23.4.2024

Unionsmedborgaren A reste under våren 2020 till Finland för att träffa sin partner som var bosatt i Finland. Statsrådet hade vid samma tidpunkt fattat beslut om att tillfälligt återinföra den inre gränskontrollen och om vissa reserestriktioner för att förhindra att coronapandemin sprids. Gränsbevakningsväsendet hade med hänvisning till statsrådets beslut avvisat A eftersom hen ansågs utgöra ett hot mot folkhälsan. Förvaltningsdomstolen upphävde på A:s besvär Gränsbevakningsväsendets beslut. Enligt förvaltningsdomstolen kunde A inte anses utgöra ett hot mot folkhälsan eftersom hen inte hade diagnosticerats med eller misstänkts ha insjuknat i den av covid-19 viruset orsakade sjukdomen. Gränsbevakningsväsendet anförde besvär över förvaltningsdomstolens beslut hos högsta förvaltningsdomstolen.

Högsta förvaltningsdomstolen konstaterade att ordalydelsen i den tillämpliga 156 a § 1 mom. i utlänningslagen inte förutsätter att den i bestämmelsen avsedda sjukdomen har konstaterats hos den enskilda unionsmedborgare vars fria rörlighet begränsas av folkhälsoskäl. Däremot föreskrivs i nämnda bestämmelse att begränsningar i den fria rörligheten av folkhälsoskäl kan grunda sig endast på sjukdomar som fyller vissa kriterier. Covid-19 var en sådan i bestämmelsen avsedd sjukdom. Förvaltningsdomstolen borde följaktligen inte ha upphävt Gränsbevakningsväsendets beslut på de framförda grunderna.

I ärendet skulle ännu avgöras om det hade varit nödvändigt och förenligt med proportionalitetsprincipen vägra A inresa av folkhälsoskäl. Högsta förvaltningsdomstolen konstaterade att man i synnerhet i början av epidemin varit tvungen att för att skydda folkhälsan genomföra åtgärder i förebyggande syfte. På grund av sjukdomens natur och den begränsade testningskapaciteten hade det varit nödvändigt att begränsa också sådana personers resande som i likhet med A var symptomfria. Det syfte A uppgett för sin resa kunde inte vid den aktuella tidpunkten anses vara ett nödvändigt syfte att resa.

Med beaktande av å ena sidan epidemisituationen i Finland och på annat håll, syftet med reserestriktionerna att skydda människoliv och hälsa samt att säkerställa sjukvårdskapaciteten och å andra sidan syftet med A:s resa och det att hen inte förutom sin i Finland bosatta partner hade andra band till Finland, hade det inte i ärendet framkommit sådana fakta som efter en helhetsbedömning hade vägt tyngre än de som talade för en avvisning av A.

Förvaltningsdomstolens beslut upphävdes och Gränsbevakningsväsendets beslut förblev i kraft.

Finlands grundlag 9 § 4 mom.

Utlänningslagen 5 §, 146 § 1 mom., 156 a § 1 mom. och 167 § 1 mom. 1 punkten

Fördraget om Europeiska unionens funktionssätt art. 21.1

Europeiska unionens grundrättighetsstadga art. 45.1 och art. 52.1

Europaparlamentets och rådets direktiv 2004/38/EG om unionsmedborgares och deras familjemedlemmars rätt att fritt röra sig och uppehålla sig inom medlemsstaternas territorier (rörlighetsdirektivet) art. 27.1 och art. 29.1

EU-domstolens dom i stor sammansättning 5.12.2023 i målet C-128/22, Nordic Info (ECLI:EU:C:2023:951)

Ärendet har avgjorts av justitieråden Riitta Mutikainen, Eija Siitari, Tuomas Kuokkanen, Taina Pyysaari och Joni Heliskoski. Föredragande Hilla Viljamaa.