Lag angående ändring av lagen om pension för arbetstagare.
- Typ av författning
- Lag
- Meddelats
Den ursprungliga författningens text
I de ursprungliga författningstexterna görs inga ändringar eller rättelser. Ändringarna och rättelserna syns i de uppdaterade författningarna och i pdf-versionerna av författningssamlingen.
I enlighet med Riksdagens beslut ändras 12 § lagen den 8 juli 1961 om pension för arbetstagare (395/61) och
fogas till lagens 1 § 1 mom. en ny 4 punkt och till lagen nya 21 a och 21 b §§ som följer:
1 §.
Lagen gäller dock icke arbetsförhållande,
på grund av vilket arbetstagare äger rätt till pension enligt sådan pensionsstadga, som gäller arbetstagare, anställd av kommun, kommunalförbund eller bestående mellankommunal ombudsstämma underställd förvaltning eller av församling eller religionssamfund, och enligt vilken arbetstagares fulla pension motsvarar minst det pensionsskydd, som föreskrivits i denna lag.
12 §.
Pensionsanstalternas ömsesidiga ansvar för pensionerna bestämmes och de omkostnader pensionsanstalterna åsamkas av pensionerna fördelas mellan pensionsanstalterna, försåvitt dessa ej annorlunda överenskommit, på följande sätt:
för ålderspension åt arbetstagare, som den 1 juli 1962 icke fyllt 50 år, svarar envar pensionsanstalt med det belopp, som motsvarar vad enligt av socialministeriet fastställda allmänna grunder skall för tiden före pensionens beviljande till anstalten erläggas i pensionsförsäkringspremier eller beräknas utgöra anstaltens pensionsansvar;
för invalidpension, som beviljats med tillämpning av 6 § 3 mom., däri inbegripet även jämlikt lagen om pension för arbetstagare i kortvariga arbetsförhållanden måhända utgående del av pensionen, men icke med stöd av 9 § efter pensionens beviljande företagna förhöjningar, svarar enbart den pensionsanstalt, till vars verksamhetskrets arbetstagaren på grund av i sagda moment avsett arbetsförhållande hörde;
för ovan i 11 § avsedda tilläggsförmåner svarar den pensionsanstalt, som beviljat dem, till den del förmånen motsvarar vad enligt av socialministeriet fastställda grunder skall till anstalten erläggas i premier eller beräknas utgöra anstaltens pensionsansvar;
för övriga pensioner, med undantag av enligt 9 § 1 mom. 2 punkten lagen om pension för arbetstagare i kortvariga arbetsförhållanden utgående belopp, så ock för de delar av pensionerna, som överstiga de i 1―3 punkterna angivna beloppen, samt för kostnader, föranledda av en allmän förändring av premiernas eller fondernas beräkningsgrunder, och för i 9 § 1 mom. 3 punkten lagen om pension för arbetstagare i kortvariga arbetsförhållanden avsedd andel i kostnaderna för pensionsskyddet enligt sagda lag svara pensionsanstalterna gemensamt enligt av socialministeriet för de olika slagen av kostnader fastställda grunder; samt
för kostnaderna för pensionsskyddscentralen till den del de icke åsamkas av bedrivandet av kreditförsäkring eller av arbeten, som mot särskild ersättning utföras för pensionsanstalterna, svara pensionsanstalterna gemensamt i förhållande till omfattningen av den verksamhet de enligt denna lag bedriva, dock sålunda, att från dessa kostnader först bör avdragas, vad pensionsskyddscentralen erhållit i nedan i 15 § föreskriven gottgörelse.
Skulle pension eller i 9 § avsett tillägg eller i 11 § avsedd tilläggsförmån till följd av att pensionsanstalt gått i konkurs i sin helhet eller till en del icke längre vara tryggad, svara härför eller för del därav pensionsanstalterna gemensamt enligt av socialministeriet fastställda grunder.
Den på försäkringsbolagen och pensionskassorna fallande andelen av de i 1 mom. 4 och 5 punkterna samt 2 mom. avsedda omkostnaderna beaktas årligen enligt av socialministeriet fastställda grunder vid bestämmandet av storleken av pensionsförsäkringspremien. På av socialministeriet uppställda villkor och enligt av ministeriet fastställda grunder må likväl för erläggandet av nämnda kostnader även tillämpas ett tillvägagångssätt, som innebär fondering på förhand. Detsamma gäller även beräkning av pensionsstiftelses pensionsansvar.
21 a §.
Har beslut i ärende, som avses i 21 §, grundat sig på oriktig eller bristfällig utredning eller uppenbart ej varit överensstämmande med lag, må försäkringsdomstolen även efter den i sagda lagrum föreskrivna terminens utgång på framställning av pensionsanstalten eller på ansökan av den, som ärendet angår, efter övriga parters hörande undanröja beslutet och upptaga ärendet till ny behandling eller förordna, att ärendet skall handläggas ånyo. Sedan pensionsanstalten gjort ovan nämnd framställning, må den, intill dess ärendet ånyo avgjorts, interimistiskt inställa utbetalning av pension eller utbetala denna till det belopp, som avses i framställningen.
Då fråga är om beviljande av förvägrad förmån eller utökande av redan beviljad förmån, må även pensionsanstalten utan hinder av tidigare beslut handlägga ärendet ånyo.
Återindrivning av utan grundad anledning enligt denna lag erlagd förmån må lämnas därhän, om dess beviljande eller erläggande icke bör anses hava föranletts av pensionstagarens eller hans ombuds svikliga förfarande.
21 b §.
För handläggning av ärenden, på vilka denna lag skall tillämpas, finnas vid försäkringsdomstolen såsom i lagen om sagda domstol avsedda lekmannaledamöter två arbetsgivar- och två arbetstagarledamöter samt erforderligt antal suppleanter. Dessa skola vara förtrogna med arbetsförhållandena, och av dem deltaga samtidigt i försäkringsdomstolens sammanträden en arbetsgivar- och en arbetstagarledamot.
Arbetsgivar- och arbetstagarledamöterna samt suppleanterna förordnas av statsrådet på framställning av socialministeriet för tre år i sänder. I och för deras förordnande skola vederbörande mest representativa organisationer för arbetsgivarna och arbetstagarna beredas tillfälle att för egen del framställa förslag, vilket bör omfatta två gånger så många kandidater som antalet erforderliga ledamöter och suppleanter.
Lekmannaledamöterna böra deltaga i handläggningen, såframt fråga är därom, huruvida sjukdom, lyte eller skada berättigar till pension enligt denna lag, eller i lagen om försäkringsdomstolen så är särskilt stadgat.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1962.
Helsingfors den 9 februari 1962.
Republikens President Urho Kekkonen.Minister Mauno Jussila.