilen stötte till barnen som miste livet. B, som inte vid trafikolyckan fick några kroppsskador, och barnens andra förälder C som var hemma fick psykiska störningar på grund av händelsen.

Högsta domstolen ansåg på grunder som framgår av domen - att B:s psykiska skada var en förutsebar och direkt följd av den genom A:s ovarsamhet förorsakade trafikolyckan och att A sålunda gjort sig skyldig till vållande av skada, - att B hade rätt att erhålla ersättning för med sveda och verk jämställbart psykiskt lidande (omröstn.), - att C inte ägde rätt att erhålla ersättning för det psykiska lidande som föranletts av den chock barnens död förorsakat.

Se KKO:1977-II-104 KKO:1983-II-8KKO:1984-II-122KKO:1991:146

Fråga även om straffmätningen.

SkadeståndsL 5 kap 2 §SL 21 kap 10 §

Hela rättsfallet är i FKKO-registret.