11.6.1985

KONSUMENTOMBUDSMANNENS YRKANDE

KO har yrkat att Instrumentarium Oy med stöd av konsumentskyddslagen (KSL) 2 kap. 2 och 7 § vid vite förbjudes att

a) vid angivande av priser på kontaktlinser underlåta att samtidigt och lika tydligt uppge priset på inpassningen och

b) ange priser på kontaktlinser blott som styckepris.

Instrumentarium Oy har, åtminstone i Helsingin Sanomat 19., 21. och 25.9.1984 och i Etelä-Suomen Sanomat 21.9.1984, låtit införa en annons, vari kontaktlinser erbjudas med uttrycket "från 217 mk/styck (+inpassning)". Utbyteslinser erbjudas med uttrycket "utbyteslinser från 108,50/styck (+inpassning)". En affisch med samma innehåll har under september funnits åtminstone i skyltfönstret vid Instrumentariums minutaffär på Alexandersgatan 15 i Helsingfors.

Annonsen föranledde konsumenter att kontakta konsumentmyndigheterna eftersom det visade sig att hela kontaktlinspaketet inklusive inpassningen kostade dem, som för första gången skaffade kontaklinser minst 850 mark, varav inpassningens andel var 416 mark. Ett par utbyteslinser kostade minst 217 mark, vartill kom en kostnad för inpassningen på 208 mark i de fall, då de nya linserna avvek från de gamla i något avseende. Vid byte till exakt likadana linser debiterades ingen inpassningsavgift. Beroende på linsernas art kan de nämnda priserna per par ytterligare stiga.

KO fastslog att prisangivelsen i annonsen var vilseledande och därför stridande mot KSL 2 kap. 2 §. Då det var fråga om en stor annonskampanj medelade KO Instrumentarium Oy ett förbud enligt ovan angivna yrkande. Bolaget motsatt sig inom utsatt tid förbudet, varför det förföll.

Konsumenterna skall enligt förarbetena till KSL (RP 8/77) erhålla tillräckliga uppgifter för planering och beslut rörande anskaffning och användning av konsumtionsförnödenheter. Det har ansetts vara speciellt viktigt att konsumenten erhåller korrekta prisuppgifter, eftersom just uppgifter om nyttighetens pris intar en central ställning vid konsumentens beslutsfattande. Utgångspunkten bör vara att prisuppgift skall vara tillräckligt lättillgänglig och lätt förståelig för konsumenterna och i mån av möjlighet också jämförbar med andra uppgiter.

Enligt KSL 2 kap. 2 § får vid marknadsföring inte lämnas osanna eller vilseledande uppgifter. I regeringens proposition med förslag till konsumentskyddslagstiftning fastslås i detta avseende bl.a. att "också marknadsföring som innehåller riktiga uppgifter kan vara vilseledande, om för helheten betydelsefulla uppgifter inte bringas till konsumenternas kännedom eller de framförs oklart." Denna regel i 2 § förutsätter för prisuppgifternas del att konsumenten inte på grund av annonsen får en fördelaktigare bild av nyttighetens pris än vad som är verklighet.

I bolagets annons betonas kraftigt priset på en kontaktlins. En konsument, som hastigt tar del av annonsen och som inte nödvändigtvis från förut känner till kontaklinser, får föreställning om ett ovanligt fördelaktigt erbjudande. I annonsen anges visserligen att det är fråga om ett styckepris, men förkortningen "st". står med mindre stil än övriga prisangivelser.

Även om konsumenten skulle uppmärksamma styckeangivelsen är det möjligt att konsumenten föreställer sig kontaktlinser som enheter i likhet med glasögonbågar och att det angivna priset således avser ett par kontaktlinser. Ett sådant betraktelsesätt vore såtillvida ganska naturligt som priser på produkter, som allmänt användas parvis, alltid anges direkt som priset per par, exempelvis handskar 10 mark. Det kan naturligtvis förekomma personer, som till följd av nedsatt syn på det ena ögat eller på grund av starr, behöver kontaklins endast för det ena ögat, men sådana fall torde vara sällsynta. Av denna anledning måste det anses vara konstlat att i marknadsföringen ange priset på kontaktlinser endast som styckepris. Då linserna i praktiken anskaffas parvis är det för marknadsföraren ganska besvärsfritt att ange det sammanlagda priset för två linser, d.v.s. i detta fall för de första linsernas del 434 mark och för utbyteslinsernas del 217 mark.

I bolagets annons anges inte alls det pris man debiterar för inpassning av linserna utan det nämnes blott antydningsvis. Inpassningen av linserna den första gången kostar emellertid veterligen 416 mk. Inpassningen kommer alltså att kosta näranog lika mycket som ett par kontaktlinser. Konsumenten kan inte skaffa sig kontaklinser utan inpassingsavgiften ingår som en fast del i kontaktlinsanskaffningen. Konsumenten lär inte alls kunna i förväg föreställa sig denna betalning för inpassningen, vilken kommer att utgöra en rätt stor del av det slutliga priset, eftersom ordet "inpassning" leder tankarna till en ganska liten åtgärd. Det är här uttryckligen fråga om ett särdrag, som endast hör ihop med anskaffning av kontaklinser, varför priset för kontaktlinsernas inpassning inte kan slutledas ur exempelvis handel med glasögon. Det kan inte anses vara sakenligt att man, sedan konsumenten redan har fattat sitt preliminära inköpsbeslut, först i butiken klargör för honom att den penningsumma, som han har avsett att investera i kontaktlinserna oväntat fyrdubblas. Då priset för inpassningen är fast föreligger det inga praktiska svårigheter att tillkännage det. Ej heller för utbyteslinsernas del föranleder ett angivande av priser för inpassningen några oskäliga problem för näringsidkaren. Om det behövs någon inpassning är priset lägre än vid en första anskaffning av linser, då det inte behövs någon instruktion om hur linserna skall användas och skötas. Avgiften för inpassningen är emellertid i förhållande till priset för utbyteslinserna så avsevärd att det finns skäl att meddela den

åt en konsument, som kanske för första gången förnyar sina linser.

Den marknadsföring, som bolaget använder för sina kontaktlinser, avviker också från allmän praxis inom branschen. Finlands Ögon-Optikerförbund r.f. har meddelat att det vanligen vid prissättning av kontaktlinser specificeras den del, som avser optikerns arbete alltså inpassningen. Enligt förbundets ståndpunkt är den del, som avser optikerns arbete, såpass betydande, att den borde klart anges för konsumenten. Förbundet hyser vidare den uppfattningen att man inte kan anse styckepris vara befogat, eftersom kontaktlinser allmänneligen säljes parvis. Intressant är att inte alla Instrumentarium Oy:s butiker på skilda orter har ansett den typ av prisangivelse, som finns i de annonser, som ligger till grund för denna ansökan, vara ändamålsenlig utan har iakttagit gammal praxis inom branschen.

De internationella grundreglerna för reklam, som enligt regeringens proposition kan anses vara en utgångspunkt vid bedömning av marknadsföringen, har tagit ställning till prisangivelser. I grundreglernas 4 artikel 1 mom. fastslås alltså följande: "Reklam får inte innehålla uttryck eller framställning i bild, som direkt eller indirekt, genom förtigande, genom mångtydighet eller överdrift är ägnad att vilseleda konsumenten i synnerhet beträffande följande förhållanden:----b) produktens värde och det totalpris, som i verkligheten skall betalas."

Prisangivelsen är ur konsumentens synvinkel ett särdeles centralt delområde inom marknadsföringen. Av denna anledning har KO i flera beslut ingripit just mot brisfälligheter och vilseledande uppgifter ifråga om prisangivelser. Mot denna bakgrund är yrkandet på förbud mot enbart angivande av styckepriset och utelämnande av priset för inpassningen en följdriktig fortsättning på de tidigare för prisangivelser uppsatta förutsättningarna. KO har även sökt prejudikat marknadsdomstolen i mål rörande prisangivelse.

Marknadsdomstolen har i sitt beslut 1981:13 fastslagit bl.a. att det gentemot konsumenten var otillbörligt att underlåta att ange specificerade totalpriser för sådana avbeställda och restplatser det var fråga om. I detta fall var resornas pris angivit således att det i annonsens underkant meddelades att till priserna måste läggas avbeställningsskydds- och bränsletilläggsavgift på 95 - 295 mark beroende på resemål. Konsumenten hade alltså i detta fall möjlighet att på några hundra mark när beräkna resans slutliga pris, såvida han observerat påpekandet. Det fall som nu behandlas skiljer sig från prejudikatet på så sätt att priset för kontaktlinsernas inpassning inte omtalas någonstans och det inte heller omtalas att styckepriset måste multipliceras med två, så att man kommer till priset för det par, som behöves.

I marknadsdomstolens beslut 1983:4 har det också behandlats prisangivelse. I motiveringarna fastslås att en nyttighets totalpris vid marknadsföringen skall anges klart och på ett sätt, som är lättbegripligt för konsumenten. Då det emellertid i detta fall var fråga om enbart en prisuppgift, som förutsatte enkel uträkning (2 x 37), ansågs marknadsföringen i detta fall inte vara otillbörlig. Då det gäller marknadsföringen av kontaktlinser är det emellertid inte fråga om sådan enkel prisangivelse, som konsumenten utan svårighet kan förstå.

På ovan angivna grunder måste man anse att Instrumentarium Oy har marknadsfört kontaklinserna på vilseledande sätt och således i strid mot KSL 2 kap. 2 § genom att för kontaktlinser, som normalt köpes parvis, ange blott styckepriset och dessutom helt underlåta att omtala priset för inpassningen, vilken ingår som en nödvändig del vid anskaffning av kontaktlinser.

INSTRUMENTARIUM OY:S BEMÖTANDE

Bolaget har bestridit att dess marknadsföring är vilseledande och yrkat att ansökan förkastas.

I annonsen har det klart angivits att det är fråga om styckepriset och inte priset för ett par kontaktlinser. Konsumenten tänker knappast på kontaklinser som en sådan enhet som glasögonbågar. Det är mycket mera sannolikt att konsumenten jämställer kontaklinserna och glasögonens linser med varann. Glasögonlinser säljes åter just enligt styckepris och inte parvis. Glasögonlinsers pris beror bl.a. på linsens styrka. Kontaklinsers pris är ännu för närvarande ej allmänneligen knutet till exempelvis linsens styrka, men det är möjligt att man kommer att göra så inom de närmaste 3 - 4 åren, såvida försäljningen av kontaklinser ökar med den takt den har för närvarande. Bolagets avsikt med att ange kontaklinsernas styckepris i ifrågavarande kampanjannons var just att informera konsumenten om att bolaget under ett års tid sänkt kontaktlinspriset c:a 30 procent.

Att ange kontaktlinsens styckepris är berättigat därför att alla ändrings- och servicearbeten också prisberäknas per styck och inte per par. Grosshandeln inom optikbranschen tillämpar vid prissättning av kontaktlinser styckepris och inte priser per par.

Då en person för första gången skaffar sig kontaktlinser måste han först gå till ögonläkaren för att få sina ögon undersökta. Till nya kunder säljes inte kontaktlinser utan läkarrecept. Reklam för kontaktlinser avviker således till sin verkan från annan reklam.

Att jämställa kontaktlinser och handskar kan inte vara riktigt eller ändemålsenligt. Konsumenten har nämligen alltid möjlighet att köpa blott en kontaktlins, om han behöver kontaktlins enbart för det ena ögat, t.ex. om han förlorat en kontaktlins eller brytningsfelet på ett öga har förändrats eller om linsen blivit smutsig eller gått sönder. En enda handske kan konsumenten å andra sidan ingenstans få köpa, även om han skulle så behöva och önska.

KO har i sin ansökan påstått att det i bolagets annons inte alls anges det pris, som debiteras för linsernas inpassning, utan att det blott anges antydningsvis. I den annons det är fråga om har det visserligen inte angetts i mark vad priset är på inpassningen. Ur annonsen framgår emellertid klart och entydigt att en särskild ersättning uppbäres för linsernas inpassning. I annonsen har det ytterligare för konsumenterna klart talats om varifrån han vid behov och om så önskas kan få ytterligare upplysningar.

Bolaget har i ett den 3.10.1984 daterat till KO avsänt brev meddelat att bolaget framgent i samband med reklam för kontaktlinser såväl i tidningsannonser som i reklamaffischer ange också de priser, som tages för inpassningen. Ur bolagets nya kampanjannons framgår att linsernas inpassning är inbegripen i totalpriset för ett par linser. Priset på denna inpassning har dessutom varit oförändrat sedan 1.12.1983.

KO har i sin ansökan påstått att den marknadsföring, som bolaget bedriver, också avviker från allmän praxis i branschen. I denna del har KO hänvisat till ett ansökan som bilaga bifogat brev från Finlands Ögon-Optikerförbund r.f.

Ifrågavarande brev är uttryckligen en anvisning beträffande prissättningen och ingen anvisning beträffande reklamen för kontaktlinser. Påståendet att den av bolaget använda marknadsföringen av kontaktlinser skulle i dålig riktning avvika från allmänt bruk i branschen stämmer inte alls. Bolagets reklam har tvärtom varit mycket klar och saklig i jämförelse med allmänt bruk i branschen.

Finlands Ögon-Optikerförbund r.f. uttryckligen en intresseorganisation för de privata optikeraffärerna. Det representerar blott sin medlemskår och bedriver rådgivning, utbildningsverksamhet mm. Instrumentarium Oy är däremot landets ledande specialaffär inom den optiska branschen och medlem i Suomen Optisenalan Tukkukauppiaat r.y. (Optikbranschgrossisterna i Finland) men hör inte till Ögon-Optikerförbundet, vilket är en organisation, som representerar dess konkurrenter.

KO:s iakttagelse att någon bolaget tillhörig butik i en annons den 21.9.1984 har angett priset för det kompletta kontaktlinspaketet är i och för sig riktig. Anledningen till detta har emellertid ingalunda varit att prisangivelsen i den annons, som ligger till grund för ansökan, skulle ha ansetts vara osaklig. Faktum är nämligen att vederbörande produktchef ansvarar för bolagets marknadsföring och reklam för kontaktlinser i hela landet och att en enskild butik inte tar eller ens kan ta ställning till någon annons vederhäftighet. För kampanjannonsens del kan det vidare konstateras att reklamen ej alls alltid börjar vid samma tidpunkt i hela landet. På andra orter kan reklamkampanjen börja senare än exempelvis i Helsingfors.

MOTIVERINGAR FÖR MARKNADSDOMSTOLENS AVGÖRANDE

Instrumentarium Oy har i en den 25.9.1985 i Helsingin Sanomat publicerad annons marknadsfört kontaktlinser på följande sätt: "Skaffa Instrus Mjuklinser. Synnerligen mjuka och anpassningsbara kontaktlinser, som är bekvämare att ha än de tidigare. Från 217.-/st. (+ inpassning av linserna). Utbyteslinser från 108,50/st. (+ inpassning av linserna)."

Enligt i ärendet förebragd utredning är priset för de i annonsen nämnda kontaklinsparen för själva linsernas del minst 434 mark. Konsumenten måste då han köper kontaktlinser regelmässigt låta inpassa dem i butiken. För denna inpassningen kommer konsumenten att betala en särskild avgift på 416 mark per par. De av marknadsförda kontaktlinserna kostar således konsumenten vanligtvis minst 850 mark att skaffa sig.

En konsumtionsnyttighets totalpris är viktigt med hänsyn till konsumentens inköpsbeslut. Marknadsdomstolen har i sitt avgörande 1983:4 bl.a. uttalat att en nyttighets totalpris vid prisangivelser inom marknadsföringen skall anges tydligt och på ett för konsumenten lättförståeligt sätt.

Reklam läses vanligen ytligt. I bolagets annons framstår priserna 217 och 108,50 mark med stor stil. I annonsen omtalas linserna i pluralis: "Mjuklinser", "utbyteslinser" och "inpassning av linser". I praktiken skaffas två stycken kontaktlinser. Om sådana produkter dock marknadsföres styckevis måste detta omtalas tillräckligt klart i marknadsföringen.

Ordet "inpassning" kan uppfattas som åsyftande olika åtgärder. I det sammanhang, varom nu är fråga, visar inte ordet "inpassning" vilka åtgärder uttrycket i detta sammanhang avser. En konsument, som inte tidigare har kontaktlinser, känner i allmänhet inte till vilken storleksordning priset för linsernas inpassning har.

Marknadsdomstolen anser att i prisangivelse rörande kontaktlinser, där det inte klart anges det totalpris, som konsumenten vanligtvis får betala för linserna, måste de skilda delpriserna i samband med varandra anges lika synligt.

Då det vanliga totalpriset, som konsumenten får betala vid anskaffning av linserna, är tidigare nämnda 850 mark, har de av bolaget angivna prisuppgifterna 217 och 108,50 mark varit ägnade att ge en vilseledande bild av linsernas verkliga anskaffningskostnad.

MARKNADSDOMSTOLENS AVGÖRANDE

Marknadsdomstolen finner rättvist att med stöd av KSL 2 kap. 2 och 7 § vid etthundratusen (100 000) marks vite förbjuda Instrumentarium Oy att i reklam för kontaktlinser ange kontaktlinsernas pris som delpriser, såvida det inte av reklamen klart framgår hur stora totala kostnader konsumenten åsamkas genom att skaffa sig de erbjudna linserna, den för inpassningen debiterade betalningen inberäknad.

Förbudet skall iakttagas omedelbart.

Närvarande: Huttunen, ordförande, Valkonen, viceordförande, Tala, Aaltonen, Henriksson, Laurila, Mustonen, Ollikainen och Tammilehto.