1043/1993

Det ingår i den kristna livssynen och traditionen att sätta stort värde på familjen. De mest gripande stunderna i livet upplevs ofta i familjegemenskapen. Enligt den kristna skapelsetron representerar familjen en sådan samlevnadsform där medlemmarna känner ansvar för varandras materiella och andliga välfärd. Hemmet och familjen är av stor betydelse för i vilken riktning de kommande generationernas värderingar, övertygelse och livsstil utvecklar sig. I familjen skapas de bärande förutsättningar på vilka ett tryggt liv kan byggas. Familjens betydelse framhävs också i Frälsarens undervisning när han säger: "Gå hem till de dina och berätta för dem om allt som Herren har gjort med dig, hur han förbarmade sig över dig" (Mark. 5:19).

Familjens betydelse bör särskilt betraktas ur ansvars- och trygghetssynvinkel. Även då samhället står inför omvälvningar kan familjen erbjuda bastrygghet. När människan möter en samhällelig eller ekonomisk olycka, arbetslöshet eller konkurs, återvänder hon till familjen, till släkten. Ju starkare familjebanden är, desto bättre klarar hon sig. Det är viktigt för barnets tillväxt och den ungas frigörelse att familjen kvarstår som den gemenskap som stöder utvecklingen mot en helgjutet och självständigt vuxenliv. Värdet av en kristen uppfostran har aposteln Paulus uttryckt i sitt brev: "Jag tackar Gud, som jag liksom mina förfäder tjänar med rent uppsåt, och minns dig ständigt i mina böner, dag och natt" (2 Tim. 1:3).

Den kristna kärleken till nästan kräver att vi sätter oss in i de olika svårigheter som upplösningen av familjen medför. Familjerna skall ges stöd i problemsituationer också genom kulturella och sociala åtgärder. Den allt aktuellare flyktingfrågan skapar problem som berör familjen. Även i dessa fall bör familjen i mån av möjlighet hållas samman.

Vars och ens rätt till en religiös övertygelse bör respekteras. Det religiösa särdraget hos familjer där familjemedlemmarna hör till olika kyrkosamfund bör beaktas. Olika traditioner skall ses som något värdefullt som berikar livet.

Regeringen har med iakttagande av gammal kristlig sed beslutat att allmänna tacksägelsebot- och böndagar år 1994 skall högtidlighållas under fyra söndagar, nämligen den 23 januari, den 15 maj, den 18 september och den 23 oktober, samt till ämne för predikan på dessa böndagar fastställt bifogade texter. Medborgarna i republiken uppmanas att delta i dessa gemensamma gudstjänster samt att även i hemmen fördjupa sig i den kristna trons eviga sanningar. Det åligger alla som det vederbör att tillkännage detta beslut och övervaka dess efterlevnad.

Böndagarnas texter

1994

1:a Böndagen

Ty han upprättade ett vittnesbörd i Jakob och stiftade en lag i Israel, han påbjöd den för våra fäder, och de skulle kungöra den för sina barn. Så skulle det bli känt för ett kommande släkte, för barn som en gång skulle födas, och dessa skulle stå upp och berätta det för sina barn. (Ps. 78:5-6)

Och de deltog troget i apostlarnas undervisning och den inbördes hjälpen, i brödbrytandet och bönerna. (Apg. 2:42)

Och de förkunnade ordet om Herren för honom och alla i hans hus. Fångvaktaren tog genast hand om dem, mitt i natten, och tvättade såren efter piskrappen. Sedan döptes han själv med hela sin familj. Han tog dem med upp i sin bostad och lät duka ett bord, och han och hela hans hushåll visade stor glädje över att ha kommit till tro på Gud. (Apg. 16:32-34)

2:a Böndagen

Ack att de hade sådana hjärtan, att de alltid fruktade mig och höll alla mina bud! Det skulle ju då gå dem och deras barn väl evinnerligen. (5 Mos. 5:29)

Jag tackar Gud, som jag liksom mina förfader tjänar med rent uppsåt, och minns dig ständigt i mina böner, dag och natt. Jag minns dina tårar och längtar efter att få se dig igen för att fyllas av glädje. Jag har blivit påmind om den uppriktiga tro som finns hos dig och som fanns redan hos din mormor Lois och din mor Eunike; jag är viss om att den finns också hos dig. (2 Tim. 1:3-5)

När han steg i båten, bad mannen som hade varit besatt att få följa med honom. Men han lät honom inte göra det utan sade: "Gå hem till de dina och berätta för dem om allt som Herren har gjort med dig, hur han förbarmade sig över dig." (Mark. 5:18-19)

3:e Böndagen

Nej, detta är den fasta som jag vill ha: att ni lossar orättfärdiga bojor och löser okets band, att ni ger de förtryckta fria och krossar sönder alla ok, ja, att du bryter ditt bröd åt den hungrige och skaffar de fattiga och husvilla husrum, att du klär den nakne, var du ser honom, och ej drar dig undan för den som är ditt kött och blod. Då skall ljus bryta fram för dig som en morgonrodnad, och dina sår skall läkas med hast, och din rätt skall då gå framför dig och Herrens härlighet följa dina spår. (Jes. 58:6-8)

Mina bröder, vad hjälper det om någon säger sig ha tro men inte har gärningar? Inte kan väl tron rädda honom? Om en broder eller syster är utan kläder och saknar mat för dagen, vad hjälper det då om någon av er säger: "Gå i frid, håll er varma och ät er mätta", men inte ger dem vad kroppen behöver? Så är det också med tron: i sig själv, utan gärningar, är den död. (Jak. 2:14-17)

Lev inte för pengar; nöj er med vad ni har. Gud själv har sagt: Jag skall aldrig överge dig, aldrig svika dig, och därför kan vi tryggt säga: Herren är min hjälpare, jag skall aldrig frukta. Vad kan en människa göra mig? (Heb. 13:5-6)

4:e Böndagen

Herren löser de fångna. Herren öppnar de blindas ögon. Herren upprättar de nedböjda, Herren älskar de rättfärdiga. Herren bevarar främlingar, faderlösa och änkor tar han sig an, men de ogudaktigas väg vänder han i förvillelse. Herren är konung evinnerligen, din Gud. Sion från släkte till släkte. Halleluja! (Ps. 146:7b-10)

Men jag säger er: älska era fiender och be föl dem som förföljer er; då blir ni er himmelske faders söner. Ty han låter sin sol gå upp över onda och goda och låter det regna över rättfärdiga och orättfärdiga. (Matt. 5:44-45)

När tiden var inne för hans upptagande till himlen, vände han sina steg mot Jerusalem, och han skickade budbärare före sig. De gav sig av och gick in i en samarisk by för att förbereda hans ankomst. Men man ville inte ta emot honom, eftersom han hade vänt sina steg mot Jerusalem. Då sade hans lärjungar Jakob och Johannes: "Herre, skall vi kalla ner eld från himlen som förgör dem?" Men han vände sig om och tillrättavisade dem, och de fortsatte till en annan by. (Luk. 9:51-55)