26.6.1986

KONSUMENTOMBUDSMANNENS YRKANDE

KO har med stöd av 2 kap. 1 § 2 mom. samt 7 och 10 § konsumentskyddslagen (KSL) yrkat, att marknadsdomstolen (MD)

1. a) måtte utdöma det vite om 100 000 mark som utsatts till förstärkande av det förbud mot förfarande vid marknadsföring av kontokrediter som meddelats genom MD:s utslag 1981:5 av 26.2.1981, till betalning;

b) måtte förstärka sitt förbud med ett nytt högre vite,

2. måtte förbjuda bolaget att marknadsföra specificerade produkter för köp på kredit sålunda att den månatliga återbetalningsraten för krediten uppges som exempel, om det inte samtidigt finns uppgifter om

a) vilken typ av kredit som avses och, om det är frågan om en kreditkortskredit, namnet på kreditkortssystem;

b) varans kontantpris samt den årliga räntesats som enligt kreditvillkoren uppbärs av konsumenten för utnyttjandet av kreditkortskrediten;

c) antalet månadsrater och varans kreditpris då den kredit som erbjuds för anskaffningen av den marknadsförda varan återbetalas enligt de månatliga rater som anges vid marknadsföringen.

MD har i sitt utslag 1981:5 av 26.2.1981 förbjudit Hirvox Oy att vid sin marknadsföring till konsumenter lämna sådant eller därmed jämställt erbjudande beträffande kontorkredit som framgår av avsnitt i motiveringen till MD:s utslag, som är ägnat att ge en vilseledande fördelaktig bild av priset vid kontokredit i jämförelse med priset vid kontantköp av samma nyttighet. Till förstärkande av förbudet har MD utsatt ett vite på 100 000 mark.

Hirvox Oy har i en annons i Helsingin Sanomat 19.5.1985 erbjudit bl.a. en Sharp-stereoradiobandspelare att köpas på kredit. I samband med vissa data om denna nyttighet berättas att det förmånliga priserbjudandet på denna stereoradiobandspelare är 798 mark. Enligt annonstexten är den första betalningsraten i augusti 50 mark och även därefter är månadsraten endast 50 mark.

I tidningen Uusi Suomi har Hirvox Oy 24.5.1985 publicerat en annons i vilken bolaget erbjuder en Commodore 64 hemdator och en Toshiba HK-10 hemdator. Efter en beskrivning av produkterna konstateras att "första betalningsraten först den 21 augusti och då också bara 150 mark. Därefter månatligen lika stora rater." Andra prisuppgifter ingick inte i annonsen.

Av ingendera annonsen framgick vilken kreditform det var frågan om och vilket som kommer att vara det sammanlagda kreditpriset på de erbjudna varorna, och av annonsen i Uusi Suomi framgick inte ens kontantpriset på de erbjudna varorna. Av ovan nämnda orsaker sändes till Hirvox Oy en skriftlig förfrågan om vad de marknadsförda hemdatorerna kostar vid kontantköp respektive kreditköp, samt om vad det sammanlagda priset för den erbjudna Sharp-stereoradiobandspelaren vid kreditköp kommer att bli. Därtill ombads bolaget att till sitt svar foga en kopia av ett kreditavtal med en konsument angående en Sharp-stereoradiobandspelare.

Hirvox Oy meddelade i sitt svar 19.7.1985 följande: "I annonsen nämns som kreditform varken avbetalning eller kontokredit, vilket skulle förutsätta att det i annonserna ingår prisinformation enligt stadgandena i 2 kap. konsumentskyddslagen." Enligt Hirvox Oy är det frågan om kreditkortsköp, där kunden får uppgifter om eventuella finansieringskostnader av finansieringsinrättningen. Till svaret var fogad en ansökan om ett kreditkort vid namn "Aktiiviraha".

Hos Hirvox Oy kan man utom med "Aktiiviraha"-kreditkortet betala sina inköp med "Käyttöluotto"-kreditkort. Vardera kortet är s.k. allmänna kreditkort, m.a.o. kan de användas för inköp i alla sådana affärer som med det kreditgivande finansieringsbolaget har ingått avtal om att bevilja kunderna krediter i denna form till en överenskommen kreditgräns.

Även efter de ovan nämnda annonserna har Hirvox Oy upprepade gånger erbjudit konsumenterna en möjlighet att på kredit köpa vissa nyttigheter, varvid erbjudandena har varit så utformade att man i fråga om den erbjudna produkten berättar hur stor den månatliga raten är samt som "pris" nämner kontantpriset. I vissa annonser fanns bara den månatliga ratens storlek.

1. a) i det fall som var föremål för MD:s beslut 1981:5 hade Hirvox Oy erbjudit konsumenterna en färg-TV "till hemmet och i bruk för en hundralapp". I annonserna hade angetts handpenningens andel i kontokrediten och produktens kontantpris, delvis utan att man preciserade att det uttryckligen var frågan om ett kontantpris. Däremot ingick i annonserna inga uppgifter om det sammanlagda priset på en nyttighet som skaffas genom kontokredit. MD framförde i sin motivering att reklamen inte får vara sådan att den hos konsumenten kan skapa en missuppfattning om det sammanlagda priset på en nyttighet som skaffas på kontrokredit och om detta sammanlagda pris i förhållande till kontantpriset. Vidare konstaterade MD att bolaget givit en vilseledande fördelaktig bild av det sammanlagda pris som konsumenten måste betala då han köper en färg-TV genom att använda den erbjudna kontokrediten, och att denna vilseledning delvis berodde på att man inte berättade om innehållet i och storleken av kontoavgiften och delvis på att man uppgav kontantpriset som en jämförande prisuppgift, delvis t.o.m. utan att nämna att det var ett "kontantpris".

MD:s förbud gäller också erbjudanden som kan jämställas med de ovanstående.

Annonsen om Sharp-stereoradiobandspelaren har gjorts så, att det huvudsakliga budskapet är de månatliga raternas storlek vid kreditköp. I samband med uppgifterna om produkten stod bara "förmånligt priserbjudande", men inte att detta pris gäller endast vid kontantköp. I annonsen finns inte minsta antydan om att kunden vid kreditköp måste betala mer än nämnda 795 mark. Trots det blir med beaktande av kreditkostanderna för "Aktiiviraha"-kreditkortet priset på en Sharp-steroradiobandspelare ca 1 000 mark om de månatliga raterna är 50 mark.

Annonsen lägger alltså tonvikten vid att presentera ett kreditköp som förpliktar till exceptionnellt små månatliga rater. Eftersom annonsen ingenting nämner om kontantköpsalternativet är det sannolikt att den som läser annonsen också uppfattar det "förmånliga priserbjudandet" som en del av den erbjudna krediten. Konsumenten förutsätter alltså att han får en Sharp-stereoradiobandspelare för 795 mark genom att månatligen betala 50 mark.

I Hirvox Oy:s ifrågavarande annons har man alltså alldeles på samma sätt som i de annonser som låg till grund för MD:s utslag gett konsumenterna en vilseledande fördelaktig bild av det sammanlagda priset på en nyttighet som köps på kredit och som jämförelsepris använt kontantpriset utan att nämna att det endast är ett kontantpris.

Hirvox Oy har i sitt svar till KO ansett, att eftersom det är frågan om ett allmänt kreditkort utfärdat av ett finansieringsbolag, får konsumenten information om finansieringskostnaderna av finansieringsbolaget. Därmed är Hirvox Oy inte skyldig att informera konsumenterna om dem. Denna förklaring svarar dock inte på frågan varför man i annonsen på samma sätt som i de annonser som låg till grund för MD:s utslag använde kotantpriset som jämförelsepris utan att nämna att det uttryckligen var ett kontantpris och inte ett sammanlagt kreditpris. Hirvox Oy har själv beslutat att göra reklam för Sharp-stereoradiobandspelaren och att erbjuda den för köp med ett visst kreditkort, Aktiiviraha-kreditkortet. Då blir Hirvox Oy i egenskap av den som ansvarar för marknadsföringen till konsumenterna skyldig att se till att konsumenten inte av annonsen får en vilseledande fördelaktig bild av priset på den nyttighet som utannonsernas.

Då man bedömer saken ur konsumentens synvinkel är det viktigt att den som säljer varan, den som konsumenten gör affär med och den vars marknadsföring har legat till grund för konsumentens köpbeslut, marknadsför sina varor på ett sakenligt sätt och tillräckligt tydligt förklarar villkoren för de kreditköp som han erbjuder för att främja försäljningen. Med beaktande av de huvudsyftena med konsumentskyddet är det artificiellt att bedöma marknadsföringens riktighet utgående från vem som formellt är fordringsägare. En försäljare som erbjuder av sina nyttigheter på ett visst finansieringsbolags kreditvillkor och som drar den direkta nyttan av marknadsföringen måste vara primärt ansvarig för marknadsföringens riktighet. Säljarens ansvar för uppgifter om kreditmarknadsföringen har betonats redan i handels- och industriministeriets beslut angående prisannonsering vid avbetalningsköp (513/73), enligt vilket säljaren måste tillhandahålla uppgifter om bl.a. avbetalningspriset och antalet betalningsposter även om det i själva verket är ett utomstående finansieringsbolag som fungerar som finansiär.

För det andra har Hirvox Oy ansett att stadgandena i 2 kap. KSL gäller endast kontokrediter eller avbetalningsköp. Sålunda kunde på de nuvarande kreditkortsköpen överhuvudtaget inte tillämpas stadgandena i 2 kap. KSL, och än mindre MD:s utslag. Hirvox Oy torde med "kontokredit" ha avsett en engångskredit som säljaren beviljar, som det också var frågan om år 1981.

Det är sant att det var engångskrediterna som låg till grund för MD:s beslut år 1981: Hirvox Oy:s egen "kontokredit". I motiveringen för MD:s beslut är det dock alldeles uppenbart att ordet "kontokredit" har använts som en allmän benämning för att skilja mellan den kredit som Hirvox Oy erbjuder och avbetalningsköp; användningen av detta ord är inte i utslagets motiveringsdel begränsad till de krediter som säljaren själv erbjuder. Av MD:s utslag kan på samma sätt som av motiveringen utläsas en avsikt att utsträcka utslaget att överlag gälla ett sådant förfarande där konsumenten ges en vilseledande bild av nyttighetens kreditpris i jämförelse med dess kontantpris då det är frågan om andra kreditköp än avbetalningsköp, om vilka det finns särskilda stadganden. Denna uppfattning stöds också av det faktum att med ordet "kontokredit" bl.a. i det betänkande som konsumentkreditkommissionen avgivit år 1977 avses annat än engångskrediter; kreditkortskrediterna har i betänkandet från 1977 på samma sätt som i regeringens proposition till riksdagen med förslag till lagstiftning om konsumentkrediter (reg.prop.nr 88/1985 rd.) betraktats som ett slag av kontokredit. Om man hade önskat begränsa MD:s utslag att gälla enbart engångskrediter beviljade av säljaren skulle man i utslaget också ha talat om engångskrediter och inte använt ordet "kontokredit". Man kan därför dra den slutsatsen, att i MD:s beslut beskriver ordet "kontokredit" i allmänhet krediter som erbjuds för köp av konsumtionsnyttigheter. MD:s utslag kan inte anses ha förlorat sin betydelse enbart på den grund att kreditmarknaden och terminologin utvecklas; utslagets ratio är ju fortfarande i kraft.

Enligt regeringens ovan nämnda proposition om lagstiftning om konsumentkrediter måste vid marknadsföring av kontokrediter den verkliga årsräntan uppges som exempel på ett typiskt utnyttjande av krediten. Detta lagstiftningsprojekt påverkar dock inte frågan om vitet skall dömas till betalning. MD:s ifrågavarande utslag har gällt frågan om att man vid marknadsföringen av kreditköp överhuvudtaget inte får ge konsumenten en vilseledande bild av förhållandet mellan kredit- och kontanpriset. MD:s utslag förblir alltså i kraft även efter det lagstiftningen om konsumentkrediter trätt i kraft.

Hirvox Oy har upprepade gånger från och med maj 1985 marknadsfört sina produkter genom att på ett synligt sätt hänvisa till månadsratens storlek och använda kontantpriset som ett jämförelsepris, i regel utan preciseringen "kontantpris". Av denna anledning är det motiverat att döma vitet i sin helhet till betalning.

1. b) Hirvox Oy har upprepade gånger brutit mot MD:s förbud. Det har inte varit frågan om någon enstaka annons, där MD:s utslag helt oavsiktligt skulle ha lämnats obeaktat, utan Hirvox Oy har i sin marknadsföring systematiskt gett konsumenten en vilseledande fördelaktig bild av varans kreditpris. Detta utvisar att det vite om 100 000 mark som har utsatts för att förstärka förbudet inte har varit tillräckligt. Det är skäl att förstärka förbudet med ett nytt betydligt högre vite.

2. a) I regeringens proposition till riksdagen med förslag till konsumentskyddslagstiftning (reg.prop.nr. 8/1977 rd.) konstateras, att kosnumenterna måste få tillräcklig information då de planerar och beslutar om köp och användning av en konsumtionsnyttighet.

Enligt ovanstående måste det också av marknadsföringen av kreditkortskrediter krävas , att de för konsumenten centrala faktorer som påverkar köpbeslutet blir tillräckligt utredda. I regeringens proposition om konsumentskyddslagstiftning konstateras särskilt i fråga om stadgandena i 3 kap. KSL att dessa stadganden även gäller sådana avtal genom vilka näringsidkaren beviljar konsumenten kredit för köp av en vara. Som exempel på oskäliga kreditvillkor nämns också villkoren i kreditkortsavtal och avtal om väljkonto. Trots att det inte särskilt nämns att stadgandena om marknadsföring skall tillämpas också då nyttigheter marknadsförs för köp på konsumentkredit, finns det inte heller skäl att dra någon avvikande slutsats härom. Såsom ovan konstaterats vid punkt 1 är det för en bedömning av marknadsföringen betydelselöst vem som formellt är fordringsägare. Stadgandena i 2 kap. KSL om ansvarighet utgår från ansvaret för den som drar den direkta nyttan, i detta fall Hirvox Oy, som säljer varorna.

Vid kreditköp måste konsumenten alltså ha möjlighet att fatta beslut baserade på tillräcklig information liksom också en möjlighet att göra jämförelser. Kravet på tillräcklig information baserar sig då det är frågan om kreditförhållanden på att kreditkorten ofta används för anskaffningar av dyra kapitalvaror. Beslutet att skaffa en dylik nyttighet är viktigt för konsumentens ekonomiska ställning. Å andra sidan binder sig den konsument som köper den marknadsförda nyttigheten med kreditkort vid ett visst kreditkort åtminstone för den tid som den inköpta nyttigheten skall betalas. Detta styr naturligt nog konsumentens övriga köpbeslut till en viss kreditform och till de affärer där ifrågavarande kreditkort accepteras. Därför påverkar anskaffningen av ett kreditkort konsumentens framtida verksamhets- och valmöjligheter. På grund av kreditkortsköpens särdrag är det motiverat att konsumenten redan i det skede då varorna annonseras i tidningarna får så noggranna uppgifter som möjligt om alla väsentliga faktorer förknippade med krediterbjudandena.

Med tanke på konsumenternas beslut måste det anses viktigt att de får information om kreditformen och kreditkortets namn. För konsumentens framtida ekonomiska planering är det av betydelse om det är frågan om en engångskredit beviljad av näringsidkaren själv eller en kreditkortskredit som gör det möjligt att köpa också andra nyttigheter än de som marknadsförs i erbjudandet. Konsumenten vill kanske undvika allmänna kreditkort på grund av risken för överstora skulder eller på grund av den stränga aktsamhetsplikt som är förknippad med de allmänna kreditkorten. Å andra sidan vill mången konsument sköta sin inköp med ett kreditkort som han redan har, varför uppgiften om vilken kreditform erbjudandet avser är viktig även i detta fall. Ingetdera av de kreditkort som Hirvox Oy erbjuder i sin marknadsföring är så allmänt accepterat att inte anskaffningen av ett sådant kreditkort begränsar valmöjligheterna även i fråga om i vilka affärer framtida kreditkortsköp kan göras. Om konsumenten redan har haft ett sådant kreditkort som nämns i Hirvox Oy:s annons, har han inte på grundvalen av annonsens knapphändiga uppgifter kunnat sluta sig till om den nämnda månadsraten 50 mark gäller för honom, eller om kreditratens belopp för honom fastställs enligt den tidigare överenskomna kreditgränsen. Om konsumenten redan av tidningsannonsen kunde se vilken kreditform det är frågan om kunde han också bedöma hur förmånligt krediterbjudandet är i förhållande till hans aktuella ekonomiska situation och redan innan han går in i affären bedöma hur ett köpbeslut kommer att påverka hans situation. Enbart en uppgift om månadsraten uppfyller inte kravet enligt stadgandena om marknadsföring i KSL om information som behövs för rationella beslut.

Enligt ovanstående blir vetskapen om att det är frågan om en kreditkortskredit liksom också vilket kreditkort det är frågan om en så viktig del av konsumentens beslut att det är nödvändigt att ge denna information redan i det allmänna marknadsföringsskedet, t.ex. vid annonsering i tidningspressen. Det är otillbörligt och därigenom i strid med 2 kap. 1 § 2 mom. KSL att Hirvox Oy i sin marknadsföring endast betonar möjligheten att köpa en vara på kredit mot månatliga rater av ett visst belopp, och samtidigt helt underlåter att nämna vilket slag av kredit det är frågan om.

2. b) I regeringens proposition om konsumentskyddslagstiftning har det ansetts särskilt viktigt att konsumenterna skall få uppgifter om priset, eftersom just dessa är av central betydelse för konsumentens beslut. I fråga om prisuppgifterna, på samma sätt som i fråga om andra uppgifter, måste utgångspunkten anses vara att konsumenterna tillräckligt lätt kan få och förstå dessa uppgifter samt att de såvitt möjligt är jämförbara med andra uppgifter.

I de internationella grundreglerna för reklam, vilka enligt beredningsarbetet på KSL kan betraktas som en utgångspunkt vid en bedömning av huruvida reklam är otillbörlig, behandla reklam för krediterbjudanden som ett eget avsnitt. Om avbetalnings- och kreditköp konstateras i grundreglerna att en annons som innehåller avbetalnings- och kreditköpsvillkor eller andra kreditvillkor som erbjuds konsumenten måste vara sådan att den inte är ägnad att leda till missförstånd i fråga om den utannonserade produktens kontantpris, handpenning, ränta, sammanlagda pris eller försäljningsvillkor.

Enligt MD:s domslutspraxis har även marknadsföring som innehåller bristfälliga eller vilseledande prisuppgifter behandlats. T.ex. i sitt utslag 1983:4 ansåg MD att det sammanlagda priset på en nyttighet måste anges tydligt och på ett för konsumenten lättförståeligt sätt. I sitt utslag 1985:4 konstaterade MD att det sammanlagda priset på en konsumtionsnyttighet var viktigt för konsumetens köpbeslut och att en uppdelning av priset inte kan anses vara ett för konsumenten godtagbart förfarande. Av MD:s utslag som gäller prisannonsering kan man utläsa den principen att näringsidkaren i sin prisannonsering måste sträva till att framställa prisuppgifterna i en så klar och förståelig form som möjligt samt meddela det sammanlagda priset eller, om detta inte är möjligt, åtminstone ange vilka faktorer som påverkar den slutliga prissättningen, så ingående som skäligen kan krävas.

Det är frågan om bristfälliga och mot KSL stridande prisuppgifter i de fall då en specificerad vara saluförs men endast den månatliga ratens belopp anges. Hirvox Oy har bl.a. i sin annons om hemdatorer till synes givit all den information som påverkar köpbeslutet: i annonsen beskrivs hemdatorernas egenskaper och användningsmöjligheter, anges garantitiden och som prisuppgift ges månadsratens storlek. På grundvalen av enbart månadsraten har konsumenten dock inga möjligheter att fatta rationella beslut. Genom att betona den relativt låga månadsraten vill man på ett osakligt sätt påverka konsumentens beslut; konsumenten ser endast den relativt låga månatliga avgiften, men kan inte alls bedöma hur förmånligt anläggningens pris är i jämförelse med övrigt varu- och kreditutbud.

I handels- och industriministeriets beslut om prisannonsering vid avbetalningsköp har man utgått från att konsumenten måste få information om kontantpriset, avbetalningspriset, antalet betalningsrater och betalningstidens längd i de fall då varor bjuds ut på avbetalning. Lagstiftaren har alltså redan år 1973 funnit det motiverat att säkerställa att konsumenten skall få information om de centrala faktorerna i den kredit som marknadsförs, för att konsumenten skall kunna jämföra hur förmånliga olika kreditformer är och få reda på skillnaderna mellan kontant- och kreditpriserna. På motsvarande sätt måste man också av marknadsföringen av kreditkortskrediter kunna kräva att sådana fakta som är viktiga för konsumentens ekonomiska trygghet meddelas. Så länge det inte finns speciallagstiftning om andra slag av konsumentkrediter är det stadgandena om marknadsföring i KSL som ligger till grund för minimikraven på informationen om kreditmarknadsföringen.

Eftersom Hirvox Oy har erbjudit varor för köp med ett s.k. allmänt kreditkort är det för den konsument som överväger ett kreditköp väsentligt att det för det första sägs ut hur stor kalkylerad årlig ränta han måste betala. I de avtalsvillkor som gäller användningen av kreditkort anges den ränta som uppbärs av konsumenten då han utnyttjar krediten som en månatlig ränta. Det är motiverat att ange den månatliga räntan i avtalsvillkoren, eftersom faktureringen sker månatligen. Det mest allmännt förekommande sättet att ange räntan är dock att ange den årliga ränteprocenten. Om ränteprocenten angavs i den formen kunde konsumenten lätt använda denna uppgift för att se hur förmånlig den erbjudna

krediten är i jämförelse med övriga kreditformer (bankkredit, avbetalningskredit, annan kontokredit).

Om kontantpriset meddelades vid marknadsföringen skulle det bli möjligt att jämföra priset med priserna i andra affärer och på andra produktmärken. Priskonkurrensen har ju också i konkurrenslagstiftningen ansetts vara försvarlig. Uppgifter om kontantpriset främjar således också enligt målet med konkurrenslagstiftningen priskonkurrensen och en för konsumenten förmånlig prisbildning. Det finns ingen motivering att utelämna kontantpriset. Om säljaren använder annonsutrymme för att presentera en enskild vara och dess egenskaper kan det inte anses vara något oskäligt krav att kontantpriset samtidigt måste anges. Om säljaren tidvis beviljar köparna olika stora kontantrabatter och kontantpriset därigenom i vissa fall kan avvika från det meddelade försäljningspriset kan denna skillnad dock inte anses utgöra något problem för konsumenten.

På kapitalvarumarknaden, där modeller och märken ofta växlar, är konsumenten inte heller allmänt prismedveten på ett sätt som kunde motivera att priserna utelämnas i märkesmarknadsföringen.

Den som säljer de marknadsförda varorna har prissatt den med ett visst känt kontantpris; Hirvox Oy kan sålunda inte motivera sitt förfarande med att kontantpriset är obestämt.

2. c) För att konsumenten skall få en så klar bild som möjligt av krediterbjudandets villkor borde vid marknadsföringen utöver de uppgifter som nämnts ovan även anges antalet betalningsrater för krediten liksom också det kreditpris som uppkommer på detta sätt.

Trots att det är frågan om ett kreditkort med vilket man kan göra ett flertal inköp ända till en överenskommen kreditgräns, är kravet motiverat. Hirvox Oy har på eget initiativ i sin reklam för en specificerad vara önskat betona endast en detalj i krediterbjudandet: betalningsratens storlek. Hirvox Oy har sålunda som exempel i samband med en viss specificerad vara angett hur kreditkortet kan användas för köp av en enda vara. Det hade varit naturligt och i överensstämmelse med MD:s ovan nämnda utslag att samtidigt berätta om de övriga för konsumentens beslut väsentliga faktorer som sammanhänger med sättet att använda det som exempel nämnda kreditkortet och med köpet av den erbjudna varan. Av antalet betalningsrater ser konsumenten hur länge han är bunden vid avtalet om han avkortar köpesumman för den marknadsförda varan på det sätt som Hirvox Oy annonserar. Det slutliga kreditpriset för sin del ger konsumenten den mest centrala informationen om krediterbjudandet: vad varan egentligen kommer att kosta, om konsumenten väljer det betalningssätt som marknadsförs.

Då ett kreditpris anges vid marknadsföringen förstår konsumenten den sammanlagda inverkan av alla de avgifter som uppbärs för utnyttjandet av krediten. Det är motiverat att kräva att kreditpriset skall anges också eftersom MD i sitt utslag 1983:4 har ansett att man vid marknadsföringen kan använda en prisuppgift som förutsätter en räkneoperation endast om denna räkneoperation är mycket enkel och sådan att den kan förstås utan svårighet. De räkneoperationer som behövs för att räkna ut kreditpriserna på de kapitalvaror som Hirvox Oy marknadsför kan dock inte anses vara så enkla att man på den grund kunde försvara ett utelämnande av kreditpriserna. Som MD har konstaterat i sitt utslag 1983:4 kan konsumenten lätt fästa uppmärksamhet vid en enda rats storlek om det slutliga priset inte finns färdigt uträknat.

På grunden av ovanstående är det otillbörligt och i strid med 2 kap. 1 § 2 mom. KSL att marknadsföra varor för köp med kreditkort så att endast storleken av den månatliga återbetalningsraten för krediten anges, men inte varans kontantpris, den årliga ränta som konsumenterna måste erlägga för utnyttjandet av krediten samt antalet månadsrater och kreditpriset.

MD:s beslut om prisannonseringen av kreditkortskrediter är speciellt viktigt främst för att ett sådant marknadsföringsförfarande där varor erbjuds på kredit men endast bristfälliga prisuppgifter anges, har blivit klart allmännare. Ett beslut som gäller en av de ledande affärerna i branschen skulle ha en positiv inverkan också på övriga företagares marknadsföring inom branschen.

Redan enligt MD:s utslag 1981:5 har det varit klart, att det är vilseledande att kombinera en uppgift om månadsraten med varans kontantpris utan att specificera det som ett sådant.

Det tidigare utslaget ger däremot ingen klar rättsnorm i fråga om vilka andra krav som med stöd av stadgandena om marknadsföring i KSL kan ställas på marknadsföringen av kreditkortskrediter. Om lagstiftningen om konsumentkrediter träder i kraft i den form i vilken den för närvarande behandlas i riksdagen, kommer man av marknadsföringen av kontokrediter/kreditkortskrediter att kräva att den verkliga årliga räntan anges som exempel på typiskt utnyttjande av krediten. Beviljandet av konsumentkrediter får inte heller användas som huvudsaklig marknadsföringsmetod. Detta krav har samma syfte som förslaget om konsumentkrediter: konsumenten måste ges en möjlighet att på sakliga grunder avgöra huruvida han tar kredit för att köpa den marknadsförda nyttigheten och vilken kreditform som är förmånligast för honom. Då lagstiftningen om konsumentkrediter träder i kraft förlorar detta krav inte heller sin betydelse. Den kommer också efter det att en eventuell lagstiftning om konsumentkrediter har trätt i kraft att ha en självständig betydelse i fråga om vilken information som måste ges till konsumenten i det fall att marknadsföraren önskar erbjuda en viss specificerad vara på kredit och anger den månatliga ratens storlek.

Hirvox Oy har i sitt svar till KO ansett att stadgandena i 2 kap. KSL inte alls gäller kreditkortsköp.

HIRVOX OY:S BEMÖTANDE

Svaranden har bestridit att bolaget har brutit mot MD:s förbud och begärt att KO:s yrkande till dessa delar måtte förkastas i sin helhet såsom ogrundat. Skäl att utsätta ett nytt högre vite föreligger inte heller. I övrigt har svaranden meddelat sig godkänna yrkandena delvis och till övriga delar begärt att de måtte förkastas.

1. MD:s förbud 1981:5 gällde ett erbjudande av en helt annan typ än det nu aktuella, och omfattade inte alls samma slag av prisannonsering som den nu ifrågavarande annonseringen.

I MD:s utslag 1981:5 används uttrycket "kontokredit" i en annan betydelse än ordet har t.ex. i regeringens proposition med förslag till lagstiftning om konsumentkrediter. Ordet kontokredit avser en kredit som affären själv erbjuder i samband med köp av en viss produkt. Ordet kreditkortsköp avser en kredit som erbjuds av en finansieringsinrättning eller motsvarande och som utnyttjas genom ett kreditkort.

Det ifrågavarande erbjudandet kan inte jämföras med det erbjudande som avses i MD:s utslag 1981:5. I detta utslag var det frågan om att kontantpriset hade angivits i samband med erbjudna kontokrediter. I det nu aktuella fallet däremot anger säljaren sotrleken av den månadsrat som kreditkortsbolaget kommer att uppbära om produkten köps med kreditkort enligt de villkor som kreditkortsbolaget erbjuder.

MD:s utslag 1981:5 gällde svarandens annonsering av en viss typ. KO:s ansökan i den frågan anger vad det var KO ansåg vara förbjudet i den annonseringen. KO:s yrkande började med en definition:

"...i sin marknadsföring

a) vid erbjudande av konsumtionsnyttigheter till konsumenter på kontokredit publicera en förteckning med kreditvillkoren, vari ..."

HIRVOX OY:S STÄLLNING

Hirvox Oy:s firma har 29.5.1986 ändrats till Xova Oy, Xova Oy har 10.6.1986 försatts i konkurs.

Den tillfälliga förvaltaren av Xova Oy:s konkursbo har 9 och 11.6.1986 till marknadsdomstolen lämnat skriftliga meddelanden härom och begärt, att utslag måtte ges i ärende där partens namn är Xova Oy och inte Hirvox Oy, och särskilt att Xova Oy måtte namnges som det bolag som blir föremål för eventuella förbuds- eller rättelseåtgärder, samt att Xova Oy inte måtte dömas att betala det utsatta vitet.

MOTIVERING FÖR MARKNADSDOMSTOLENS AVGÖRANDE

Marknadsdomstolen har på de grunder som nämns i dess utslag 1980:17 ansett att det faktum att ett bolag försatts i konkurs inte utgör hinder för att en ansökan behandlas i marknadsdomstolen. Därför har marknadsdomstolen trots Xova Oy:s, tidigare Hirvox Oy:s, konkurs prövat ansökan.

1. Marknadsdomstolen har genom sitt utslag 1981:5 av 26.2.1981 med stöd av 2 kap. 1 § och 7 § 1 mom. KSL vid vite av 100 000 mark förbjudit Hirvox Oy att vid sin marknadsföring till konsumenter lämna sådant eller därmed jämställt erbjudande beträffande kontokredit, som framgår av avsnitt I i motiveringen, som är ägnat att ge en vilseledande fördelaktig bild av priset på en nyttighet som anskaffats på kontokredit i jämförelse med kontantpriset.

I de marknadsföringsannonser som låg till grund för förbudet hade specificerade konsumtionsnyttigheter utbjudits på kontokredit så att i annonsen angavs handpenningens andel vid kontokredit och produktens kontantpris utan att det presiserades att det uttryckligen var frågan om kontantpriset. I annonserna fanns inga uppgifter om det sammanlagda priset på de nyttigheter som anskaffades på kontokredit.

I punkt I i motiveringen till marknadsdomstolens avgörande sades bl.a.: "Marknadsdomstolen fastslår, att det inte finns någon speciell lagstiftning angående s.k. konsumentkrediter och att kontantkrediter erbjuds såväl med som utan ränta. Vid bedömning av marknadsföring av kontokrediter med stöd av bestämmelserna i KSL anser marknadsdomstolen, att reklamen inte får vara sådan, att den hos konsumenten kan ge upphov till missförstånd beträffande totalpriset på den

nyttighet, som skall skaffas på kontokredit och förhållandet mellan det nämnda totalpriset och kontantpriset.

I bolagens erbjudande har det lämnats en sådan bild, att i annonsen har för konsumenten väsentliga avtalsvillkor angivits. I annonsen har nämnts, att avkortningen av kontokrediten sker månatligen enligt ett överenskommet betalningsprogram och att i betalningarna ingår "kreditavgift". Enligt kontokreditavtalet ingår i avbetalningsposterna kreditavgift samt avkortning och ränta. Priset på en färg-TV köpt på kontokredit är väsentligt högre än priset på en, som köpts kontant. Genom att underlåta att redogöra för innehållet i och storleken på den i annonsen avsedda "kreditavgiften" och genom att som jämförande prisuppgift ange kontantpriset, delvis t.o.m. utan att ange "kontantpris", har bolaget i sina erbjudanden lämnat en vilseledande fördelaktig bild av det totalpris, som konsumenten måste betala om han köper en färg-TV med användning av den erbjudna kontokrediten.

På ovan angivna grunder finner marknadsdomstolen, att bolagens nämnda marknadsföring vad prisuppgifterna beträffar är otillbörlig".

Hirvox Oy har 19.5.1985 i Helsingin Sanomat publicerat en annons där bolaget bl.a. bjuder ut en stereoradiobandspelare av märket Sharp och om den med stor stil meddelar "första betalningsraten först i augusti och därefter bara 50,- i månaden". I textdelen med mindre stil i samma annons meddelas utöver de tekniska uppgifterna om produkten "Förmånligt priserbjudande nu 795,-". KO har framlagt också andra annonser publicerade av Hirvox Oy år 1985, där som prisuppgifter för de nyttigheter som erbjuds på kredit endast anges storleken av den månadsrat som konsumenten måste betala och som jämförelsepris kontantpriset.

Enligt Hirvox Oy:s redogörelse var det i annonserna från år 1985 frågan om marknadsföring av ett visst finansieringsbolags kreditkortskrediter. Dessutom har de nyttigheter som nämns i annonserna kunnat köpas med ett visst annat kreditkort.

Förbudet i marknadsdomstolens utslag 1981:5 gällde ett erbjudande om kontokrediter. Enligt den terminologi som användes år 1981 var "kontokredit" en allmän benämning som täckte bl.a. engångskrediter och kreditkortskrediter. Också i regeringens proposition till riksdagen med förslag till lagstiftning om konsumentkrediter (reg.prop.nr 88/1985 rd., s.22) nämns: "Kreditkortskrediterna är ett slags kontokrediter." I förbudet av år 1981 eller i motiveringen till det finns ingenting som tyder på att förbudet skulle vara begränsat till enbart de kontokrediter som Hirvox Oy själv erbjuder eller till engångskrediter. Vid marknadsföringen både år 1981 och år 1985 har marknadsföringen av krediten skett i form av marknadsföring av en namngiven nyttighet.

På ovan angivna grunder anser marknadsdomstolen, att förbudet av år 1981 gäller också Hirvox Oy:s nu ifrågavarande marknadsföring år 1985 trots att det i det sistnämnda fallet var frågan om kreditkortskrediter och Hirvox Oy inte formellt är fordringsägare.

I den ovan nämnda annonsen som publicerades 19.5.1985 har Hirvox Oy som uppgifter om priset vid kreditköp endast meddelat månadsratens storlek (50,-), men inte antalet månadsrater, samt som jämförelsepris "Förmånligt priserbjudande nu 795,-". Marknadsföringen är ägnad att ge konsumenten en bild av att han får nyttigheten till det utannonserade "förmånliga priserbjudandet" genom att betala ett motsvarande antal månadsrater. Den konsument som utnyttjar den erbjudna krediten måste dock också betala kreditkostnaderna.

På ovan nämnda grunder anser marknadsdomstolen, att Hirvox Oy i sin marknadsföring har givit en vilseledande fördelaktig bild av priset på en nyttighet anskaffad på kredit i jämförelse med kontantpriset. Därmed har bolaget brutit mot marknadsdomstolens förbud 1981:5.

2. Hirvox Oy har 24.5.1985 i Uusi Suomi publicerat en annons med erbjudande om hemdatorer av märkena Commodore och Toshiba. Som prisuppgifter anges endast "Första betalningsraten först den 21 augusti och den också bara 150,-" (Commodore) och "200,-" (Toshiba) samt "Därefter lika stora månatliga rater".

Också i detta fall har det närmast varit frågan om marknadsföring av ett visst finansieringsbolags kreditkortskrediter. Av annonsen framgår inte vilket slag av kredit marknadsföringen gäller.

Kreditkortsköpen har flera särdrag. En konsument som skaffar ett kreditkort i syfte att köpa en enskild nyttighet binder sig åtminstone för den tid han betalar den köpta nyttigheten vid ett visst kreditkort och det kan styra konsumentens övriga köpbeslut samt påverka hans framtida verksamhets- och valmöjligheter. För en konsument som omsorgsfullt vill styra sitt köpsbeteende är det viktigt att veta att det är frågan om en kredit med ett allmänt kreditkort. Det kan också för konsumenten vara viktigt att få veta till vem han kommer att stå i kreditförhållande.

På ovan nämnda grunder anser marknadsdomstolen, att konsumenten vid marknadsföring där enskilda nyttigheter erbjuds på kreditkortskredit, har ett motiverat behov att redan genom annonseringen få veta vilket kreditkortssystem det är frågan om. Därför är marknadsföring av det här nämnda slaget, där det inte meddelas att det är frågan om kreditkortskrediter beviljade av någon annan än säljaren själv, otillbörlig mot konsumenten.

Uppgifterna om nyttighetens pris är viktiga för konsumentens köpbeslut. I marknadsföring som innehåller prisuppgifter måste nyttighetens sammanlagda pris anges tydligt och på ett för konsumenten lättförståeligt sätt. En marknadsföring där som prisuppgift anges endast den månatliga återbetalningsraten har väsentliga brister vad prisuppgifterna beträffar. Utgående från en sådan marknadsföring är det omöjligt att göra några prisjämförelser mellan olika nyttigheter eller att få någon bild av den erbjudna nyttighetens kontant- och kreditpris eller av hur förmånligt erbjudandet är.

En marknadsföring, där specificerade produkter saluförs på kredit och den månatliga återbetalningsraten samtidigt anges, är ägnad att leda till missförstånd, om det inte samtidigt ges tillräckliga uppgifter om nyttighetens pris och krediten. För att konsumenten skall kunna göra prisjämförelser och avgöra om den erbjudna krediten är lönsam, måste såväl kontantpriset som kreditpriset anges. I frågan om kreditkortskrediter är det motiverat att det klart anges för hur lång tid konsumenten binder sig. För att konsumenten på ett sakenligt sätt skall kunna överväga kreditformens för

månlighet och jämföra den t.ex. med ett banklån, måste också den årliga räntesatsen anges.

På ovan nämnda grunder anser marknadsdomstolen, att Hirvox Oy:s marknadsföring på grund av bristfälliga prisuppgifter har varit otillbörlig mot konsumenterna.

Med beaktande av, att Xova Oy, vartill Hirvox Oy:s firma har ändrats, har försatts i konkurs och enligt uppgift inte kommer att fortsätta med sin verksamhet, anser marknadsdomstolen att det inte finns skäl att förstärka det tidigare förbudet med ett nytt högre vite eller att förstärka detta nya förbud med vite.

MARKNADSDOMSTOLENS AVGÖRANDE

Marknadsdomstolen finner riktigt att utdöma Xova Oy att betala det vite om etthundratusen (100 000) mark som marknadsdomstolen i sitt utslag av 26.2.1981 har utsatt till förstärkade av förbudet för Hirvox Oy.

Vidare finner marknadsdomstolen det riktigt att med stöd av 2 kap. 1 § 1 mom. och 7 § 1 mom. KSL förbjuda Xova Oy att till konsumenterna marknadsföra specificerade varor för köp på kreditkortskredit på så sätt att kreditens månatliga återbetalningsrat anges som exempel, om det inte samtidigt anges vilket kreditkortssystem det är frågan om, vilket som är varans kreditpris och kontantpris samt hur många de månatliga återbetalningsraterna för krediten blir och hur stor den årliga räntesatsen är.

Förbuden skall iakttagas omedelbart.

Yrkandena förkastas i övrigt.

Närvarande: Huttunen, ordförande, Valkonen, viceordförande, Wilhelmsson, Aaltonen, Heiniö, Maijala, Mustonen, Ollikainen och Tammilehto.