393/1957

Given i Helsingfors den 5 december 1957.

Lotsningsförordning.

På föredragning av handels- och industriministern stadgas:

1 kap.

Allmänna stadganden.

1 §.

För att biträda fartyg finnas vid Finlands kuster och i insjövattnen lotsar.

Angående antalet lotsfördelningar och deras gränser, förläggning av lotsstationerna och -uppassningsställena samt lotsningslederna är särskilt stadgat.

2 §.

Under färd i finskt farvatten böra handelsfartyg samt utländskt örlogs- och administrationsfartyg anlita statslots i enlighet med bestämmelserna i denna förordning.

3 §.

Finskt handelsfartyg är befriat från i 2 § stadgad skyldighet att anlita lots, när

1) fartyget färdas endast i inrikestrafik;

2) fartyget befinner sig på färd till utländsk ort och

a) har en nettodräktighet av högst 25 registerton och befordrar endast ved, fisk, lantbruks- eller hemslöjdsprodnkter eller ont det användes för fångst; eller

b) är av annat slag än i punkt a) avsett fartyg, till dess det för tullåtgärder anlöper den sista tullanstalten eller tullstationen: samt

3) fartyget vid ankomst från utländsk ort för tullåtgärder redan anlöpt finsk tullanstalt eller tullstation.

4 §.

Har lots vederbörligen tillkallats, men icke infunnit sig inom skälig tid, må befälhavare på fartyg anlita annan med farleden förtrogen person för lotsning, till dess lots erhållits ombord, likväl icke längre än till närmaste lotsstation eller -uppassningsställe.

Under färden böra föreskrivna i lotssignaler föras.

5 §.

Har lots, då sådan borde anlitas, av giltigt skäl icke kunnat tillkallas eller har vederbörligen tillkallad lots icke infunnit sig inom skälig tid och fartyget därför anträtt färden utan lots, är befälhavaren skyldig att på den ort, som fartyget först anlöper, därom underrätta tullmyndighet eller, om sådan icke finnes på orten, närmaste lots-, sjöbevaknings- eller polismyndighet.

6 §.

Statens fartyg äro framom andra berättigade att erhålla biträde av lots och därefter passagerarfartyg med regelbundna turer.

7 §.

Lots är berättigad att verkställa lotsning endast i de farvatten, som höra till lotsningsområdet för den lotsstation, vid vilken han innehar tjänst eller befattning, eller för vilka han enligt av sjöfartsstyrelsen utfärdat styrningsbrev eljest erhållit särskilt tillstånd att lotsa.

Anser sig lots av någon orsak icke kunna påbörja eller fortsätta lotsning, må han likväl på anhållan av befälhavaren samtycka till att biträda vid navigeringen av fartyget.

Härvid bör lotsen på lotsningsräkningen erhålla befälhavarens anteckning om att biträdandet icke sker under tjänsteansvar.

8 §.

Önskar fartyg anlita lots utan att enligt denna förordning vara därtill förpliktat, bör det anlita statslots och iakttaga bestämmelserna i denna förordning. Emellertid må passagerarfartyg med regelbundna turer härvid även anlita till besättningen hörande, av sjöfartsstyrelsen godkänd linjelots.

Inom hamnområde må lotsning, förutom av statslotsar, utföras även av personer, som av hamnmyndigheterna godkänts såsom hamnlotsar.

2 kap.

Befälhavarens och lotsens skyldigheter.

9 §.

Lots tillkallas antingen genom att från fartyget gives internationell lotssignal eller genom att lots i god tid beställes från vederbörande lotsstation.

Då lots beställts för att på bestämd tid och plats invänta fartyg på färd, skall befälhavaren vid nämnda plats giva lotssignal.

Som lotssignal användes vid dager den internationella flaggsignalen G eller PT och om natten vitt sken eller bloss som med korta mellantider visas under en minut i gången, var femtonde minut visat blåljus (blue light) eller blinksignalen PT.

Lotssignalen PT må även givas såsom ljudsignal, ehuru användning av denna ljudsignal i allmänhet bör undvikas, i synnerhet i livligt trafikerade farleder.

10 §.

Signal för tillkallande av lots skall från lotsstation eller uppassningsställe besvaras:

vid dager, om lots kan begiva sig till fartyget, genom att en horisontalt delad vitröd lotsflagga hissas; i annat fall genom att ett svart klot hissas;

under mörker, om lots kan begiva sig till fartyget, genom att ett vitt bloss visas eller blinksignalen SN gives; i annat fall må ett fast rött ljus hissas eller blinksignalen UJ givas med rött ljus.

Fyrfartyg, som användes såsom lotsuppassningsställe, besvarar lotssignal:

vid dager, om lots kan be giva sig till fartyget, genom att hissa lotsflaggan i masten; i annat fall genom att hissa den internationella signalflaggan N;

under mörker, om lots kan begiva sig till fartyget, genom att giva blinksignalen SN eller genom att visa ett vitt bloss; i annat fall genom att giva blinksignalen UJ.

11 §.

Lotsbåt bör föra följande kännetecken:

vid dager på synlig plats hissad lotsflagga;

under mörker jämte stadgade sidoljus ett vitt ljus och omkring 1,5 meter nedanom detta ett rött ljus, båda lysande runt hela horisonten; på mindre båtar, i vilka användning av två runt hela horisonten lysande ljus vållar svårigheter, visas turvis vitt och rött ljus.

12 §.

Önskar fartyg under gång taga lots, skall fartygets fart minskas eller fartyget stoppas och även för övrigt sådana åtgärder vidtagas, att ombordstigningen kan ske, utan att lotsbåten och personerna i denna utsättas för fara. Fartyget skall såvitt möjligt manövreras så, att båten kan lägga till i lä av fartyget. Vid mörker skall ändamålsenlig belysning anordnas på det ställe av fartygssidan, där lotsen skall gå ombord.

Bestämmelserna i 1 mom. skola i tillämpliga delar iakttagas även, då lotsen med båt lämnar fartyget.

Skall lotsbåt följa med fartyget, är befälhavaren skyldig att till lotsens förfogande ställa en stark och tillräckligt lång båtsläpare och att även i övrigt vidtaga nödiga åtgärder för att skydda båten och dess tillbehör.

13 §.

Lots, som på grund av hårt väder eller av annan orsak icke kan gå ombord på fartyg, som skall lotsas, må utföra lotsningen från båten. Härvid gives order:

rakt framåt genom att lotsflagga hålles eller vitt signalljus svänges rakt upp;

ändra kurs genom att lotsflaggan eller det vita signalljuset svänges i den riktning, vartåt kursen skall ändras;

stopp genom att lotsflaggan eller det vita signalljuset svänges åt båda sidorna av båten.

14 §.

Då lots i tjänsteuppdrag annars skall beordra fartyg att stoppa, bör han använda den internationella flagg- eller blinksignalen K.

15 §.

Lots är berättigad att på lotsningsfärd medtaga biträde, om han finner det vara nödvändigt för fullgörande av sina åligganden eller för återfärden. Person, som skall utbildas till lots, må även medtagas.

16 §.

Vid lotsning skall lots vara iförd fastställd uniform och medhava:

1) styrningsbrev;

2) ett exemplar av denna förordning, lotsningstaxa och förteckning över lotsningsdistanserna; samt

3) blanketter för lotsningsräkning och anmälan om sjöolycka.

17 §.

Har lots efter kallelse inställt sig på fartyg för att utföra lotsning, men förrättningen utan hans förvållande fördröjes, är förman på lotsstation berättigad att återkalla lotsen, om denne behöves för annat lotsningsuppdrag. Har avfärden fördröjts mer än tre timmar efter lotsens ankomst till fartyget, är han berättigad att även utan dylik kallelse avlägsna sig, men bör i sådant fall underrätta tullmyndigheterna om saken.

Har lots efter kallelse infunnit sig vid fastställd tid på avtalad plats för att invänta fartyg under resa, men fartyget icke anlänt dit inom fyra timmar från den avtalade tidpunkten, är lotsen icke längre skyldig att invänta fartyget.

18 §.

Befälhavare är skyldig att lämna lots, som infunnit sig för att utföra lotsning, alla de uppgifter, som äro nödvändiga för att lotsningen behörigen skall kunna utföras.

19 §.

Befälhavare ansvarar för manövreringen av fartyget i enlighet med lotsens anvisningar.

Styres kurs enligt kompass, skall befälhavare förvandla den av lotsen uppgivna rättvisande kursen till kompasskurs.

Överlämnar befälhavare, medan lotsning pågår, navigeringen av fartyget åt annan, bör detta meddelas lotsen.

20 §.

Vid lotsning åligger det lots:

1) att tillse, att fartyget hålles i farleden;

2) att ägna fartygets färd avlåtlig och sorgfällig uppmärksamhet samt meddela befälhavaren de åtgärder, som han finner vara nödvändiga för fartygets säkerhet;

3) att i tid göra befälhavaren uppmärksam på, då fartyget närmar sig vändpunkt, grund eller trånga, krokiga eller annars farliga ställen; samt

4) att, då han på grund av mörker, dimma eller andra orsaker icke anser sig vara fullt säker om farleden, påpeka detta för befälhavaren.

Lots må icke så länge lotsning pågår avlägsna sig från sin plats eller inlåta sig i onödigt samtal eller över huvud företaga något, som kan avleda hans uppmärksamhet från lotsningen.

Med undantag av i 17 § nämnt fall må lots icke utan befälhavarens tillstånd avlägsna sig från fartyget, innan lotsningen slutförts eller annan lots trätt i hans ställe.

21 §.

Befälhavare skall tillse, att lots icke obehörigen störes under lotsningen.

Lots må icke tvingas till förrättningar, som icke höra till lotsningen. Lots må icke användas som rorsman.

22 §.

Befälhavare är pliktig att på anhållan av lots giva lotssignal för ombyte av lots eller för tillkallande av lotsbåt för att avhämta lotsen.

Erhåller fartyg icke på plats för lotsombyte ny lots, bör den ombordvarande lotsen fortsätta lotsningen så långt som hans behörighet att lotsa sträcker sig.

23 §.

Då fartyg skall ankra eller förtöjas i farled eller hamn, där särskild hamnpersonal för dessa uppgifter icke anlitas, bör lotsen lämna erforderliga uppgifter och anvisningar för ankringen eller förtöjningen.

Motsvarande förfarande bör iakttagas, då fartyg avgår från förläggningsplatsen.

I hamn, där statslots tjänstgör även som hamnlots, gäller för tjänstgöringen samma bestämmelser, som stadgats angående biträde av hamnlots.

24 §.

För lotsning tillkallad lots och hans biträde skola under vistelsen ombord mot skälig ersättning erhålla tillräcklig och god kost samt avgiftsfri, efter omständigheterna lämpad sovplats till sitt förfogande.

Person, som skall utbildas till lots, är även berättigad att ombord mot skälig ersättning erhålla kost samt avgiftsfritt sovplats till sitt förfogande, då omständigheterna det medgiva.

25 §.

Lots bör för fartygets befälhavare förete lotsningsräkning. Anser sig befälhavaren äga skäl till anmärkningar beträffnde lotsningen, bör han anteckna dem på lotsningsräkningen.

26 §.

Lots, som åtföljer faryg såsom passagerare, må icke befatta sig med lotsning av detsamma, såvida befälhavaren icke anmodar honom därtill.

Har lots på anmodan av befälhavaren åtagit sig att lotsa fartyget, anses han hava trätt i tjänsteutövning. Härvid böra stadgandena och bestämmelserna angående lotsning tillämpas.

27 §.

Har fartyg råkat i fara, är lots, som observerar detta, pliktig att så fort som möjligt begiva sig till fartyget och enligt förmåga bistå detta.

28 §

Lots är pliktig att bistå tullverket vid tullkontrollen av utrikessjöfarten. För detta ändamål bör han:

1) vid lotsning av fartyg, som kommer från utrikesort, tillse, att fartyget icke utan giltigt skäl stoppar, förrän det för stadgade tullåtgärder anlöpt tullanstalt eller tullstation;

2) tillse, att ingen avlägsnar sig från fartyg, som ankommer till landet, eller går ombord på eller lägger till vid dylikt, förrän bevakning av fartyget ordnats genom tullmyndigheternas försorg, och att ingen efter utvisitationen går ombord på fartyg, som lämnar landet;

3) kvarstanna på fartyg, som anländer från eller avgår till utrikesort, till dess annan lots eller tullman anlänt till detsamma för tjänsteutövning eller lotsningen avslutats på öppna havet; samt

4) tillse, att i de i 2 punkten nämnda fallen varor icke utan tullmyndighets tillstånd inlastas i eller lossas från fartyg.

Sker sådant mot hans förbud, bör han avbryta lotsningen och anmäla om saken till tullmyndigheterna.

Iakttar befälhavare eller annan person i övrigt icke det, som lots enligt sin tullkontrolluppgift föreskrivit, bör lotsen utan dröjsmål underrätta sin förman och vederbörande tullmyndighet om saken.

Har lots vid lotsning av fartyg, som anländer från eller avgår till utrikesort, av någon orsak blivit föranlåten att använda annan farled än tullväg, bör han efter avslutad lotsning underrätta sin förman därom samt uppgiva orsaken till sitt förfarande.

Har lots erhållit kännedom om tullförbrytelse eller om att sådan är i görningen, bör han utan dröjsmål underrätta sin förman och närmaste tullmyndighet därom.

I övrigt gälla i fråga om tullkontroll, som ombesörjes av lots, de skyldigheter och rättigheter, som tullstadgan föreskriver.

3 kap.

Lotsningsavgift och lots tillkommande ersättningar.

29 §.

För lotsning uppbäres lotsuingsavgift enligt fastställd taxa, som beräknas efter fartygets nettodräktighet och lotsningsdistansen.

Härvid bör beaktas, att

1) för fartyg, som är skyldigt att anlita lots och på grund av att lots icke kunnat erhållas, går under ledning av lots på annat fartyg, erlägges halv lotsningsavgift;

2) för bogserat fartyg erlägges full lotsningsavgift; samt

3) för bogserad stockflotte erlägges lotsningsavgift sålunda, att för ring- eller fjällflotte för varje 30 meter av flottens längd erlägges den lägsta i taxan upptagna avgiften för lotsning å viss distans och, om flotten är bredare än 15 meter, därutöver en lika stor avgift för varje påbörjad bredd av 5 meter, som överskrider sagda mått; för knipp-, kors- eller annan dylik flotte, som icke kan betraktas såsom ring- eller fjällflotte, erlägges lotsningsavgift enligt lotsningstaxan, varvid 100 engelska kubikfot (2,83 kubikmeter) anses motsvara ett registerton.

Lotsningsavgift skall erläggas oberoende av, om lotsen verkställt lotsningen under tjänsteansvar eller i det fall, som avses i 7 § 2 mom., lämnat sitt biträde utan sådant ansvar.

30 §.

Då lotsningsavgift uppbäres, gäller såsom nettodräktighet för fartyg det tontal, som uppgives i mätebrev, som erkännes i Finland, eller i finskt intyg över dräktighet.

Har fartygs storlek fastställts endast i deplacement, anses hälften av deplacementet motsvara nettodräktighet en för fartyget.

Den lotsade sträckans längd erhålles ur den av sjöfartsstyrelsen uppgjorda förteckningen över lotsningsdistanserna för de olika lotslederna.

Då fråga är om plats, som icke upptagits i förteckningen, äger lotsens uppgift om vägens längd vitsord. Godtar befälhavare icke lotsens uppgift, må han söka rättelse av lotsningsräkningen genom chefen för vederbörande lotsfördelning.

Av de influtna lotsningsavgifterna fördelas 10 av hundra åt lotsarna, såsom därom särskilt är stadgat.

31 §.

Utöver lotsningsavgift uppbäres av lotsat fartyg ersättning för lotsens färd från hans stationsplats till fartyget och tillbaka, då resan är minst två sjömil. Resan beräknas såsom sjöresa längs kortaste allmänna farled. Ersättningsbeloppet utgör 60 mark per sjömil för envar av de första 20 sjömilen samt 50 mark per sjömil för den överskjutande delen. Användes statens båt eller fartyg är lotsens andel av reseersättningen 10 mark per sjömil, medan den återstående delen tillfaller staten.

Föreskriften i föregående moment gäller även i 15 § avsett biträde, då hans resa icke sker med lotsbåt eller statens fartyg.

Biträder lots vid lotsning av fartyg samtidigt andra fartyg, uppbäres reseersättning endast av det lot sade fartyget.

32 §.

Lots och hans biträde äro berättigade att i lotsningsdagtraktamente av fartyget erhålla en fjärdedel av det dagtraktamente, som på grund av förordningen angående resekostnadsersättning och dagtraktamente av den 30 december 1937 (496/37) för vederbörande klass för tillfället senast är stadfäst. Lotsningsdagtraktamentet utgör likväl hälften av sagda dagtraktamente, om den lotsade sträckan är minst åtta sjömil eller om vistelsen på fartyget mellan klockan 22 och 6 varat minst en timme, och hela detta dagtraktamente, om vistelsen på fartyget varat minst sex timmar eller under tiden mellan klockan 22 och 6 minst två timmar. Har vistelsen på fartyget varat 26 timmar, utgör lotsningsdagtraktamentet två ovan avsedda, på grund av förordningen den 30 december 1937 senast stadfästa dagtraktamenten och därjämte för varje därpå följande fulla 24 timmar ett sådant dagtraktamente.

Tid, som berättigar till lotsningsdagtraktamente, beräknas från det lotsen kommit ombord till den tidpunkt, då han befrias från sina lotsnings- och tullkontrollskyldigheter.

Då lotsningen sker från lotsbåt, beräknas tiden från lotsningens början.

33 §.

Har lots till följd av naturhinder eller andra svårigheter icke kunnat medtaga lotsbåt eller kan den medtagna båten av orsaker, som ej äro beroende av lotsen, icke brukas för återfärden, är lotsen, om återresan blir dyrare än vartill ersättningen i enlighet med 31 § skulle förslå, berättigad att i stället av fartyget för sig själv och, då han medhaft biträde, även för detta erhålla ersättning för resekostnaderna i enlighet med gällande stadganden om resekostnadsersättning, dock ej dagtraktatuente.

Har lotsens återfärd från lotsstation eller -uppassningsställe, där lotsningen slutförts, på grund av ishinder fördröjts över 24 timmar, skall till lot sen av statsmedel erläggas dagtraktamente i enlighet med gällande stadganden om resekostnadsersättning räknat från det hindret börjat till dess lotsen kan anträda återfärden, men icke för återfärden.

Kan person, som skall utbildas till lots och medföljt på lotsningsfärd, icke återvända till sin stationsort med lotsbåt, erlägges till honom för återfärden av statsmedel resekostnadsersättning i enlighet med gällande stadganden om resekostnadsersättning, dock ej dagtraktamente.

34 §.

Har lots kallats till fartyg endast för att lämna upplysningar eller frambefordra personer, brev eller annat dylikt, är han berättigad att erhålla ersättning enligt överenskommelse eller, då sådan icke träffas, enligt ovan i 31 § för reseersättning stadgade grunder, likväl minst 500 mark.

35 §.

Har lots efter kallelse vid fastställd tid infunnit sig för att utföra lotsning, men lotsningen icke börjat inom en timme efter hans ankomst till fartyget, uppbäres av fartyget i väntepenningar 350 mark för varje påbörjad timme, som överskjuter den nämnda timmen, till dess lotsningen börjar eller lot sen i stöd av 17 § avlägsnar sig från fartyget.

Har lots på kallelse vid fastställd tid infunnit sig på överenskommen plats för att invänta fartyg under resa, men fartyget icke anlänt dit inom två timmar, uppbäres av fartyget i väntepenningar 600 mark för varje påbörjad timme, som överskjuter nämnda två timmar, till dess lotsningen börjar eller lotsen i stöd av 17 § avlägsnar sig från vänteplatsen.

Meddelar befälhavaren, då lotsen kommer ombord, eller under den i 1 mom. nämnda väntetiden, att han icke ärnar anlita lots, är denne berättigad att av fartyget erhålla ersättning i enlighet med 1 mom., likväl för minst två timmar.

Avslutas väntetid på fartyg med lotsning, redovisas väntepenningen på samma sätt som lotsningsavgift. I annat fall tillfaller väntepenningen i sin helhet lotsen.

Väntepenning uppbäres icke för lotsbiträde, ej heller för person som skall utbildas till lots.

36 §.

Har lots tillkallats för fartygs säkerhet, medan fartyget ligger för ankar, är han berättigad att erhålla ersättning i enlighet med vad i 31, 32 och 33 §§ är stadgat.

37 §.

Har lots jämte biträde av storm eller annan, av dem icke beroende orsak hindrats att efter lotsning lämna fartyget och nödgats åtfölja detsamma längre väg än den, för vilken lotsningsavgift för den utförda lotsningen erlägges, skall befälhavaren draga försorg om, att lotsen jämte biträde beredes tillfälle att med första lägenhet återvända till sin stationsort, lämna lotsen intyg om det inträffade och till lotsen jämte biträde erlägga resekostnadsersättning och dagtraktamente i enlighet med gällande stadganden om resekostnadsersättning från det lotsningen slutfördes till den tidpunkt, då de beräknas hava återvänt till sin station sort. Befälhavare är även skyldig att, om lotsen vid ovannämnda tillfälle medfört båt, låta sända den till lotsens förläggningsplats eller ersätta värdet av båten jämte tillbehör. Har uppgörelse om båtens och tillbehörens värde icke kunnat träffas, må saken hänskjutas till domstol för avgörande.

Lotsning anses vid lotsning till öppna havet avslutad, då de yttersta grunden passerats, men i annat fall, om annat icke stadgats eller sjöfartsstyrelsen annorlunda förordnat, vid närmaste lotsstation eller uppassningsställe.

Insjuknar eller skadas lots eller hans biträde under lotsning så svårt, att han icke med egna krafter förmår återvända till sin stationsort, skall befälhavaren draga försorg om att han erhåller sjukvård på fartyget, föres i land och sändes till sin stationsort.

Kan sjuk eller skadad lots eller hans biträde av i 1 mom. nämnd orsak icke landsättas, är befälhavaren ersättningsskyldig, såsom i sagda moment stadgas.

Lots, som nödgats medfölja fartyg till utrikesort, skall på befälhavarens försorg vid behov visas till närmaste finska konsul för ordnande av hemresan.

38 §.

Har lots, som kallats till fartyg, på grund av ishinder nödgats för färden till och från fartyget anlita annat fortskaffningsmedel än lotsbåt, är han berättigad att av fartyget erhålla ersättning för de utgifter han häri genom bevisligen fått vidkänna.

39 §.

För lotstjänstgöring på finska staten tillhörigt fartyg, som befinner sig på kryssning eller bevaknings- eller annan därmed jämförbar färd, erlägges icke i 29 § fastställd lotsningsavgift eller i 32 § avsett dagtraktamente, men lotsen är berättigad att erhålla fri kost ombord samt kryssningspenning, som till sin storlek motsvarar på isbrytare fullt och på övriga fartyg halvt dagtraktamente enligt gällande stadganden för resekostnadsersättning samt reseersättning jämlikt 31 §.

40 §.

Lotsningsavgift samt lotsen och hans biträde tillkommande ersättning erlägges efter avslutad lotsning. Erlägges icke lotsningsavgift eller de ersättningar, som i samband därmed skola utbetalas, omedelbart till lotsen, skall till honom i inkasseringsarvode erläggas 150 mark.

41 §.

Har lots jämlikt 27 § bistått fartyg i nöd, skall befälhavaren erlägga skälig ersättning för hans arbete och utgifter. Hava kostnader förorsakats genom användning av fartyg eller annan utrustning, som tillhör staten, skall befälhavaren ersätta även dem. Har överenskommelse om ersättningsbeloppet icke kunnat träffas, må saken hänskjutas till domstol för avgörande.

4 kap.

Ansvarsbestämmelser.

42 §.

Bryter fartygs befälhavare mot bestämmelserna i denna förordning, straffes med högst fyrtio dagsböter, om ej gärningen tillika innefattar sådant brott, för vilket straff i allmän lag är stadgat, samt ersätte all skada.

43 §.

Skadas lotsbåt eller går den under genom fartygsbefälhavares eller besättnings vållande, skall befälhavaren ersätta skadan genom överenskommelse i saken med båtens ägare. Kan överenskommelse ej träffas, må saken hänskjutas till domstol för avgörande.

Har ersättning icke kunnat uppbäras av den, som vållat skadan, eller har skadan bevisligen förorsakats av olyckshändelse, skall till vederbörande genom sjöfartsstyrelsens försorg erläggas ersättning av statsmedel.

44 §.

Har fartygsbefälhavare lämnat lots oriktiga eller vilseledande uppgifter angående omständighet, som lotsen anser vara för lotsningens fullgörande nödig, eller handlar han i strid med lotsens anvisningar eller drager han icke försorg om att lotsen ostörd får fullgöra sina åligganden och förorsakas skada härav, ansvarar befälhavaren själv för all skada.

45 §.

Var, som utan att vara därtill lagligen behörig, tager befattning med lotsning av fartyg i annat fall, än då sådant är särskilt medgivet, straffes såsom i 16 kap. 14 § 2 mom. strafflagen stadgas.

46 §.

Använder obehörig person för lots fastställd uniform eller tjänstemärke, lotsflagga eller annat kännetecken för lots, och innefattar handlingen icke tillika brott, för vilket straff stadgas i strafflagen, straffes med högst tjugofem dagsböter.

47 §.

Angående bestraffning av lots för fel eller försummelse i tjänsten är särskilt stadgat.

Har linjelots gjort sig skyldig till fel eller försummelse vid lotsning, straffes med böter; samtidigt må han för viss tid eller för alltid förklaras förlustig sin rätt att tjänstgöra såsom linjelots.

5 kap.

Laga domstol och rättegång i mål, som handläggas på grund av denna förordning.

48 §.

Angående laga domstol i ärenden rörande sådana överträdelser, för vilka straff stadgas i denna förordning, gäller vad som i 264 § sjölagen är stadgat.

I övrigt skall i fråga om domstols behörighet gälla, vad allmän lag stadgar, samt i fråga om innehavare av tjänst och befattning vid sjöfartsväsendet, vad därom är särskilt stadgat.

49 §.

Har domstol ådömt straff i stöd av denna förordning, skall domstolen ofördröjligen tillställa sjöfartsstyrelsen avskrift av sitt utslag.

50 §.

Har fartyg under lotsning av lots stött på grund eller sammanstött med fartyg eller annat föremål eller har under lotsning lotsbåt, sjömärke eller annan sjöfartsväsendet tillhörig anläggning skadats, rubbats, förstörts eller gått under, skall chefen för vederbörande lotsfördelning eller på hans anhållan polismyndighet verkställa undersökning i saken. Saken skall vid behov anmälas till offentlig åklagare för väckande av åtal.

51 §.

Åtal vid allmän domstol för överträdelse av bestämmelserna i denna förordning utföres av offentlig åklagare, dock må åtal för överträdelse av stadgandena i 21 § 2 mom. och 24 § icke väckas, såvida sakägaren icke anmält överträdelsen för väckande av åtal.

6 kap.

Särskilda bestämmelser.

52 §.

Vad i denna förordning är stadgat angående befälhavare, skall även tillämpas på den, som är ställföreträdare för befälhavare.

53 §.

Lots är berättigad att i tjänsteutövning av befälhavare på statens fartyg ävensom av polis-, sjöbevaknings- och tullmyndigheter erhålla den handräckning dessa kunna lämna.

54 §.

Anmäler chef för lotsfördelning eller förman för lotsstation till vederbörande myndigheter, att befälhavare på fartyg underlåtit att la de lotsningsavgifter eller ersättningsbelopp, som han jämlikt denna förordning bort erlägga, må för fartyget icke utfärdas tullpass, innan fartygets befälhavare fullgjort nämnda betalningsskyldighet eller ställt behörig säkerhet därför.

55 §.

Betalning eller ersättning, som utgör enligt 3 kapitlet denna förordning, må vid för summad betalning uttagas i den ordning, som angående utmätning av allmänna avgifter och expeditionslösen är stadgat.

56 §.

För att underlätta trafiken må sjöfartsstyrelsen tillåta, att passagerarfartyg med regelbundna turer efter befälhavarens prövning underlåter att taga lots. Lotsningsavgift bör likväl därvid erläggas.

Sjöfartsstyrelsen må i fråga om visst fartyg eller resor av visst slag i enskilda fall bevilja lättnad från skyldigheten att anlita lots, då särskilda skäl därtill anses föreligga.

Handels- och industriministeriet må, då särskilt skäl därtill föreligger, i enskilda fall bevilja nedsättning av eller befrielse från lotsningsavgift.

57 §.

Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1958 och genom densamma upphäves förordningen den 1 juni 1922 angående lotsning (152/22) jämte senare tillägg till och ändringar av densamma.

Helsingfors den 5 december 1957.

Republikens President
URHO KEKKONEN.

Handels- och industriminister
Lauri J. Kivekäs.

Finlex ® är en offentlig och gratis internettjänst för rättsligt material som ägs av justitieministeriet.
Innehållet i Finlex produceras och upprätthålls av Edita Publishing Ab. Varken justitieministeriet eller Edita svarar för eventuella fel i innehållet i databaserna, för den omedelbara eller medelbara skada som orsakas av att felaktig information används eller för avbrott i användningen av eller andra störningar i Internet.