30.12.2020

Ändringssökandena hade ansökt om uppehållstillstånd av individuella mänskliga orsaker enligt 52 § i utlänningslagen på grund av de band som knutits till Finland. De hade haft permanenta uppehållstillstånd i Finland. Uppehållstillstånden hade återkallats år 2013 sedan ändringssökandena år 2012 hade flyttat till Turkiet.

Högsta förvaltningsdomstolen konstaterade att syftet med 52 § i utlänningslagen är att i sista hand bevilja uppehållstillstånd för personer som inte kan få uppehållstillstånd med stöd av utlänningslagens andra bestämmelser. Avsikten är inte att bestämmelsen ska utgöra en grund att förbigå förutsättningarna för beviljande av uppehållstillstånd på grund av familjeband, arbete eller studier. I rättspraxis anknyter de individuella mänskliga orsakerna oftast till sökandens personliga omständigheter som gör att ett återvändande till hemlandet är mänskligt sett uteslutet.

Högsta förvaltningsdomstolen ansåg att det inte i ärendet fanns sådana individuella mänskliga orsaker som gjorde ett nekande beslut oskäligt, särskilt med beaktande av ändringssökandenas omständigheter i hemlandet. Det var inte fråga om ansökningar om uppehållstillstånd på grund av arbete eller studier. I bedömningen av förutsättningarna för det på individuella mänskliga orsaker sökta uppehållstillståndet hade inte avgjorts och kunde inte avgöras om ändringssökandena har rätt att tillträda den finska arbetsmarknaden eller studera här enligt Associationsavtalet mellan republiken Turkiet och Europeiska ekonomiska gemenskapen och det genom avtalet inrättade associationsrådets beslut nr 1/80. Migrationsverket hade kunnat avslå ansökningarna om uppehållstillstånd.

Med Migrationsverkets beslut hade ändringssökandena avvisats till sitt hemland för att de inte hade beviljats uppehållstillstånd. Förvaltningsdomstolen hade till övriga delar avslagit ändringssökandenas besvär men upphävt Migrationsverkets beslut om avvisning. Migrationsverket hade inte sökt ändring i förvaltningsdomstolens beslut så avgörandet hade vunnit laga kraft till den del det gällde beslutet om avlägsnande ur landet. Högsta förvaltningsdomstolen konstaterade att förvaltningsdomstolens beslut innebar att ändringssökandena inte kunde avlägsnas ur landet trots att de inte beviljats uppehållstillstånd, vilket var en förutsättning för deras fortsatta vistelse. Detta stred emot systematiken och de allmänna principerna i regleringen av utlänningars vistelse i Finland.

När förvaltningsdomstolen hade bedömt att det inte fanns grund för avlägsnande ur landet borde förvaltningsdomstolen ha återförvisat ärendet i sin helhet till Migrationsverket för ny behandling för ett nytt beslut om ändringssökandenas rättsliga ställning enligt utlänningslagen. Därför upphävdes förvaltningsdomstolens och Migrationsverkets beslut även till den del ansökningarna om uppehållstillstånd med stöd av 52 § i utlänningslagen hade avslagits.

Utlänningslagen 52 § 1 mom.

Ärendet har avgjorts av president Kari Kuusiniemi samt justitieråden Leena Äärilä, Janne Aer, Anne Nenonen och Joni Heliskoski. Föredragande Saija Laitinen.