9.3.2016/746 HFD:2016:25

Avfallslag - Meddelande av enskilt beslut - Nedskräpningsförbud - Riktande av vite

Miljönämnden hade meddelat A ett beslut om att A skulle städa upp det nedskräpade område som nämndes i miljönämndens protokoll samt inom 60 dagar från delfåendet av protokollsutdraget föra de i protokollet nämnda föremålen och ämnena till ett ändamålsenligt förråd, till återvinning eller till X:s avfallscentral. I beslutet föreskrevs också att till området inte fick föras ytterligare mängder av ur bruk tagna föremål, ämnen eller avfall som förorsakade nedskräpning. Miljönämnden hade förenat sitt beslut med ett vite av 2 000 euro.

Förvaltningsdomstolen hade till en del bifallit A:s besvär och upphävt miljönämndens beslut till den del som i beslutet hade föreskrivits att till området inte fick föras ytterligare mängder av ur bruk tagna föremål, ämnen och avfall som förorsakade nedskräpning. Enligt förvaltningsdomstolens beslutsskäl hade nämnden i sitt beslut konstaterat att beslutet förenats med vite. Myndigheten skulle således anses ha förelagt vitet så att även ovan nämnda förbud var förenat med vite. Enligt viteslagen ska av ett vitesföreläggande tydligt framgå vad parten har förpliktats till och den tidpunkt när, före vilken eller från vilken huvudförpliktelsen skall uppfyllas. I det beslut som det nu var fråga om hade huvudförpliktelsen inte individualiserats så tydligt som förutsätts i viteslagen. Av beslutet framgick inte exakt vad förbudet konkret gällde och inte heller hur länge det eventuellt var i kraft. Dessutom skulle enligt viteslagen för varje huvudförpliktelse föreläggas ett särskilt vite.

Högsta förvaltningsdomstolen avslog miljönämndens besvär och konstaterade i sina beslutsskäl bland annat följande:

Ett beslut som meddelas med stöd av 125 § i avfallslagen är avsett att vara ett lindrigare medel att i efterhand utöva tillsyn än vad ett i 126 - 129 § i avfallslagen avsett förvaltningstvång är. Med hänsyn till målsättningen för 125 § i avfallslagen är det möjligt att med stöd av paragrafen meddela beslut genom vilka kraven i avfallslagen preciseras och ytterligare nedskräpning förhindras. Detta kan ske under förutsättning att man utgående från förhållandena i saken kan sluta sig till att beslutet är nödvändigt för att förhindra att det uppstår en situation som strider mot avfallslagen. Nedskräpningsförbudet i 72 § i avfallslagen gäller som ett allmänt, på lagnivå meddelat förbud. Ett beslut som meddelas med stöd av 125 § i avfallslagen bör därför vara individualiserat, så att avfallslagens nedskräpningsförbud preciseras genom ett föreläggande att handla på ett bestämt sätt, så att förbudet blir konkretare. Det beslut som miljönämnden hade meddelat med stöd av 125 § i avfallslagen var emellertid inte tillräckligt precist, eftersom det inte innehöll något konkretare föreläggande än det allmänna nedskräpningsförbudet.

Dessutom förutsätter meddelandet av ett beslut som avses i 125 § i avfallslagen att den som beslutet riktar sig till hörs i saken. Detta kan i och för sig ske i samband med beredningen av ett beslut om förvaltningstvång, men i så fall ska den som hörs underrättas om att han eller hon hörs också därför att ett beslut som avses i 125 § i avfallslagen kan komma att meddelas. På basis av vad som framgår av handlingarna har beredningen av ärendet varit bristfällig när det gäller skyldigheten att höra parten, eftersom A, när han genom ett 22.8.2013 daterat brev beretts tillfälle att uttala sig, inte tydligt hade upplysts om att han hörs inte bara därför att förvaltningstvång kan tillgripas, utan samtidigt också därför att ett i 125 § i avfallslagen avsett beslut kan komma att meddelas.

Frågan om ett beslut ska meddelas med stöd av 125 § i avfallslagen ska i allmänhet helst avgöras med ett separat beslut och inte med det egentliga beslutet om utövning av förvaltningstvång. Om avgörandena tas in i samma beslut, ska de dock tydligt skiljas åt i beslutet, bland annat så att det framgår vad det är som förenas med vite. Miljöministeriets beslut var även på denna punkt tolkbart.

Avfallslagen 125 §

Finlex ® är en offentlig och gratis internettjänst för rättsligt material som ägs av justitieministeriet.
Innehållet i Finlex produceras och upprätthålls av Edita Publishing Ab. Varken justitieministeriet eller Edita svarar för eventuella fel i innehållet i databaserna, för den omedelbara eller medelbara skada som orsakas av att felaktig information används eller för avbrott i användningen av eller andra störningar i Internet.