385/1986

Given i Helsingfors den 23 maj 1986

Lag om ändring av konsumentskyddslagen

I enlighet med riksdagens beslut fogas till konsumentskyddslagen av den 20 januari 1978 (38/78) ett nytt 7 kap., varvid det nuvarande 7 kap. blir 8 kap., som följer:

7 kap.

Konsumentkrediter

Definitioner och begränsning av tillämpningsområdet
1 §

Med konsumentkredit avses i detta kapitel sådan kredit till konsument för förvärv av konsumtionsnyttighet, som säljaren eller den som utför en tjänst själv lämnar konsumenten eller som lämnas av någon annan näringsidkare enligt ett med säljaren eller den som utför tjänsten ingånget avtal eller vidtaget arrangemang som gäller kreditgivning till konsumenter.

2 §

I detta kapitel avses med

kontokredit fortlöpande konsumentkredit som utnyttjas med hjälp av kreditkort eller på annat sätt och där kreditgivarens fordran varierar i enlighet med det faktiska utnyttjandet av krediten,

engångskredit annan konsumentkredit än kontokredit,

kontantpris det pris för vilket konsumenten skulle få nyttigheten mot kontant betalning,

kreditkostnader summan av de räntor, kostnader och andra avgifter som konsumenten skall betala med anledning av konsumentkreditförhållandet,

kreditpris summan av kontantpriset och kreditkostnaderna, samt med

effektiv ränta den räntesats som erhålls genom att kreditkostnaderna, med beaktande av amorteringarna, räknas som årlig ränta på kreditbeloppet.

3 §

Vid tillämpningen av stadgandena i detta kapitel jämställs med

1) kreditgivare den till vilken kreditgivarens rättigheter enligt konsumentkreditavtalet har övergått och med

2) kreditköp hyresavtal eller annat sådant avtal enligt vilket konsumenten får besittning till en vara, om varans kontantpris och kreditkostnaderna enligt avtalsvillkoren betalas under hyresperioden eller om det annars framgår av villkoren att avsikten med avtalet är att konsumenten skall bli varans ägare.

4 §

Stadgandena i 6, 7, 9 och 10 §§ samt 12 § 1 mom. tillämpas inte på konsumentkredit vid vilken kreditskulden skall betalas inom högst två månader från det att den sålda varan överläts eller tjänsten utfördes. På sådan kredit tillämpas 11 § endast om krediten kan utnyttjas med hjälp av kreditkort eller annat motsvarande identifieringsmedel.

Stadgandena i 17 § tillämpas inte på konsumentkredit som lämnas för förvärv av tjänst. Stadgandena i 9, 10, 12―16 och 18 §§ tillämpas inte på engångskredit som lämnas för förvärv av tjänst.

Dessutom kan genom förordning stadgas att 6, 7, 9, 10 eller 11 § inte skall tillämpas på

1) konsumentkrediter vilkas belopp är ringa eller vid vilka den effektiva räntan inte överstiger en bestämd procentsats, eller på

2) konsumentkrediter som är av särskilt slag eller lämnas för anskaffande av nyttigheter av särskilt slag, om undantaget kan anses nödvändigt med hänsyn till konsumenterna för att bevara eller skapa nyttig praxis vid debitering eller överlåtelse eller i andra frågor inom någon bransch.

Marknadsföring av konsumentkrediter
5 §

Konsumentkreditgivning får inte användas som huvudsakligt argument vid marknadsföring av andra konsumtionsnyttigheter.

6 §

Vid marknadsföring av engångskredit skall den effektiva räntan uppges. Om nyttighetens kontantpris nämns, skall samtidigt anges dess kreditpris.

Om näringsidkare lämnar konsumentkrediter för samma ändamål med olika villkor, får den effektiva räntan och kreditpriset anges som exempel på de kreditvillkor som näringsidkaren vanligen erbjuder.

7 §

Vid marknadsföring av kontokredit skall den effektiva räntan anges som exempel på ett typiskt utnyttjande av krediten.

8 §

Att möjligheten till konsumentkredit omnämns vid marknadsföring innebär inte i och för sig sådan marknadsföring av konsumentkredit som avses i 6 och 7 §§.

9 §

Innan avtal ingås om engångskredit skall konsumenten lämnas information om de avtalsvillkor och andra omständigheter som nämns i 10 § 1 mom. samt om den effektiva räntan enligt 6 §. Dessutom skall han ges tillfälle att ta del av informationen i skriftlig form.

Den effektiva räntan skall dock anges beräknad enligt villkoren i det avtal som skall ingås, om den effektiva ränta som uppgvits enligt 6 § 2 mom. är avsevärt lägre.

Stadganden om konsumentkreditförhållandet
10 §

Avtal om engångskredit skall ingås skriftligen och däri skall nämnas

1) kreditpriset,

2) eventuell kontantbetalningsandel,

3) när krediten förfaller till betalning eller, om den skall betalas i poster, dessas storlek och förfallodagar,

4) de övriga avtalsvillkoren, samt

5) kontantpriset, kreditkostnaderna och rätten enligt 12 § att betala krediten i förtid.

Konsumenten skall ges ett exemplar av avtalet. Av konsumenten får inte uppbäras betalning, ränta, gottgörelse eller ersättning, om inte villkor därom har intagits i det avtal som avses i 1 mom.

11 §

Avtal om kontokredit skall ingås skriftligen. I avtalet skall nämnas de avgifter, räntor och andra kreditkostnader som anknyter till öppnandet av kontot och utnyttjandet av krediten.

Konsumenten skall ges ett exemplar av avtalet. Av konsumenten får inte utöver kontantpriset uppbäras betalning, ränta, gottgörelse eller ersättning, om inte villkor därom har intagits i det avtal som avses i 1 mom.

12 §

Konsumenten har rätt att betala sin kreditskuld före förfallodagen.

Betalar konsumenten skulden i förtid, skall från den fordran som återstår för kreditgivaren avdras den del av kreditkostnaderna som hänför sig till den outnyttjade kredittiden. Har kostnaderna för uppläggning av krediten särskilt nämnts i avtalet och är de inte oskäliga, har kreditgivaren rätt till full ersättning för dem.

Betalar konsumenten en kreditskuld, som skall betalas i särskilda poster, på en annan dag än förfallodagen, räknas den outnyttjade kredittiden från den första förfallodagen efter betalningen.

13 §

Konsument, som på grund av avtalsbrott har rätt att hålla betalningen inne eller få återbäring på priset, skadestånd eller annan penningprestation av säljaren eller den som utfört tjänsten, har denna rätt också gentemot sådan kreditgivare som har finansierat köpet eller tjänsten. Kreditgivaren är dock inte skyldig att till konsumenten erlägga mer än vad han fått av denne i form av betalning.

14 §

För fordran som grundar sig på konsumentkredit får kreditgivaren inte av konsumenten ta emot sådan växelförbindelse eller annan förbindelse vars överlåtelse eller pantsättning begränsar konsumentens rätt att på grund av köp eller avtal om tjänst göra invändningar gentemot den som i god tro har fått förbindelsen i sin besittning. Sådan förbindelse får kreditgivaren inte heller ta emot av den som lever i gemensamt hushåll med konsumenten.

Vad som stadgas i 1 mom. gäller inte av bank utställd egen växel.

Den som i strid med stadgandet i 1 mom. tar emot växel eller löpande förbindelse får inte åberopa denna. Om gäldenärens rätt att göra invändningar gentemot förvärvare stadgas särskilt.

15 §

Konsumenten har rätt att bestämma från vilken fordran hans betalning skall avräknas, om samma kreditgivare har flera fordringar hos honom.

16 §

Har kreditgivaren, om konsumenten försummar sin betalningsskyldighet, enligt avtalet rätt att kräva betalning av en post som annars inte har förfallit, att återta den sålda varan eller att göra någon annan särskild påföljd gällande, får kreditgivaren åberopa nämnda rättighet endast om

1) betalningen har dröjt åtminstone en månad och fortfarande är utestående, och

2) det försenade beloppet vid engångskredit utgör minst tio procent eller, om däri ingår flera poster, minst fem procent av kreditpriset eller utgör kreditgivarens hela utestående fordran.

Kreditgivaren har dock inte rätt att göra i 1 mom. nämnd påföljd gällande, om betalningsdröjsmålet orsakas av konsumentens sjukdom eller arbetslöshet eller av annan därmed jämförbar omständighet som inte beror av honom, utom då detta med beaktande av dröjsmålets längd och andra omständigheter vore uppenbart oskäligt gentemot kreditgivaren.

Om kreditgivaren med stöd av avtalsvillkor som avses i 1 mom. kräver betalning av poster som annars inte hade förfallit till betalning, skall avdrag göras enligt 12 § 2 mom. när kreditgivarens fordran beräknas.

17 §

Återtar kreditgivaren varan, skall uppgörelse företas mellan honom och konsumenten.

Vid uppgörelsen skall konsumenten tillgodoräknas varans värde vid återtagandet. Värdet bestäms efter vad säljaren kan antas få ut genom att på lämpligt sätt sälja varan, som vid behov i skälig utsträckning iståndsatts. När värdet bestäms skall likväl också beaktas det kontantpris som nämns i avtalet, hur lång tid varan har varit i konsumentens besittning och hur den har vårdats.

Kreditgivaren skall tillgodoräknas

1) den obetalda delen av krediten med avdrag enligt 12 § 2 mom.,

2) ränta på poster som förfallit till betalning,

3) de nödvändiga kostnader och betalningar för återtagande av varan som kreditgivaren måste erlägga för att få varan i sin besittning, samt

4) kreditgivarens fordran för sådant iståndsättande eller underhåll av varan som medför att han har retentionsrätt i varan.

Betalar konsumenten på en gång det belopp som enligt 3 mom. skall räknas kreditgivaren till godo, får han behålla varan.

18 §

Tratta får inte användas för att driva in konsumentkredit.

19 §

Kontoinnehavaren svarar för obehörig användning av kreditkort eller annat identifieringsmedel som berättigar till kontokredit endast om

1) han överlåtit identifieringsmedlet till någon annan,

2) det beror på vårdslöshet på hans sida, som inte är lindrig, att identifieringsmedlet åtkommits av någon som är obehörig att använda det,

3) han på annat sätt än som nämns i 2 punkten har förlorat besittningen till identifieringsmedlet och inte utan dröjsmål efter upptäckten anmält förlusten hos kreditgivaren.

Kontoinnehavaren svarar dock inte för obehörig användning av identifieringsmedlet i de fall som avses i 1 mom., om

1) identifieringsmedlet har använts sedan meddelande om att det har försvunnit eller obehörigen innehas av någon annan har kommit kreditgivaren till handa, eller

2) säljaren eller den som utför en tjänst eller någon som i egenskap av representant för en sådan har tagit emot identifieringsmedlet inte tillräckligt omsorgsfullt har försäkrat sig om innehavarens rätt att använda sig av detta.

20 §

Villkor som begränsar konsumentens rättigheter enligt 10―19 §§ är utan verkan.

Behörighet att utfärda föreskrifter
21 §

Om det för att förhindra att konsumenterna i alltför hög grad skuldsätter sig är nödvändigt att införa begränsningar i fråga om konsumentkrediter, får statsrådet föreskriva att

1) det för konsumtionsnyttigheter, som är av visst slag eller dyrare än visst kontantpris, vid beviljande av engångskredit åtminstone en viss del av deras kontantpris skall uppbäras innan varan överlämnas eller tjänsten utförs,

2) det skall avtalas om att priset vid engångskrediter som avses i 1 punkten skall betalas i sin helhet inom en viss längsta tid med regelbundna mellanrum och i huvudsak i lika stora poster, eller att

3) det i kontokreditavtal skall överenskommas om att minst en viss del av den återstående kreditskulden skall betalas på bestämda tider som amortering.

Har föreskrift som utfärdats med stöd av 1 mom. inte följts, är bestämmelse i avtalet om äganderättsförbehåll eller om återtagande av den sålda varan till följd av konsumentens avtalsbrott ogiltig.

22 §

Handels- och industriministeriet kan utfärda närmare föreskrifter om hur uppgifter som avses i 6―11 §§ skall lämnas och hur den effektiva räntan skall uträknas.

Tillsyn och påföljder
23 §

Näringsidkare som bryter mot stadgandena om marknadsföring eller konsumentkreditförhållanden i detta kapitel eller med stöd av 21 eller 22 § utfärdade föreskrifter kan, om det med hänsyn till konsumentskyddet är nödvändigt, förbjudas att fortsätta sådant förfarande eller upprepa det eller därmed jämförbart förfarande. Om utfärdande av förbud och förstärkande av förbudet med vite stadgas i 2 och 3 kap.

24 §

Tillsynen över att stadgandena i detta kapitel följs utövas av konsumentombudsmannen samt av näringsstyrelsen och av länsstyrelserna såsom distriktsförvaltningsmyndigheter under näringsstyrelsen.

En näringsidkare är skyldig att till tillsynsmyndigheterna överlämna de handlingar som gäller konsumentkrediter och som behövs för övervakningen.

25 §

En näringsidkare som med uppsåt bryter mot stadgandena i 14 eller 18 § skall för konsumentkreditbrott dömas till böter eller till fängelse i högst ett år.

En näringsidkare, som med uppsåt eller av grov vårdslöshet bryter mot stadgandena i 5―7 eller 9 § eller mot föreskrifter som utfärdats med stöd av 22 § eller som med uppsåt eller av vårdslöshet bryter mot stadgandena i 10 eller 11 § eller med stöd av 21 § utfärdade föreskrifter, skall för konsumentkreditförseelse dömas till böter.

Den som bryter mot förbud som avses i 23 § och förstärkts med vite, får dock ej dömas till straff för samma handling.


Denna lag träder i kraft den 1 januari 1987. Stadgandena i 7 kap. 6―9 §§ tillämpas inte förrän sex månader har förflutit från lagens ikraftträdande.

Denna lag tillämpas på avtal som ingåtts efter dess ikraftträdande. På avtal om kontokredit som ingåtts innan lagen träder i kraft tillämpas dock 7 kap. 11―20 §§ och med stöd av 21 § utfärdade föreskrifter, när ett år har förflutit från lagens ikraftträdande.

Regeringens proposition 88/85
Ekonomiutsk. bet. 1/86
Stora utsk. bet. 17/86

Helsingfors den 23 maj 1986

Republikens President
Mauno Koivisto

Justitieminister
Christoffer Taxell

Finlex ® är en offentlig och gratis internettjänst för rättsligt material som ägs av justitieministeriet.
Innehållet i Finlex produceras och upprätthålls av Edita Publishing Ab. Varken justitieministeriet eller Edita svarar för eventuella fel i innehållet i databaserna, för den omedelbara eller medelbara skada som orsakas av att felaktig information används eller för avbrott i användningen av eller andra störningar i Internet.