12.6.2020/2575

Besvär som gäller fast fornlämning (Saltvik, Åland)

Ärende Besvär som gäller fast fornlämning

Ändringssökande A

Beslut som överklagas

Ålands landskapsregering 4.7.2019 Dnr ÅLR 2017/170

Ärendets tidigare handläggning

A har 19.11.2015 till Ålands landskapsregering gjort rättelseyrkande rörande anteckningar i Ålands fornminnesregister som avser fornlämning Sa 20.9 i Långbergsöda by, Saltviks kommun. A har yrkat att anteckningen i fornminnesregistret endast ska inbegripa områden där man genom undersökningar konstaterat fornlämning, samt att Sa 20.9 endast är att betrakta som skyddsområde till en fast fornlämning.

Ålands landskapsregering har med sitt överklagade beslut 4.7.2019 avslagit A:s rättelseyrkande.

Handläggning i högsta förvaltningsdomstolen

A har i sina besvär yrkat att landskapsregeringens beslut ska upphävas och att ärendet återförvisas för ny lagenlig behandling.

Därtill har A yrkat att han erhåller ersättning för sina rättegångskostnader 846 euro jämte laga ränta. A har även yrkat att staten erlägger 7 500 euro för det dröjsmål som uppkommit i hanteringen av ärendet.

A har motiverat sina besvär på bland annat följande sätt:

På själva tomtområdet finns ett bostadshus med källarvåning, en ladugård, en lillstuga, en avloppsanläggning, en grävd brunn, berg samt en väg som genomkorsar tomten. Det har genom tiderna funnits odlingar på olika delar av tomten. Det har grävts och dragits dräneringar genom tomten. Med beaktande av detta måste den eventuella fasta fornlämningen anses ha blivit så ändrad att det inte längre kan anses vara fråga om en fast fornlämning. De spridda fynd man gjort på tomtområdet är inte tillräckliga för att etablera att det varit fråga om bostadslämningar samt bo- och arbetsplatser från forna tider. Av beslutet framkommer inte någon godtagbar motivering till hur landskapsregeringen kommit fram till omfattningen på det område som anses vara fast fornlämning.

Redan år 2012 har A begärt rubbning av den del av den fasta fornlämningen Sa 20.9 som belastar hans bebyggda bostadstomt på fastigheten Uppgård. A:s anhållan om rubbning har dragit ut oförsvarligt länge på tiden. Av någon orsak har landskapsregeringen inte fattat beslut i ärendet. I sitt avgörande 30.12.2016 fäste justitiekanslern landskapsregeringens uppmärksamhet vid att beslut ska fattas utan dröjsmål. Landskapsregeringens beslut fattades till slut 4.7.2019.

Även detta registreringsärende har dröjt för länge att avgöra. Således ska A erhålla sammanlagt 5 gånger 1 500 euro som kompensation. Vid bedömningen av rätten till ersättning ska det beaktas, att det varit fråga om att få klarhet i rätten att få använda sin egen mark. Detta är en fråga som har koppling till den egna försörjningen och rättsliga ställningen.

Ålands landskapsregering har inkommit med ett yttrande och ansett att A:s besvär ska avslås i sin helhet. Landskapsregeringen har anfört bland annat följande:

Fornlämningen Sa 20.9 Källsveden utgör en del av den kronologiska svit av stenåldersboplatser från de tidigaste bosättningarna cirka 5500 f.Kr. fram till bronsålder som finns i Långbergsödadalen. I byn finns således tidiga boplatser med östlig kamkeramik, som omkring 3300 f.Kr. ersätts av västlig gropkeramik. Sa 20.9 Källsveden utgör en av de tidigaste gropkeramiska boplatserna. Det faktum att man kan följa kultursuccessionen gör platsen unik för att studera stenåldern och stenålderskulturens möten både lokalt på Åland och i ett östersjöperspektiv.

Första undersökningen av fornlämningen Sa 20.9 gjordes år 1906 av Björn Cederhvarf som konstaterade att det var fråga om en fyndrik stenåldersboplats av gropkeramisk karaktär. Delar av Sa 20.9 undersöktes av Carl Fredrik Meinander år 1957 i samband med större undersökningar i Långbergsöda och Tengsöda byar. Undersökningar som Lea Väkeväinen genomförde under 1970-talet utgjorde arkeologiskt underlag till det sammanhängande område som senare definierades att utgöra fornlämningen Sa 20.9. Förutom dessa arkeologiska undersökningar har A:s gårdsplan på fastigheten Uppgård undersökts år 2005 med markradar.

Landskapsregeringen beslöt 18.4.2018 att genomföra en arkeologisk undersökning av Sa 20.9 för att komplettera de tidigare arkeologiska undersökningarna.

Undersökningen var ett led i kulturbyråns åtgärdsplan för att kunna bemöta inlämnade rättelseyrkanden gällande registrering av fasta fornlämningar. Syftet med undersökningen var att med hjälp av nya metoder och fältundersökningar precisera fornlämningens avgränsning så att det fredade området de facto motsvarar fornlämningens utbredning. Undersökningen var omfattande och bestod av både förstudie samt fältundersökningar. Sammanlagt grävdes 125 schakt och provgropar. På ändringssökandens gårdsplan, Uppgård, öppnades 3 maskinschakt och 19 manuella provgropar.

Undersökningen bekräftade att fornlämningens kärnområde är, så som också konstaterats i de tidigare undersökningarna, belägen kring bostadshuset på Uppgård. De flesta av de fyndrikaste groparna påträffades vid gårdsplanen på Uppgård. Därtill hittades på gårdsplanen en arkeologisk anläggning i form av en stenläggning som påminner om de hydd- eller härdbottnar som påträffats vid andra neolitiska platser i Långbergsöda by.

Landskapsregeringen har uppfyllt sin i 2 § 2 mom. i fornminneslagen nämnda registreringsskyldighet. Registreringen är utförd i enlighet med den precision som krävs enligt landskapsförordningen. Av beslutet framkommer tydligt att fornlämningens utbredning baserar sig på omfattande arkeologiska undersökningar av området i fråga.

A har anfört missnöje över ärendets behandlingstid och ansett att detta berättigar honom att erhålla sammanlagt 7 500 euro i gottgörelse. Landskapsregeringen har vidhållit att ärendets behandling har kunnat påbörjas först efter att nödvändigt faktaunderlag, det vill säga de efterfrågade kompletteringarna samt resultaten av den arkeologiska undersökningen, funnits till handa.

A har gett ett genmäle.

Antecknas

Högsta förvaltningsdomstolen har idag genom ett annat beslut avgjort A:s besvär över landskapsregeringens beslut gällande hans ansökan om tillstånd att rubba fast fornlämning Sa 20.9 (dnr 3869/1/19).

Högsta förvaltningsdomstolens avgörande

Högsta förvaltningsdomstolen har prövat ärendet. Besvären avslås.

Statskontoret åläggs att betala A 1 500 euro som gottgörelse för dröjsmål vid rättegång. Till övriga delar avslås A:s yrkande på gottgörelse.

Statskontoret åläggs att betala A 200 euro som ersättning för de kostnader som yrkandet på gottgörelse i högsta förvaltningsdomstolen har orsakat. Till övriga delar avslås A:s yrkande på rättegångskostnader.

Skälen till högsta förvaltningsdomstolens avgörande
1. Huvudsaken

Tillämpliga rättsregler

Enligt 1 § 1 mom. i landskapslagen om fornminnen (fornminneslagen) är fasta fornlämningar fredade som minne av Ålands tidigare bebyggelse och historia.

Enligt 2 mom. i samma paragraf är det förbjudet att utan tillstånd som meddelats med stöd av nämnda lag gräva ut, ändra, skada, ta bort eller på annat sätt rubba en fast fornlämning eller att täcka över den.

Enligt 2 § 1 mom. i samma lag är fasta fornlämningar följande varaktigt övergivna lämningar efter människors verksamhet under forna tider:

(---)

5) bostadslämningar samt bo- och arbetsplatser från forna tider liksom bildningar, vilka uppkommit vid användning av sådana bostäder eller platser, (---)

Enligt 2 mom. i samma paragraf ska kända fasta fornlämningar i landskapet antecknas i ett register som landskapsregeringen för. Närmare bestämmelser om vilka uppgifter som ska antecknas i registret utfärdas av landskapsregeringen genom en landskapsförordning.

Enligt 1 § i landskapsförordningen om fornminnesregister förs registret över kända fornlämningar kommunvis, uppdelat per by, kommundel el-ler något med dessa jämförbart område. Registret förs dock endast kommunvis till den del det gäller fornlämningar i Mariehamn. I registret ska åtminstone följande uppgifter finnas: 1) identifieringsuppgift över fornlämningen, denna utgörs av en förkortning av kommunens namn, i förkortad form det lokaliseringsområdesnummer som används i det statliga fastighetsregistret för by eller jämförbart område samt ett individuellt nummer ur en löpande nummerserie per by eller jämförbart område; identifieringsuppgiften över fornminnen i Mariehamn utgörs dock endast av en förkortning av stadens namn och ett individuellt nummer ur en löpande nummerserie för staden, 2) lokaliseringsuppgift över fornlämningen, denna utgörs dels av forn-lämningen på karta i lämplig skala, varvid skalan ska anges, och dels av koordinaterna för fornlämningen, varvid även det koordinatsystem som använts ska anges, 3) typ av fornlämning, indelningen i olika typer av fornlämningar görs utgående från klassificeringen i 2 § landskapslagen (1965:9) om forn-minnen, 4) registreringstidpunkt, under denna punkt anges datum för den första registreringen och datum för när ändringar gjorts jämte uppgift om vad som ändrats.

Enligt 2 § i samma förordning kan även följande uppgifter införas i registret: 1) datering, utgående från tidsperioderna från stenåldern till modern tid, 2) namn på fornlämningen, när fornlämningen har ett allmänt använt namn anges namnet, 3) topografisk beskrivning, denna innehåller en beskrivning av var fornlämningen finns i förhållande till omgivningen i de fall där en sådan beskrivning är ändamålsenlig, 4) uppgift om specialkartering, i de fall då specialkartering gjorts anges nummer på inventeringskartan, 5) övriga uppgifter, under denna punkt anges andra uppgifter om forn-lämningen som det bedömts finnas behov av att ha i registret, t.ex. upp-gifter om konstaterade skador, detaljuppgifter om det kartmaterial som använts, uppgifter om gjorda undersökningar och särskilda kännetecken samt om information och vårdåtgärder.

Utredning i ärendet

Ålands landskapsregering har 23.10.2015, efter att ha hört A som ägare till fastigheten Uppgård, antecknat den fasta fornlämningen Sa 20.9 Källsveden i fornminnesregistret.

Fornlämningen ligger i Långbergsöda by i Saltviks kommun på nordöstra Åland. Arkeologiska undersökningar har genomförts på området tre gånger under 1900-talet. Den första undersökningen gjordes 1906, då fornlämningen upptäcktes. Det framgår av utredningen att fynden var rikliga. Fornlämningen utgör en stenåldersboplats av bland annat gropkeramisk karaktär.

Ålands landskapsregering har 18.4.2018 beslutat att utföra en ny arkeologisk undersökning vid den fasta fornlämningen Sa 20.9. Undersökningen har skett sommaren 2018 och landskapsregeringens kulturbyrå har publicerat en rapport, ”Arkeologisk undersökning av fornlämningen Sa 20.9 Stenåldersboplatsen Källsveden”, om undersökningen. Syftet med undersökningen var att komplettera tidigare undersökningar och utreda den faktiska förekomsten och omfattningen av fynd och kulturlager inom fornlämningsområdet. Enligt sammanfattningen i undersökningsrapporten identifierades fornlämningen Sa 20.9 Källsveden till dess centrala del kring gården Uppgård, där de mest fyndrika grävningarna utfördes.

Rättslig bedömning och slutsats

Det är i ärendet frågan om huruvida den del av stenåldersboplatsen Sa 20.9 Källsveden som finns på A:s fastighet kan anses vara en i 2 § 1 mom. i fornminneslagen avsedd fast fornlämning och om landskapsregeringen kunnat med stöd av 2 § 2 mom. i fornminneslagen anteckna fornlämningen i registret.

Enligt 2 § 1 mom. 5 punkten i fornminneslagen är bostadslämningar och bo- och arbetsplatser från forna tider fasta fornlämningar. De arkeologiska undersökningar som utförts på området under åren bekräftar att det på A:s fastighet finns lämningar av en stenåldersboplats av betydande historiskt värde. Högsta förvaltningsdomstolen konstaterar att stenåldersboplatsen är en fast fornlämning i enlighet med landskapslagen om fornminnen och att boplatsen därmed ska ha antecknats i fornminnesregistret.

En anteckning i fornminnesregistret är till sin natur informativ. Registeranteckningen beträffande fornlämningen Sa 20.9 omfattar ett enhetligt område som baserar sig på resultaten av arkeologiska undersökningar. Registeranteckningen har gjorts med den precision som förutsätts i landskapsförordningen om fornminnesregistret (2011:100). Beslutet är inte lagstridigt på det sätt som avses i 25 § 2 mom. i självstyrelselagen.

2. Yrkande på gottgörelse för dröjsmål vid rättegång

Tillämpliga rättsregler

Enligt 3 § 1 mom. i lagen om gottgörelse för dröjsmål vid rättegång har en enskild part rätt till sådan skälig gottgörelse av statens medel som avses i 6 §, om en rättegång har fördröjts så att dröjsmålet kränker partens rätt till rättegång inom skälig tid.

Enligt 4 § 1 mom. i samma lag ska vid bedömningen av huruvida en rättegång har fördröjts utöver rättegångens längd särskilt beaktas: 1) målets eller ärendets natur och omfattning, 2) hur parterna, myndigheterna och domstolar har agerat under rättegången och 3) sakens betydelse för parten.

Enligt 5 § 2 mom. i samma lag börjar i förvaltningsprocessärenden den tid som ska beaktas i rättegångens längd när den handling genom vilken ärendet har anhängiggjorts har inlämnats till domstolen eller myndigheten. Den tid som ska beaktas i rättegångens längd börjar dock redan från det att en begäran om omprövning eller ett annat motsvarande yrkande som ska behandlas i förvaltningsförfarande har framställts, om en sådan begäran eller ett sådant yrkande enligt lag ska framställas innan beslutet får överklagas genom besvär. Av särskilda skäl kan den tid som ska beaktas i rättegångens längd börja från en tidigare tidpunkt än denna.

Enligt 6 § 1 mom. i samma lag är syftet med gottgörelsen att kompensera en part för den oro, osäkerhet och andra jämförbara olägenheter som parten har orsakats till följd av dröjsmål vid rättegången.

Enligt 2 mom. i samma paragraf är gottgörelsens belopp 1 500 euro för varje år som rättegången har fördröjts av orsaker som domstolen eller myndigheten är ansvarig för. Gottgörelsens sammanlagda belopp höjs med högst 2 000 euro, om huvudsaken är av särskilt stor betydelse för en part. Ett ärende anses vara av särskilt stor betydelse om det har direkt anknytning till en persons hälsa, försörjning, rättsliga ställning eller någon annan motsvarande omständighet. Gottgörelsen kan sättas ned eller höjas utifrån en omständighet som anges i 4 § 1 mom. eller någon annan jämförbar omständighet.

Utredning samt slutsats

Det framgår av utredningen att landskapsregeringen 23.10.2015 har gjort en skriftlig anmälan om att den fasta fornlämningen Sa 20.9 har antecknats i fornlämningsregistret. A har framställt rättelseyrkande 19.11.2015. Landskapsregeringen har fattat beslut 4.7.2019.

Besvären har anhängiggjorts i högsta förvaltningsdomstolen 12.8.2019. Landskapsregeringen har gett utlåtande 11.10.2019. A har gett genmäle 29.11.2019.

Med beaktande av 5 § 2 mom. i lagen om gottgörelse för dröjsmål vid rättegång anser högsta förvaltningsdomstolen att rättegångens längd i detta ärende ska räknas från att A begärt omprövning hos landskapsregeringen, det vill säga 19.11.2015. Rättegångens längd i sin helhet är därmed cirka 4,5 år.

Landskapsregeringen har avgjort både detta registreringsärende och ett av A inlett rubbningstillståndsärende, som gäller samma fornlämning, samtidigt. Landskapsregeringen har i sitt utlåtande anfört att ärendenas behandling har kunnat påbörjas först efter att nödvändigt faktaunderlag, det vill säga bland annat resultaten av den arkeologiska undersökningen som gjordes sommaren 2018, funnits till handa.

Högsta förvaltningsdomstolen konstaterar att registreringsärendet inte till sin natur kan anses vara komplicerat eller omfattande. Fornlämningen i fråga har undersökts och dokumenterats flera gånger på 1900-talet, och högsta förvaltningsdomstolen anser att det hade därför varit möjligt att avgöra registreringsärendet även i ett tidigare skede. Ärendet har därmed fördröjts i landskapsregeringen av orsaker som landskapsregeringen är ansvarig för.

Enligt 6 § 2 mom. i lagen om gottgörelse för dröjsmål vid rättegång är gottgörelsens belopp 1 500 euro för varje år som rättegången har fördröjts. Högsta förvaltningsdomstolen bedömer att rättegången har fördröjts ett år i landskapsregeringen. Till A ska därför betalas 1 500 euro i gottgörelse för fördröjningen.

3. Rättegångskostnader

Om en part beviljas gottgörelse, bestäms det enligt 10 § i lagen om gottgörelse för dröjsmål vid rättegång samtidigt att parten ska få ersättning av statens medel för nödvändiga och skäliga kostnader som yrkandet på gottgörelse har orsakat, om inte kostnaderna annars ersätts av statens medel. Ingen avgift tas ut för behandlingen av yrkandet på gottgörelse.

A har yrkat att han erhåller ersättning för sina rättegångskostnader i högsta förvaltningsdomstolen. A har inte specificerat de kostnader som orsakats av yrkandet på gottgörelse för dröjsmål vid rättegång.

A:s besvär i huvudsaken har avslagits, varvid han med beaktande av 74 § i förvaltningsprocesslagen (586/1996) själv får bära sina rättegångskostnader till den del de orsakats av sökande av ändring i huvudsaken.

Statskontoret åläggs att ur statens medel ersätta A:s rättegångskostnader till den del de orsakats av yrkandet på gottgörelse i högsta förvaltningsdomstolen. Enligt högsta förvaltningsdomstolens bedömning utgör 200 euro en skälig ersättning.

Ärendet har avgjorts av president Kari Kuusiniemi samt justitieråden Kari Tornikoski, Tuomas Kuokkanen, Taina Pyysaari och Juha Lavapuro. Föredragande Ilona Leinonen.

Finlex ® är en offentlig och gratis internettjänst för rättsligt material som ägs av justitieministeriet.
Innehållet i Finlex produceras och upprätthålls av Edita Publishing Ab. Varken justitieministeriet eller Edita svarar för eventuella fel i innehållet i databaserna, för den omedelbara eller medelbara skada som orsakas av att felaktig information används eller för avbrott i användningen av eller andra störningar i Internet.