5.5.2004

Då en farled för småbåtar, som avsågs tjäna fastigheten A:s behov, skulle grävas på en äng vid havsstranden, som numera måste betraktas som ett landområde, var det inte fråga om att avlägsna uppslamning eller grund enligt 1 kap. 30 § i vattenlagen för att förbättra möjligheterna att nyttja fastigheten. Enligt 1 kap. 15 § i vattenlagen krävdes tillstånd av miljötillståndsverket.

Den regionala miljöcentralen hade inventerat området, som sannolikt var en äng vid havsstranden enligt 29 § i naturvårdslagen och 10 § i naturvårdsförordningen. Områdets naturvärden måste beaktas vid bedömningen av förutsättningarna för tillståndet enligt 2 kap. 6 § i vattenlagen, även om miljöcentralen ännu inte hade fattat beslut om gränserna för området i enlighet med 30 § i naturvårdslagen.

Projektets skadliga verkningar för områdets naturvärden och för landskapet kränkte ett allmänt och delvis också enskilt intresse enligt 2 kap. 6 § 1 mom. i vattenlagen. Med hänsyn till fastigheten A:s karaktär och läge var de ansökta åtgärderna inte heller nödvändiga för ett rationellt tillgodogörande av fastigheten. Tillståndsprövningen i ärendet kunde följaktligen inte baseras på 2 kap. 6 § 1 mom. i vattenlagen, utan förutsättningarna för tillståndet skulle bestämmas enligt paragrafens 2 mom.

De skadliga verkningarna av uppgrävningen och deponeringen orsakade det allmänna intresset och delvis också grannarnas enskilda intressen en sådan förlust som avses i 2 kap. 6 § 2 mom. och 11 § i vattenlagen. Farleden var inte nödvändig för att förbättra vattenförbindelserna till fastigheten A. En värdeökning av fastigheten som eventuellt följer av att en fri vattenyta bildas på stranden var inte en sådan nytta som skulle vara betydlig i förhållande till de förorsakade förlusterna av förmåner. Tillståndet kunde därmed inte heller beviljas med stöd av 2 kap. 6 § 2 mom. i vattenlagen.