Lag angående ändring av lagen om försvunnen persons förklarande för död.
- Typ av författning
- Lag
- Meddelats
Den ursprungliga författningens text
I de ursprungliga författningstexterna görs inga ändringar eller rättelser. Ändringarna och rättelserna syns i de uppdaterade författningarna och i pdf-versionerna av författningssamlingen.
I enlighet med Riksdagens beslut ändras 4 och 5 §§, 7 § 1 mom. och 12 § 2 mom. lagen den 23 april 1901 om försvunnen persons förklarande för död, sådana sagda lagrum lyder i lagen den 3 mars 1939 (62/39), och lagens 13 §, sådan den lyder i lagen den 5 december 1930 (373/30), samt
fogas till lagen en ny 4 a §, som följer:
4 §.
Ansökning om försvunnen persons förklarande för död skall göras hos rätten på den ort, där han senast haft sitt bo och hemvist. Ifall den senaste boningsorten ej är känd, skall ansökningen göras där den försvunna personen veterligen senast uppehållit sig eller där han senast är införd i befolkningsbok.
Har den försvunne senast haft sitt bo och hemvist på område, som genom det den 10 februari 1947 undertecknade fredsfördraget överläts till Socialistiska Rådsrepublikernas Förbund, skall ansökningen göras hos rådstuvurätten i Helsingfors. Lag samma vare, om den senaste boningsorten ej är känd och om försvunnen persons senaste vistelseort varit på det avträdda området eller om han är upptagen i upplöst församlings kyrkböcker eller i befolkningsregister för avträtt område.
Kunna stadgandena i 1 eller 2 mom. ej tillämpas, skall ansökningen göras hos rätten på sökandens boningsort.
4 a §.
Den försvunnes make, närmaste skyldeman och annan person, vars rätt kan bero av dödförklaringen, äger rätt att ansöka om dödförklaring av försvunnen person. De ha även rätt att fullfölja annan persons ansökan.
Befolkningsregisterförare skall årligen före maj månads utgång till allmänna åklagaren insända förteckning över de i befolkningsregistret upptagna personer, från vilkas födelse vid utgången av föregående kalenderår minst 90 år förflutit och om vilkas existerande registerföraren under de senaste fem åren ej erhållit uppgift. Allmänna åklagaren skall därefter införskaffa till buds stående utredning om, huruvida förutsättningar för dödförklaring föreligga, och, om så synes vara fallet, vidtaga vederbörliga åtgärder.
Ansökning om dödförklaring kan göras av allmän åklagare även eljest, om länsstyrelsen så förordnar.
Anser rätten det lämpligt, kan av allmän åklagare anhängiggjorda ansökningar om flera personers förklarande för döda behandlas gemensamt.
5 §.
Över ansökningen skall rätten höra den försvunnes make och närmaste skyldeman, om de finnas i landet, samt syssloman, god man eller förmyndare, om sådan är förordnad att sköta hans angelägenheter, så ock allmänna åklagaren. Då ansökning anhängiggjorts av allmän åklagare, pröve rätten, huruvida det är nödvändigt att höra nämnda personer.
7 §.
Kungörelsen skall anslås på rättens dörr och genom sökandens försorg tre gånger införas i officiella tidningen, därav en gång i första numret för ett årskvartal, dock ej senare än det kvartal, som börjar en månad efter det beslut om kungörelsen fattats. Dock må kungörelse, som utfärdats på ansökan av allmän åklagare, införas i officiella tidningen endast i det nämnda första numret för ett årskvartal
12 §.
I 1 mom. nämnd kungörelse behöver dock ej äga rum, om dödförklaringen skett på ansökning, som gjorts av allmän åklagare.
13 §.
Kostnaderna för försvunnen persons förklarande för död skola gäldas ur hans kvarlåtenskap. Finnes ej kvarlåtenskap, skall sökanden erlägga kostnaderna. Då ansökningen gjorts av allmän åklagare, utgå kostnaderna likväl alltid av statens medel.
Utdrag ur rättens protokoll må ej utskrivas åt allmän åklagare, om han ej anhållit därom.
Helsingfors den 17 december 1971.
Republikens President Urho KekkonenJustitieminister K. J. Lång