13.10.2021

Staden hade beviljat undantag från detaljplanens skyddsbestämmelser för rivning av två villor. Enligt skyddsbestämmelserna fick villorna inte rivas som värdefulla för den byggda miljön samt för deras kulturhistoriska och miljöhistoriska värden. Byggnaderna låg cirka 40 meter från tomtgränsen till republikens presidents tjänstebostad och för dem hade inte hittats någon sådan användning där tjänstebostadens säkerhetssynpunkter kunde tas i beaktande.

Enligt den utredning som lämnats om ansökan om undantag och de myndighetsutlåtanden som getts i ärendet hade byggnaderna byggnadshistoriska värden och ett återuppförande av den mer värdefulla av byggnaderna ansågs viktigt. Stadens byggnadstillsynschef hade beviljat undantaget. Enligt beslutet var tryggandet av den statliga säkerheten ett särskilt skäl för undantaget. Undantagslovets villkor för tryggande av byggnadsskyddet var allmänt hållna och varken i ansökan eller beslutet ingick utredning om en ny placering för byggnaderna eller tillvaratagande av byggmaterialen.

Vid nästan samma tidpunkt som beslutet om beviljande av undantag gavs, beviljades rivningslov gällande samma villor. I det förutsattes att byggmaterialen tas tillvara och för den värdefullare villans del att materialet lagras för ett kommande återuppförande av byggnaden inom i första hand samma område. Ansökan om rivningslov hade varit anhängig samtidigt med ansökan om undantag. I ansökan om rivningslov hade i projektbeskrivningen bland annat konstaterats att den värdefullare byggnaden rivs i huvudsak bevarande för återanvändning eftersom byggnaden är tänkt att till det yttre oförändrad återuppföras på en ny plats, och att den andra byggnaden rivs i huvudsak bevarande för att dess byggnadsdelar ska återanvändas.

Högsta förvaltningsdomstolen konstaterade att beviljande av undantag förutsätter att de rättsliga förutsättningarna för beviljande av undantag är uppfyllda och det finns särskilda skäl för undantaget. Undantag förutsätter alltid en helhetsbedömning in casu.

Högsta förvaltningsdomstolen konstaterade vidare att rivning av en i detaljplanen skyddad byggnad i princip medför olägenheter med tanke på planläggningen, genomförande av planen och försvårar uppnående av målen för skyddet av den byggda miljön. Trots denna utgångspunkt var villkoren i undantagslovet för tryggande av byggnadsskyddet allmänt hållna och varken ansökan eller beslutet innehöll utredning om att uppföra byggnaderna på nytt eller ta tillvara byggmaterial.

Högsta förvaltningsdomstolen konstaterade att förutsättningarna för beviljande av undantag ska vara uppfyllda när undantagslovet ges och enligt de villkor som ingår i undantagslovet. I den ansökan om rivningslov som var anhängig samtidigt med ansökan om undantag och i rivningslovet, som beviljades nästan samtidigt som undantaget beviljades, hade bevarandet av byggnadernas skyddsvärden beaktats i form av villkor gällande utnyttjandet av byggmaterialen och bestämmelser om att återuppföra den värdefullare byggnaden på en ny plats. Högsta förvaltningsdomstolen ansåg att undantaget inte under dessa omständigheter kunde anses medför olägenheter med tanke på planläggningen, genomförande av planen eller försvåra uppnående av målen för skyddet av den byggda miljön, trots att själva undantagsbeslutet inte förutsatte en omplacering av byggnaden eller annat utnyttjande av byggmaterialen.

Med ytterligare beaktande av att undantaget gällde byggnader som på grund av sin placering omfattades av avvikande säkerhetskrav och att inget nytt användningsändamål för byggnaderna hade hittats, fanns det särskilda skäl för undantaget.

Högsta förvaltningsdomstolen ändrade inte slutresultatet i förvaltningsdomstolens beslut med vilket förvaltningsdomstolen hade avslagit föreningens besvär.

Markanvändnings- och bygglagen 57 § 1 mom., 171 § 1 och 2 mom., 174 § 1 mom.

Ärendet har avgjorts av justitieråden Eija Siitari, Mika Seppälä, Tuomas Kuokkanen, Taina Pyysaari och Robert Utter. Föredragande Satu Sundberg.