23.2.2022

Ett bolag ansökte om miljötillstånd för renovering av den biologiska damm som verkat som behandlingsenhet för avfallsvattnet från en tidigare verksam cellulosafabrik. Det slam som muddrades från dammen var tänkt att återvinnas i geotuber som byggskikt i ett fält (återvinningsfält) norr om den biologiska dammen. Slammet innehöll skadliga ämnen. Enligt ansökan skulle ett ca 1,8 meter tjockt lager av geotubskapslar innehållande torkat och polymerbehandlat slam läggas på fältet. De skulle täckas med ett 0,5 meter tjockt lager betong och morän. På trafikområdet skulle ytterligare ett 0,25 meter tjockt lager stenkross garantera att körfilerna håller tunga fordon. Fältets yta skulle på grund av byggåtgärderna stiga med 2,6 meter från nuvarande.

Det planerade fältområdet hade i generalplanen beteckningen industri- och lagerområde (T). Fältet var tänkt att användas som lagerområde för industrierna i området. I ansökan hade slambehandlingens miljöpåverkan bedömts utgående ifrån att återvinningsfältet inte har tät grundkonstruktion. Bedömningen utgående från riskbedömningen och forskningsresultaten enligt ansökan var att varken det kolväte eller de övriga skadliga ämnen som finns i slammet orsakar betydande risker för miljön eller människornas hälsa ens på lång sikt.

Högsta förvaltningsdomstolen hade att på bolagets besvär avgöra om det i ärendet fanns ett trovärdigt och motiverat behov för återvinning av avfall i markbygget som en konstruktion i återvinningsfältet eller om det var fråga om bortskaffande av avfall. I bedömningen ska enligt stadgad tolkningspraxis tas i beaktande om det tänkta bygget har äkta återvinningssyfte, om den återvunna avfallsmängden har beräknats rätt, om avfallet till sina tekniska egenskaper är sådant att det kan ersätta motsvarande naturbyggmaterial och om miljökonsekvenserna av att använda avfallet bedömda som en helhet är mindre än konsekvenserna av att bortskaffa avfallet. En helhetsbedömning ska sedan göras av dessa faktorer.

Projektet motsvarade den ikraftvarande generalplanen på området. Bolagets egen produktionsverksamhet på området hade avslutats redan år 2008. Enligt utredningen i ärendet sammanhängde byggbehovet av fältet allmänt med de nuvarande och kommande verksamhetsidkarnas behov på industriområdet. Under dessa omständigheter ansåg högsta förvaltningsdomstolen att det, trots att andra bolag verkade eller eventuellt i framtiden skulle komma att verka på området, i ärendet på ett tillförlitligt sätt förblivit outrett att det sökande bolaget hade ett planmässigt och motiverat behov att bygga fältet.

Enligt riskbedömningen orsakar varken det kolväte eller de övriga skadliga ämnen som finns i slammet betydande risker för miljön eller människornas hälsa ens på lång sikt. I bedömningen av hur betydande utsläppen är ska även försiktighetsprincipen beaktas. Trots att de skadliga ämnena inte sprids särskilt lätt och trots att det går att minska mängden dagvatten som kommer åt det förtorkade slammet med hjälp av betong- och moränlagret ovanpå geotuberna, utvisar riskbedömningen inte att ingen spridning av skadliga ämnen skulle ske under en längre tidsperiod. Den till ansökan bifogade geotekniska utredningen över fältkonstruktionens bärkraft utvisar inte att geotuberna ersätter naturmaterial trots att man med hjälp av geotuberna uppnår en godtagbar bärkraft i fältkonstruktionen.

Högsta förvaltningsdomstolen ansåg att man, trots de faktorer som talade för återvinning av avfallet, i detta fall utgående från en helhetsbedömning måste anse att det var fråga om bortskaffande av avfall.

Miljöskyddslagen 5 § 1 mom. 2 punkten, 20 § 1 punkten, 39 § 2 mom., 48 § 2 mom., 49 § 2 punkten

Avfallslagen 6 § (646/2011) 1 mom. 15 punkten, 13 § 1 och 2 mom.

Statsrådets förordning om avstjälpningsplatser 2 § 2 mom., 3 § 1 punkten, 5 - 9 §

Ärendet har avgjorts av justitieråden Eija Siitari, Mika Seppälä, Kari Tornikoski, Tuomas Kuokkanen och Veronica Storträsk samt miljösakkunnigråden Jukka Horppila och Olli Malve. Föredragande Irene Mäenpää.