Finlex ®

Given i Helsingfors den 13 juni 1929.

Lag om ändring av konkursstadgan av den 9 november 1868.

I enlighet med Riksdagens beslut stadgas härigenom, att 10, 42, 46, 47, 54 och 85 §§ i konkursstadgan av den 9 november 1868 skola erhålla följande ändrade lydelse:

10 §.

Sedan konkurs uppstått, må ej i gäldenärens fasta egendom meddelas inteckning, såframt den icke tidigare ansökts på grund av sådan omständighet, som enligt § 46 mom. k) i där nämnda fall utgör villkor för giltigheten av dylik säkerhet. Inteckning, som i strid häremot meddelats, vare utan verkan.

Ej heller må efter konkursens början utmätning ske å de avträdda tillgångarna. Är egendom redan därförinnan utmätt, upphöre utmätningsmans befattning därmed; dock må, där auktion å fast egendom eller fartyg eller gods i fartyg redan blivit kungjord, försäljningen försiggå utan hinder av konkursen, i vilket fall vad av köpeskillingen återstår utöver de fordringar samt utmätnings- och andra kostnader, som bort utgå med bättre rätt än det utsökta beloppet, skall konkursboet tillhandahållas; och varde, såframt utmätningssökanden bevakar sin fordran i konkursen, däri bestämt, vilken rätt han njuta bör. Är verkställd utmätning överklagad, må ock frågan om dess giltighet behandlas i den för slika mål stadgadeordning och, om utmätningen bliver ståndande, i konkursmålet endast prövas vad förmånsrätt den medföra kan.

Utan hinder av konkurs i ägarens bo må likväl för utskyld eller annan likartad utlaga, som i fastighet innestår, samt för fordran, för vilken fastighet eljest är underpant, så ock för fordringsanspråk, som har pant- och förmånsrätt i fartyg eller gods i fartyg, sådan egendom sökas i mät och säljas i den i utsökningslagen stadgade ordning, och varde vad utmätningssökanden och övrige panthavare tillkommer dem tillhandahållet samt återstoden av köpeskillingen, på sätt ovan sagts, till konkursboet överlämnad.

42 §.

Av konkursmassan njute gäldenär, under den tid han enligt vad i §§ 37 och 39 sägs ej må begiva sig från sitt hemvist, eller, om så erfordras, ända till inställelsedagen nödigt underhåll för sig, make och oförsörjda barn, där familijens utkomst eljes ej är tryggad. Gäldenären varde ock tilldelat vad som erfordras för resa och uppehälle, då han efter kallelse har att inställa sig vid rätten till förhör eller annorstädes till upplysnings avgivande rörande konkursmassan, dock ej mer, om han vistas utom domsagan, än som erfordrades, om han därinom, å ort, där han sist vistades, sig uppehölle.

Uppkommer tvist om gäldenärs och dess anhöriges understöd ur konkursmassan, pröve rätten vad i sådant avseende skäligen bestås må. Finnes gäldenären hava, utan laga skäl, dröjt med bouppteckningen och dess beedigande eller boets överlämnande till gode män, äge rätten inskränka tiden för det underhåll han njuta skall, efter ty som omständigheterna därtill föranleda.

46 §.

a) Allt vad gäldenär genom åtgärd, som i 1 § och 2 punkten 2 § 39 kap. strafflagen avses, sina borgenärer till förfång till annan överlåtit, gånge till konkursboet åter utan lösen,

b) Har gäldenär genom gåva avhänt sig egendom av sådant värde, att borgenärerna därav märklig skada haft, och äro före konkursens början ej mer än trettio dagar förflutna, sedan gåva av lösegendom fullbordad eller lagfart å gåva av fastighet sökt blivit, gånge den gåva åter. Samma lag vare, där försäljning, byte, lega eller annat sådant avtal om någon gäldenärens egendom skett, och av förekommande omständigheter skönjas kan, att avtalet huvudsakligen har egenskap av gåva eller åsyftar förnärmande av borgenärernas rätt.

c) Har under de sista trettio dagarna före konkursens början gäldenären ingått avtal, varigenom han, borgenärerna till förfång, iklätt sig förbindelse under sådana omständigheter, att den, med vilken avtalet ingicks, haft skälig anledning att hos gäldenären antaga oredlig avsikt, gånge ock det avtal åter.

d) Har under de sista trettio dagarna före konkursens början gäldenären betalt skuld, som före konkursens början icke varit till betalning förfallen, gånge den betalning åter; fordringsägaren dock obetaget att i konkursen göra sin fordran gällande. I fråga om växel, som på gäldenären dragen är, må likväl ej talan om återbäring av redan verkställd betalning kunna anställas mot annan än den, för vars räkning växeln dragen är, eller, om denne är gäldenären själv, mot första emottagaren.

e) Är under de sista trettio dagarna före konkursens början pant av gäldenären lämnad för skuld, som innan konkursens början icke förfallit och vid vars tillkomst sådan säkerhet ej varit betingad, vare pantsättningen utan verkan.

f) Har under sistsagda tid för någon borgenärs fordran fastighet, som därför icke varit underpant, eller lösegendom, vari borgenären ej haft panträtt, blivit i mät tagen, gånge det utmätta eller vad genom försäljning därav influtit, såvitt det ännu finnes i utmätningsmans förvar, till konkursboet åter.

g) Såvitt mom. b är tillämpligt i fråga om makar, så ock då i fall, som nämnas i mom. c, d och f, andra parten eller utmätningssökanden är gäldenärens make, må återvinning eller återgång äskas, där vid konkursens början ej mer än ett år förflutit, sedan åtgärd, som i varje fall avses, vidtagits.

h) Har vid avvittring mellan gäldenären och hans make eller dennes arvingar gäldenären i märklig mån eftergivit sin rätt, och har ej vid konkursens början ett år förflutit efter det avvittringshand1ingen till rätten ingavs, gånge avvittringen åter.

i) Då egendom till konkursbo återvinnes, vare konkursboet skyldigt återbära vad gäldenären må hava i vederlag bekommit eller dess värde.

När egendom återbäres, skall ock utgivas ränta eller avkomst, som under tiden fallit. Har nödig kostnad å egendomen gjorts, varde den ersatt.

Är egendom, som borde till konkursboet återbäras, kommen i tredje mans hand genom sådant fång, att denne befinnes berättigad egendomen behålla, eller är egendomen eljes så förskingrad eller förstörd, att den ej kan återställas, varde konkursboet för sin förlust efter egendomens värde ersatt av den, som egendomen av gäldenären undfått.

j) Återvinnes från gäldenärens make egendom, som denne erhållit i gåva, eller går avvittring mellan gäldenären och hans make eller dennes arvingar åter, och har maken eller arvingarna i följd av vad som stadgas i 62 eller 104 § av äktenskapslagen före konkursens början infriat någon gäldenärens skuld, vare konkursboet skyldigt återgälda vad sålunda betalts jämte ränta.

k) Inteckning, som under de sista trettio dagarna före konkursens början meddelats i gäldenärens fasta egendom, vare utan verkan, där icke inteckningen grundats å utfästelse vid gäldens tillkomst eller å stadgandena om ogulden köpeskillings rätt, eller ock å upplåtelse av nyttjanderätt eller annan rättighet, som före nu nämnda tid ägt rum. Är under de sista trettio dagarna före konkursens början inteckning meddelad i gäldenärens lösegendom för skuld, vid vars tillkomst sådan säkerhet ej blivit utfäst, vare inteckningen utan verkan. Inteckning, som meddelats i död mans efterlämnade egendom, äge, där hans bo inom laga tid till konkurs upplåtes, giltighet endast såframt den beviljats på här omförmäld grund och denna tillkommit före dödsfallet.

l) Finnes någon, vars arvinge gäldenären är, genom testamente eller gåva hava förnärmat den senares lagliga rätt, äge dennes borgenärer, såvitt tid till klander av dylik åtgärd ej tilländagått, sådan klandertalan i gäldenärens ställe utföra; och gånge till konkursmassan vad därigenom vinnes

47 §.

Vilja gode männen, sysslomännen eller borgenärerna något till boet enligt 46 § mom. a―i återvinna, skall stämning därom sist inom tre månader efter inställelsedagen tagas och meddelas den, emot vilken sådan talan anställes. Har ej lagfart å fast egendom, som gäldenären sig avhänt, blivit sökt förr än efter inställelsedagen, varde klandertiden beräknad från den dag lagfarten söktes. Enskild borgenär äge ock rätt återvinningstalan anställa, på sätt nämnt är; kungöre det dock, innan saken vid domstolen förekommer, gode männen eller sysslomännen. Försummar han det, må ej hans talan till prövning upptagas.

54 §.

Finnes i gäldenärens bo gods, som uppgives höra annan till, och kan sådant gods från gäldenärens egendom urskiljas, då skola gode männen sätta det i förvar och, när ägarens rätt ostridig är, giva det till honom ut, emot fullgörande av de villkor, vartill han förty kan anses förbunden. Vägra gode männen att godset vid anfordran utlämna, anlite ägaren överexekutor eller stämme till rätten därom, i fall han ej vill sitt anspråk i konkursen bevaka.

Påstår gäldenärens make sig vara ägare till viss lös egendom, varpå konkursboet gör anspråk, åligge det honom att visa sin rätt, oberoende av vem som i rättegången är kärande.

85 §.

Varder ej gäldenär, genom överenskommelse med borgenärerna, från betalning av sin skuld till större eller mindre del frikallad, och förslår den avträdda egendomen ej till gäldande av alla de fordringar, som i konkursen blivit anmälda och godkända, äge borgenärerna för bristen hålla sig till den egendom, gäldenären i framtiden förvärvar. Borgenär, som sin rätt till delaktighet i konkursmassan försuttit, vare därav ej förhindrad att ur gäldenärens tillgångar i framtiden njuta betalning för sin fordran, såvitt den eljes finnes laglig. Men om gäldenären av dess i konkursen tillstädeskomna borgenärer beviljats eftergift å skuldens betalning, tillkomme honom enahanda eftergift jämväl i avseende å uteblivna borgenärers fordringar. Kvinna, som är gift och vars egendom avträtts till konkurs, vare ej pliktig att med den egendom, hon efter konkursens början genom arbete förvarvar, ansvara för gäld, som dessförinnan under äktenskapet gjorts för tillgodoseende av mannens särskilda behov.

För fordran, som blivit i konkurs godkänd eller kunnat i konkursen bevakas, vare gäldenären ej pliktig gå sådan ed, som i 3 kap. 33 § utsökningslagen sägs, utan så är, att borgenären visar skälig anledning, det gäldenären undandöljer tillgång, som honom efter konkursen tillfallit och till gälds betalning gå bör. I övrigt skola utsökningslagens bestämmelser om vad vid utmätning får undantagas tillämpas jämväl i fråga om sådan gäld, som innan konkursen till kommit.

Denna lag skall träda i kraft den 1 januari 1930. Dock tillkommer den i 85 § hustru tillerkända särskilda förmån ej kvinna, vans egendomsförhållanden regleras av äldre lag; och skall 47 § i dess äldre lydelse gälla beträffande konkurs, däri inställelsedagen infallit före den nya lagens trädande i kraft.

Helsingfors, den 13 juni 1929.

Republikens President
Lauri Kr. Relander.

Justitieminister
Oiva Huttunen.

Innehållsförteckning

242/1929