12.6.2020/2576

Besvär som gäller fast fornlämning (Saltvik, Åland)

Ärende

Besvär som gäller fast fornlämning

Ändringssökande A

Beslut som överklagas

Ålands landskapsregering 4.7.2019 nr 123 U3

Ärendets tidigare handläggning

A har som ägare till fastigheten 736-420-1-15 anhållit Ålands landskapsregering om tillstånd att göra ingrepp i eller invid delar av fast fornlämning Sa 20.9 i Långbergsöda by, Saltviks kommun.

Ålands landskapsregering har med sitt överklagade beslut konstaterat att de planerade åtgärderna gällande grävningsarbeten i samband med skötsel och underhåll av befintliga byggnaderna på tomten, uppförande av ekonomibyggnader, samt anläggande av trädgårdsodling kan innebära ingrepp på fast fornlämning Sa 20.9, som är fredad enligt 1 § i landskapslagen (1965:9) om fornminnen.

Landskapsregeringen har bedömt med stöd av 11 § i landskapslagen om fornminnen att fast fornlämning Sa 20.9 kan orsaka oskäligt stor olägenhet för fastighetsägaren i förhållande till fornlämningens betydelse gällande de grävningsarbeten som är nödvändiga för skötsel och underhåll av de befintliga byggnaderna på tomten. Därmed kan landskapsregeringen, efter att en arkeologisk undersökning på landskapets bekostnad gjorts på de berörda delarna av fornlämningen, bevilja tillstånd för rubbande av de berörda delar av fast fornlämning Sa 20.9.

Landskapsregeringen har bedömt med stöd av 11 § i landskapslagen om fornminnen att fast fornlämning Sa 20.9 inte orsakar oskäligt stor olägenhet för fastighetsägaren i förhållande till fornlämningens betydelse gällande anläggande av trädgårdsodling och andra planteringar på bostadstomten, samt gällande uppförande av nybyggnad av garage, vedlider och rondell.

De planerade anläggningarna som är planerade att uppföras utanför fornlämningens utbredning berör inte fast fornlämning Sa 20.9 på ett sådant sätt som enligt 1 § 2 mom. i landskapslagen om fornminnen är tillståndspliktigt.

Landskapsregeringen har motiverat sitt beslut på bland annat följande sätt:

Platsen till de planerade åtgärderna ligger både inom och invid fast fornlämning, bostadslämning Sa 20.9, som är fredad från alla ingrepp enligt 1 § i landskapslagen om fornminnen.

Landskapsregeringen bedömer att anläggande av trädgårdsodling och andra planteringar på bostadstomten kan uppföras så att det inte innebär ingrepp på fast fornlämning så till vida anläggningarna placeras i sin helhet reversibelt ovan den befintliga markytan. Beträffande planerad nybyggnad av garage och vedlider samt anläggande av rondell konstaterar landskapsregeringen att fastighetsägaren kan styra markanvändningen så att fornlämningen inte behöver beröras.

Handläggning i högsta förvaltningsdomstolen

A har i sina besvär yrkat att landskapsregeringens beslut ska upphävas och att ärendet återförvisas för ny lagenlig behandling.

Därtill har A yrkat att han erhåller ersättning för sina rättegångskostnader 846 euro jämte laga ränta. A har även yrkat att staten erlägger 7 500 euro för det dröjsmål som uppkommit i hanteringen av ärendet.

A har motiverat sina besvär på bland annat följande sätt:

Landskapsregeringen har inte alls motiverat hur man bedömer fornlämningens betydelse enligt 11 § i lagen om fornminnen. Beträffande begreppet ”oskäligt stor olägenhet” har man skapat en för hög tröskel när man anser att en privatperson inte råkar ut för en oskäligt stor olägenhet när man inte får bygga eller odla där man önskar.

Landskapsregeringen anser att A kan syssla med trädgårdsodling ovan jord och bygga rondell och byggnader utanför själva fornminnesområdet. A anser att han bör få anlägga trädgård och odlingar där det funnits trädgård och odlingar, eller på någon annan lämplig plats på den egna tomten. Vidare bör man få bestämma själv vart ett garage byggs på tomten. En rondell byggs lämpligen i centrum av gårdsområdet och inte i sidan av alla byggnader. Alla dessa olägenheter, det vill säga att inte få äga rätten att planera och bygga såsom man själv önskar, måste anses utgöra en oskäligt stor olägenhet så som avses i 11 § i landskapslagen om fornminnen. Grundlagens 15 § som stadgar om skyddet av äganderätten måste vägas in.

Redan år 2012 har A begärt rubbning av den del av den fasta fornlämningen Sa 20.9 som belastar hans bebyggda bostadstomt på fastigheten Uppgård. A:s anhållan om rubbning har dragit ut oförsvarligt länge på tiden. Av någon orsak har landskapsregeringen inte fattat beslut i ärendet. I sitt avgörande 30.12.2016 fäste justitiekanslern landskapsregeringens uppmärksamhet vid att beslut skall fattas utan dröjsmål. Landskapsregeringens beslut fattades till slut 4.7.2019.

Ärendet har i varje fall dröjt fem år för länge att avgöra. Således ska A erhålla sammanlagt 5 gånger 1 500 euro som kompensation. Vid bedömningen av rätten till ersättning ska det beaktas, att det varit fråga om att få klarhet i rätten att få använda sin egen mark. Detta är en fråga som har koppling till den egna försörjningen och rättsliga ställningen.

Ålands landskapsregering har inkommit med ett yttrande och ansett att A:s besvär ska förkastas i sin helhet. Landskapsregeringen har anfört bland annat följande:

Fornlämningen Sa 20.9 Källsveden utgör en del av den kronologiska svit av stenåldersboplatser från de tidigaste bosättningarna cirka 5500 f.Kr. fram till bronsålder som finns i Långbergsödadalen. I byn finns således tidiga boplatser med östlig kamkeramik, som omkring 3300 f.Kr. ersätts av västlig gropkeramik. Sa 20.9 Källsveden utgör en av de tidigaste gropkeramiska boplatserna. Det faktum att man kan följa kultursuccessionen gör platsen unik för att studera stenåldern och stenålderskulturens möten både lokalt på Åland och i ett östersjöperspektiv.

Första undersökningen av fornlämningen Sa 20.9 gjordes år 1906 av Björn Cederhvarf som konstaterade att det var fråga om en fyndrik stenåldersboplats av gropkeramisk karaktär. Delar av Sa 20.9 undersöktes av Carl Fredrik Meinander år 1957 i samband med större undersökningar i Långbergsöda och Tengsöda byar. Undersökningar som Lea Väkeväinen genomförde under 1970-talet utgjorde arkeologiskt underlag till det sammanhängande område som senare definierades att utgöra fornlämningen Sa 20.9. Förutom dessa arkeologiska undersökningar har A:s gårdsplan på fastigheten Uppgård undersökts år 2005 med markradar.

Landskapsregeringen beslöt den 18.4.2018 att genomföra en arkeologisk undersökning av Sa 20.9 för att komplettera de tidigare arkeologiska undersökningarna. Samtidigt informerades berörda fastighetsägare om undersökningen. Med A hölls två möten med anledning av undersökningen, ett efter att fältundersökningarna avslutats och ett efter att undersökningsrapporten färdigställts.

Undersökningen bekräftade att fornlämningens kärnområde är, så som också konstaterats i de tidigare undersökningar, belägen kring bostadshuset på Uppgård. De flesta av de fyndrikaste groparna påträffades vid gårdsplanen på Uppgård. Därtill hittades på gårdsplanen en arkeologisk anläggning i form av en stenläggning som påminner om de hydd- eller härdbottnar som påträffats vid andra neolitiska platser i Långbergsöda by.

Vid behandling av ändringssökandens ansökan har landskapsregeringen bedömt huruvida fornlämningen kan orsaka oskäligt stor olägenhet för sökanden i förhållande till dess betydelse. Med hänsyn till resultaten av de arkeologiska undersökningarna kan det konstateras att det inte är fråga om en fornlämning som är av ringa betydelse.

Fornminneslagen utgår ifrån att fornlämningar ska bevaras som minne av Ålands tidigare bebyggelse och historia. Enligt fornminneslagens förarbeten är fasta fornlämningar att betrakta som nationalegendom, över vilka deras ägare inte fritt kan förfoga.

Enbart det faktum att ändringssökanden inte på sin fastighet fritt kan bestämma över sin egen markanvändning utgör inte en oskälighetsgrund i den mening som avses i 11 § i fornminneslagen.

En sådan olägenhet som avses i 11 § i fornminneslagen kan inte heller uppstå om åtgärden kan utföras på ett alternativt sätt som inte innebär ingrepp i den fasta fornlämningen. Eftersom det med hjälp av moderna metoder är möjligt att anlägga trädgårdsodlingar ovan den befintliga markytan utan att ingrepp i själva fornlämningen behöver göras har ändringssökandens anhållan om rubbande av fast fornlämningen till denna del avslagits.

Beslutet uppfyller de krav som i 39 § och 40 § i förvaltningslagen för landskapet Åland ställs för motivering av beslut. Av beslutet framkommer vilka omständigheter och utredningar som har inverkat på avgörandet och vilka bestämmelser som tillämpats.

A har anfört missnöje över ärendets behandlingstid och ansett att detta berättigar honom att erhålla sammanlagt 7 500 euro i gottgörelse. Ifrågavarande ärendet har varit komplext och förutsatt dels genomförande av en omfattande arkeologisk undersökning, dels komplettering av grunderna för ansökan för att bedöma möjligheten att bevilja rubbande av fornlämningen enligt fornminneslagens 11 §. Båda åtgärderna har förutsatt ändringssökandens medverkande. Landskapsregeringen har vidhållit att ärendets behandling har kunnat påbörjas först efter att nödvändigt faktaunderlag, det vill säga de efterfrågade kompletteringarna samt resultaten av den arkeologiska undersökningen, funnits till handa.

A har gett ett genmäle.

Antecknas

Högsta förvaltningsdomstolen har idag genom ett annat beslut avgjort A:s besvär över landskapsregeringens beslut, med vilket landskapsregeringen har avslagit hans rättelseyrkande i ett ärende som gäller registrering av fast fornlämning Sa 20.9 (dnr 3867/1/19).

Högsta förvaltningsdomstolens avgörande

1. Högsta förvaltningsdomstolen har prövat ärendet. Besvären avslås.

2. A:s yrkande på gottgörelse för dröjsmål vid rättegång avslås.

3. A:s yrkande på ersättning för rättegångskostnader avslås.

Skälen till högsta förvaltningsdomstolens avgörande

1. Huvudsaken

Tillämpliga rättsregler

Enligt 1 § 1 mom. i landskapslagen om fornminnen (fornminneslagen) är fasta fornlämningar fredade som minne av Ålands tidigare bebyggelse och historia.

Enligt 2 mom. i samma paragraf är det förbjudet att utan tillstånd som meddelats med stöd av nämnda lag gräva ut, ändra, skada, ta bort eller på annat sätt rubba en fast fornlämning eller att täcka över den.

Enligt 2 § 1 mom. i samma lag är fasta fornlämningar följande varaktigt övergivna lämningar efter människors verksamhet under forna tider:

(---)

5) bostadslämningar samt bo- och arbetsplatser från forna tider liksom bildningar, vilka uppkommit vid användning av sådana bostäder eller platser, (---)

Enligt 11 § 1 mom. i samma lag, om en fast fornlämning orsakar oskäligt stor olägenhet i förhållande till fornlämningens betydelse, kan landskapsregeringen på ansökan, efter att en arkeologisk undersökning av fornlämningen har utförts, meddela tillstånd att rubba fornlämningen eller att täcka över den på sätt som annars enligt 1 § 2 mom. är förbjudet. I tillståndet kan särskilda villkor intas.

Utredning i ärendet

A äger fastighet Uppgård (fastighetsnummer 736-420-1-15) i Saltvik by. På och omkring A:s fastighet finns fast fornlämning Sa 20.9 Källsveden, som består av lämningar av en stenåldersboplats. Fastigheten Uppgård är bebyggd. Byggnaderna utgörs av ett bostadshus samt tre gårdsbyggnader av olika ålder. Den nyaste av dessa är en maskinhall.

Det har genomförts arkeologiska undersökningar på området tre gånger under 1900-talet. Den första undersökningen gjordes 1906, då fornlämningen upptäcktes. Det framgår av utredningen att fynden var rikliga, räknade i tusental, och var av typisk stenålderskaraktär, såsom keramik, stenavslag, brända ben och enstaka redskap. Därtill identifierades även djurklor, möjliga leridoler och snäckskal. Grävenheterna var cirka 50 cm djupa. Den andra och tredje undersökningen gjordes 1957 och 1975. Resultaten av dessa undersökningar bekräftar likaså att området är fyndrikt.

Förutom ovan nämnda undersökningar genomfördes på gården till fastighet Uppgård år 2005 en geofysisk undersökning med hjälp av markradar. Undersökningen tyder på förekomst av arkeologiska kulturlager och anläggningar i anslutning till bebyggelsen på fastigheten.

Landskapsregeringen har 9.1.2015 förrättat besiktning på A:s tomt. Syftet med besiktningen har bland annat varit att bekanta sig med A:s planer. Under besiktningen har A beskrivit de konkreta bygg- och andra arbeten som han ämnar genomföra på tomten. Dessa har antecknats på en karta, som är bifogad besiktningsrapporten. Landskapsregeringen har 20.2.2015 underrättat A om att ärendets avgörande förutsätter att det genomförs arkeologiska undersökningar på hans fastighet.

Ålands landskapsregering har 18.4.2018 beslutat att utföra arkeologiska undersökningar vid fast fornlämning Sa 20.9. Undersökningen har skett sommaren 2018 och landskapsregeringens kulturbyrå har publicerat en rapport, ”Arkeologisk undersökning av fornlämningen Sa 20.9 Stenåldersboplatsen Källsveden”, om undersökningen.

Enligt rapporten utgör både gårdsmiljön kring bostadshuset Uppgård och den gamla åkern bakom maskinhallen mycket fyndrika delar av fornlämningen. Den största fyndförekomsten i antal fynd ligger enligt undersökningen på ett djup på omkring 30 cm under markytan, räknat efter att det ytligaste sedimentet avskalats.

Landskapsregeringen har avgjort rubbningsansökan 4.7.2019. Landskapsregeringen har dels beviljat A villkorligt rubbningstillstånd, dels inte beviljat tillstånd och till dels konstaterat att tillstånd inte behövs.

Juridisk bedömning och slutsats

A har i sina besvär bestridit fornlämningens betydelse, och ansett att den orsakar oskäligt stor olägenhet för honom då han inte får bygga och plantera på sin fastighet såsom han anfört i ansökan om rubbning. Det är i högsta förvaltningsdomstolen sålunda frågan om huruvida landskapsregeringens beslut är lagenligt till den del som tillstånd att rubba fornlämningen Sa 20.9 inte har beviljats.

Resultaten av de arkeologiska undersökningar och markradarundersökningen som gjorts visar att fornlämningen Sa 20.9 Källsveden är att betrakta som fast fornlämning i enlighet med 2 § 1 mom. 5 punkt i landskapets fornminneslag. Med beaktande av fornlämningens art, dess ålder samt mängden av fynd som hittats på området, konstaterar högsta förvaltningsdomstolen att fornlämningen bör anses vara historiskt värdefull. Enligt utredningen i ärendet tillhör gårdsmiljön på fastigheten Uppgård det allra fyndrikaste området på fornlämningen. Fynd har gjorts mest på cirka 30 centimeters djup.

Fornlämningen begränsar markanvändningen på A:s fastighet till viss grad. Eftersom byggnader och planteringar kan placeras utanför fornlämningsområdet, kan fornlämningen dock inte anses orsaka oskäligt stor olägenhet för A i förhållande till dess betydelse. Landskapsregeringen har därmed kunnat i sitt beslut till denna del avslå ansökan om rubbning.

Med beaktande i övrigt av yrkandena i högsta förvaltningsdomstolen och vad som har framgått i ärendet är beslutet inte lagstridigt på det sätt som avses i 25 § 2 mom. i självstyrelselagen.

2. Yrkande på gottgörelse för dröjsmål vid rättegång

Enligt 3 § 1 mom. i lagen om gottgörelse för dröjsmål vid rättegång har en enskild part rätt till sådan skälig gottgörelse av statens medel som avses i 6 §, om rättegång har fördröjts så att dröjsmålet kränker partens rätt till rättegång inom skälig tid.

Enligt 5 § 2 mom. i samma lag börjar i förvaltningsprocessärenden den tid som ska beaktas i rättegångens längd när den handling genom vilken ärendet har anhängiggjorts har inlämnats till domstolen eller myndigheten. Den tid som ska beaktas i rättegångens längd börjar dock redan från det att en begäran om omprövning eller ett annat motsvarande yrkande som ska behandlas i förvaltningsförfarande har framställts, om en sådan begäran eller ett sådant yrkande enligt lag ska framställas innan beslutet får överklagas genom besvär. Av särskilda skäl kan den tid som ska beaktas i rättegångens längd börja från en tidigare tidpunkt än denna.

Landskapsregeringens beslut i ärenden som gäller rubbning av fast fornlämning överklagas enligt 25 a § i fornminneslagen hos högsta förvaltningsdomstolen. Domstolshandläggningen föregås i dessa ärenden inte av ett omprövningsskede i landskapsregeringen. Rättegångens längd ska således räknas från att ärendet blivit anhängigt i högsta förvaltningsdomstolen.

Ärendet har anhängiggjorts i högsta förvaltningsdomstolen 12.8.2019. Landskapsregeringen har gett utlåtande 11.10.2019. A har gett genmäle 29.11.2019. Ärendet har avgjorts i juni månad 2020. Rättegångens längd i domstolen är sammanlagt cirka tio månader. Behandlingen av ärendet har därmed inte fördröjts i den bemärkelse som avses i lagen om gottgörelse för dröjsmål vid rättegång. A:s yrkande på gottgörelse ska därför avslås.

3. Rättegångskostnader

Med beaktande av hur ärendet har slutat samt 74 § i förvaltningsprocesslagen (586/1996) får A själv bära sina rättegångskostnader i högsta förvaltningsdomstolen.

Ärendet har avgjorts av president Kari Kuusiniemi samt justitieråden Kari Tornikoski, Tuomas Kuokkanen, Taina Pyysaari och Juha Lavapuro. Föredragande Ilona Leinonen.

Finlex ® är en offentlig och gratis internettjänst för rättsligt material som ägs av justitieministeriet.
Innehållet i Finlex produceras och upprätthålls av Edita Publishing Ab. Varken justitieministeriet eller Edita svarar för eventuella fel i innehållet i databaserna, för den omedelbara eller medelbara skada som orsakas av att felaktig information används eller för avbrott i användningen av eller andra störningar i Internet.