8.4.2011/998 HFD:2011:36

Utsläppshandel - Överförd koldioxid - Överföringsfaktor - Ändring av utsläppstillstånd - Fyllnadsämne vid tillverkning av papper (PCC) - Användning av koldioxid i växthus och genom nedkylning - Permanent upptagning av koldioxid - Nationell inventering - Förordnings lagstridighet - Statistikcentralens uppgifter - Näringsfrihet - Egendomsskydd

Energimarknadsverket hade ändrat utsläppstillståndet för bolaget A:s raffinaderi så, att bolaget med överföringsfaktorn 0,02 från sina koldioxidutsläpp fick dra av den koldioxid som använts vid framställning av ett fyllnadsämne (PCC) för framställning av papper och som bolaget B hade tagit till vara ur förbränningsgaserna från raffinaderiet. I överföringsfaktorn 0,02 ingick inte sådana produkter innehållande PCC som till slut förbrändes. Energimarknadsverket hade avslagit A:s ansökan om hur överföringsfaktorn skulle bestämmas till den del som den tillvaratagna koldioxiden användes i växthus och vid kryogenisk nedkylning. Den koldioxid som användes vid sådan nedkylning och i växthus kunde inte dras av från raffinaderiets koldioxidutsläpp, eftersom minskningen inte kunde dras av i den nationella inventeringen av koldioxidutsläpp. Förvaltningsdomstolen hade avslagit bolaget A:s besvär. Energimarknadsverkets och förvaltningsdomstolens beslut grundade sig på tolkning av artikel 14.1 i utsläppshandelsdirektivet (2003/87/EG) och kommissionens med stöd av detta direktiv givna beslut (2007/589/EG) samt 59 § i lagen om utsläppshandel (638/2004) samt den förordning (647/2007) som handels- och industriministeriet hade utfärdat med stöd av nämnda lag. Enligt handels- och industriministeriets förordning kunde en koldioxidmängd som överförts till en annan verksamhetsutövare dras av från koldioxidutsläppen från den anläggning där den ursprungligen uppstod förutsatt att motsvarande avdrag gjordes även i den nationella inventeringen av koldioxidutsläpp. Enligt kommissionens beslut fick avdrag göras under förutsättning att den berörda medlemsstaten rapporterade en motsvarande minskning för verksamheten och anläggningen i sin nationella inventeringsrapport till sekretariatet för Förenta nationernas ramkonvention om klimatförändringar. Enligt ett principbeslut av statsrådet år 2003 var det Statistikcentralen som skulle utföra den nationella inventeringen. Högsta förvaltningsdomstolen ansåg att i målet inte hade framgått något som skulle ha inneburit att de nationella normer av lägre rang med stöd av vilka bolagets ansökan hade avgjorts kunde anses ha stått i strid med 15 § 1 mom. eller 18 § 1 mom. i Finlands grundlag eller artikel 1 i det första tilläggsprotokollet till människorättskonventionen. Bestämmelsen i 107 § i Finlands grundlag blev således inte tillämplig på dessa grunder. Statistikcentralens uppgifter vid den nationella inventeringen var också av sådan art och anslöt sig på ett sådant sätt till dess övriga lagstadgade uppgifter att avsaknaden av särskilda bestämmelser om Statistikcentralens uppgifter vid inventeringen inte hindrade en tillämpning av nämnda normer av lägre rang. Ur utsläppshandelssystemets synvinkel gällde frågan huruvida bolaget skulle komma att vinna ekonomisk fördel genom att få möjlighet att sälja sina koldioxidutsläpp för produkttillverkning och samtidigt få rätt att sälja utsläppsrätter till ett belopp motsvarande dessa utsläpp och utan att överlämna utsläppsrätter till utsläppshandelsmyndigheten. Med hänsyn till utsläppshandelssystemets målsättningar och funktion var det dock en viktigare fråga om man genom arrangemanget samtidigt kunde garantera att de koldioxidutsläpp som bolaget sålde inte kom ut i atmosfären någon annanstans. De på internationella avtalsförpliktelser och utsläppshandelsdirektivet baserade grundläggande dragen hos utsläppshandelssystemet förutsatte att man kunde förvissa sig om att koldioxiden upptogs permanent eller för en lång tid. Eftersom utredningen i ärendet inte erbjöd en sådan visshet, stannade högsta förvaltningsdomstolen för samma slut i ärendet som den regionala förvaltningsdomstolen.

Utsläppshandelsdirektivet (2003/87/EG) artikel 1 och 2, artikel 3 a, b och e, artiklarna 4-8, artikel 9.1 och 9.3, artikel 10, artikel 11.1 och 11.2, artikel 12.1 och 12.3, artikel 14.1 och 14.2 , artikel 15 samt punkt 1 i bilaga III och bilaga IV till direktivet.

Finlex ® är en offentlig och gratis internettjänst för rättsligt material som ägs av justitieministeriet.
Innehållet i Finlex produceras och upprätthålls av Edita Publishing Ab. Varken justitieministeriet eller Edita svarar för eventuella fel i innehållet i databaserna, för den omedelbara eller medelbara skada som orsakas av att felaktig information används eller för avbrott i användningen av eller andra störningar i Internet.