Finlex ®

Statligt stöd - Förvaltningsbesvär - Landskapsgaranti - Befintligt stöd - Nytt stöd - Stödordning - Kommissionens formella granskningsförfarande - Jäv

Diarienr:	3170/2/06
Givet:	6.4.2011
Liggare:	«949»

Ålands landskapsregering hade med sitt överklagade beslut beviljat ett bolag landskapsgaranti. Till bolagets verksamhet bland annat hörde att hyra ut affärslägenheter. I egenskap av statsstödsmyndighet borde landskapsregeringen före beslutet på ett tillförlitligt sätt ha utrett om Europeiska unionens rättsregler eller bestämmelser om statligt stöd skulle tillämpas i fråga om den aktuella landskapsgarantin.

Det gällde också att ta ställning till om landskapsgarantin kunde betraktas som befintligt stöd enligt en notifierad stödordning som landskapsregeringen hade hänvisat till i högsta förvaltningsdomstolen.

Högsta förvaltningsdomstolen upphävde Ålands landskapsregerings beslut, som hade kommit till i felaktig ordning såväl till följd av jäv som till följd av att rättsregler och bestämmelser om statligt stöd inte hade iakttagits.

Fördraget om Europeiska unionens funktionssätt artikel 107.1 och 108.3
Rådets förordning (EG) NR 659/1999 om tillämpningsföreskrifter för artikel 93 i
EG-fördraget artikel 1 styckena a-d samt artikel 2 och 3
Kommissionens förordning (EG) NR 794/2004 om genomförande av rådets förordning (EG) nr 659/1999 om tillämpningsföreskrifter för artikel 93 i EG-fördraget artikel 4.1
Landskapslagen (1966:14) om landskapsgaranti för industrier och vissa andra näringsgrenar 1 § (1979/84) 1 mom., 4 § (2002/23) och 5 § 3 mom.
Landskapslagen om Ålands (landskapsstyrelse) (ÅFS 42/1971, 1975/59) 16 § 1 mom. 2 och 5 punkt och 16 § 3 mom
Landskapslagen om ärendenas handläggning i (landskapsstyrelsen) (ÅFS 58/1975) 3 § 1 mom.

Se bl.a. HFD 2010:29 och HFD 2010:30.
Se även HFD 2011:34 och HFD 2011:35.

Lyhennelmä suomeksi

Beslut som överklagas

Ålands landskapsregerings beslut 26.10.2006 i protokoll nr 13, ärende nr 31, N 12/06/4/106

1. Ärendets tidigare handläggning

Ålands Industrihus Ab har 21.6.2006 hos Ålands landskapsregering ansökt om landskapsgaranti för lån som upptas för finansiering av utbyggnaden av kvarteret iTIDEN.

Ålands landskapsregering har med sitt överklagade beslut 26.10.2006 beslutat bevilja Ålands Industrihus Ab en landskapsgaranti om 2 587 500 euro för lån av motsvarande belopp, med Ålandsbanken Abp som förmedlare av lånet och mot en fastighetsinteckning om 2 587 000 euro, i enlighet med av regeringen fastställda principer för handläggning och beviljande av stöd till näringslivet avseende näringsavdelningens allmänna byrås moment, antaget 20.1.2005. Beslutet har motiverats med att projektet direkt främjar annan näringsverksamhet som ger förutsättningar för tillväxt i nya liksom befintliga företag, varigenom även skapas möjlighet till ökad sysselsättning i enlighet med landskapsregeringens övergripande målsättningar.

Landskapsregeringen har beslutat att garantitiden är maximalt 30 år.

Enligt beslutet sätts garantin i kraft efter att sökanden till landskapsregeringen inlämnat samtliga för garantin erforderliga handlingar. Begärda handlingar ska vara landskapsregeringen till handa senast 31.12.2006.

I provision uppbär landskapsregeringen en årspremie om 0,25 procent av garantikrediten räknat från det datum när garantin sätts i kraft samt en engångspremie om 0,25 procent av garantikrediten.

Sökanden ska årligen till landskapsregeringen översända senast upprättade bokslut så länge det finns utestående skuld på lämnad garanti.

2. Handläggning i högsta förvaltningsdomstolen

2.1 Dalbo Affärsfastigheter Ab:s besvär

Dalbo Affärsfastigheter Ab har i sina besvär över Ålands landskapsregerings beslut 26.10.2006 yrkat att högsta förvaltningsdomstolen ska upphäva landskapsregeringens beslut att bevilja Ålands Industrihus Ab en landskapsgaranti på 2 587 500 euro med anledning av finansiering av det byggnadsprojekt som bolaget har inlett i Mariehamn samt återförvisa ärendet för ny handläggning.

Bolaget har vidare begärt att högsta förvaltningsdomstolen ska förbjuda verkställigheten av det överklagade beslutet samt förbjuda landskapsregeringen att genomföra ytterligare stöd till Ålands Industrihus Ab genom tillhandahållandet av den aktuella kreditgarantin 2 587 500 euro. Verkställighetsförbudet ska vara i kraft tills besvären har avgjorts eller Europeiska unionens kommission har avgjort ärendet.

Slutligen har bolaget begärt att högsta förvaltningsdomstolen ska ålägga landskapsregeringen att stå för bolagets rättegångskostnader.

Ändringssökanden har i sina besvär anfört bland annat följande:

Ålands Industrihus Ab ägs till största delen av Ålands landskapsregering och Mariehamns stad. Bolaget bygger, köper och hyr affärsfastigheter på Åland. Bolaget har förmodligen aldrig tjänat pengar på sin verksamhet, i varje fall inte sedan år 2000, och inte totalt sett. För tillfället har bolaget inlett ett projekt där man bygger till del II av ett kontorshus i Mariehamn. Kostnaden för denna byggnation beräknas uppgå till 6,9 miljoner euro. Finansieringen sker på följande sätt: aktiekapital från landskapsregeringen 1 380 000 euro, från Mariehamns stad 400 000 euro, kreditgaranti 2 587 500 euro, totalt 4 367 500 euro. Offentliga medel står i praktiken för 63 procent av investeringen. Verksamheten i affärsfastigheten samt den planerade verksamheten i den nya delen består av bland annat rederirörelse och internationella IT-företag med verksamhet som sträcker sig över Europeiska unionen.

Styrelsen i Ålands Industrihus Ab består av fem ledamöter, varav tre samtidigt är landskapsregeringsledamöter, nämligen Jörgen Strand, Runar Karlsson och Camilla Gunell. Utan stöd från landskapsregeringen skulle bolaget Ålands Industrihus Ab inte kunna existera.

Dalbo Affärsfastigheter Ab äger Ab Skogshyddan, som i sin tur äger ett betydande markområde strax utanför Mariehamn. Dalbo Affärsfastigheter Ab planerar för sin del att inom kort börja bygga en stor affärslokal på den aktuella fastigheten. Dalbo Affärsfastigheter Ab:s planer riskerar att bli förstörda såvida Ålands landskapsregering och Ålands Industrihus Ab tillåts fortsätta med det skadliga affärsbeteende som man nu under en lång tid har bedrivit.

Avsikten med artikel 87 FEG (fördraget om upprättandet av Europeiska gemenskapen) är att förhindra att handeln mellan medlemsstaterna påverkas av förmåner som beviljats av offentliga myndigheter och som på olika sätt snedvrider eller hotar att snedvrida konkurrensen genom att gynna vissa företag eller viss produktion.

Den nu aktuella kreditgarantin måste ses som droppen som får bägaren att rinna över. I och med beviljandet av kreditgarantin uppgår samhällets finansiering av bolagets nu aktuella projekt till cirka 63 procent av investeringen och cirka 20 procent utgörs då av direkt inbetalning av aktiekapital från Ålands landskapsregering. Mariehamns stads andel på 400 000 euro tillkommer utöver detta, men beslutet har ännu inte fattats.

Det finns inte utrymme för en så här stor bidragsprocent i några som helst regionalstödsregler eller andra bestämmelser. Ingen annan aktör har beviljats bidrag på detta sätt.

Den 16 juni 2005 fick Ålands Industrihus Ab 235 000 euro i aktiekapital. Den 20 oktober 2005 beviljades ytterligare en kreditgaranti på 2,6 miljoner euro, som då ansågs utgöra 50 procent av bolagets finansieringsbehov. Om man räknar in dessa stöd ökar bidragsprocenten ytterligare.

De här aktuella stöden strider mot artikel 87 FEG. Såsom av Europeiska unionens kommissions brev 31.10.2006 framkommer, förefaller man hos unionen dela denna Dalbo Affärsfastigheter Ab:s uppfattning och begär i skyndsam ordning svar från landskapsregeringen. Det står staterna fritt att idka näringsverksamhet, men den måste bedrivas affärsmässigt med krav på kostnadstäckning och skälig vinst. Annars ska ett affärsbeteende av den typ som nu är aktuellt tolkas i ljuset av artikel 87.1 FEG.

Det är i detta fall i praktiken fråga om överföring av samhällsmedel och gynnande av Ålands Industrihus Ab, vilket snedvrider konkurrensen samtidigt som handeln mellan medlemsstaterna påverkas.

Det kan hävdas att det är fråga om överföring av medel inom den offentliga sfären, men EG-domstolen har i ett flertal avgöranden tagit ställning till det slag av agerande som nu är aktuellt för Ålands landskapsregering.

Eftersom landskapsregeringens åtgärder inte tillämpas på samtliga näringsidkare, kan de inte betraktas som generella eller näringspolitiska åtgärder. Det är fråga om ett selektivt gynnande av ett enda företag.

Med hänvisning till Ålands Industrihus Ab:s bokslut kan man dra den slutsatsen att hyresgästerna i bolagets lokaler indirekt har subventionerade hyror. Ålands Industrihus Ab erhåller nämligen inte ens kostnadstäckning för sin verksamhet och än mindre någon vinst. Handeln mellan medlemsstaterna påverkas, liksom konkurrensen, eftersom den verksamhet som bedrivs respektive kommer att bedrivas i Ålands Industrihus Ab:s lokaler riktar sig mot andra medlemsstater. För att en nationell åtgärd ska anses utgöra statligt stöd är det enligt rättspraxis inte nödvändigt att det kan fastställas att stödet faktiskt påverkar handeln mellan medlemsstaterna och snedvrider konkurrensen, utan det räcker att stödet kan ha en sådan inverkan.

Om ett stöd som beviljas av en medlemsstat förstärker ett företags ställning i förhållande till andra konkurrerande företag i handeln inom gemenskapen, ska denna handel anses påverkad av detta stöd. Det är dock inte nödvändigt att det gynnade företaget självt deltar i handeln mellan medlemsstaterna. Hyresgästerna i Ålands Industrihus Ab:s nu aktuella byggnad samt i den planerade byggnaden bedriver bland annat rederirörelse samt internationell IT-verksamhet.

Enligt 4 § 3 punkten i näringsstödslagen för landskapet Åland (ÅFS 1996:35) ska det finnas förutsättningar för fortsatt lönsam verksamhet för att investeringsstöd ska kunna beviljas. Detta torde gälla som en allmän rättsregel, som bör tillämpas även på Ålands Industrihus Ab. Bolaget har inte tjänat en cent sedan 2000 och detta framgår av boksluten för åren 2001-2005. Det är uppenbart att verksamheten aldrig har varit lönsam och den kommer knappast i sin nuvarande form att kunna bli lönsam. Vidare fastställs tillåtna stödnivåer i lagens 6 §, som hänvisar till gemenskapsrättsliga regler. Enligt de aktuella regionalstödsreglerna borde stödet till Ålands Industrihus Ab i detta fall ligga mellan 15 och 23 procent. Stödet till Ålands Industrihus Ab överstiger gott och väl 23 procent. Stöden till Ålands Industrihus Ab, inklusive den nu aktuella kreditgarantin, står således även i strid med näringsstödslagen för landskapet Åland.

2.2 Högsta förvaltningsdomstolens interimistiska beslut

Högsta förvaltningsdomstolen har med sitt interimistiska beslut 26.12.2006 liggarnummer 3676 förbjudit verkställigheten av beslutet om beviljande av landskapsgarantin till dess besvären avgjorts eller annat därförinnan föreskrivs.

2.3 Ålands landskapsregerings yttrande

Ålands landskapsregering har inkommit med ett yttrande. Landskapsregeringen har bestridit Dalbo Affärsfastigheter Ab:s yrkanden och yrkat att högsta förvaltningsdomstolen ska upphäva verkställighetsförbudet avseende beviljandet av landskapsgaranti till Ålands Industrihus Ab.

Landskapsregeringen har ytterligare yrkat ersättning för sina rättegångskostnader jämte laga ränta enligt räntelagen samt att handläggningen ska ske i skyndsam ordning.

Landskapsregeringen har i sitt yttrande anfört bland annat följande:

Det sammanlagda antalet aktier i Ålands Industrihus Ab är 30 392, varav Ålands landskapsregering äger majoriteten. Privata aktörer äger tre aktier och resten ägs av åländska kommuner. Till bolagets kärnverksamhet hör att uppföra, äga och besitta fastigheter för uthyrning. En av bolagets viktigaste målsättningar är att tillhandahålla fastigheter för att främja näringslivet på Åland.

Intressenterna bakom Ålands Industrihus Ab konstaterade i början av 2000-talet att någonting behövde göras för att skapa bättre verksamhetsförutsättningar för privatföretagare på Åland. Det fanns också en efterfrågan på kontorslokaler i Mariehamn. Det beslöts därför att Ålands Industrihus Ab, i avsaknad av annan därtill villig, skulle låta bygga ett nytt kontorskomplex, kvarteret iTIDEN på Klinten. Komplexet skulle enligt planerna byggas i två etapper, varav den första påbörjades i mars 2003. Till den delen var kontorskomplexet klart för inflyttning i december 2004. Den andra etappen påbörjades hösten 2006 och pågår fortfarande. Det lån för vars räkning Ålands landskapsregering beviljat den aktuella garantin har sökts i syfte att slutföra projektet iTIDEN.

Vad gäller den första etappen av projektet iTIDEN fördyrades byggkostnaderna av att bolaget mitt under pågående byggnation blev tvunget att sanera den för byggnaden särskilt anskaffade tomten. Detta ledde även till att projektet tog längre tid än planerat.

Landskapsregeringen har 26.10.2006 beviljat Ålands Industrihus Ab en landskapsgaranti, som täcker 50 procent av ett lån på 5 175 000 euro, som förmedlats av Ålandsbanken Abp. Banken har förmedlat två lån, av vilka det ena uppgår till 2 587 500 euro och täcks av den beviljade landskapsgarantin, medan det andra lånet på ett likalydande belopp inte täcks av någon landskapsgaranti.

Som motsäkerhet för landskapsgarantin skulle en fastighetsinteckning på 2 587 000 euro fastställas i tomt 3, kvarter 16, Västra Klinten i Mariehamn, i intervallet 8 987 500 - 11 575 000 euro.

Det har varit kommersiellt motiverat att bevilja Ålands Industrihus Ab den nu aktuella kreditgarantin och även de tidigare kreditgarantierna samt finansiering i form av aktiekapital.

I varje händelse är de beviljade garantierna inte sådant stöd som avses i artikel 87 FEG, eftersom de inte uppfyller de kriterier som anges i artikeln. Skulle kriterierna i artikel 87 mot förmodan uppfyllas, har stödet ändå varit tillåtet på basis av godkända och notifierade stödordningar samt på basis av artikel 87.3 c FEG.

Ålands Industrihus Ab bedriver normal affärsverksamhet. Vid bedömningen av de investeringar som landskapsregeringen har gjort har Dalbo Affärsfastigheter Ab inte beaktat att landskapsregeringen ska jämföras med en marknadsinvesterare i samma storleksklass som landskapsregeringen och att landskapsregeringen som offentlig myndighet har rätt att se till den långsiktiga lönsamheten av sina investeringsbeslut.

Det är den långsiktiga lönsamheten och avkastningen som är av betydelse då man jämför en stat eller en offentlig myndighet med en privat investerare. Ålands Industrihus Ab har gjort stora investeringar under åren 2001-2005, samtidigt som bolaget genomfört maximala avskrivningar och nedskrivningar under dessa år. Trots detta är prognosen att bolaget kommer att ha ett positivt resultat redan 2007. Intäkterna från fastigheterna har ökat stort under de senaste åren. Det faktum att Ålands Industrihus Ab uppbär marknadsmässiga hyror för sina fastigheter visar också att bolaget drivs på marknadsmässiga villkor.

Det kan ta några år innan kostnaderna anpassats till intäkterna och resultaträkningen kan uppvisa vinst. Genom att Ålands Industrihus Ab påbörjade etapp 2 av kvarteret iTIDEN har man fattat ett affärsmässigt strategiskt beslut. Hyrorna för de lokaler som nu uppförs kommer självfallet också att vara marknadsmässiga, vilket innebär att de kommer att täcka bolagets marknadsmässiga kostnader och lämna ett positivt resultat på sista raden i resultaträkningen, när väl de initiala kostnaderna planat ut, förutsatt att inga överraskningar sker på marknaden.

Ju längre tid som går, desto bättre ska resultatet bli för bolaget, eftersom avskrivningarna, räntorna och driftskostnaderna kommer att plana ut i förhållande till intäkterna, under förutsättning att det inte sker stora förändringar på marknaden. Det handlar om helt normala affärsverksamhetsförutsättningar för Ålands Industrihus Ab, vilket i sig talar för att bolaget drivs på affärsmässiga grunder.

Då man tar ställning till om en enskild garanti eller en garantiordning utgör stöd enligt artikel 87.1 FEG ska garantins samtliga villkor beaktas och en helhetsbedömning göras.

I detta fall har den aktuella kreditgarantin täckt 50 procent av lånebeloppet om 5 175 000 euro. Garantitiden har varit maximalt 30 år. I provision ska landskapsregeringen uppbära en årspremie om 0,25 procent och en engångspremie om 0,25 procent av hela garantikrediten. Fastighetsinteckningen till förmån för landskapsregeringen ska vara lika stor som garantibeloppet.

Landskapsregeringen har erhållit tillräckliga säkerheter för de beviljade garantierna. De fastighetsinteckningar som utgör säkerhet för de beviljade garantierna är lika stora som respektive garanti, utom i ett fall där fastighetsinteckningen är 40 000 euro större än garantibeloppet. Den senaste fastighetsinteckningen skulle finnas inom intervallet 8 987 500 - 11 757 000 euro. Landskapsregeringen har även fastighetsinteckningarna i intervallet 0 - 6 400 000 euro.

Landskapsregeringen har vid beviljandet av garantierna beslutat om såväl engångspremier som årspremier. I enlighet med ”landskapsregeringens principer för handläggning och beviljande av stöd till näringslivet avseende näringsavdelningens allmänna byrås moment i landskapets budget, senast antagna 20.1.2005” samt i enlighet med den notifiering som landskapsregeringen gjorde till ESA 25.2.1994 i enlighet med gemenskapens riktlinjer för statligt stöd till små och medelstora företag kan premien vara lägre om goda säkerheter finns, medan en högre premie kan tas ut om säkerheterna är svaga. I detta fall har det funnits goda säkerheter. Ålands Industrihus Ab har därtill aldrig gjort sig skyldigt till några betalningsförsummelser och risken för att sådana skulle inträffa i framtiden är ytterst liten. Landskapsregeringen har fått ersättning i form av skäliga premier för de låga risker som är knutna till garantierna.

Landskapsregeringen har haft de resurser som behövts för att göra adekvata riskbedömningar och sådana har även gjorts. Vid dessa riskbedömningar har landskapsregeringen beaktat bland annat de säkerheter som Ålands Industrihus Ab ställt samt bolagets verksamhetssektor och framtidsutsikter. Den nu ifrågavarande kreditgarantin har därtill endast täckt 50 procent av Ålands Industrihus Ab:s finansiella förpliktelser.

Landskapsgarantin är inget instrument som selektivt skulle gynna Ålands Industrihus Ab och dess produktion.

I detta fall kan man definitivt inte anse att garantins värde är detsamma som det belopp som garantin täcker. Tal och procentsatser som Dalbo Affärsfastigheter Ab presenterat är inte relevanta.

Efter att högsta förvaltningsdomstolen beslöt om verkställighetsförbud har Ålands Industrihus Ab fortsatt med projektet och Ålandsbanken Abp har medgivit att Ålands Industrihus Ab lyfter den del av krediten som inte täcks av garantin, det vill säga hälften.

De hyror som Ålands Industrihus Ab uppbär för kvarteret iTIDEN är marknadsmässiga och har inget inslag av statligt stöd. Hyrorna är till ingen del diskriminerande. De motsvarar marknadspriserna och de ingångna hyresavtalen förväntas ge en positiv nettoavkastning för Ålands Industrihus Ab med början år 2007.

Ålands Industrihus Ab:s hyror ligger på en högre nivå än motsvarande hyror i centrala Mariehamn. Enligt oberoende fastighetsmäklare på Åland hyrs kontorslokaler i Mariehamn ut till i genomsnitt 11,80 euro per kvadratmeter, inklusive moms. Fastighetsmäklarna har kommit fram till denna medelhyresnivå efter att ha haft kontakt med 24 hyresvärdar i Mariehamn. Antalet hyres- och jämförelseobjekt har varit cirka 45. Undersökningen har varit omfattande och visar att Ålands Industrihus Ab inte kan beskyllas för att underprissätta sina hyror.

Kommissionens tidigare ställningstaganden och den utredning som landskapsregeringen inlämnat till högsta förvaltningsdomstolen visar att Dalbo Affärsfastigheter Ab:s påstående om statligt stöd i form av indirekt subventionerade hyror inte håller för en närmare granskning.

Handeln mellan medlemsstaterna påverkas inte. Ålands Industrihus Ab:s hyresgäster bedriver många olika slag av verksamhet, varav endast en del är kopplade till rederirörelse och IT-verksamhet. Därtill är det så att hyresgästerna kan ”komma och gå”, det vill säga vissa säger upp sina hyresavtal och flyttar ut, medan andra flyttar in, detta gäller framför allt kvarteret iTIDEN. Ålands Industrihus Ab kommer i varierande utsträckning att ha hyresgäster vars verksamhet inte på något sätt kan beröra andra medlemsstater i gemenskapen. Ålands Industrihus Ab:s hyresgäster har inte varit föremål för landskapsregeringens åtgärder och de har till Ålands Industrihus Ab betalt marknadsmässiga hyror för sina lokaler.

Hyresgästernas verksamhet kan inte påverka handeln mellan medlemsstaterna, och inte heller Ålands Industrihus Ab idkar sådan verksamhet som kunde påverka denna handel. När Ålands Industrihus Ab år 2003 startade byggprojektet iTIDEN, stod det klart att projektet inte kunde förverkligas enbart med privata initiativ. Denna fråga utreddes innan projektet startade.

Ålands Industrihus Ab bedriver sin verksamhet endast på Åland och de påstådda stöden kan inte ha andra än lokala verkningar. Inom den relevanta geografiska gemenskapsmarknaden finns ingen beaktansvärd konkurrens.

Med beaktande av att Dalbo Affärsfastigheter Ab:s påstående om indirekt subventionerade hyror saknar grund och med beaktande av att Ålands Industrihus Ab:s projekt är småskaliga och lokala ur gemenskapsrättslig synvinkel, bör Dalbo Affärsfastigheter Ab åtminstone kunna förklara hur handeln mellan medlemsstaterna kunde påverkas samt visa att det åtminstone finns någon grad av sannolikhet för att så kunde vara fallet. Frånvaron av en sådan förklaring visar det oriktiga i besvären.

Skulle högsta förvaltningsdomstolen mot förmodan ändå anse att landskapsregeringens beslut inte varit kommersiellt godtagbart och att garantin och den övriga finansieringen till någon del utgör stöd enligt artikel 87.1 FEG, har stödet dock varit förenligt med den gemensamma marknaden enligt artikel 87.3 c och/eller landskapslagen om landskapsgaranti för industrier och vissa andra näringsgrenar (ÅFS 1966:14), landskapsregeringens principer för handläggning och beviljande av stöd till näringslivet avseende näringsavdelningens allmänna byrås moment i landskapets budget, senast antagen 20.1.2005 samt notifieringen som gjordes till ESA 25.2.1994 i enlighet med gemenskapens riktlinjer för statligt stöd till små och medelstora företag.

Med hänvisning till den analys av Ålands Industrihus Ab:s ekonomiska situation som gjorts i detta yttrande kan man konstatera att förutsättningar för en framtida lönsam verksamhet finns. Näringsstödslagen gäller överhuvudtaget inte aktiekapital och garantier. Lagen gäller endast investeringsstöd, vilket inte beviljats Ålands Industrihus Ab för projektet iTIDEN.

Högsta förvaltningsdomstolen har förbjudit verkställigheten av landskapsregeringens överklagade beslut. Domstolen har fattat beslutet utan att landskapsregeringen hörts i saken. Till saken hör att Dalbo Affärsfastigheter Ab inte i sina besvär yrkat att verkställighetsförbud skulle ges utan föregående hörande.

Om den kreditgaranti som landskapsregeringen beviljat Ålands Industrihus Ab och som nu är föremål för besvär hos högsta förvaltningsdomstolen mot förmodan skulle infrias, ryms det eventuella stödet inom en av landskapsregeringen notifierad stödordning. Landskapsregeringen har inte genomfört ett stöd som inte skulle vara förenligt med den gemensamma marknaden. Det är inte heller fråga om ett nytt stöd som kommissionen borde godkänna och för vars del verkställigheten borde avbrytas tills kommissionen prövat att stödet är förenligt med den gemensamma marknaden.

I sak är besvären ogrundade och verkställighetsförbudet som sådant innebär skada för Ålands Industrihus Ab. För tillfället håller Ålands Industrihus Ab på med den andra etappen av bolagets hittills mest omfattande byggnation, uppförandet av företagsparken iTIDEN. För detta ändamål har bolaget fört kreditförhandlingar med banken och vid dessa förhandlingar bland annat hänvisat till landskapsregeringens redan beviljade kreditgaranti. Med anledning av verkställighetsförbudet är det möjligt att Ålands Industrihus Ab:s löfte om säkerhet kan ifrågasättas och tidigare kreditbeslut rivas upp. Om verkställighetsförbudet är i kraft en längre tid, kan detta leda till ekonomiska skador för Ålands Industrihus Ab och dess kontrakterade hyresgäster.

Dalbo Affärsfastigheter Ab har inte vidtagit några konkreta åtgärder för att starta sitt projekt att bygga en stor affärslokal. Enligt byggnadsinspektören i Jomala kommun har Dalbo Affärsfastigheter Ab:s dotterbolag Ab Skogshyddan i detta skede varken beviljats eller ansökt om något bygglov.

I motsats till de verkliga ekonomiska skador som inom kort kan drabba Ålands Industrihus Ab är det svårt att se att en fortsatt verkställighet kunde ha några omedelbara negativa konsekvenser för Dalbo Affärsfastigheter Ab. Dess besvärsrätt förlorar inte i betydelse för det fall att verkställighetsförbudet återtas.

Med beaktande av de omständigheter som åberopas i detta yttrande och med beaktande av att kommissionen inte krävt att verkställigheten ska förbjudas, bör verkställighetsförbudet upphävas och verkställigheten få fortgå.

2.4 Ålands Industrihus Ab:s förklaring

Ålands Industrihus Ab har inkommit med en förklaring. Dalbo Affärsfastigheter Ab:s besvär är ogrundade och verkställighetsförbudet innebär skada för Ålands Industrihus Ab. Om verkställighetsförbudet är i kraft ytterligare en längre tid, leder det till ekonomisk skada för Ålands Industrihus Ab och dess hyresgäster. Verkställighetsförbudet bör upphävas omgående och verkställigheten få fortgå.

Ålands Industrihus Ab har i sin förklaring ansett att bilagorna till denna förklaring bör hemlighållas. Vidare har bolaget ansett att vissa bilagor i Ålands landskapsregerings yttrande som innehåller affärshemligheter bör hemlighållas. Ålands Industrihus Ab har vidare i sin förklaring anfört bland annat följande:

Dalbo Affärsfastigheter Ab:s sätt att beräkna hur projektet iTIDEN finansierats med offentliga medel är felaktigt. Det är likaså felaktigt av Dalbo Affärsfastigheter Ab att utgå från att garantin ska värderas till samma belopp som den kredit som garantin täcker.

Förutsättningar för lönsamhet finns. Bolaget har gjort stora satsningar under perioden 2003-2007, vilka naturligtvis påverkar resultatet. Omsättningen har ökat och prognosen är att kostnaderna stabiliseras efter en inkörningsperiod, som omfattar åtminstone två år efter inflyttning, vilket skulle motsvara den garantitid som överenskommits med entreprenörerna.

Ålands Industrihus Ab bedriver verksamhet endast på Åland och verksamhetens omfattning kan inte påverka handeln mellan medlemsstaterna. Verksamheten inom bolaget måste betraktas som småskalig och hemmamarknadsinriktad. Överlag är småskalighet typisk för de åländska företagen, där enmans- och tvåmansföretag är i klar majoritet. Enligt Europeiska unionens klassifikation av företag i små och medelstora företag når ett fåtal av de åländska företagen över gränsen för små och medelstora företag.

Ålands Industrihus Ab har inte erhållit investeringsstöd för kvarteret iTIDEN.

2.5 Dalbo Affärsfastigheter Ab:s genmäle

Dalbo Affärsfastigheter Ab har inkommit med ett genmäle. I genmälet har bolaget anfört bland annat följande:

För att på ett mera komplett sätt analysera Ålands Industrihus Ab:s finansiella situation måste följande omständigheter vägas in: dotterbolagets bokföringsvärden i Ålands Industrihus Ab:s balans och dotterbolagens verksamhet, avskrivningskostnaderna och därmed avskrivningstakten, de finansiella kostnaderna, kostnads- och intäktsrelationen, samt en jämförelse med liknande bolag.

När det gäller en medlemsstat som hävdar att en kreditgaranti utgör en legitim investering och därför inte är ett statligt stöd, är det väsentliga testet huruvida en privat investerare på samma grunder skulle bevilja samma garanti. För att göra denna bedömning måste man analysera de ekonomiska utsikterna för det offentliga företaget, möjligheterna till avkastning för den aktuella investeringen samt villkoren för transaktionerna.

Endast kommissionen kan bevilja undantag från reglerna om statligt stöd. I vilket fall som helst har landskapsregeringen sedan 1995 varit förpliktad att notifiera alla nya stödordningar till kommissionen. Det måste då uppmärksammas att de notifieringar som landskapsregeringen har hänvisat till inte är relevanta i nuvarande ärende. Att inte notifiera innebär i sig en tillräcklig grund för att förklara en stödåtgärd olaglig enligt gemenskapsrätten. Kommissionens andra brev (14.2.2007) till landskapsregeringen visar att någon relevant notifiering inte existerar.

Landskapsregeringen har i egenskap av huvudägare låtit genomföra 11 aktiekapitalsförhöjningar sedan år 2000. Under samma tid har fem kreditgarantier beviljats, varav en beviljades dotterbolaget FAB Vikingagränd 4. Dessa åtgärder har i praktiken medfört att Ålands Industrihus Ab:s aktiekapital nu uppgår till 6 491 628 euro. De nämnda kreditgarantierna har gjort det möjligt för Ålands Industrihus Ab att erhålla krediter på samma villkor som landskapet eller staten skulle få.

En analys av Ålands Industrihus Ab:s kontantströmmar, där rörelsens intäkter närmare analyseras, skulle vara mycket mera beskrivande än de analyser som har gjorts av Andelsbanken. I vilket fall som helst kan man även på basis av Andelsbankens analyser konstatera att avkastningen på eget kapital är negativ samt att lönsamheten är icke existerande. Det utgör ett stöd i sig när landskapsregeringen avsäger sig kravet på avkastning på satsat kapital.

Landskapsregeringens stöd skulle utgöra statligt stöd endast om åtgärderna är selektiva. De aktuella åtgärderna som landskapsregeringen har vidtagit riktar sig endast till två bolag, Ålands Industrihus Ab och Norra Ålands Industrihus Ab, som har en liknande ägarstruktur och verksamhet som Ålands Industrihus Ab.

Affärsfastigheter är föremål för handel mellan medlemsstaterna. Oftast är detta fallet när affärsfastigheten ingår som en integrerad del av den övriga verksamheten i en affärsrörelse. Som exempel kan noteras att Ålands Industrihus Ab:s dotterbolag FAB Vikingagränd 4 har en industribyggnad på cirka 9 000 kvadratmeter, som tidigare ägdes av den svenska Brio-koncernen via ett finländskt dotterbolag.

Dalbo Affärsfastigheter Ab har till sitt genmäle fogat utdrag ur Ålandsbanken Abp:s årsredovisning, där det framkommer att den lokala fastighetsmäklaren Ålands Fastighetskonsult Ab ingår i ÅAB-koncernen. Mäklaren är således en del av samma koncern som Crosskey Banking Solution Ab, som står i beråd att hyra en betydande del av Ålands Industrihus Ab:s lokaler i del II av iTIDEN-projektet. Varken fastighetsmäklaren eller den undersökning som har utförts kan anses ojävig i detta ärende. Den genomförda undersökningen berör endast kontorshyror, inte industrifastigheter et cetera. Det finns inte några jämförelseobjekt av den typ som Ålands Industrihus Ab äger.

Landskapsregeringen har sekretessbelagt informationen om Ålands Industrihus Ab:s framtidsutsikter samt resultatet för 2006. Denna sekretessbeläggning är olaglig. Hur skadar det bolaget om siffrorna för 2006 ges offentlighet nu i stället för senast 30.6.2007, då bolagsstämman måste hållas? Det är offentliga medel som politiker i Ålands Industrihus Ab:s styrelse förvaltar på detta oförsvarliga sätt och därmed borde offentlighetsprincipen få råda i större utsträckning än vad som nu är fallet.

Med beaktande av att det nu är fråga om en förvaltningsprocess kräver Ålands landskapsregering anmärkningsvärt mycket ersättning för sina rättegångskostnader. Dalbo Affärsfastigheter Ab ifrågasätter kravet till såväl grund som belopp.

2.6 Ålands landskapsregerings komplettering av utredningen

Ålands landskapsregering har 15.5.2007 kompletterat materialet i ärendet med en bilaga som visar Ålands Industrihus Ab:s resultat åren 1990-2000 och med sekretessbelagda bilagor som innehåller uppgifter om Ålands Industrihus Ab:s ekonomi, budgetprognos för 2007-2012, värderingsintyg gällande tomt nr 1 jämte industrilokal och lagerbyggnad i kvarter 4318 Rnr 4:113 i Westerkalmare by i Jomala kommun samt värderingsintyg gällande tomt nr 10 jämte lagerbyggnad i kvarter nr 11 i stadsdelen Norrböle i Mariehamn.

Ålands landskapsregering har 6.6.2007 kompletterat materialet i ärendet med bilagan Ålands Industrihus Ab:s balansbok 1.1.2006-31.12.2006.

Ålands landskapsregering har 28.8.2007 kompletterat sitt tidigare yttrande i ärendet. Skrivelsen och den bifogade rapporten innehåller uppgifter som utgör affärshemligheter vilkas tillkännagivande skulle lända Ålands Industrihus Ab eller enskild investerare i nämnda bolag till skada. Uppgifterna bör därför inte lämnas till Dalbo Affärsfastigheter Ab eller tredje man.

2.7 Högsta förvaltningsdomstolens brev till parterna

Högsta förvaltningsdomstolen har med hänvisning till Europeiska unionens kommissions 31.1.2008 daterade beslut C 6/2008 med ett 21.8.2008 daterat brev meddelat parterna att domstolen kommer att ta besvären till handläggning efter att kommissionen har givit sitt slutliga beslut i saken.

2.8 Högsta förvaltningsdomstolens brev till Europeiska unionens kommission och kommissionens svar

Högsta förvaltningsdomstolen har med ett brev 10.6.2009 hos Europeiska unionens kommission förhört sig om bland annat huruvida det överklagade beslutet är föremål för granskningsförfarande hos kommissionen och huruvida kommissionen har underrättats om det överklagade beslutet i enlighet med bestämmelserna om statligt stöd.

Brevet har 10.6.2009 sänts till parterna för kännedom.

Av kommissionens svar har framgått att någon anmälan om beslutet inte har gjorts till kommissionen.

Kommissionens svar har 5.8.2009 sänts till parterna för kännedom.

2.9 Anteckning 1

Arbets- och näringsministeriet har tillställt högsta förvaltningsdomstolen anmälningarna ESA 93-074 och ESA 93-079 om existerande stöd och domstolen har haft dessa till sitt förfogande vid handläggningen av besvären.

2.10 Högsta förvaltningsdomstolens andra brev till Europeiska unionens kommission och kommissionens svar

Högsta förvaltningsdomstolen har med ett 12.1.2010 daterat brev hos Europeiska unionens kommission förhört sig om bland annat granskningsförfarandets omfattning och tidtabellen för ärendets handläggning i kommissionen.

Brevet har 12.1.2010 sänts till parterna för kännedom.

Av kommissionens svar framgår bland annat att frågan huruvida de garantier som tillhandahållits Ålands Industrihus Ab beviljats i enlighet med de regler om statligt stöd som gällde redan före Finlands anslutning till Europeiska ekonomiska samarbetsområdet (och följaktligen utgör existerande statsstöd) har framförts under den pågående statsstödsgranskningen. Enligt brevet är detta argument en av de frågor som kommissionen för närvarande utreder. I sitt svar upplyste kommissionen vidare högsta förvaltningsdomstolen om att en del av frågan förefaller utgöra en begäran om ett sådant yttrande som avses i punkt 3.2 i kommissionens tillkännagivande om nationella domstolars tillämpning av reglerna om statligt stöd (2009/C 85/01) samt att kommissionen eftersträvade att lämna ett sådant yttrande inom den indikativa fristen på fyra månader.

2.11 Parternas yttranden med anledning av bland annat kommissionens svar på högsta förvaltningsdomstolens andra brev

Kommissionens svar har 16.3.2010 sänts till Dalbo Affärsfastigheter Ab för kännedom.

Högsta förvaltningsdomstolen har berett Ålands landskapsregering och Ålands Industrihus Ab tillfälle att yttra sig med anledning av bland annat kommissionens svar, anmälningarna ESA 93-074 och ESA 39-079 om existerande stöd samt Dalbo Affärsfastigheter Ab:s yrkande om återbetalning av medel och uppmanat landskapsregeringen och bolaget att precisera sina yrkanden om ersättning för rättegångskostnader med fakturor och specifikationer av de kostnader som hittills uppstått.

Ålands landskapsregering har i sin förklaring till högsta förvaltningsdomstolen hänvisat till vad landskapsregeringen tidigare har anfört i målet och till förklaringen fogat sina 2.4.2008, 21.1.2010 och 18.2.2010 daterade förklaringar till det finska utrikesministeriet i ärendet C 6/2008, som är föremål för granskning i kommissionen.

Ålands Industrihus Ab har i sin förklaring upprepat vad bolaget tidigare har anfört, i fråga om konkurrenseffekten hänvisat till konkurrensverkets beslut 10.12.2007 i ärendet diarienummer 1087/61/06 och vidare meddelat bland annat att landskapsgarantibeslutet inte har verkställts. Ålands Industrihus Ab har finansierat iTIDEN-projektet utan den aktuella garantin och i stället ställt fastighetsinteckningar till säkerhet för upptagna krediter.

Högsta förvaltningsdomstolen har berett Dalbo Affärsfastigheter Ab tillfälle att yttra sig om bland annat kommissionens svar, anmälningarna ESA 93-074 och ESA 39-079 om existerande stöd samt Ålands landskapsregerings och Ålands Industrihus Ab:s yttranden samt uppmanat bolaget att precisera sitt yrkande om ersättning för rättegångskostnader med faktura och specifikation av de kostnader som hittills uppstått.

Dalbo Affärsfastigheter Ab har med anledning av detta tillfälle att yttra sig anfört bland annat följande.

Ålands Industrihus Ab har praktiserat principen ”bygg dyrt och lyxigt och hyr ut billigt”. När länsstyrelsen på Åland har gjort en hyresjämförelse, har man kommit till att Ålands Industrihus Ab hyr ut sina nya, dyra och lyxiga byggnader till samma priser som andra hyresvärdar hyr ut betydligt äldre, mindre lyxiga och avskrivna byggnader. Detta påstående bekräftas av att Ålands Industrihus Ab inte får marknadsmässig avkastning på sina investeringar. Enligt bifogade bokslut för år 2008 tjänade bolaget 5 000 euro på ett satsat eget kapital som uppgick till 6 400 000 euro.

De stödordningar som man har hävdat att man har givit till EFTA är inte relevanta för Ålands Industrihus Ab. Enligt den ena notifieringen gällande aktiekapital är kumulering förbjuden, medan kumulering är tillåten enligt notifieringen gällande kreditgarantier. Ålands Industrihus Ab:s verksamhet uppfyller inte de i stödordningarna angivna kriterierna för SME, turism, industri eller R&D. Det är inte ens fråga om generella stödordningar när budgetbeslut för Ålands landskapsregering behövs. Det är endast Ålands Industrihus Ab och Norra Ålands Industrihus Ab som har beviljats bidrag i form av aktiekapitalinvesteringar. Inget annat bolag har beviljats den typ av stöd som dessa samhällsägda bolag har beviljats.

Ålands landskapsregering har inte följt ”Market investor” -principen. Det är inte kommersiella skäl som har legat till grund för inbetalningarna av stöd till Ålands Industrihus Ab. Man har från politiskt håll bland annat önskat locka bolag till Åland och bevara bolag där.

När landskapsregeringen anger att man har betalt för landskapsgarantierna, glömmer man att nämna att privata banker vägrat att överhuvudtaget bevilja motsvarande krediter. Hela förutsättningen för att få en landskapsgaranti är ju att privata finansiärer nekar finansiering.

Dalbo Affärsfastigheter Ab:s yttrande har 3.5.2010 sänts till Ålands landskapsregering och Ålands Industrihus Ab för kännedom.

2.12 Europeiska unionens kommissions brev 18.5.2010

Kommissionen har i sitt svar meddelat högsta förvaltningsdomstolen att den för närvarande inte har varit i stånd att förse domstolen med det begärda yttrandet på grund av frågornas art och komplexitet samt behovet av en ingående analys av sakuppgifterna. Möjligheten att tillhandahålla ett yttrande påverkas dessutom av den särskilda omständigheten att just de frågor som domstolen ställer samtidigt är föremål för ett granskningsförfarande enligt artikel 108.2 FEUF.

På grund av de särskilda omständigheterna i detta ärende har kommissionen inte kunnat efterkomma domstolens begäran inom den indikativa fristen. Kommissionen har emellertid avsett att avge det begära yttrandet så snart som möjligt och senast i augusti 2010.

Kommissionens brev har 18.5.2010 sänts till parterna för kännedom.

2.13 Europeiska unionens kommissions yttrande 20.7.2010

Kommissionen har i sitt yttrande som tillämpliga rättsregler hänvisat till bestämmelserna i rådets förordning (EG) nr 659/1999 av den 22 mars 1999 om tillämpningsföreskrifter för artikel 93 i EG-fördraget (artiklarna 1 b, 1 c, 1 d), bestämmelserna i anslutningsakten för Österrike, Finland och Sverige (artikel 172.5) och bestämmelserna i kommissionens förordning (EG) nr 794/2004 av den 21 april 2004 om genomförande av rådets förordning (EG) nr 659/1999 (artikel 4.1). Vidare har kommissionen hänvisat till domen i målet Gibraltar mot kommissionen (förenade målen T-195/01 och T-207/01, punkterna 109-111) samt till domen i målet Hotel Cipriani mot kommissionen (förenade målen T-254/00, T-270/00 och T-277/00, punkterna 358-359).

Kommissionen har vidare anfört bland annat följande:

En stödordning utgör befintligt stöd om två villkor är uppfyllda. För det första ska ordningen ha trätt i kraft innan EG-fördraget trädde i kraft, och för det andra ska stödordningen inte därefter ha blivit föremål för några materiella ändringar.

I första hand borde det avgöras huruvida de bestämmelser som tillåter de åländska myndigheterna att bland annat bevilja garantier till företag på Åland (och som påstås utgöra en stödordning) verkligen utgör en stödordning i den mening som avses i artikel 1 b i förordning (EG) nr 659/1999.

Den tillämpliga nationella lagstiftningen för garantiprogrammet är, såvitt kommissionen har förstått, 1966 års landskapslag om landskapsgaranti för industrier och arbetsrörelse (ÅFS 1966:14, lagens rubrik har genom ÅFS:1967:17 ändrats till landskapslag om landskapsgaranti för industrier och vissa andra näringsgrenar). Lagen har senare ändrats genom ÅFS 1979:84, 1982:37, 1988:53, 1992:9, 1994:29, 1996:56 och 2002:23. Såvitt kommissionen har förstått, gällde enligt denna lagstiftning vid tiden för Finlands anslutning till Europeiska gemenskapen att det sammanlagda beloppet av samtidigt gällande landskapsgarantier och icke återbetalda lån fick uppgå till högst tjugo miljoner finska mark. Det finns dock ingen tidsbegränsning för dessa bestämmelser.

Kommissionen har i sitt yttrande varit benägen att anse att dessa bestämmelser utgör en stödordning i sann bemärkelse, eftersom de förefaller röra sig om en ”rättsakt” på grundval av vilken stöd som inte är hänförbara till ett visst projekt kan beviljas ett eller flera företag för obestämd tid.

Det borde därefter avgöras huruvida denna stödordning kan anses utgöra befintligt stöd i dagsläget, eller om den har blivit föremål för materiella ändringar efter den 1 januari 1994.

Såvitt kommissionen har varit upplyst, infördes stödordningen långt före den 1 januari 1994. Den meddelades också EFTA:s tillsynsmyndighet under referens ESA 93-079 (EFTA:s tillsynsmyndighet tycks dock aldrig ha fattat något uttryckligt beslut om ordningen). Det tycks därför som att det första villkoret för befintligt stöd är uppfyllt, eftersom den ursprungliga stödordningen fanns innan EG-föredraget trädde i kraft för Finlands räkning, och till och med före den 1 januari 1994, vilket innebär att artikel 172.5 i anslutningsakten inte är tillämplig i detta fall.

Emellertid förefaller det av den information som står till kommissionens förfogande att de åländska myndigheterna har gjort minst tre ändringar i garantiprogrammet mellan den 1 januari 1994 och beviljandet av åtgärden den 26 oktober 2006 (landskapslagarna ÅFS 1994:29, 1996:56 och 2002:23). Dessa ändringar innebar att garantiprogrammets budget höjdes (det vill säga en ökning av det sammanlagda belopp garantier och annat stöd som kan vara utestående vid varje givet tillfälle). Eftersom det i målet inför högsta förvaltningsdomstolen är fråga om en garanti, bör domstolen avgöra huruvida de ändringar av garantiprogrammets budget som gjorts innan åtgärd 1 beviljades kan anses utgöra materiella ändringar av stödordningen, samt huruvida ändringen klart kan särskiljas från stödordningens ursprungliga bestämmelser.

Enligt artikel 4 i förordning 794/2004 anses en budgetökning med mer än 20 procent utgöra en ändring av en befintlig stödordning.

Kommissionen har noterat att två av de ovannämnda ändringarna tycks ha ökat garantiprogrammets ursprungliga budget med 50 procent respektive 150 procent. Det förfaller följaktligen som att dessa budgetökningar utgör materiella ändringar av stödordningen. Såvitt kommissionen är upplyst har dessa ändringar aldrig anmälts till (och följaktligen inte heller godkänts av) EFTA:s tillsynsmyndighet eller kommissionen.

Kommissionen har ansett att effekten av sådana materiella ändringar i en stödordning inte kan anses klart särskiljbar från den ursprungliga stödordningen och, följaktligen, att sådana ändringar medför att hela stödordningen omvandlas till nytt stöd. Den ursprungliga stödordningens enda begränsning avsåg det belopp som vid varje givet tillfälle kunde vara utestående. Denna utformning av stödordningen innebär att betydande ökningar av budgeten (även om stödordningen inte ändras i övrigt) medför en ändring av stödordningens väsentliga egenskaper. Garantier som beviljats efter budgetökningen bör därför anses falla under en ny stödordning.

Kommissionens yttrande har 10.8.2010 sänts till parterna för kännedom.

2.14 Parternas yttranden med anledning av kommissionens yttrande 20.7.2010

Högsta förvaltningsdomstolen har 13.9.2010 berett Ålands landskapsregering ja Ålands Industrihus Ab tillfälle att yttra sig med anledning av kommissionens yttrande.

Ålands landskapsregering har i sitt yttrande anfört bland annat att enligt en preliminär bedömning från kommissionens tjänstemän i juni 2010 kan kommissionen komma att avgöra ärendet i september. Till sin förklaring har landskapsregeringen fogat sådan utredning i ärendet som har sänts till kommissionen (3.4.2008, 21.10.2010, 18.2.2010, 20.5.2010 och 17.6.2010) och konstaterat att det är kommissionen som har exklusiv behörighet att avgöra ärendet och att landskapsregeringen motser att högsta förvaltningsdomstolen inväntar kommissionens beslut innan domstolen avgör ärendet.

Ålands Industrihus Ab har inte inkommit med något yttrande.

Högsta förvaltningsdomstolen har 26.10.2010 berett Dalbo Affärsfastigheter Ab tillfälle att inkomma med ett yttrande med anledning av kommissionens yttrande och Ålands landskapsregerings yttrande.

Dalbo Affärsfastigheter Ab har i sitt yttrande anfört bland annat följande:

Dalbo Affärsfastigheter Ab har delat kommissionens bedömningar och slutsatser. Landskapslag om landskapsgaranti för industrier och vissa andra näringsgrenar (ÅFS 1966:14) uppfyller krav som kan ställas gällande en stödordning. Sedan den 1 januari 1994 har emellertid sagda stödregler ändrats så pass drastiskt att med beaktande av Rådets förordning nr 659/1999 och därmed sammanhängande rättspraxis kan den inte anses utgöra befintligt stöd.

Trots att det i grunden är fråga om en lag som har tillämpats vid beviljandet av landskapsgarantier till Ålands Industrihus Ab, så måste man ändå beakta att Ålands Industrihus Ab är den enda fastighetsinvesteraren som har haft förmånen att komma i åtnjutande av garantierna.

Ålands landskapsregering har inte följt ”Market Investor”-principen. Det är inte kommersiella skäl som har legat till grund för inbetalningarna av stöd till Ålands Industrihus Ab. För att Ålands Industrihus Ab skulle få landskapsgarantier beviljade måste man enligt 5 § i landskapslagen ÅFS nr 1966:14 uppvisa ”nej-brev” från två olika banker. Är det fråga om kommersiella projekt när projekten vägras lån från privata banker? Landskapsregeringen medger även i sina inlagor att det är ”samhällsnyttan” och ”övergripande mål som Ålands landskapsregering definierat för näringspolitiken” som har styrt investeringsbesluten. Det är således fråga om klara brott mot principen om marknadsinvesteraren. Man har från politiskt håll bland annat önskat locka bolag till Åland och bevara bolag där.

Yttrandet har 23.11.2010 sänts till Ålands landskapsregering och Ålands Industrihus Ab för kännedom.

2.15 Parternas yttranden i frågan huruvida högsta förvaltningsdomstolen kan ta ställning till besvären redan innan det formella granskningsförfarandet i kommissionen har slutförts

Högsta förvaltningsdomstolen har med ett brev 23.11.2010 meddelat parterna att domstolen kommer att överväga om det hittills inkomna skriftliga materialet i ärendet är tillräckligt för att domstolen ska kunna avgöra målet utan att invänta kommissionens slutliga beslut. Med tanke på denna möjlighet har domstolen berett parterna tillfälle att yttra sig.

Ålands landskapsregering har inkommit med ett yttrande i vilket landskapsregeringen har hänvisat till tidigare yttranden och förklaringar i ärendet samt till den tilläggsinformation som landskapsregeringen 30.9.2010 har tillställt högsta förvaltningsdomstolen. Landskapsregeringen har vidare anfört bland annat följande:

Högsta förvaltningsdomstolen har tidigare meddelat att domstolen har för avsikt att ge sitt slutliga avgörande först efter kommissionens beslut. Högsta förvaltningsdomstolen har även varit i kontakt med kommissionen. Samma skäl som gjort att högsta förvaltningsdomstolen tidigare har haft för avsikt att avvakta kommissionens slutliga beslut talar alltjämt för att domstolen ska avvakta kommissionens slutliga beslut.

Högsta förvaltningsdomstolen har ett rättsligt godtagbart intresse av att invänta kommissionens beslut och landskapsregeringen stöder det resonemanget. Domstolen bör även beakta att kommissionen så sent som sommaren 2010 tillställdes betydande tilläggsinformation i ärendet och att det ännu är oklart hur denna information påverkar kommissionens slutliga beslut.

Ålands Industrihus Ab har inkommit med ett yttrande. Bolaget har motsatt sig att högsta förvaltningsdomstolen prövar de aktuella besvären innan kommissionen prövat frågan om förekomsten av otillåtet statligt stöd. Bolaget har vidare yrkat att domstolen ska ålägga Dalbo Affärsfastigheter Ab att stå för Ålands Industrihus Ab:s rättegångskostnader i ärendet jämte laga dröjsmålsränta räknat en månad från avgörandet i ärendet.

Dalbo Affärsfastigheter Ab har inkommit med ett yttrande, i vilket bolaget har yrkat att högsta förvaltningsdomstolen ska ålägga Ålands landskapsregering och Mariehamns stad att solidariskt till bolaget erlägga 18 885 euro som ersättning för rättegångskostnader. På beloppet yrkas laga dröjsmålsränta. Dalbo Affärsfastigheter Ab har vidare anfört bland annat följande:

Högsta förvaltningsdomstolen kan nu avgöra ärendet. När Ålands landskapsregering har fattat landskapsgarantibeslutet, har man inte på ett tillförlitligt sätt utrett åtagandenas gängse värden. Man har inte heller reflekterat över eller utrett huruvida unionens föreskrifter eller bestämmelser i unionens rättsakter om statligt stöd eventuellt har varit tillämpliga. När beslutet fattades har Ålands landskapsregering inte iakttagit ett sådant förfarande att anmälningsplikt inte föreligger om det iakttas. I egenskap av statsstödsmyndighet ska Ålands landskapsregering se till att bestämmelserna om statligt stöd iakttas. Eftersom beslutet således strider mot lag och har tillkommit i felaktig ordning ska det upphävas.

Denna process har förorsakats av fel hos myndigheterna. Ålands landskapsregering och Mariehamns stad valde att fatta olagliga beslut trots att Dalbo Affärsfastigheter Ab skrev till dem och till Ålands Industrihus Ab och informerade dem om statsstödsreglernas existens och innebörd. Man har från stadens och landskapets sida agerat direkt försumligt, om inte uppsåtligt, när man har valt att ignorera gällande gemenskapsrätt. Med hänvisning till dessa fel bör Dalbo Affärsfastigheter Ab få ersättning för sina rättegångskostnader. I det belopp som yrkas ingår inte mervärdesskatt, eftersom Dalbo Affärsfastigheter Ab är mervärdesskattepliktigt och skatten således inte utgör en kostnad.

Parterna har tillställts varandras yttranden 11.2.2011 och därvid även beretts tillfälle att yttra sig om varandras yrkanden om ersättning för rättegångskostnader.

Ålands landskapsregering har 3.3.2011 inkommit med en förklaring med anledning av Dalbo Affärsfastigheter Ab:s yrkande om ersättning av rättegångskostnader. Förklaringen har sänts till Dalbo Affärsfastigheter Ab för kännedom.

2.16 Anteckning 2

Dalbo Affärsfastigheter Ab har 19.2.2007 hos högsta förvaltningsdomstolen anfört besvär över det beslut som Ålands landskapsregering enligt sitt protokoll nr 9 har fattat 15.2.2007 i ärende nr 26, N12/06/4/12. Dessa besvär handläggs separat av högsta förvaltningsdomstolen under diarienumret 545/1/07.

Dalbo Affärsfastigheter Ab och Marcus Måtar har 12.7.2007 hos högsta förvaltningsdomstolen anfört besvär över Ålands förvaltningsdomstols beslut 12.6.2007 nr 41/2007, som gäller det beslut som Mariehamns stadsstyrelse har fattat 8.2.2007 under § 90 av sitt protokoll. Dessa besvär handläggs separat av högsta förvaltningsdomstolen under diarienumret 2206/1/07.

Rättegångshandlingarna i de mål som handläggs under ovan nämnda diarienummer 545/1/07 och 2206/1/07 är delvis desamma som i detta mål.

3. Högsta förvaltningsdomstolens avgörande

1. Högsta förvaltningsdomstolen avvisar de yrkanden som ska tolkas som en begäran om att domstolen ska sekretessbelägga vissa i Ålands landskapsregerings och Ålands Industrihus Ab:s förklaringar, yttranden och genmälen närmare specificerade rättegångshandlingar.

2. I övrigt har högsta förvaltningsdomstolen prövat målet. Högsta förvaltningsdomstolen upphäver Ålands landskapsregerings beslut.

3. Ålands Industrihus Ab:s och Ålands landskapsregerings yrkanden om att verkställighetsförbudet ska upphävas avskrivs.

4. Ålands landskapsregerings och Ålands Industrihus Ab:s yrkanden om ersättning för rättegångskostnader avslås.

5. Dalbo Affärsfastigheter Ab:s yrkande om ersättning för rättegångskostnader avslås till den del som bolaget har yrkat att Ålands landskapsregering och Mariehamns stad ska åläggas att solidariskt ersätta bolagets rättegångskostnader i målet. Ålands landskapsregering åläggs att ersätta Dalbo Affärsfastigheter Ab:s rättegångskostnader i högsta förvaltningsdomstolen med 3 500 euro jämte dröjsmålsränta, vilket prövats skäligt. Dröjsmålsräntan bestäms enligt den räntefot som avses i 4 § 1 mom. i räntelagen och börjar löpa från det att en månad har förflutit från dagen när högsta förvaltningsdomstolen har gett detta beslut.

Skäl till högsta förvaltningsdomstolens avgörande

1. Avvisandet av yrkandena om att rättegångshandlingar ska hållas hemliga

En del av de handlingar som Ålands landskapsregering eller Ålands Industrihus Ab har tillställt högsta förvaltningsdomstolen har försetts med anteckning om att de är hemliga. Dessutom har bolaget begärt att vissa rättegångshandlingar ska hemligstämplas av högsta förvaltningsdomstolen.

Om rättegångshandlingarnas offentlighet bestäms i 8 § i lagen om offentlighet vid rättegång i förvaltningsdomstolar. I paragrafen föreskrivs att angående rättegångshandlingarnas offentlighet och sekretess gäller vad som föreskrivs om handlingars offentlighet i lagen om offentlighet i myndigheternas verksamhet eller i någon annan lag, om inte något annat föreskrivs i lagen om offentlighet vid rättegång i förvaltningsdomstolar. Förvaltningsdomstolen kan dock utan hinder av sekretessbestämmelserna lämna ut uppgifter ur rättegångshandlingar i den utsträckning det behövs för att säkerställa en rättvis rättegång eller något viktigt allmänt eller enskilt intresse i anslutning till ärendet.

Enligt 9 § 1 mom. i lagen om offentlighet vid rättegång i förvaltningsdomstolar har en rättegångspart, om inte något annat följer av 2 eller 3 mom., rätt att ta del av också andra än offentliga rättegångshandlingar, om de kan eller har kunnat påverka behandlingen av partens ärende.

Enligt 23 § 2 mom. i lagen om offentlighet i myndigheternas verksamhet får en part eller dennes ombud eller biträde inte för en utomstående röja en sekretessbelagd uppgift som erhållits på grundval av ställningen som part och som gäller någon annan än parten själv. Enligt 23 § 3 mom. i samma lag får en person som avses i 1 eller 2 mom. inte använda sekretessbelagda uppgifter för att skaffa sig själv eller någon annan fördel eller för att skada någon annan. En part eller hans ombud eller biträde får dock använda en uppgift om en annan person än parten själv när det är fråga om ett ärende som gäller den rätt, det intresse eller den skyldighet som partens rätt att få information har grundat sig på.

Rättegångshandlingarnas offentlighet eller sekretess i högsta förvaltningsdomstolen bestäms direkt av bestämmelserna i ovan nämnda lagar. Högsta förvaltningsdomstolen har således inte behörighet att särskilt förklara att rättegångshandlingar i ett mål ska hållas hemliga. Frågan om offentligheten eller sekretessen av de rättegångshandlingar som avses i yrkandena avgörs vid behov separat, om någon senare begär att få ta del av någon handling.

I fråga om de handlingar som Dalbo Affärsfastigheter Ab har fått ta del av under rättegången iakttas i tillämpliga delar vad som föreskrivs i 23 § 2 och 3 mom. i lagen om offentlighet i myndigheternas verksamhet.

Enligt 2 § 1 mom. i lagen om högsta förvaltningsdomstolen är högsta förvaltningsdomstolen inte behörig att pröva yrkanden om att rättegångshandlingar ska förklaras hemliga.

2. Huvudsaken

2.1 Frågeställningen och bedömningen av om högsta förvaltningsdomstolen ska avgöra målet innan Europeiska kommissionen har slutfört sitt formella granskningsförfarande

I målet gäller det att på besvär av Dalbo Affärsfastigheter Ab avgöra om landskapsregeringens överklagade beslut ska anses vara lagstridigt på den grunden att landskapsregeringen ska anses ha fattat beslutet utan att iaktta Europeiska unionens bestämmelser om statligt stöd. Dalbo Affärsfastigheter Ab har vidare påstått att ledamöter av den landskapsregering som fattade det överklagade beslutet samtidigt har varit ledamöter av styrelsen för Ålands Industrihus Ab. Följaktligen gäller det även att avgöra huruvida landskapsregeringens beslut är lagstridigt på den grunden att jäviga ledamöter har deltagit i beslutet.

Enligt ett beslut som 27.3.2008 har publicerats i Europeiska unionens officiella tidning har kommissionen inlett ett formellt granskningsförfarande med anledning av åtgärder som landskapsregeringen under åren 1997-2006 har vidtagit till förmån för Ålands Industrihus Ab. Samtidigt är även den landskapsgaranti som detta mål gäller föremål för granskning.

Unionens domstol har i sin rättspraxis (till exempel i domen i målet C-368/04, Transalpine Ölleitung, punkt 37) fastställt att de nationella domstolarna och kommissionen har olika och varandra kompletterande roller inom ramen för kontrollen av att medlemsstaterna fullgör de skyldigheter som åligger dem enligt artiklarna 107 och 108 FEUF (fördraget om Europeiska unionens funktionssätt, tidigare artiklarna 87 och 88 i fördraget om upprättandet av Europeiska gemenskapen (FEG)).

Unionens domstol har upprepade gånger ansett att en nationell domstol ska säkerställa skyddet för enskildas rättigheter vid åsidosättande av den skyldighet att i förväg anmäla statligt stöd till kommissionen som föreskrivs i den sista meningen i artikel 108.3 FEUF (till exempel i målet C-368/04, punkt 38 och där nämnd rättspraxis). Domstolen har även hänvisat till att de nationella domstolarna bör meddela ovan nämnt skydd med stöd av nationell lag. De nationella reglerna för dessa förfaranden ska vara effektiva och får inte vara mindre förmånliga än dem som avser rättigheter som grundar sig på den nationella rättsordningen (se till exempel domen i målet C-368/04, punkt 45).

I detta mål gäller det för högsta förvaltningsdomstolen att avgöra om landskapsregeringens beslut har varit lagligt eller inte, det vill säga om beslutet har fattats med iakttagande av ett lagstridigt förfarande eller om det annars är lagstridigt.

Av den nationella domstolens och kommissionens olika uppgifter följer att den nationella domstolen kan ta ställning till de besvär som anförts över stödåtgärdens giltighet redan innan kommissionen ger sitt slutliga beslut i saken. Det finns inte något egentligt hinder för detta.

Unionens domstol har även i sin rättspraxis fastställt att vid sidan av kommissionen har även den nationella domstolen behörighet att tolka det stödbegrepp som avses i artikel 107.1 FEUF (se domen i målet C-368/04, punkt 38).

Högsta förvaltningsdomstolen har tidigare per brev meddelat parterna att domstolen tar besvären till behandling efter att kommissionen har givit sitt slutliga beslut i ärendet.

Härefter har högsta förvaltningsdomstolen dock mottagit bland annat kommissionens yttrande i saken samt kompletterande utredning från parterna. Högsta förvaltningsdomstolen anser att målet egentligen kan avgöras med nuvarande utredning. Med hänsyn till att den nationella domstolen och kommissionen vardera har sin behörighet samt den nationella domstolshandläggningens natur, är det inte längre motiverat att skjuta upp handläggningen i högsta förvaltningsdomstolen av den anledningen att kommissionen ännu inte har givit det slutliga beslut som avslutar granskningsförfarandet. Det finns inte heller risk för sinsemellan motstridiga beslut, då kommissionen i det ärende som är anhängigt där inte har att pröva lagligheten av det överklagade beslutet i samma bemärkelse som högsta förvaltningsdomstolen.

2.2 Upphävandet av Ålands landskapsregerings beslut

2.2.1 Tillämpliga rättsregler som hänför sig till besvärsgrunden förbjudet statligt stöd

2.2.1.1 Unionens rättsregler om statligt stöd

Enligt artikel 107.1 FEUF (fördraget om Europeiska unionens funktionssätt, tidigare artikel 87 i fördraget om upprättandet av Europeiska gemenskapen (FEG)) är, om inte annat föreskrivs i fördragen, stöd som ges av en medlemsstat eller med hjälp av statliga medel, av vilket slag det än är, som snedvrider eller hotar att snedvrida konkurrensen genom att gynna vissa företag eller viss produktion, oförenligt med den inre marknaden i den utsträckning det påverkar handeln mellan medlemsstaterna.

Enligt artikel 108.3 FEUF (tidigare artikel 88 FEG) ska kommissionen underrättas i så god tid att den kan yttra sig om alla planer på att vidta eller ändra stödåtgärder. Om den anser att någon sådan plan inte är förenlig med den inre marknaden enligt artikel 107, ska den utan dröjsmål inleda det förfarande som anges i punkt 2. Medlemsstaten i fråga får inte genomföra åtgärden förrän detta förfarande lett till ett slutgiltigt beslut.

I artiklarna 144 och 172.5 i anslutningsakten för bland annat Finland bestäms om villkoren för att stöd som före anslutningen tillämpats av de nya medlemsstaterna ska betraktas som förekommande eller befintligt stöd.

I artikel 1 i rådets förordning (EG) nr 659/1999 om tillämpningsföreskrifter för artikel 93 i EG-fördraget definieras olika begrepp som hänför sig till stöd.

Enligt artikel 1 a i nämnda förordning avses med stöd varje åtgärd som uppfyller alla de kriterier som fastställs i artikel 92.1 i fördraget (artikel 107.1 FEUF).

Enligt artikel 1 b och 1 c avses med befintligt stöd, utan att det påverkar tillämpningen av artiklarna 144 och 172 i anslutningsakten för Österrike, Finland och Sverige, (---) allt stöd som fanns innan fördraget trädde i kraft i respektive medlemsstat, det vill säga stödordningar och individuellt stöd som infördes före och som fortfarande är tillämpliga efter fördragets ikraftträdande.

Enligt artikel 1 c avses med nytt stöd, allt stöd, det vill säga stödordningar och individuellt stöd, som inte är befintligt stöd, inbegripet ändringar av befintligt stöd.

Enligt artikel 1 d avses med stödordning, varje rättsakt på grundval av vilket individuellt stöd kan beviljas företag som i rättsakten definieras på ett allmänt och abstrakt sätt, utan att några ytterligare genomförandeåtgärder krävs, samt varje rättsakt på grundval av vilket stöd, som inte är hänförbart till ett visst projekt, kan beviljas ett eller flera företag för obestämd tid och/eller med obestämt belopp.

I artikel 2 i förordningen bestäms om anmälan av nytt stöd. Enligt artikel 2.1 i förordningen ska, om inte annat föreskrivs i förordningar som antagits enligt artikel 94 i fördraget eller andra relevanta bestämmelser i detta, alla planer på att bevilja nytt stöd anmälas i god tid till kommissionen av den berörda medlemsstaten. Kommissionen ska omgående underrätta den berörda medlemsstaten om att den mottagit en anmälan.

Enligt artikel 3 får stöd som ska anmälas enligt artikel 2.1 inte införas förrän kommissionen har fattat eller anses ha fattat ett beslut om att godkänna sådant stöd.

I artikel 4 i kommissionens förordning (EG) nr 794/2004 om genomförande av rådets förordning (EG) nr 659/1999 om tillämpningsföreskrifter för artikel 93 i EG-fördraget bestäms om förenklat förfarande för anmälan av vissa ändringar av befintligt stöd.

Enligt artikel 4.1 i nämnda förordning ska en ändring av befintligt stöd, för det ändamål som avses i artikel 1 c i förordning (EG) nr 659/1999, vara varje ändring, utom ändringar av rent formell eller administrativ art som inte kan påverka bedömningen av stödåtgärdens förenlighet med den gemensamma marknaden. En ökning av den ursprungliga budgeten för en befintlig stödordning med upp till 20 % ska dock inte betraktas som en ändring av befintligt stöd.

2.2.1.2 Kommissionens tillkännagivande

Kommissionens tillkännagivande om tillämpningen av artiklarna 87 och 88 i EG-fördraget på statligt stöd i form av garantier (2008/C 155/02) innehåller detaljerade anvisningar om när bestämmelserna om statligt stöd ska anses tillämpliga på garantier. I tillkännagivandet beskrivs bland annat vilka omständigheter som utesluter att en statlig garanti utgör statligt stöd. De villkor som nämns i tillkännagivandet och som på det sätt som närmare anges där samtliga måste vara uppfylla är följande: a) låntagaren är inte i ekonomiska svårigheter, b) garantins omfattning kan mätas korrekt när den beviljas, c) garantin täcker högst 80 % av det utestående lånet och d) ett marknadsorienterat pris betalas för garantin. I tillkännagivandet konstateras bland annat att för att det motsvarande marknadspriset ska kunna fastställas bör det i båda fallen tas hänsyn till garantins och det underliggande lånets egenskaper. Detta omfattar följande: Transaktionsbeloppet och transaktionens varaktighet, den säkerhet som ställs av låntagaren och andra erfarenheter som påverkar värderingen av återbetalningsgraden, sannolikheten för att låntagaren inte kan betala på grund av sin ekonomiska ställning, verksamhetssektor och framtidsutsikter samt andra ekonomiska villkor. Denna analys bör framför allt göra det möjligt för låntagaren att klassificeras utifrån en riskvärdering. Denna klassificering kan tillhandahållas av ett internationellt erkänt värderingsinstitut eller eventuellt göras med hjälp av den interna värdering som används av den bank som beviljat det underliggande lånet. (---) För att bedöma om avgiften följer marknadspriserna kan medlemsstaten jämföra de priser som företag med samma kreditvärdighet betalar på marknaden.

2.2.1.3 De nationella rättsreglerna om beviljande av landskapsgaranti

Enligt 1 § (ÅFS 1979/84) 1 mom. i landskapslagen (ÅFS 1966:14, senare 1967:17) om landskapsgaranti för industrier och vissa andra näringsgrenar kan för utvecklande, utvidgande och grundande av företag samt förbättrande av ett företags verksamhetsförutsättningar ges landskapsgarantier till säkerhet för företagens inhemska och utländska krediter eller ansvarsförbindelser. I 1 § 2 mom. bestäms inom vilka näringsgrenar garantier kan ges. Enligt 1 § 4 mom. kan landskapsgarantier ges även för krediter som tilldelas företag vilka besitter fastighet som är avsedd att betjäna i 1 ja 2 mom. nämnda företags verksamhet, dock endast i undantagsfall om deras ägare idkar annan än i sagda moment nämnd företagsverksamhet.

Enligt 4 § (ÅFS 2002:23) i samma lag får det sammanlagda beloppet av samtidigt utestående landskapsgarantier och lån som beviljats enligt 1 § 4 mom. stiga till högst 8 410 000 euro, med undantag för räntor och andra betalningar som eventuellt ska erläggas utöver kapitalet.

Enligt 5 § 3 mom. (ÅFS 1979:84) i samma lag ska när landskapsgaranti beviljas avseende fästas vid företagets betydelse för en allmän ekonomisk utveckling och en ändamålsenlig regional lokalisering av i 1 § avsedda näringar samt för tryggande av sysselsättningen. Särskild uppmärksamhet ska ägnas företagets ekonomiska förutsättningar och utvecklingsmöjligheter samt företagarens och företagsledningens förmåga att sköta företaget med framgång.

2.2.1.4 Av landskapsregeringen antagna principer

Landskapsregeringen har 20.1.2005 antagit principer för handläggning och beviljande av stöd till näringslivet avseende näringsavdelningens allmänna byrås moment i landskapets budget

I principerna ingår bland annat kriterier för beviljning av företagsstöd. I punkt 6.4 (Landskapsgaranti) konstateras bland annat att för investering i byggnader kan garanti beviljas i maximalt 15 år. Längre garantitid kan beviljas efter särskild prövning. Premien kan variera mellan 0,25 och 1,5 procent av garantikrediten respektive lånebeloppet. Premien kan vara lägre om goda säkerheter finns, medan en högre premie kan tas ut i det fall säkerheterna är svaga. Normalt uppbärs en engångsprovision om 0,75 procent av garantikrediten. I normala fall kan landskapsregeringen bevilja garanti upp till 50 procent av företagets lånebehov för av landskapsregeringen godkända investeringar, med erforderliga säkerheter.

2.2.2 Fakta om den aktuella landskapsgarantin

Ålands landskapsregering har 26.10.2006 beslutat bevilja Ålands Industrihus Ab en landskapsgaranti om 2 587 500 euro för lån om motsvarande belopp med Ålandsbanken Abp som förmedlare av lånet mot fastighetsinteckning om 2 587 000 euro.

Beslutet har motiverats med att projektet direkt främjar annan näringsverksamhet som ger förutsättningar för tillväxt i nya befintliga företag, varigenom även skapas möjlighet till ökad sysselsättning i enlighet med landskapsregeringens övergripande målsättningar.

Landskapsgarantin är i kraft högst 30 år. Den årliga garantiprovisionen är 0,25 procent av garantibeloppet och räknas från dagen när garantin träder i kraft. Vidare uppbär landskapsregeringen av Ålands Industrihus Ab en engångspremie om 0,25 procent av garantibeloppet.

Det överklagade beslutet om beviljande av landskapsgaranti har inte separat anmälts till Europeiska unionens kommission så som föreskrivs i artikel 108.3 FEUF.

Ålands landskapsregering har notifierat stödordningen gällande landskapsgarantier till EFTA:s tillsynsmyndighet med en skrivelse 25.2.1994 (anmälningsnummer ESA 93-079). Som rättsgrund för stödordningen har angivits landskapslagen om landskapsgaranti för industrier och vissa andra näringsgrenar (ÅFS 1966:14). Nämnda landskapslag har ändrats sju gånger (ÅFS 1979:84, 1982:37, 1988:53, 1992:9, 1994:29, 1996:56 och 2002:23).

I notifieringen har landskapsregeringen meddelat att fullmakten för det sammanlagda beloppet av samtidigt gällande landskapsgarantier och icke återbetalda belopp var 20 000 000 mark (ÅFS 1992:9).

Med lagändringen ÅFS 1994:29 höjdes garantifullmakten till 30 000 000 mark. Lagändringen ÅFS 1996:56 gällde en höjning av fullmakten till 50 000 000 mark. Genom dessa ändringar hade fullmakten för det sammanlagda beloppet av samtidigt gällande landskapsgarantier stigit med 150 procent från beloppet i den stödordning som anmälts till EFTA:s tillsynsmyndighet.

Genom lagändringen ÅFS 2002:23 omformulerades fullmakten från den tidigare valutan mark till euro och beloppet avrundades. Fullmakten fastställdes till 8 410 000 euro.

Landskapslagen om landskapsgaranti för industrier och vissa andra näringsgrenar (ÅFS 1966:14) har upphävts genom näringsstödslagen för landskapet Åland (ÅFS 2008:110).

2.2.3 Rättslig bedömning av frågan om statligt stöd

Ändringssökanden har ansett att Ålands landskapsregering har försummat att iaktta unionens regler om statligt stöd när landskapsregeringen har fattat det överklagade beslutet om landskapsgaranti.

Landskapsregeringen har motiverat sitt beslut framför allt med att landskapsregeringen har velat främja näringsverksamheten i landskapet. Även i sin strävan att nå ägar- och näringspolitiska mål ska landskapsregeringen iaktta ett lagligt förfarande och således beakta även unionens grundläggande rättsregler om statligt stöd.

I motiveringen till landskapsregeringens beslut eller i den promemoria som legat till grund för handläggningen av ärendet i landskapsregeringen (Dnr N12/06/4/106) finns inget som tyder på att landskapsregeringen skulle ha utrett om den åtgärd som beslutet avsåg omfattades av unionens bestämmelser om statligt stöd och således var en åtgärd som enligt artikel 108.3 FEUF inte får genomföras förrän Europeiska unionens kommission har underrättats om den och godkänt den.

2.2.3.1 Bedömning av om statligt stöd förekommit

I detta mål gäller det för högsta förvaltningsdomstolen att först ta ställning till om det överklagade beslutet har gällt en åtgärd som kan betraktas som statligt stöd enligt artikel 107.1 FEUF (tidigare artikel 87.1 FEG) och som landskapsregeringen följaktligen i egenskap av statsstödsmyndighet inte hade fått besluta om utan att före beslutet tillförlitligt utreda om rättsregler och övriga bestämmelser om statligt stöd eventuellt blev tillämpliga.

Således är det inte nödvändigt att högsta förvaltningsdomstolen i sin bedömning av lagligheten av ovan nämnda beslut fullt ut tar ställning till alla relevanta egenskaper hos ovan nämnda åtgärd, utan högsta förvaltningsdomstolen ska enbart avgöra om det när beslutet togs har varit frågan om en åtgärd med sådana särskilda egenskaper att landskapsregeringen inte skulle ha fått ta det överklagade beslutet utan att först närmare utreda om åtgärden till sin karaktär var ett stöd till företaget och samtidigt en åtgärd som omfattas av förbudet i 108.3 FEUF.

Unionens rättsregler om statligt stöd tillämpas när en åtgärd har alla de kännetecken som föreskrivs i artikel 107.1 FEUF. Det ska för det första röra sig om en statlig åtgärd eller en åtgärd som vidtas med hjälp av statliga medel. För det andra ska åtgärden kunna påverka handeln mellan medlemsstaterna. För det tredje ska mottagaren av stödet gynnas. För det fjärde ska åtgärden snedvrida eller hota att snedvrida konkurrensen (se till exempel målet C-237/04, Enirisorse SpA, punkt 39). Stödet måste även vara selektivt.

Enligt den första förutsättningen gäller rättsreglerna om statligt stöd enbart åtgärder med vilka man på sätt eller annat ger ut statliga medel. Stödet behöver inte vara beviljat uttryckligen av staten, utan kan även ta sig många andra uttryck. Den garanti som Ålands landskapsregering har beviljat är utan tvekan ett sådant sätt att använda statliga medel som avses i artikeln.

För det andra ska åtgärden ha åtminstone en potentiell inverkan på konkurrensen och handeln mellan medlemsstaterna. Ålands Industrihus Ab har som föremål för sin verksamhet bland annat att äga och hyra ut affärsfastigheter i Mariehamns stad. Den verksamhet som bolaget utövar är således av ekonomisk karaktär, vilket även landskapsregeringen i olika skeden av handläggningen har bekräftat. När det gäller villkoret att åtgärden ska påverka handeln mellan medlemsstaterna, har unionens domstol i målet C-172/03 konstaterat att det att ett stöd är av relativt ringa storlek eller att det stödmottagande företaget är relativt litet inte innebär att det omedelbart kan uteslutas att handeln mellan medlemsstaterna påverkas. Villkoret att stödet ska kunna påverka handeln mellan medlemsstaterna kan således vara uppfyllt oberoende av om de tillhandahållna tjänsterna är av lokal eller regional art eller av det aktuella verksamhetsområdets betydelse (målet C-172/03, Heiser, punkterna 32 och 33).

Ålands Industrihus Ab:s verksamhet innebär att bolaget äger och hyr ut fastigheter. Affärsfastigheter är föremål för allmän handel inom unionen. Följaktligen kan det inte helt uteslutas att den aktuella åtgärden inte skulle falla inom ramen för begreppet statligt stöd i artikel 107.1 FEUF på den grunden att den inte skulle ha åtminstone en potentiell inverkan på handeln mellan medlemsstaterna.

För det tredje ska åtgärden gynna mottagaren av åtgärden. Det gäller därför att avgöra om Ålands Industrihus Ab har fått sådan ekonomisk fördel som bolaget inte skulle ha fått under normala konkurrensförhållanden eller vanliga marknadsvillkor (se till exempel domen i målet C-39/94, La Poste, punkt 60 och domen i målet C-256/97, DM Transport, punkt 22).

Såsom ovan av stycket 2.2.1.2 framgår har kommissionen i sitt tillkännagivande (2008/C 155/02) beskrivit under vilka förutsättningar en enskild statlig garanti inte ska betraktas som statligt stöd. Med hänsyn till de villkor som landskapsregeringen har ställt för landskapsgarantin och som framgår av landskapsregeringens beslut förefaller det som om denna garanti inte i sig motsvarar förutsättningarna i kommissionens tillkännagivande. Landskapsgarantin har beviljats mot en provision om 0,25 procent och har gällt hela lånebeloppet.

När en garanti beviljas under marknadsförhållanden bestäms villkoren av bland annat låntagarens ekonomiska situation, det lånebelopp som garantin täcker, säkerheternas storlek samt den tid som garantin ska gälla.

Garantin har beviljats för 30 år. Enligt landskapsregeringens principer för beviljande av stöd, som har behandlats ovan i stycket 2.2.1.4, kan en längre garantitid än 15 år beviljas endast efter särskild prövning. Även den engångsprovision som bestämts för den aktuella garantin är lägre än den som nämns i stödprinciperna och den årliga provisionen motsvarar den lägsta möjliga nivån. I principerna föreskrivs också att landskapsregeringen i normala fall kan bevilja garanti upp till 50 procent av företagets lånebehov.

Om säkerheterna har framförts att Ålands Industrihus Ab har fattat beslut om att söka en ny inteckning i tomt nr 3 i kvarter 16 Västra Klinten i Mariehamn (fastighetssignum 478-25-16-3) och pantsätta pantbrevet som säkerhet för sin förbindelse till landskapsregeringen. Av handlingarna framgår att inteckningens förmånsrätt skulle vara den femte i förmånsrättsordningen. I målet har inte utretts huruvida inteckningen utgör full säkerhet för landskapsregeringens fordran.

När landskapsgarantin beviljades hade Ålands Industrihus Ab:s verksamhet varit förlustbringande under flera års tid. Enligt bakgrundspromemorian till det överklagade beslutet har bolaget även tidigare beviljats stöd av det allmänna, bland annat i form av garantier.

Under dessa förhållanden kan landskapsregeringen vid beslutstidpunkten inte anses ha baserat sitt beslut på en tillräcklig utredning om att en enskild investerare på marknaden skulle ha beviljat garantin på motsvarande villkor. Det är således inte heller möjligt att utesluta en tillämpning av rättsreglerna och bestämmelserna om statligt stöd med hänvisning till att åtgärden inte skulle ha gynnat bolaget.

Ett statligt stöd måste också vara selektivt och således inverka på balansen mellan bestämda företag och deras konkurrenter. I detta fall har bara ett enda bolag beviljats landskapsgaranti. Det finns ingen utredning om att motsvarande garantier allmänt skulle ha gjorts tillgängliga för andra bolag som befunnit sig i liknande juridiska och ekonomiska omständigheter. Inte heller på denna grund kan det således uteslutas att unionens bestämmelser om statligt stöd kan bli tillämpliga.

Innan Ålands landskapsregering fattade det överklagade beslutet borde landskapsregeringen i egenskap av statsstödsmyndighet på ett tillförlitligt sätt ha utrett om rättsreglerna eller bestämmelserna om statligt stöd skulle tillämpas i fråga om den aktuella landskapsgarantin. Beslutet har dock fattats utan en tillräcklig utredning av denna fråga.

2.2.3.2 Skyldighet att anmäla stöd till kommissionen

Det är ostridigt att den landskapsgaranti som målet gäller inte har anmälts till kommissionen som ett individuellt stöd så som föreskrivs i artikel 108.3 FEUF. I landskapsregeringens beslut finns inte heller någon anteckning om att garantin skulle höra till en tidigare anmäld stödordning och av beslutet eller bakgrundspromemorian framgår inte att landskapsregeringen i samband med beslutet separat skulle ha utrett om garantin hörde till en stödordning eller inte.

Landskapsregeringen har trots detta påstått att något brott mot artikel 108.3 FEUF inte har ägt rum, eftersom det överklagade beslutet i varje händelse har fattats inom ramen för en tidigare notifierad stödordning.

Med sitt påstående om att landskapsgarantin har beviljats inom ramen för en tidigare notifierad stödordning har Ålands landskapsregering bestridit sin skyldighet att anmäla garantin till kommissionen. Därför gäller det ytterligare att avgöra huruvida den beviljade landskapsgarantin överhuvudtaget kan anses höra till nämnda stödordning. Om så är fallet, gäller det därefter att avgöra om garantin ska anses utgöra ett så kallat nytt stöd eller ska betraktas som ett sådant befintligt stöd att anmälningsskyldigheten enligt artikel 108.3 FEUF, som gäller nya stöd, inte inträder.

Enligt artikel 2 i Rådets förordning (EG) nr 659/1999 om tillämpningsföreskrifter för artikel 93 i EG-fördraget ska alla planer på att bevilja nytt stöd anmälas till kommissionen.

I anmälan ESA 93-079 till EFTA:s tillsynsmyndighet har som rättsgrund för den stödordning som går under namnet Landskapsgarantier uppgivits landskapslag om landskapsgaranti för industrier och vissa andra näringsgrenar (ÅFS 1966:14).

I det överklagade beslutet nämns inte vilka rättsregler som har tillämpats. Enligt Ålands landskapsregerings förklaring har landskapsgarantin beviljats med stöd av ovan nämnda landskapslag. På detta grundar sig även landskapsregeringens påstående att garantin hör till den anmälda stödordningen.

Högsta förvaltningsdomstolen instämmer i kommissionens bedömning i yttrandet 20.7.2010, där kommissionen har ansett att ovan nämnda landskapslag (ÅFS 1966:14) i sig kan anses vara en sådan stödordning som avses i artikel 1 d i rådets förordning (EG) nr 659/1999. I 1 § i nämnda landskapslag finns allmänna bestämmelser om för vilka ändamål landskapsgaranti kan beviljas och vilka slags företag som kan beviljas denna form av stöd. Det stöd som kan beviljas enligt nämnda 1 § hänför sig inte till något särskilt projekt och är inte bundet till någon viss tid inom vilken stödet kan beviljas.

Enligt artikel 1 c i Rådets förordning (EG) 659/1999 är nytt stöd allt stöd som inte är befintligt stöd, inbegripet ändringar av befintligt stöd.

För att ovan nämnda landskapsgaranti enligt ovan refererade stödordning ska kunna konstateras vara sådant befintligt stöd som avses i artikel 1 b i ovan nämnda förordning (EG) 659/1999, förutsätts det att stödordningen har trätt i kraft innan fördraget om upprättandet av europeiska gemenskapen har trätt i kraft i Finland. Landskapslagen om landskapsgaranti för industrier och vissa andra näringsgrenar (ÅFS 1966:14) har stiftats innan nämnda fördrag har trätt i kraft i Finland.

Vidare gäller det att bedöma om den bestämmelse som betraktas som en stödordning efter nyss nämnda tidpunkt har ändrats på det sätt som avses i artikel 4 i Rådets förordning (EG) nr 794/2004 (se även förstainstansrättens beslut 28.11.2008 i de förenade målen T-275/00, T-270/00 och T-277/00, Hotel Cipriani mot kommissionen, punkt 358).

I den anmälan om stödordning som gjordes till EFTA:s tillsynsmyndighet har budgeten för stödordningen uppgivits vara 20 000 000 mark, detta i enlighet med den övre gräns för beloppet av samtidigt utestående landskapsgarantier och lån som gällde enligt 4 § (ÅFS 1992:9) i ovan nämnda landskapslag (ÅFS 1966:14).

Kommissionens förordning (EG) nr 794/2004 gäller bland annat genomförandet av ovan nämnda förordning (EG) nr 659/1999. Artikel 4 i nämnda förordning gäller vissa ändringar i gällande stöd. Enligt artikel 4.1 i förordningen ska en ändring av befintligt stöd vara varje ändring, utom ändringar av rent formell eller administrativ art som inte kan påverka bedömningen av stödåtgärdens förenlighet med den gemensamma marknaden. En ökning av den ursprungliga budgeten för en befintlig stödordning med upp till 20 procent ska dock inte betraktas som en ändring av befintligt stöd.

Genom landskapslagarna ÅFS 1994:29 och ÅFS 1996:56 har den ursprungliga budgeten för stödordningen ökat med cirka 150 procent från den budget som anmälts till EFTA:s tillsynsmyndighet. När den procentuella ökningen av budgeten är så stor som denna, kan det med hänsyn till artikel 4 i nämnda förordning (EG) nr 794/2004 inte direkt uteslutas att ökningen borde ha anmälts. Jämfört med de 20 procent som nämns i artikel 4 i förordningen har budgeten ökat till ett 7,5-faldigt belopp. Den bestämmelse i 4 § i landskapslagen (ÅFS 1966:14) som bestämmer budgetens storlek kan inte heller anses vara av sådan karaktär att den tydligt kunde separeras från den stödordning som nämnda landskapslag annars utgör.

Av det ovan sagda följer att enbart en hänvisning till den anmälan med beteckningen ESA 93-079 som åberopats i målet inte är nog för att den landskapsgaranti som Ålands landskapsregering med stöd av landskapslagen (ÅFS 1966:14) har beviljat Ålands Industrihus Ab ska kunna betraktas som ett sådant befintligt stöd som avses i artikel 1 c i Rådets förordning (EG) nr 659/1999.

Ålands landskapsregering har fattat sitt garantibeslut utan att tillräckligt tillförlitligt ha utrett huruvida det har varit frågan om en åtgärd som avses i nämnda rättsregler och bestämmelser om statligt stöd och huruvida åtgärden har varit en del av den stödordning som avsetts i anmälan ESA 93-079. Landskapsregeringen har inte heller utrett om den stödordning som avsetts i nämnda anmälan har varit i kraft när det överklagade beslutet fattades. På denna grund samt med hänsyn till att Ålands landskapsregering i egenskap av statsstödsmyndighet är skyldig att se till att rättsregler och bestämmelser om statligt stöd iakttas, belastas det överklagade beslutet av ett processuellt fel i utredningen av saken och är följaktligen lagstridigt.

2.2.4 Jävsregler som tillämpats i målet

Förvaltningslagen för landskapet Åland (ÅFS 2008:9) trädde i kraft den 1 april 2008. Enligt övergångsbestämmelsen i lagens 63 § tillämpas på de förvaltningsärenden som har inletts före lagens ikraftträdande de bestämmelser som gällde vid ikraftträdandet.

Enligt 16 § 1 mom. 2 och 5 punkten (ÅFS 1975:59 och ÅFS 1995:76) i landskapslagen om Ålands (landskapsstyrelse) (ÅFS 42/1971) är en medlem av landskapsregeringen samt beslutande och föredragande tjänsteman jävig att delta i behandlingen av ärende om han eller någon honom närstående är ställföreträdare för den som saken angår eller för någon som kan vänta synnerlig nytta eller skada av ärendets utgång eller om eljest särskild omständighet föreligger som är ägnad att rubba förtroendet till hans opartiskhet i ärendet.

Enligt 16 § 3 mom. (ÅFS 1995:76) i samma lag föreligger jäv enligt 1 mom. 2 punkten inte när ärendet rör sammanslutning och medlemmen av (landskapsstyrelsen) eller tjänstemannen tillhör styrelsen eller annat förvaltande organ hos sammanslutningen och medlemmen eller tjänstemannen där representerar landskapet.

Enligt 3 § 1 mom. i landskapslagen om ärendenas handläggning i (landskapsstyrelsen) (ÅFS 58/1975) får den som är jävig ej deltaga i ärendets handläggning.

2.2.5 Jävsfakta

Av Ålands Industrihus Ab:s handelsregisterutdrag framgår i fråga om bolagets historia att till bolagets styrelse under tiden 10.6.2005 - 3.9.2007 har hört Rolf Jörgen Strand, Gunvor Camilla Susanne Gunell och Stanley Runar Karlsson. Enligt ett utdrag ur bolagets protokoll nr 08/2006 från ett styrelsesammanträde 29.5.2006 har Strand och Karlsson deltagit i sammanträdet där styrelsen har beslutat ansöka om den landskapsgaranti som det nu är frågan om. Ansökan har lämnats till Ålands landskapsregering 21.6.2006.

I Ålands landskapsregerings beslutsprotokoll nr 13 från det sammanträde 26.10.2006 där landskapsregeringen fattade det överklagade beslutet om att bevilja landskapsgaranti finns bland annat följande anteckning om närvarande ledamöter: ”Närvarande RN - JS - LW - HL - RK - BL”, ”Frånvarande CG” samt ”Föredragande Vicelantråd Jörgen Strand”.

2.2.6 Juridisk bedömning av jävsfrågan

Ålands landskapsregering har bland annat i sitt yttrande 8.2.2007 hävdat att Ålands Industrihus Ab bedriver normal affärsverksamhet. Landskapsregeringen har med sitt överklagade beslut beslutat bevilja landskapsgaranti för bolagets lån. Ärendet har således varit sådant att bolaget har kunnat vänta synnerlig nytta eller skada av ärendets utgång.

Enligt 6 kap. 10 § i aktiebolagslagen kan endast en fysisk person som uppfyller villkoren i nämnda paragraf vara styrelseledamot i ett aktiebolag. Med verksamheten i styrelsen följer såväl ett privat- som straffrättsligt ansvar. Styrelseledamoten ska företräda bolagets bästa och företräder i detta uppdrag inte någon annan. I sitt uppdrag som ledamöter av styrelsen för Ålands Industrihus Ab kan ovan nämnda ledamöter av Ålands landskapsregering således inte anses ha representerat landskapet så som avses i 16 § 3 mom. i landskapslagen om Ålands (landskapsstyrelse).

När Jörgen Strand och Runar Karlsson har deltagit i den beslutsprocess i landskapsregeringen som gällde om Ålands Industrihus Ab skulle beviljas landskapsgaranti, har deras uppdrag som ledamöter av Ålands Industrihus Ab:s styrelse varit ägnat att äventyra förtroendet för deras opartiskhet i ärendet på det sätt som avses i 16 § 1 mom. 5 punkten i landskapslagen om Ålands (landskapsstyrelse).

Enligt 3 § 1 mom. landskapslagen om ärendenas handläggning i (landskapsstyrelsen) är Ålands landskapsregerings överklagade beslut således lagstridigt.

2.3 Skälen till att ärendet slutar på det sätt som framgår av avgörandet

Ålands landskapsregerings beslut har på ovan nämnda grunder tillkommit i felaktig ordning såväl till följd av jäv som till följd av försummelse att iaktta rättsreglerna och bestämmelserna om statligt stöd. Beslutet ska därför upphävas för att det är lagstridigt.

3. Yrkandet att verkställighetsförbudet ska upphävas

När målet slutar på detta sätt finns det inte längre någon anledning för domstolen att uttala sig om Ålands Industrihus Ab:s och Ålands landskapsregerings yrkanden om upphävande av verkställighetsförbudet.

4. Ålands landskapsregerings och Ålands Industrihus Ab:s rättegångskostnader

Med beaktande av hur ärendet har slutat samt 74 § i förvaltningsprocesslagen får Ålands landskapsregering och Ålands Industrihus Ab själva bära sina rättegångskostnader i högsta förvaltningsdomstolen.

5. Dalbo Affärsfastigheter Ab:s rättegångskostnader

Målet har gällt lagligheten av ett beslut med vilket Ålands landskapsregering har beviljat landskapsgaranti. Mariehamns stad kan därför inte åläggas att solidariskt med Ålands landskapsregering ersätta Dalbo Affärsfastigheter Ab:s rättegångskostnader i målet. Bolagets yrkande om ersättning för rättegångskostnader ska därför till denna del avslås.

Med hänsyn till att högsta förvaltningsdomstolen har avgjort ärendet så som framgår ovan vore det oskäligt om Dalbo Affärsfastigheter Ab skulle bli tvungen att helt och hållet själv stå för sina rättegångskostnader. Därför har högsta förvaltningsdomstolen prövat det vara skäligt att Ålands landskapsregering med stöd av 74 § i förvaltningsprocesslagen ska ersätta bolagets rättegångskostnader i högsta förvaltningsdomstolen med 3 500 euro jämte dröjsmålsränta. Dröjsmålsräntan bestäms enligt den räntefot som avses i 4 § 1 mom. i räntelagen och börjar löpa från det att en månad har förflutit från dagen när högsta förvaltningsdomstolen har gett detta beslut.

Ärendet har avgjorts av förvaltningsråden Pekka Vihervuori, Kari Kuusiniemi, Tuula Pynnä, Anne E. Niemi och Hannu Ranta. Föredragande i ärendet var Outi Siimes och Mia Ekman.