956/1971

Given i Helsingfors den 23 december 1971.

Lag angående ändring av lagen om olycksfallsförsäkring.

I enlighet med Riksdagens beslut ändras 10 och 11 §§, 12 § 1 och 2 mom. samt 16, 20 och 48 §§ lagen den 20 augusti 1948 om olycksfallsförsäkring (608/48), av dessa lagrum 10 och 20 §§ sådana de lyder i lagen den 7 november 1958 (440/58), 11 § sådan den lyder i lagen den 30 december 1948 (954/48) och 16 § sådan den lyder i förenämnda lag av den 7 november 1958 och delvis ändrad i lagen den 28 december 1962 (677/62), samt fogas till lagen en ny 60 § i stället för den medelst lagen den 1 april 1966 (208/66) upphävda 60 §, som följer:

10 §.

Arbetsgivare är fri från sin försäkringsplikt, intill dess arbetsdagarna i arbete, som han låtit utföra, under ett kalenderår uppgå till mer än 12. Även sådan arbetsgivare, som icke är sammanslutning eller stiftelse och som vid den senast förrättade kommunalbeskattningen blivit påförd skatt för en inkomst av högst 3 400 mark, är intill dess arbetsdagarna i arbete, som han låtit utföra, under ett år uppgå till mer än 30, fri från försäkringsplikt.

Olycksfall i arbete, som drabbat arbetare, anställd av ovan i 1 mom. avsedd arbetsgivare, ersattes enligt denna lag ur statsmedel, med beaktande av stadgandena i 12 § 2 och 5 mom.

11 §.

Drabbar olycksfall i arbete arbetstagare, som är anställd i sådan arbetsgivares arbete, vilken försummat sin försäkringsplikt, utfaller skadestånd enligt denna lag ur statens medel, och staten tillkommer rätt att utöver i 36 § nämnd avgift hos arbetsgivaren uppbära vad sålunda är fastställt att utgå i skadestånd, likväl högst 1 000 mark för varje olycksfall.

12 §.

Försäkringspliktig arbetsgivare skall själv intill ett belopp av 100 mark erlägga skadestånd för varje olycksfall i arbetet, såvida ej försäkringen frivilligt utsträckts att omfatta jämväl denna skadeståndsplikt.

Arbetsgivare, som enligt 10 § är fri från försäkringsplikt, är likväl skyldig att erlägga i 1 mom. nämnt skadestånd upp till ett belopp av 50 mark för varje olycksfall i arbete.


16 §.

Beloppet av dagpenning, livränta och försörjningspension fastställes på grund av den skadades årsarbetsförtjänst sålunda, att

1) dagpenningen för skadad som ej har anhöriga utgör en 600: de del och för skadad som har anhöriga en 450:nde del av årsarbetsförtjänsten;

2) livräntan, då den skadade icke har anhöriga, uppgår till 60 procent av årsarbetsförtjänsten; samt

3) försörjningspensionen för änka eller helt föräldralös utgör 30 procent och för barn eller annan anhörig 15 procent av årsarbetsförtjänsten.

Begravningshjälpen utgör 1 400 mark.

Har sådant olycksfall i arbete, som lett till döden, inträffat utomlands, må begravningshjälpen, med avvikelse från ovan nämnda belopp, erläggas i enlighet med de verkliga och skäligberunna begravningskostnaderna.

Vid beräkningen av skadeståndet avrundas årsarbetsförtjänsten till närmaste med 100 mark jämnt delbara inlopp. Då avrundning åt båda hållen är möjlig, verkställes den uppåt.

Då årsarbetsförtjänsten understiger 5 500 mark, höjes den till 5 500 mark.

20 §.

Har den skadade till följd av den ådragna skadan blivit så hjälplös, att han icke kan reda sig utan vård av annan person, må åt honom, för den tid dylik hjälplöshet varar, till bekostande av sagda vård erläggas hjälplöshetstillägg, uppgående till högst 14 mark per dag. Detta tillägg erlägges dock icke för den tid, under vilken den skadade erhåller vård på sjukhus eller annan anstalt.

Åt skadad, vars protes eller andra hjälpmedel förorsakar särskild slitning av gångkläder eller vilken har ledarhund, må såsom tilläggsskadestånd givas högst 2 mark 80 penni per dag.

48 §.

Har arbetstagare drabbats av olycksfall i arbete, vilket olycksfall bor anses vara av allvarlig art, och är den skadades eller hans anhörigs rätt till skadestånd uppenbar, är arbetsgivaren skyldig att på anhållan av skadeståndstagaren såsom förskott på skadeståndet erlägga

1) oundgängliga resekostnader, föranledda av given sjukvård, och

2) för tryggande av skadeståndstagarens uppehälle nödvändigt belopp, likväl högst 200 mark.

Enligt 1 mom. erlagt förskott avdrages från skadeståndet, såsom i 26 § är stadgat.

60 §.

De i denna lags 11 och 12 §§, 16 § 2 och 5 mom. samt 20 § stadgade beloppen i mark justeras kalenderårsvis i enlighet med de förändringar som skett i den allmänna lönenivån i landet enligt det löneindextal, som årligen fastställes för tillämpningen av 9 § lagen om pension för arbetstagare (395/61). De justerade beloppen i mark avrundas så, att det i 20 § 2 mom. stadgade beloppet i mark avrundas till närmaste hela 10 penni, det i samma paragrafs 1 mom. stadgade beloppet i mark till närmaste hela mark, de i 12 § stadgade beloppen i mark till närmaste hela 10 mark, de i 11 § och 16 § 2 mom. stadgade beloppen i mark till närmaste hela 100 mark samt det i 16 § 5 mom. stadgade beloppet i mark till närmaste hela 500 mark.

Livränta och försörjningspension justeras kalenderårsvis samt skadestånd, som utgår i ett för allt, vid dess erläggande likaså enligt det löneindex som avses i 1 mom. I sagda ersättningar erlägges varje gång dock minst det belopp, som framgår av den gällande lagens 16 § 5 mom.

Begravningshjälpen samt de på grund av hjälplöshet, slitning av gångkläder och nyttjande av ledarhund vederbörande tillkommande, enligt maximibelopp utgående tilläggen höjes årligen i enlighet med 1 mom. Har tillägg beviljats till nedsatt belopp, skall förhöjningen minskas i proportion härtill.

För utgifter, vilka åsamkas försäkringsbolagen till följd av förhöjningarna enligt 2 och 3 mom., skall nödigt belopp beaktas vid fastställandet av den i lagen om olycksfallsförsäkring stadgade försäkringspremien för försäkringspliktig arbetsgivare. Grunderna för de avgifter, vilka erfordras för bekostande av sagda förhöjningar, och fördelningen av avgifterna mellan försäkringsanstalterna fastställas av social- och hälsovårdsministeriet.

Närmare stadganden om tillämpningen av denna paragraf utfärdas genom förordning.


Denna lag träder i kraft den 1 januari 1972, och genom densamma upphäves lagen den 9 mars 1962 om erläggande av dyrtidstillägg till skadestånden för olycksfall (204/62).

De i lagens 60 § stadgade justeringar, vilka grundar sig på förändring av löneindex, verkställes första gången räknat från den 1 januari 1972.

Vid tillämpningen av 60 § 2 mom. i fråga om livräntor, skadestånd i ett för allt och försörjningspensioner, vilka erlägges på grund av olycksfall, som inträffat före år 1971, höjes grundskadeståndet till 1971 års nivå genom multiplicering med nedan nämnda koefficient för den tidsperiod, under vilken olycksfallet inträffade:

tidpunkten för olycksfallet koefficient
1958 eller tidigare 2.83
1959 2.65
1960 2.52
1961 2.34
1962 2.20
1963 2.06
1964 1.80
1965 1.61
1966 1.56
1967 1.40
1968 1.27
1969 1.16
1970 1.08

FÖrsåvitt skadestånd för olycksfall erlägges förhöjt i enlighet med lagen den 7 november 1958 om höjning av skadestånden för olycksfall (441/58), skall som grundskadestånd anses det enligt sagda lag höjda skadeståndet.

Helsingfors den 23 december 1971.

Republikens President
Urho Kekkonen

Social- och hälsovårdsminister
Alli Lahtinen

Finlex ® är en offentlig och gratis internettjänst för rättsligt material som ägs av justitieministeriet.
Innehållet i Finlex produceras och upprätthålls av Edita Publishing Ab. Varken justitieministeriet eller Edita svarar för eventuella fel i innehållet i databaserna, för den omedelbara eller medelbara skada som orsakas av att felaktig information används eller för avbrott i användningen av eller andra störningar i Internet.