10.6.2004

Den regionala miljöcentralen hade beviljat ett bolag miljötillstånd för gruvdrift enligt lagen om miljötillståndsförfarande, som bland annat inbegrep avfallstillstånd enligt avfallslagen och som gällde brytning av täljsten i dagbrott och tillverkning av eldstäder, byggsten och halvfabrikat av stenråvara i en anläggning för vidareförädling av täljsten i anslutning till bolagets gruvdrift. Förädlingen av gruvmineraler och täljsten hade gett upphov till jord- och stenavfall som bestod av avlägsnade jordmassor, stora och små täljstensblock och andra restprodukter från bearbetningen av täljsten. Dessa jord- och stenmaterial, som enligt bolagets uppfattning inte var underställda avfallslagen vare sig i direkt användning inom bolagets produktion eller som restprodukter från gruvdriften enligt 40 § i gruvlagen, hade miljöcentralen i sitt tillståndsbeslut betraktat som avfall enligt avfallslagen utan att närmare specificera dem, och tillämpat statsrådets beslut om avstjälpningsplatser (861/1997) på deras deponeringsområden genom att bland annat utfärda tillståndsvillkoren 8-12 för avfallshantering.

Högsta förvaltningsdomstolen upphävde tillståndsvillkoren 8-12 i miljöcentralens beslut och återförvisade ärendet på dessa punkter till miljöcentralen för ny behandling. Miljöcentralen skulle ge bolaget tillfälle att framlägga en ny deponeringsplan för miljöcentralen över mängden och deponeringen av avfallet som skulle placeras på deponeringsområdet inom en tidsfrist som miljöcentralen fastställer och på samma gång uppmärksamma bolaget på de synpunkter som nämns i motiveringen.

Högsta förvaltningsdomstolen ansåg att begreppet gruvdrift skall definieras utgående från den nationella lagstiftningen och hänvisade i sin motivering till förhandsavgörandena av Europeiska gemenskapernas domstol som högsta förvaltningsdomstolen hade begärt i två andra ärenden, C-9/00 av den 18 april 2002 om brytning av granit till nyttosten och C-114/01 av den 11 september 2003 om gruvdrift, och rättsprinciperna som framgår av dem. Av jord- och stenmaterialet från brytningen av täljsten skulle stora block med en volym av 1,5 - 5 m ³ , som lagras i högst ett år på deponeringsområdet vid bolagets täljstensgruva och som därefter omedelbart kan användas för produktion enligt dessa rättsprinciper, inte betraktas som avfall i sin egenskap av sidosten från gruvdriften, eftersom de åtminstone till största delen användes och kunde användas vidare i bolagets produktionsprocess utan föregående bearbetning.

Små block med en volym av 0,2 - 1,5 m ³ och andra mindre rester från bearbetningen, såsom reststen och täljstensmjöl, samt avlägsnade jordmassor, som ytterligare uppstår vid brytningen av täljsten, var i egenskap av biprodukter från gruvdriften inte heller avfall med beaktande av rättsprinciperna som framgår av ovannämnda förhandsavgöranden under samma förutsättningar som gäller de stora blocken, om de kunde användas vidare i bolagets produktionsprocess utan föregående bearbetning och om bolaget framlade en tillräckligt detaljerad plan över användningen. Å andra sidan var de inte heller avfall i egenskap av restprodukter från gruvdriften om de användes i gruvbrytningen och om bolaget gav tillräckliga garantier för identifieringen och den faktiska användningen av jord- och stenmaterialet. En del av de mindre blocken har kunnat användas för tillverkning av föremål. Andra rester från bearbetningen kunde eventuellt användas för vägarrangemang inne i gruvan, och en avsevärd del av de mindre blocken som lagrats på deponeringsområdet har kunnat säljas.

En betydande del av det deponerade materialet var i alla händelser avfall. Frågan om huruvida annat jord- och stenmaterial än stora block, som uppstår vid brytningen av täljsten, i alla avseenden skall betraktas som avfall enligt 3 § 1 mom. 1 punkten i avfallslagen och 3 § i avfallsförordningen (1390/1993) samt punkt Q 11 i bilaga 1 till avfallsförordningen hade emellertid förblivit oklar, eftersom tillräckligt detaljerade planer och utredningar saknades i handlingarna. Av en utredning som under de senaste åren har gjorts om behandlingen och deponeringssätten av det aktuella jord- och stenmaterialet framgick emellertid att där också ingick sådant material som inte som sådant kunde betraktas som avfall enligt de ovannämnda motiveringarna, även om det faktum att de har deponerats bland material som klassas som avfall kunde tyda på att det inte fanns garantier för identifieringen och den faktiska användningen av materialet. Vid den fortsatta behandlingen av ärendet skulle bolaget därför ges tillfälle att utreda saken närmare i en deponeringsplan som skulle framläggas för tillståndsmyndigheterna.

Eftersom miljöcentralens beslut upphävdes och ärendet återförvisades endast delvis, skulle lagen om miljötillståndsförfarande i fortsättningen tillämpas när ärendet behandlas och avgörs, med beaktande av 20 § i lagen om införande av miljöskyddslagstiftningen (113/2000), om inte planen för projektet med avseende på deponeringsområdena eller i andra avseenden i det sammanhanget har ändrats jämfört med den ursprungliga ansökningen så att miljöskyddslagen (86/2000) skall tillämpas på hela det anhängiga ärendet.