317/1953

Given i Helsingfors den 9 juli 1953.

Lag om internering av farliga återfallsförbrytare.

I enlighet med Riksdagens beslut stadgas:

1 kap.

Allmänna bestämmelser.

1 §.

Begår den, som för två eller flere brott utstått tukthus- eller direkt ådömt fängelsestraff i minst tre år, ånyo brott, för vilket han med tillämpning av andra meningen i 6 kap. 2 § strafflagen såsom återfallsförbrytare dömes till tukthus på viss tid, minst ett år, eller

begår den, som utstått tukthus- eller direkt ådömt fängelsestraff i minst ett år, i sådant sinnestillstånd, som avses i 3 kap. 4 § 1 mom. strafflagen, ånyo brott, för vilket han med tillämpning av 6 kap. 2 § strafflagen såsom återfallsförbrytare dömes till minst ett års frihetsstraff,

skall domstolen, när den dömde på grund av sitt tidigare liv, motiven för brottet eller omständigheter, som yppats vid gärningen, eller till följd av sin sinnesart bör anses vådlig för den allmänna eller enskilda säkerheten, då den dömer honom till straff, samtidigt besluta, att han må förordnas till internering i tvångsinrättning såsom i denna lag stadgas.

I denna lag avsedd återfallsförbrytare benämnes farlig återfallsförbrytare.

2 §.

Vid tillämpning av denna lag må icke straffen för de brott beaktas, om vilka stadgas i 11, 12 och 14 kapitlen samt i 16 kap. 24 § strafflagen ävensom i 7 och 8 kapitlen strafflagen för krigsmakten.

3 §.

Förrän domstol fattar i 1 § avsett beslut om brottsling, som kan befaras hava gjort sig förfallen till nytt brott i sådant sinnestillstånd, som avses i 3 kap. 4 § 1 mom. strafflagen, skall den för utrönande av den anklagades sinnesart förordna honom till undersökning i sinnessjukhus. Angående sinnesundersökning och intagning för ändamålet på sinnessjukhus skall i övrigt tillämpas, vad därom är särskilt stadgat.

4 §.

Har underrätt beslutat, att den dömde må förordnas att hållas i tvångsinrättning, skall dess rannsakning och dom i fråga om den på detta sätt dömde underställas överrätts prövning. Tillika skall förordnas om häktning av den dömde, såframt han ej redan är häktad.

2 kap.

Fängelsedomstolen.

5 §.

Om internering av ovan i 1 § avsedda farliga återfallsförbrytare i tvångsinrättning förordnar fängelsedomstolen.

Medlemmar i fängelsedomstolen äro chefen för fångvårdsväsendet eller, vid förfall eller jäv för honom, den, som handhar hans åligganden, samt fyra andra av republikens president för fem år i sänder förordnade medlemmar, av vilka två hava erfarenhet i domarvärv och en bör vara med sinnessjukvård förtrogen läkare.

Republikens president förordnar ordförande och viceordförande i fängelsedomstolen bland domstolens lagfarna ledamöter samt två suppleanter för varje förordnad ledamot.

Fängelsedomstolens medlemmar skola avlägga domared.

6 §.

Med avseende å fängelsedomstolen skall i tillämpliga delar lända till efterrättelse, vad om domarjäv och omröstning i överrätt är gällande.

7 §.

Finnes vid verkställighet av straff eller anses av annan orsak, att straffet icke förbättrar farlig återfallsförbrytare, skall fängelsedomstolen, förrän straffet till fullo har utståtts, förordna, att han bör interneras i tvångsinrättning.

8 §.

Förrän fängelsedomstolen besluter om farlig återfallsförbrytares internering i tvångsinrättning, skall domstolen eller av densamma förordnad person rannsaka honom, och honom skola skriftligen delgivas de orsaker, vilka anses påkalla internering, varjämte honom skall beredas tillfälle att vid fängelsedomstolens sammanträde göra anmärkningar i saken. För anmärkningarnas framställande och anmärkningsskriftens avfattande är farlig återfallsförbrytare berättigad att erhålla biträde samt att anlita ombud.

9 §.

Fängelsedomstolens beslut skall omedelbart gå i verkställighet, såsom om laga kraft vunnet utslag är sagt. Dock skall beslutet hava förfallit, där det ej bragts i verkställighet inom tio år från dess utfärdande eller, där avbrott i verkställigheten ägt rum, inom samma tid, räknat från avbrottet.

3 kap.

Tvångsinrättningarna.

10 §.

Tvångsinrättning är en för farliga återfallsförbrytare, internerade i stöd av denna lag, grundad särskild inrättning eller särskilt för detta ändamål så anordnad avdelning vid annan inrättning, som genom förordning närmare föreskrives. Män och kvinnor må icke förvaras i samma tvångsinrättning.

11 §.

I tvångsinrättning internerade farliga återfallsförbrytare skola där grupperas efter sin egenart och den behandling de kräva.

Har den, som hålles i tvångsinrättning, blivit varaktigt sinnessjuk, må fängelsedomstolen frigiva honom från tvångsinrättningen.

12 §.

Önskar den, som hålles i tvångsinrättning, anskaffa eller bekosta sig bättre kost eller större bekvämlighet än vad honom i inrättningen tillkommer, skall sådan rättighet beviljas honom, såframt ej ordningen inom inrättningen därigenom störes eller säkerheten i hans förvaring äventyras.

För tvångsinrättning skall särskilt reglemente uppgöras, i vilket föreskrifter angående ordningen i inrättningen lämnas.

13 §.

Dömes den, som hålles i tvångsinrättning, till frihetsstraff på viss tid eller skall han avtjäna förvandlingsstraff för böter, skola straffen sammanläggas eller sammanräknas i enlighet med vad om sammanläggning och sammanräkning av straff vid verkställighet av dem är stadgat. Fängelsedomstolen äger avgöra, huruvida och för huru lång tid den dömde skall insättas i straffanstalt för att undergå sitt straff.

Vad i 1 mom. är stadgat, skall tillämpas även på den, vars villkorliga frihet i stöd av 16 § 2 mom. eller 18 § blivit återkallad.

14 §.

I tvångsinrättning internerad skall anses till fullo hava utstått det honom ådömda straffet, då han så lång tid, som han haft att utstå straff, utstått straff eller varit intagen i tvångsinrättning.

15 §.

I tvångsinrättning internerad, som varit intagen i straff- och tvångsinrättning sammanlagt ett år utöver tiden för det ådömda frihetsstraffet, dock sammanlagt minst två år, må enligt förordnande av fängelsedomstolen bliva villkorligt frigiven med en prövotid av fem år, såvida han icke längre anses vådlig för den allmänna eller enskilda säkerheten.

Fängelsedomstolen må på de av densamma uppställda villkor bevilja den, som hålles i tvångsinrättning och som till fullo utstått honom ådömt frihetsstraff, frihet på prov under sammanlagt högst två veckor om året.

Har icke förordnande om villkorlig frigivning av den, som hålles i tvångsinrättning, meddelats efter förloppet av den stadgade kortaste tiden, skall frågan därefter åtminstone en gång om året ånyo upptagas till prövning.

16 §.

Fängelsedomstolen må förlänga prövotiden för den, som befinner sig i villkorlig frihet, med sammanlagt högst två år, därest denne icke efterkommer honom meddelade föreskrifter och anvisningar. Finnes han av denna eller annan anledning vådlig för den allmänna eller enskilda säkerheten, skall den villkorliga friheten återkallas.

Dömes den, som befinner sig i villkorlig frihet, för nytt brott till frihetsstraff på viss tid, skall den domstol, som förordnar om straffet, samtidigt återkalla den villkorliga friheten. Tillika skall förordnas om häktning av den dömde, såframt han ej redan är häktad.

Den, vars villkorliga frihet blivit återkallad, må av fängelsedomstolen ånyo villkorligen frigivas, sedan han varit minst ett år i tvångsinrättning. Dock skall den, som på grund av brott ådömts strängare straff än ett års fängelse, endast under ovan i 15 § stadgade förutsättningar ånyo villkorligen frigivas.

Ordföranden i fängelsedomstolen äger rätt att förordna om häktning av villkorligt frigiven.

17 §.

Efterkommer icke den, som med stöd av 15 § 2 mom. försatts i frihet på prov, honom meddelade föreskrifter och anvisningar eller gör han sig skyldig till brott, äger vederbörande polischef rätt att häkta honom. Om häktningen och orsaken därtill bör fängelsedomstolen omedelbart underrättas för eventuellt återkallande av den frihet, som på prov beviljats.

18 §.

Dömes villkorligt frigiven, sedan prövotiden utgått, för av honom under prövotiden begången brott till frihetsstraff, lände till efterrättelse vad i 16 § 2 och 3 mom. är stadgat.

19 §.

Har villkorlig frihet ej återkallats, skall den dömde anses hava blivit ovillkorligt frigiven från tvångsinrättningen.

4 kap.

Särskilda bestämmelser.

20 §.

Begår den, som hållits i tvångsinrättning, ånyo brott, skall den i 6 kap. 5 § strafflagen avsedda preskriptionstiden av fem år räknas från den dag han blivit ovillkorligt frigiven från tvångsinrättningen.

21 §.

Närmare bestämmelser angående verkställigheten och tillämpningen av denna lag utfärdas genom förordning.

22 §.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1954, och genom densamma upphäves lagen den 27 maj 1932 om farliga återfallsförbrytare (180/32) med däri senare vidtagna ändringar, dock sålunda, att om i 1 § denna lag avsett nytt brott blivit begånget före lagens ikraftträdande, stadgandena i den tidigare lagen skola tillämpas på förutsättningarna för förordnande till tvångsinrättning.

Helsingfors den 9 juli 1953.

Republikens President
J. K. Paasikivi.

Justitieminister
Sven Högström.

Finlex ® är en offentlig och gratis internettjänst för rättsligt material som ägs av justitieministeriet.
Innehållet i Finlex produceras och upprätthålls av Edita Publishing Ab. Varken justitieministeriet eller Edita svarar för eventuella fel i innehållet i databaserna, för den omedelbara eller medelbara skada som orsakas av att felaktig information används eller för avbrott i användningen av eller andra störningar i Internet.