44/1971

Given i Helsingfors den 22 januari 1971.

Lag angående ändring av lagen om allmänna vägar.

I enlighet med Riksdagens beslut ändras 1 § 2 mom., 26 § 1 mom., 35 och 37 §§, 41 § 1 mom., 52 § 5 och 6 mom. samt 80, 96 och 103 §§ lagen den 21 maj 1954 om allmänna vägar (243/54), av dessa lagrum 1 § 2 mom., 26 § 1 mom. samt 52 § 5 och 6 mom. sådana de lyder i lagen den 30 juni 1967 (310/67), som följer:

1 §.

Allmän väg kan vara motorväg eller motortrafikled, om vilka närmare stadgas genom förordning, eller annan allenast för samfärdsel av visst slag avsedd körväg eller gångstig eller ock väg, som begagnas endast vintertid (särskild vinterväg). Om dessa gälla i tillämpliga delar stadgandena i denna lag.


26 §.

I vägplan för anläggning av ny väg skall vägens egenskap av landsväg eller bygdeväg bestämmas. Är vägen avsedd till motorväg, motortrafikled eller till annan sådan körväg, där endast samfärdsel av visst slag är tillåten, skall därom bestämmas i vägplanen för vägens byggande.


35 §.

Bygges väg eller tages mark i besittning för vägs biområde så, att betydande olägenhet vid nyttjandet av fastighet eller del därav föranledes genom splittring av ägor eller av annan dylik orsak eller till följd av förbud, varom stadgas i 41 §, eller orsakas sådan olägenhet av verkställande av i 50 § avsett beslut om anslutning eller regleringsplan, må, om olägenheten därigenom lämpligen kan avlägsnas eller väsentligt minska? utan betydande skada eller men för andra sakägare och utan att försvåra förverkligandet av stads-, byggnads- eller strandplan eller i dylik plan utfärdade bestämmelser, företagas utbyte av ägor mellan fastigheter och, om särskild orsak därtill föreligger, mot fullt vederlag i penningar ägor överföras till ovan avsedd fastighet som vederlagsjord från annan fastighet. Motsvara graderingsvärdena av de områden, som skola utbytas, icke varandra, ersättes skillnaden i penningar.

För här avsedd ägoreglering erfordras ej samtycke av ägare eller av den som har panträtt, arrenderätt eller annan dylik särskild rättighet beträffande fastigheten i fråga. Område, som undergått reglering, fritages från panträtt, som belastat det, samt, försåvitt så bestämmes vid regleringen, jämväl från annan rätt, som belastat området. Ägoreglering verkställes utan ändring av lägenheternas mantal.

Är i 1 mom. nämnd olägenhet synnerligen betydande och kan den icke avlägsnas eller väsentligt minskas genom verkställande av ägoreglering, har fastighetens ägare, såframt han ej vill erhålla ersättning för olägenheten, rätt att fordra, att väghållaren löser fastigheten eller del därav. De av inlösningen föranledda åtgärderna skola verkställas vid i 37 § nämnd vägförrättning. Fastighet eller del därav, som skall lösas, inberäknat från fastigheten för vägändamål upplåtet område, bildar, sedan förrättningen vunnit laga kraft, en sådan fastighet, som ett enligt lagen om expropriation av fast egendom för allmänt behov inlöst område utgör sedan expropriationen fullbordats. Rättighet som hänför sig därtill må likväl vid vägförrättning lämnas i kraft, och i detta fall må 56 § i nämnda lag icke tillämpas.

37 §.

Vägförrättning skall hållas på stället, såframt det icke är fråga om en så ringa förändring av område, att bestämmande av gränsen icke anses erforderligt. Vägförrättningen skall inledas då väghållaren jämlikt 29 § eller 30 § 1 mom. förvärvat vägrätt och vägområdet eller vägs biområde närmare kan angivas till sina gränser. Av särskild orsak, såsom för bestämmande av förskottsersättning eller för handläggning och avgörande av ärenden, som avses i 51 § 2 mom., må förrättningen även inledas tidigare, dock icke innan i 29 § eller 51 § 1 mom. avsett besittningstagande ägt rum.

Vid vägförrättning skall:

1) bestämmas och på karta angivas med ledning av vägplanen och vid behov enligt anvisning av väghållningsmyndighet ifrågavarande områdes gränser samt, om skäl därtill är, sträckningen av de enskilda vägar, vilka föra till vägs biområde och till vilka väghållaren har nyttjanderätt, så ock avfattas beskrivning över området samt, till den del det av särskilda orsaker prövas nödigt, dess granset utmärkas i terrängen genom råmärken;

2) företagas i 35 och 36 §§ avsedda regleringar av ägor och enskilda vägar, då skäl därtill prövas föreligga;

3) behandlas de frågor, som rör bestämmanmandet av i 75 § nämnda ersättningar; samt

4) på yrkande av sakägare i de fall som avses i 62 § 1 och 2 punkten förskottsersättning bestämmas medelst resolution, såframt sakägaren med stöd av 80 § 2 mom. äger rätt därtill.

Vägförrättning må icke äga rum beträffande område, i fråga om vilket bestämts, att ägande- eller nyttjanderätt till området skall förvärvas i den ordning, som i 32 § sägs.

41 §.

Byggnad må icke förekomma på vägs sidoområde. Jämväl utanför detta är det förbjudet att hålla byggnad på ett område, som sträcker sig till ett avstånd av 20 meter från mittlinjen på landsvägs eller 12 meter från mittlinjen på bygdevägs körbana eller, försåvitt två eller flere sådana finnas, den närmast belägna körbanan (skyddsområde). Av särskilda skäl må i vägplan eller genom länsstyrelsens beslut sagda avstånd i fråga om viss väg eller del därav ökas till högst 50 meter.


52 §.

Vad i 50 § 1 mom. samt i 1 och 2 mom. av denna paragraf är stadgat, gäller icke motorväg, ej heller motortrafikled. Om tillträde till dessa från allmän eller enskild väg kan bestämmas endast i vägplan.

Vad i denna lag stadgas om anslutning av enskild väg till allmän väg eller om nyttjande av till allmän väg ledande enskild vägs anslutning, gäller i tillämpliga delar även byggande av enskild väg på vägområde, som avses i fastställd vägplan. Med enskild väg avses i denna lag även sådan, med enskild väg jämförlig väg eller anslutning, på vilken lagen om enskilda vägar (358/62) icke tillämpas. Dock må utan hinder av stadgandena i 50 § 1 mom* och denna paragrafs 2 mom. i enlighet med väghållningsmyndighetens anvisningar till annan väg än motorväg eller motortrafikled byggas sådan anslutning, som användes uteslutande för körslor inom lant- eller skogsbruk (lantbruksanslutning), såframt icke anslutningen medför betydande fara för trafiksäkerheten.


80 §.

Den som genom beslut, som meddelats på grund av stadgandena i detta kapitel, tillerkänts ersättning, äger rätt att mot godtagbar säkerhet lyfta ersättningen, även om beslutet icke vunnit laga kraft.

För bestämmande av sådan förskottsersättning, varom i 37 § 2 mom. är stadgat, skall den egendom varom fråga är, med undantag för egendom som avses i 62 § 1 punkten, värderas enligt i denna lag stadgade grunder. Dylik förskottsersättning bestämmes att utgå, såframt erläggandet av ersättningen annars skulle fördröjas och den ersättningsberättigade härigenom åsamkas betydande olägenhet. Förskottsersättningens storlek utgör högst två tredjedelar av den egendoms värde, som skall ersättas, i enlighet med vad som prövas skäligt med beaktande av vägföretagets inverkan på sakägarens förhållanden. Sådan medelst resolution fastställd förskottsersättning må lyftas utan säkerhet.

Då sakägares rätt till ersättning är uppenbar, må väghållaren enligt prövning utbetala förskottsersättning, trots att i 1 mom. avsett beslut eller i 2 mom. avsedd resolution ännu ej meddelats och säkerhet ej blivit ställd.

Konstateras det att åt ersättningsberättigad i förskottsersättning utbetalts mer än vad honom skall tillkomma i ersättning, är han skyldig att återbära det överskjutande beloppet jämte sex procents årlig ränta som räknas från den dag förskottsersättningen utbetalades. Beträffande indrivningen av dem gäller vad angående indrivning av skatter och avgifter i utsökningsväg är stadgat.

Skall ersättning jämlikt stadgandena i 72 § deponeras hos länsstyrelsen, må ersättningen dock icke utbetalas, försåvitt ej ersättningstagaren ådagalägger, att samtliga innehavare av i sagda lagrum avsedda fordringar givit honom tillstånd att lyfta ersättningen.

Mister någon på grund av byggande av väg eller reglering av enskilda vägar sin bostad eller möjligheten att fortsätta idkande av näring eller utövande av yrke, må han på åtgärd av vederbörande myndighet av billighetsskäl av medel som anvisats i statsförslaget beviljas lån mot låg ränta eller räntestöd för anskaffning av ny bostad eller för fortsättande av idkandet av näring eller utövandet av yrke. Statsrådet är berättigat att utfärda närmare bestämmelser i saken.

96 §.

Trafikministeriet må, då det prövar särskild anledning därtill föreligga, på ansökan minska beloppet av den ersättning, som kommun enligt stadgandena i detta kapitel skall erlägga, eller befria kommun från att erlägga ersättning, så ock höja beloppet av den ersättning, som kommun enligt stadgandena i detta kapitel är berättigad att utfå av staten.

Medför utbetalningen av ersättning inom utsatt tid svårighet för kommun, må finansministeriet medgiva förlängning av betalningstiden.

103 §.

Om sökande av ändring i beslut, som meddelats, eller i åtgärd, som vidtagits vid vägförrättning, gäller vad i lagen om skifte är stadgat om anförande av besvär över lantmäteriförrättning. Vid anförande av besvär över annat beslut ån sådant, som angår rått att vara sakägare vid förrättning eller varigenom jävsanmärkning eller yrkande på förrättningens avbrytande ogillats, räknas besvärstiden från det förrättningen förklarats avslutad. I resolution som avses i 37 § 2 mom. 4 punkten må ändring icke sökas särskilt för sig.

I fråga om handläggningen vid ägodelningsrätt av här nämnt besvärsmål samt beträffande ändringssökande i utslag, som därvid meddelats, skola likaså stadgandena i lagen om skifte i tillämpliga delat lända till efterrättelse.

Kommun äger rätt att söka ändring i beslut, som meddelats vid vägförrättning, eller i därvid vidtagen åtgärd, såvida den anser, att förverkligandet av stads-, byggnads- eller strandplan eller i dessa utfärdade bestämmelser härigenom försvåras.


Denna lag träder i kraft den 1 juli 1971.

Helsingfors den 22 januari 1971.

Republikens President
Urho Kekkonen

Trafikminister
Veikko Saarto

Finlex ® är en offentlig och gratis internettjänst för rättsligt material som ägs av justitieministeriet.
Innehållet i Finlex produceras och upprätthålls av Edita Publishing Ab. Varken justitieministeriet eller Edita svarar för eventuella fel i innehållet i databaserna, för den omedelbara eller medelbara skada som orsakas av att felaktig information används eller för avbrott i användningen av eller andra störningar i Internet.