22.1.2016/190 HFD:2016:9

Vattenreglering - Översyn av tillståndsvillkor - Ändring av regleringstillstånd - Syfte med reglering - Verkningar av vattenreglering - Ny reglering

Regionförvaltningsverket hade på ansökan av tillståndshavaren ändrat ett beslut om regleringstillstånd bland annat så att till tillståndet lades ett nytt tillståndsvillkor, 1 d. Enligt detta skulle tillståndshavaren 1.4.2024 till regionförvaltningsverket ge in en ansökan om översyn av tillståndsvillkoren. Tillståndshavaren överklagade beslutet hos Vasa förvaltningsdomstol, som ändrade beslutet så att ansökan skulle ges in 1.4.2034 och i övrigt avslog besvären.

Högsta förvaltningsdomstolen upphävde med anledning av tillståndshavarens besvär regionförvaltningsverkets och förvaltningsdomstolens beslut till den del som de gällde det nya tillståndsvillkoret 1 d.

Ärendet gällde en sådan reglering för vilken hade beviljats tillstånd innan 8 kap. 10 a § i vattenlagen (264/1991) trädde i kraft 1.5.1991.

Huvudregeln är att 8 kap. 10 a § i vattenlagen tillämpas på ansökningar som avgörs efter att nämnda 10 a § har trätt i kraft. I paragrafen finns dock inga närmare bestämmelser om vilket slags regleringstillstånd det är frågan om. Härvid är det också möjligt att tillämpa 8 kap. 10 a § i vattenlagen på en ansökan som gäller ändring av ett tillstånd som beviljats innan bestämmelsen har trätt i kraft. Tillståndshavaren hade frivilligt ansökt om ändring av ett före 1.5.1991 beviljat regleringstillstånd i en situation där tillsynsmyndigheten enligt 8 kap. 10 b § i vattenlagen, efter en sådan utredning som avse i paragrafens 1 mom., hos regionförvaltningsverket hade kunnat ansöka om översyn av tillståndsvillkoren eller om att nya tillståndsvillkor skulle ställas.

Högsta förvaltningsdomstolen ansåg i likhet med regionförvaltningsverket och förvaltningsdomstolen att ändringen av regleringen på det sätt som avsågs i ansökan i första hand främjade skyddet av vattenmiljön och dess användning. Ändringen av regleringen innebar inte någon betydande ändring av syftet med regleringen, utan endast att man försökte hindra att vattennivån under torra år sjönk så lågt att användningen av vattendraget för rekreation försvårades. Enligt en förhandsbedömning skadade en liten ändring av regleringen inte allmän eller enskild fördel. Den ändring som tillståndshavarens ansökan gällde var således en ändring som uppfyllde kriterierna i 8 kap. 10 a § 2 mom. i vattenlagen, varför den på detta sätt ändrade regleringen inte skulle betraktas som en sådan ny reglering som kunde medföra att villkor om skyldighet att se över hela regleringen kunde ställas med stöd av 1 mom. i samma paragraf.

Högsta förvaltningsdomstolen konstaterade dessutom att det ofta var svårt att förutse vilka förändringar i vattenmiljön i vattenlagen avsedda projekt eventuellt kunde medföra. I sådana fall var det inte alltid på förhand möjligt att ställa sådana tillståndsvillkor att olägenheter kunde förebyggas så effektivt som möjligt, även om utredningen om förutsättningarna att bevilja tillståndet annars var tillräcklig. Enligt stabiliserad tolkningspraxis har det därför varit möjligt att i tillstånd som beviljas med stöd av vattenlagen ta in villkor om att utredningar ska göras och tillstånd ses över. I det överklagade beslutet hade det varit fråga om en ändring av regleringen, varför villkor om översyn av tillståndet hade kunnat ställas endast till den del som regleringen hade ändrats genom beslutet. För att en föreskrift om översyn av tillståndsvillkoren skulle få tas in i beslutet måste det dessutom finnas en motiverad orsak att göra det av den anledningen att man när beslutet fattas har insett att verkningarna är oklara eller förhållandena eventuellt förändras.

Enligt handlingarna i ärendet påverkade ändringen av regleringen i dessa fall endast underfallsvattnet, där vattennivån steg något. Ändringen kunde inte anses ha nämnvärda skadliga verkningar som skulle ha tagit sig uttryck i ökad erosion av stränderna eller höjning av vattennivån under flödesperioder. I handlingarna fanns inte heller annan utredning om att förhållandena i Leppävesi skulle hålla på att förändras. Ändringen av regleringen hade inte sådana följder som skulle ha utgjort tillräckliga grunder för en översyn av det ändrade tillståndet, varför det inte fanns behov att ta in det ifrågavarande tillståndsvillkoret i beslutet.

När man dessutom beaktade vad som föreskrivs i 8 kap. 10 a § 3 mom. i den vattenlag som ska tillämpas, 3 kap. 21 § i den nya vattenlagen samt även det nya tillståndsvillkoret 1 c i regionförvaltningsverkets beslut, vilket uttryckligen gällde förfarandet vid oförutsedd skada, olägenhet eller annan förlust av förmån, var det även om tillståndsvillkoret 1 d upphävdes möjligt att ingripa om ändringen av regleringstillståndet skulle visa sig medföra oförutsedda olägenheter.

Det tillståndsvillkor 1 d som regionförvaltningsverket och förvaltningsdomstolen tagit in i sina beslut var inte förenligt med bestämmelserna i 8 kap. 10 a § 1 och 2 mom. eller annars behövligt för att förhindra olägenheter till följd av den ändrade regleringen eller av annan orsak.

Vattenlagen (264/1961) 8 kap. 10 a § (629/1991), se även 8 kap. 10 b § (553/1994)

Vattenlagen (587/2011) 3 kap. 21 § och 19 kap. 3 § 1 mom.

Finlex ® är en offentlig och gratis internettjänst för rättsligt material som ägs av justitieministeriet.
Innehållet i Finlex produceras och upprätthålls av Edita Publishing Ab. Varken justitieministeriet eller Edita svarar för eventuella fel i innehållet i databaserna, för den omedelbara eller medelbara skada som orsakas av att felaktig information används eller för avbrott i användningen av eller andra störningar i Internet.