234/1929

Given i Helsingfors den 13 juni 1929.

Äktenskapslag.

I enlighet med Riksdagens beslut varder härigenom stadgat, som följer:

I AVDELNINGEN.

Ingående av äktenskap.

1 Kap.

Allmänna stadganden.

1 §.

Äktenskap skall ingås genom kyrklig eller borgerlig vigsel. Före vigseln skall lysning äga rum.

2 §.

Man under aderton år och kvinna under sjutton år må ej träda i äktenskap utan tillstånd av republikens president.

3 §.

Minderårig, som ej förut varit gift, må ej ingå äktenskap utan föräldrarnas samtycke. Är den ena av föräldrarna död eller utan del i vårdnaden av den minderåriga eller kan yttrande av honom icke utan märklig omgång eller tidsutdräkt inhämtas, vare den andras samtycke tillfyllest. Är sådant fall förhanden beträffande båda föräldrarna, skall samtycke till äktenskapet inhämtas av annan förmyndare eller god man.

Den, som är omyndig förklarad, må ej ingå äktenskap utan förmyndarens samtycke.

Vägras samtycke till äktenskap, äge rätten tillåta äktenskapet, om giltigt skäl till vägran ej finnes.

4 §.

Man, som varit gift, må ej utan tillstånd av republikens president ingå nytt äktenskap, innan sex månader förflutit från det tidigare äktenskapets upplösning.

Lag samma vare om kvinna, därest hon vid äktenskapets upplösning ej var havande eller om hon därefter har framfött barn. I annat fall må kvinna, som varit gift, ej ånyo träda i äktenskap inom tio månader från det tidigare äktenskapets upplösning.

5 §.

Kyrklig vigsel kan äga rum också inom annat religionsamfund än den evangelisk-luterska och den grekisk-katolska kyrkan, därest statsrådet tillagt samfundet vigselrätt.

Höra de trolovade eller endera av dem icke till något religionssamfund eller tillhör endera eller båda religionssamfund, inom vilket vigsel ej får äga rum, skall äktenskapet ingås genom borgerlig vigsel. Lag samma vare, om av de trolovade den ena tillhör kristet och den andra icke-kristet religionssamfund eller om båda höra till olika icke-kristna religionssamfund, även om dessa samfund eller någotdera av dem har vigselrätt.

2 Kap.

Trolovning.

6 §.

Man och kvinna, som överenskommit att ingå äktenskap med varandra, äro trolovade.

För den, som icke får ingå äktenskap utan annans samtycke, medför trolovning, ifall samtycke därtill saknas, ej andra förpliktelser än de i 7 och 9 §§ nämnda.

7 §.

Brytes trolovning, äge envar av de trolovade återfå de gåvor han med anledning av trolovningen givit den andra.

Dör endera, äge den efterlevande återfå de gåvor han givit den andra, men behålle vad han själv fått.

Är gåva icke i behåll, pröve rätten, huruvida dess värde bör ersättas.

8 §.

Trolovad, vilken utan giltig anledning brutit trolovning, kan, såvitt det prövas skäligt, åläggas att åt den andra trolovade, dess föräldrar eller annan person utgiva ersättning för den skada dessa lidit av åtgärder, som de vidtagit i anledning av trolovningen eller för det tillärnade äktenskapets skull.

Brytes trolovning av giltig anledning, som bör tillräknas endera av de trolovade, vare denna ersättningsskyldig efter vad i 1 momentet sägs.

Orsakas trolovnings brytande av giltig anledning, som ej kan tillräknas någondera av de trolovade, må den ena av dem, där synnerligen vägande skäl finnas, åläggas att delvis ersätta skada, som i 1 momentet avses.

9 §.

Har mannen lägrat sin trolovade och brytes sedan trolovningen, vare han skyldig att åt henne utgiva, skälig gottgörelse, där hon ej bär skulden till trolovningens brytande. Brytes trolovningen genom mannens död, kan kvinnan, om synnerlig anledning därtill finnes, jämväl tilläggas sådan gottgörelse, dock ej mer än som motsvarar hälften av den behållna kvarlåtenskapen.

3 Kap.

Äktenskapshinder.

10 §.

De, som äro i rätt upp- och nedstigande släktskap med varandra eller syskon eller av vilka den ena är den andras broders eller systers avkomling, må ej ingå äktenskap med varandra.

Mellan personer, av vilka den ena varit gift med den andras släkting i rätt upp- eller nedstigande led, vare äktenskap jämväl förbjudet.

Angående äktenskap mellan adoptant och adoptivbarn är gällande, vad därom särskilt stadgats.

11 §.

Ej må den träda i äktenskap, som är sinnessjuk eller sinnesslö.

12 §.

Den, som är behäftad med fallandesot, vilken icke härrör av övervägande yttre orsaker, eller med könssjukdom i smittosamt skede, må ej ingå äktenskap, om han ej därtill erhållit tillstånd av republikens president.

Dövstum må ej heller utan sådant tillstånd träda i äktenskap med annan dövstum, förutom där enderas dövstumhet icke är medfödd.

4 Kap.

Lysning.

13 §.

Inom evangelisk-luterska kyrkan utfärdas lysning av kyrkoherde, inom grekisk-katolska kyrkan av församlingsföreståndare och inom annat religionssamfund av församlingsföreståndare eller styrelsemedlem, som av församlingsstyrelsen därtill bemyndigats.

Till borgerligt äktenskap utfärdas lysning på landet och i köping av häradshövdingen eller ordföranden i häradsrätten eller av särskild myndighet, som utsetts av högsta domstolen, samt i stad av magistratens ordförande eller, enligt magistratens förordnande, av någon lagfaren ledamot i denna eller av ordförande i ordningsrätt.

14 §.

Lysning skall av bägge de trolovade begäras hos lysningsmyndighet i den ort, där kvinnan är införd i kyrkobok eller motsvarande register.

15 §.

Innan lysning må utfärdas, pröve lysningsmyndigheten, huruvida äktenskapet enligt lag får äga rum.

Skall äktenskapet ingås genom kyrklig vigsel, gälle såsom vilkor för lysning jämväl vad därom är föreskrivet i vederbörande religionssamfund.

16 §.

Då lysning begäres, skola de trolovade förete nödig utredning, att äktenskapet får äga rum, såvida detta icke framgår av kyrkobok eller register, vartill lysningsmyndigheten har tillgång.

Envar av de trolovade skall jämväl till lysningsmyndigheten ingiva en skrift, däri han försäkrar, att de trolovade ej äro i sådan släktskap eller svägerska, vari äktenskap är förbjudet, och att han ej lider av sjukdom, som utgör hinder mot äktenskap, ävensom uppgiver, huruvida han tidigare ingått äktenskap.

Vad i 2 momentet sägs skall ej tillämpas såvitt tillstånd till äktenskapet utverkats.

17 §.

Då lysning utfärdas till äktenskap, som är avsett att ingås genom kyrklig vigsel, skall därom genom lysningsmyndighetens försorg tre söndagar å rad kungöras i kyrka i den eller de församlingar, till vilka de trolovade höra.

Lysning till borgerligt äktenskap skall vara anslagen under fjorton dagar, dagen för anslåendet oräknad, å anslagstavla för kommunala kungörelser i den eller de kommuner, där de trolovade äro införda i kyrkobok eller motsvarande register.

18 §.

Den, som vill hindra tillärnat äktenskap, uppgive sina skäl för den i 14 § omförmälda lysningsmyndigheten, vilken äger pröva, huruvida äktenskapet må äga rum.

19 §.

Den, som blivit förelyst till äktenskap, må ej utan tillstånd av republikens president erhålla lysning till annat äktenskap, innan sex månader förflutit från lysningen, såframt ej hans trolovade därförinnan avlidit.

20 §.

Är trolovad livsfarligt sjuk eller under krigstid i krigstjänst eller därtill inkallad, må lysning till kyrkligt äktenskap avkunnas blott en gång och borgerligt äktenskap ingås utan lysning.

5 Kap.

Vigsel.

21 §.

Kyrklig vigsel skall förrättas av präst samt borgerlig vigsel av myndighet, som nämnes i 2 mom. 13 §.

22 §.

Kyrklig vigsel förrättas av präst inom det religionssamfund, som kvinnan tillhör.

Borgerlig vigsel förrättas av den, som utfärdat lysningen, eller av annan myndighet, som är berättigad att förrätta sådan vigsel.

23 §.

Vigsel må ej förrättas, om vigselförrättaren vet, att äktenskapet ej får äga rum.

Göres anhållan om vigsel hos annan än den, som utfärdat lysningen, skall före vigseln företes bevis av lysningsmyndigheten, att lysning fullbordats samt att omständighet ej är kunnig, som hindrade äktenskapet.

Har från lysningen förflutit mer än sex månader, må vigsel på grund av densamma ej vidare äga rum.

24 §.

Vilja trolovade ingå äktenskap utan föregående lysning, vare de skyldiga att för vigselförrättaren förete sådan utredning och till honom ingiva sådan försäkran, som i 16 § sägs; och pröve vigselförrättaren, huruvida vigsel må äga rum.

25 §.

Vigsel sker sålunda, att vigselförrättaren förklarar de trolovade för äkta makar, efter det envar av dem, samtidigt tillstädes inför honom, svarat jakande på frågan, huruvida han vill ingå äktenskap med sin trolovade. Har så ej skett, vare vigsel utan verkan.

Vigsel skall förrättas i släktingars eller andra vittnens närvaro.

Vid kyrklig vigsel skall jämväl iakttagas vederbörande samfunds bruk. Borgerlig vigsel förrättas enligt fastställt formulär.

6 Kap.

Särskilda stadganden.

26 §.

Talan om återfående av gåva samt om gottgörelse eller annan skadeersättning i anledning av trolovnings brytande skall göras anhängig inom sex månader därefter.

27 §.

Är trolovad kvinna icke införd i kyrkobok eller motsvarande register i Finland, skall lysning begäras samt för henne avkunnas eller anslås, där hon vistas.

Vad ovan sagts äge motsvarande tillämpning i fråga om lysnings avkunnande eller anslående för mannen, i händelse han ej är bokförd i Finland.

28 §.

Är trolovad missnöjd därmed, att lysning eller vigsel vägrats, må han däröver klaga hos den myndighet, vilken äger pröva mål om tjänstefel, som begåtts av lysningsmyndigheten eller vigselförrättaren.

29 §.

I hovrätts utslag, som innebär tillstånd för den, som står under förmynderskap, att ingå äktenskap, må ändring icke sökas.

II AVDELNINGEN.

Makars rättsförhållanden.

1 Kap.

Allmänna stadganden.

30 §.

Sedan äktenskap ingåtts, böra man och hustru, stödjande varandra, i samråd verka för familjens bästa.

31 §.

Makar äro i sitt förhållande till varandra rättsligen likställda, såvitt ej nedan annorlunda sägs.

Om makars rätt att förese barnen är särskilt stadgat.

32 §.

Hustrun erhåller genom äktenskapet mannens släktnamn; dock må hon, om hon det önskar och före vigseln därom anmäler hos vigselförrättaren, bära det namn hon såsom ogift hade, sålunda förenat med mannens namn, att hennes namn föregår mannens.

I äktenskapet födda barn erhålla faderns släktnamn.

33 §.

Äktenskap medför icke inskränkning av maktes rätt att sluta avtal, för såvitt i 2 kapitlet icke annorlunda stadgas, ej heller i hans rätt att kära och svara.

Makar må ingå avtal jämväl med varandra, dock med iakttagande av vad i 3 kapitlet sägs.

2 Kap.

Makars egendom.

34 §.

Den egendom make vid äktenskapets ingående har förblir hans tillhörighet. Likaså är det, som make under äktenskapet förvärvar, hans egendom.

35 §.

Vardera maken har giftorätt i den andras egendom. På grund därav tager vid avvittring efterlevande maken och död makes arvingar eller vardera maken hälften av makarnas behållna egendom, på sätt i IV avdelningen närmare stadgas.

Giftorätt äger dock ej rum i egendom, beträffande vilken så förordnats genom äktenskapsförord, gåvobrev eller testamente, ej heller i det, som trätt i stället för sådan egendom. Har tillika bestämts, att giftorätt skall vara utesluten jämväl i fråga om egendomens avkomst, lände det till efterrättelse.

I fråga om rättighet, som ej kan överlåtas eller som eljest är av personlig art, äga bestämmelserna om giftorätt tillämpning allenast såvitt de ej stå i strid med vad om sådan rättighet särskilt är gällande.

Har makes egendom avträtts till konkurs, skall, om andra maken inom ett år från konkursens början skriftligen det yrkar hos den i 43 § omförmälda rätt, ingendera maken åtnjuta giftorätt i den andras egendom. I fråga om skrift, som här avses, skall tillämpas vad i 2 momentet av sagda paragraf föreskrives beträffande äktenskapsförord.

36 §.

Vardera maken råde över sin egendom med de inskränkningar, som omförmälas i 37―39 §§.

37 §.

Make vare pliktig att så vårda egendom, vari andra maken har giftorätt, att egendomen ej otillbörligen minskas denne till förfång.

38 §.

Make må ej föryttra, ej heller med inteckning för gäld belasta fast egendom, vari andra maken har giftorätt, utan att denne skriftligen därtill samtyckt.

Har make utan andra makens samtycke företagit åtgärd, som i 1 momentet sägs, vare den ogill, om andra maken därå talar inom sex månader, sedan han det veta fick. Dör make och har ej sin talan försuttit, äge hans arvingar samma tid från hans död.

Vad i denna paragraf stadgas äge tillämpning jämväl i fråga om sådan anläggning å annans grund, som jämte besittningsrätten till grunden kan utan grundägarens hörande till tredje man överlåtas.

39 §.

Ej må make utan andra makens samtycke föryttra lösören, i vilka denne har giftorätt och vilka ingå i det för makarnas gemensamma begagnande avsedda bohaget eller utgöra andra makens nödiga arbetsredskap eller äro avsedda för barnens personliga bruk. Kan dock yttrande av andra maken alls icke eller ej utan märklig omgång eller tidsutdräkt inhämtas, vare hans samtycke ej erförderligt.

Har föryttring av gods, som i 1 momentet sägs, skett i strid med bestämmelserna däri och var ej förvärvaren i god tro, vare föryttringen ogill, om andra maken därå talar inom tre månader, sedan han därom erhöll känne dom, eller senast inom sex månader från det godset utgavs; och vare käranden berättigad att besitta godset så länge därå är tillämpligt vad i 1 momentet sägs.

Vad ovan i denna paragraf sägs om föryttring äge tillämpning även i fråga om pantsättning.

40 §.

Vägras i fall, som i 38 eller 39 § avses, samtycke till inteckning av fast egendom eller till föryttring eller pantsättning av lösören, må rätten på ansökan tillåta sådan åtgärd, om skäl till vägran finnes ej vara för handen.

3 Kap.

Äktenskapsförord samt gåvor mellan makar.

41 §.

Genom äktenskapsförord, som upprättas före eller under äktenskapet, kunna trolovade eller makar utesluta giftorätt i egendom, som någondera av dem äger eller sedermera förvärvar. I enahanda ordning kan jämväl bestämmas, att giftorätt skall äga rum i egendom, som på grund av tidigare upprättat förord eljest ej vore föremål för sådan rätt.

Utöver vad nu är sagt må ej genom avtal mellan trolovade eller makar fastställas avvikelse från vad om makars egendomsförhållanden är stadgat.

42 §.

Äktenskapsförord skall upprättas skriftligen. Omyndig tage ock därtill förmyndarens skriftliga samtycke.

43 §.

Äktenskapssförord skall ingivas till rätten i den ort, där mannen har sitt bo och hemvist, eller, om han ej är bosatt i Finland, till rådstuvurätten i Helsingfors.

Rätten intage äktenskapsförord i det därför avsedda protokollet samt låte utan dröjsmål om ingivandet införa kungörelse i allmänna tidningarna.

Där ej rättegångsdag är, må på landet äktenskapsförord ingivas till domaren, vilken det åligger tillse, att stadgandena i 2 momentet iakttagas.

44 §.

ÄR äktenskapsförord slutet mellan trolovade, vare det gällande från äktenskapets ingående, om det ingives till rätten eller, i fall som i 3 mom. 43 § omförmälts, till domaren inom en månad fram dagen därför; eljest gälle förord från den dag det intagits i rättens protokoll.

45 §.

Vill trolovad till sin trolovade giva egendom att tillfalla honom vid äktenskapets ingående, göre det på sätt i 42 § om äktenskapsförord stadgas. Å gåva, som här avses, skall ock tillämpas vad i 43 och 44 §§ är föreskrivet. Under äktenskapet må ej make till andra maken genom gåva överlåta egendom.

Vad ovan sägs gäller icke sedvanliga skänker, vilkas värde ej står i missförhållande till givarens villkor.

Utfästelse av trolovad att under äktenskapet åt andra maken utan vederlag utgiva penningar eller annan egendom vare icke bindande, även om skriftligt bevis över utfästelsen lämnats.

4 Kap.

Familjens underhåll.

46 §.

Makar vare pliktiga att i mån av förmåga med penningar, genom verksamhet i hemmet eller annorledes bidraga till familjens underhåll.

Till familjens underhåll skall räknas vad som enligt makarnas villkor erfordras för den gemensamma hushållningen och barnens uppfostran samt för tillgodoseende av vardera makens särskilda behov.

47 §.

Vardera maken är berättigad att i enlighet med vad sedvanligt är anskaffa de för den gemensamma hushållningen och barnens uppfostran erforderliga förnödenheterna. Vad som erfordras för tillgodoseende av makes särskilda behov må han själv anskaffa.

48 §.

Lämmar vad ena maken har att i penningar tillskjuta till familjens underhåll icke tillgång till bestridande av de utgifter, som han äger ombesörja, vare andra maken pliktig att i lämpliga poster tillhandahålla honom erforderliga medel.

49 §.

Försummar make uppenbarligen sin skyldighet att bidraga till familjens underhåll eller att tillhandahålla andra maken penningar, må han av rätten kunna åläggas att till denne för månad, vecka eller annan lämplig tidrymd utgiva bidrag till de utgifter för underhållet, vilkas ombesörjande amkommet på den sistnämnda eller vilka rätten med hänsyn till omständigheterna finner skäligen böra anförtros denne.

På anhållan av käranden må beslut i ärende, som i 1 momentet avses, meddelas att gälla tills dom i saken faller.

50 §.

För de utgifter make under ett kalenderår tilläventyrs haft för familjens underhåll utöver vad han varit skyldig erlägga, äge han ej talan om ersättning mot andra maken, utan så är att överskottet är betydande och hans anspråk i anseende till omständigheterna skäligt.

Talan om ersättning må ej väckas sedan ett år förflutit efter kalenderårets utgång.

Rätt till ersättning må ej göras gällande av annan än den ersättningsberättigade maken själv.

51 §.

Jämväl i det fall, att makar på grund av söndring leva åtskilda, skall make i enlighet med de i 46 § stadgade grunder bidraga till andra makens och de barns underhåll, vilkas vårdnad åligger denne; dock må, om ena maken huvudsakligen bär skulden till samlevnadens hävande, andra maken ej förpliktas utgiva bidrag till hans underhåll, med mindre synnerliga skäl därtill äro. Make må jämväl kunna förpliktas att till andra makens begagnande överlämna lösören, som ingå i det för makarnas gemensamma begagnande avsedda bohaget eller utgöra andra makens arbetsredskap eller äro avsedda för barnens personliga bruk. Har ena maken tillhörig egendom sålunda överlämnats till den andra maken, skall avtal, som ägaren med tredje man kan träffa om egendomen, ej lända till inskränkning i andra makens nyttjanderätt.

5 Kap.

Makars gäld.

52 §.

Vardera maken svarar särskilt för sig för den gäld, som han gjort före äktenskapet eller under dess bestånd.

För gäld, som endera maken gjort för familjens underhåll, svara dock makarna en för bägge och bägge för en.

Vad i 2 momentet sägs skall ej tillämpas å penninglån, som ena maken upptagit, ej heller där borgenären visste, att makarna på grund av söndring levde åtskilda.

53 §.

För gäld, som under äktenskapet gjorts av bägge makarna, svara de en för bägge och bägge för en, där ej annat avtal träffats.

54 §.

Vill borgenär söka make för sådan av andra maken gjord gäld, som avses i 2 mom. 52 §, skall han anhängiggöra sin talan inom två år från förfallodagen eller, om gälden skall betalas vid anfordran, från dess tillkomst; försittes denna tid, vare rätt till talan förlorad.

55 §.

Finnes vid äktenskaps upplösning gäld, som gjorts för tillgodoseende av mannens särskilda behov, vare hustrun ej skyldig att därför svara med egendom, som hon efter upplösningen genom arbete förvärvat.

56 §.

Missbrukar make sin behörighet att med förpliktande verkan jämväl för andra maken göra gäld, kan han av rätten förklaras behörigheten förlustig. Sådant beslut kan av rätten upphävas, om makarna enas därom eller förändrade förhållanden det föranleda.

Rättens beslut skall ofördröjligen kungöras, på sätt om kungörande av omyndighetsförklaring är stadgat. Upphäves beslutet, varde ock därom på samma sätt kungjort.

6 Kap.

Särskilda stadganden.

57 §.

Makes fordran hos andra maken står vid utmätning och konkurs tillbaka för varje annan borgenärs fordran hos denne; och må han ej för sin fordran erhålla pant- eller förmånsrätt ej heller retentionsrätt i andra makens egendom.

Vad ovan sägs gäller dock icke fordran, tillkommen genom brott, som make begått mot andra maken, utesluter ej panträtt i fastighet för obetald köpeskilling och inskränker ej heller makes konkursbos rätt.

Tredje man, till vilken makes fordran hos den andra maken övergått, åtnjute ej bättre rätt än maken själv hade, därest han vetat eller bort veta, att fordran tillhört gäldenärens make. Vad nu sagts gäller dock ej i fråga om fordran, som genom utmätning hos make eller i följd av makes konkurs kommit i tredje mans hand.

58 §.

Föryttrar eller förpantar make utan andra makens samtycke denne tillhörigt eller samfällt lösöre, vare andra maken berättigad att lösa det åter. Var förvärvaren ej i god tro eller hade vederlag ej givits, gånge godset åter utan lösen.

59 §.

Har make genom brottslig gärning orsakat andra makens död eller haft del i sådant brott, må honom ej vid avvittring på grund av giftorätt tilläggas något av den dödes egendom. Är makens brottslighet ringa, pröve dock rätten, om sådan påföljd av brottet skall inträda.

60 §.

Make är berättigad att fordra, att andra maken deltager i upprättandet av en förteckning över varderas lösa egendom samt att i förteckningen särskilt angives, huruvida för endera maken giftorätt i visst gods ej äger rum. I händelse av tredska må maken utverka förordnande för god man att företräda andra maken vid förteckningens upprättande. Förteckningen må make låta förse med intyg av notarius publicus, kronolänsman eller kommunalnämnds ordförande, utvisande dagen, då förteckningen företetts. Vid tvist om egendomen avgör rätten, vilken beviskraft bör tilläggas förteckningen.

61 §.

Har make före äktenskapet överlåtit egendom till andra maken, utan att föreskrifterna i 1 mom. 45 § iakttagits, och påstår sedermera borgenär, att överlåtelsen innebär där avsedd gåva, åligger det make att visa, att så ej är fallet.

Vad ovan sagts om bevisskyldigheten äge motsvarande tillämpning, där make under äktenskapet överlåtit egendom till andra maken.

62 §.

Har make, på sätt i 1 mom. 45 § avses, före äktenskapet genom gåvobrev överlåtit egendom åt andra maken och kan gäld, för vilken givaren häftade, då gåvan blev gällande, eller för vilken han blivit ansvarig inom ett år därefter, ej betalas av honom, svare andra maken för vad som brister intill gåvans värde. Om något vederlag utgått, skall det avräknas. Har gåvan helt och hållet eller delvis gått förlorad utan mottagarens vållande, njute han motsvarande befrielse från ansvar. Är givaren i konkurstillstånd, må utredning om vad som brister hos givaren icke påyrkas.

63 §.

Låter make sin egendom förvaltas av andra maken, vare denne, där ej annat avtalats eller bör anses förutsatt, berättigad att utan redovisningsskyldighet använda avkastningen till familjens underhåll. Han skall dock till andra maken utgiva, vad av avkastningen uppenbarligen icke åtgått till underhållet.

Uppdrag, som i 1 momentet avses, kan städse återkallas, även om annorlunda överenskommits.

64 §.

Biträder ena maken den andra i hans förvärvsverksamhet och vill därför njuta ersättning, vise att sådan betingats eller avsetts eller att dess erläggande med hänsyn till arbetets art och omständigheterna i övrigt bör anses skäligt.

Hade ersättning icke betingats må talan därom icke anhängiggöras sedan ett år förflutit efter utgången av det kalenderår, under vilket arbetet utfördes. Dylik ersättning, som erlägges senare, skall anses som gåva.

65 §.

Nödvändighetsartiklar, vilka ena maken för sitt personliga bruk anskaffat med medel, som andra maken på grund av sin underhållsskyldighet tillhandahållit den förre, vare dennes egendom.

66 §.

Gåvobrev, skriftligt samtycke, äktenskapsförord och förteckning, som avses i 2 mom. 35 § samt i 38, 42, 45 och 60 §§, skola, för att gälla, vara daterade, behörigen underskrivna och av tvenne ojäviga personer bevittnade.

III AVDELNINGEN.

Äktenskaps upplösning.

1 Kap.

Återgång av äktenskap.

67 §.

Har äktenskap ingåtts mellan personer, vilka på grund av släktskap eller svågerskap icke få träda i äktenskap med varandra, eller har sinnessjuk eller sinnesslö ingått äktenskap, skall till återgång dömas.

Lag samma vare, i händelse den, som redan var gift, trätt i äktenskap och det tidigare äktenskapet icke blivit upplöst.

68 §.

Make kan fordra, att äktenskap skall återgå:

1) om han vid äktenskapets ingående befann sig i tillfällig sinnesförvirring eller annat därmed jämförligt tillstånd;

2) om han förletts till äktenskapet därigenom, att andra maken underlåtit att yppa svår sjukdom eller annan dennes person rörande synnerligen viktig omständighet, som bort avhålla den förre från äktenskapets ingående, eller därom lämnat falsk uppgift, eller om maken eljest utan egen skuld misstagit sig beträffande sådan omständighet; eller

3) om han blivit tvungen till äktenskapet.

Då försvunnen person, som förklarats för död, sedermera befinnes vara vid liv, kan äktenskap, som ingåtts av hans make, jämväl återgå i enlighet med vad därom är särskilt stadgat.

69 §.

Då äktenskap återgår på grund av omständighet, som vid dess ingående var känd av ena maken, men ej av den andra, vare denne berättigad till ersättning för den skada, han genom äktenskapets ingående lidit, enligt vad med avseende å makarnas förmögenhetsförhållanden och övriga omständigheter prövas skäligt. Samma rätt äge den, som med andra makens vetskap tvungits till äktenskap.

Skadeståndet må bestämmas att utgå på en gång eller å särskilda tider.

2 Kap.

Äktenskapsskillnad.

70 §.

Har make brutit äktenskapet med hor, är andra maken berättigad till äktenskapsskillnad. Lag samma vare, om make bedrivit otukt med person av samma kön eller gjort sig skyldig till tidelag.

Då till äktenskapsskillnad dömes på grund av hor, må rätten, om särskild anledning därtill föreligger, förordna, att den skyldiga maken ej får ingå nytt gifte inom ett år från det tidigare äktenskapets upplösning.

71 §.

I händelse make under äktenskapet ådragit sig könssjukdom, vare andra maken berättigad att erhålla äktenskapsskillnad, med mindre den förre kan göra troligt, att han icke ådragit sig sjukdomen genom otukt och han ej utsatt andra maken för fara att bliva smittad.

72 §.

Har make stämplat mot andra makens liv eller förövat grov misshandel mot honom, äge denne rätt till äktenskapsskillnad.

73 §.

Är make dömd till minst tre års frihetsstraff, må rätten på yrkande av andra maken döma till äktentskapsskillnad, i fall skäl därtill prövas föreligga.

Till äktenskapsskillnad må jämväl kunna dömas, om make blivit dömd till straff för brott, som i synnerlig grad är ägnat att ådraga honom missaktning.

74 §.

Är make hemfallen åt missbruk av rusgivande medel, må på yrkande av andras maken dömas till äktenskapsskillnad, om rätten finner synnerligen vägande skäl därtill föreligga.

75 §.

Har make under äktenskapet blivit sinnessjuk eller sinnesslö, have andra maken rätt till äktenskapsskillnad, om sjukdomen fortfarit tre år och skälig förhoppning om den sjukes varaktiga -återställande till hälsan icke finnes.

Där synnerligen vägande skäl föreligga, må till äktenskapsskillnad dömas även om sjukdomen varat kortare tid än ovan sagts.

76 §.

Där makar på grund av söndring levat åtskilda sedan minst två år, äge envar av dem vinna äktenskapsskillnad. I händelse ena maken är huvudsakligen vållande till samlevnadens avbrytande, må dock icke på hans yrkande dömas till skillnad, såvida ej synnerligen vägande skäl därtill äro.

Leva makarna åtskilda därför, att ena maken egenvilligt och utan giltig orsak undandrager sig samlevnaden, have andra maken rätt till äktenskapsskillnad, sedan ett år förflutit från samlevnadens avbrytande.

77 §.

Är ena maken borta och vet man ej, att han under de sista tre åren varit vid liv, äge andra maken vinna äktenskapsskillnad.

78 §.

Dömes till äktenskapsskillnad mellan makar och bär den ena huvudsakligen skulden därtill, kan han åläggas utgiva skadestånd åt andra maken efter vad med hänsyn till makarnas förmögenhetsförhållanden och andra omständigheter prövas skäligt.

Skadeståndet må bestämmas att utgå på en gång eller å särskilda tider.

Dömes till skillnad på grund av 70 § eller eljest i följd av ena makens förhållande, varigenom han grovt kränkt andra maken, må rätten, på dennes yrkande, upphäva eller inskränka den skyldiges rätt att vid avvittring på grund av giftorätt erhålla egendom, som tillhör andra maken.

79 §.

Där till äktenskapsskillnad dömes och ena maken finnes bliva i behov av bidrag till sitt underhåll, äge rätten ålägga andra maken att utgöra sådant bidrag efter vad med avseende å hans förmåga och övriga omständigheter prövas skäligt. Make, som huvudsakligen bär skulden till skillnaden, må dock ej tillerkännas underhållsbidrag, såvida ej synnerligen vägande skäl därtill föreligga.

Underhållsbidrag må, där den underhållsskyldiges förmögenhetsförhållanden och omständigheterna i övrigt därtill föranleda, bestämmas att åtgå på en gång. Är bidraget bestämt att erläggas på särskilda tider och träder den berättigade i nytt gifte, förfalle skyldigheten att erlägga bidrag.

3 Kap.

Särskilda stadganden.

80 §.

Då till upplösning av äktenskap dömes, skall rätten tillika bestämma om vårdnaden av makarnas barn.

Makar vare efter äktenskaps upplösning fortfarande, enligt samma grunder som därförinnan, skyldiga att bidraga till barnens underhåll; och äge rätten, på yrkande av endera, bestämma beloppet av det bidrag, som skall utgöras av make, vilken icke ombetrotts vårdnaden av barnen.

81 §.

Då mål rörande äktenskaps upplösning handlägges och makarna ej sämjas att bo tillsammans under den tid rättegången varar, pröve rätten på makes yrkande, huruvida grundad anledning till samlevnadens omedelbara hävande är förhanden, och meddele, där så befinnes vara fallet, med tillämpning av stadgandena i 51 och 80 §§ förordnande angående vårdnaden om barnen och makes underhållsskyldighet samt makes rätt att begagna andra maken tillhörigt lösöre.

Har på landet stämning tagits i mål, som i 1 momentet avses, må domaren på anhållan av make, efter det andra maken lämnats tillfälle att bliva i saken hörd, meddela förordnande, som ovan sägs, att gälla till dess saken blir föremål för rättens handläggnig. I domarens åtgärd må ändring icke sökas.

82 §.

Efter det mål om äktenskaps upplösning gjorts anhängigt, må rätten eller, om målet ännu icke i rätten handlagts, på landet domaren, på anhållan av make eller borgenär, förordna lämplig person att inom utsatt tid verkställa uppteckning av makarnas egendom och gäld; och gälle därvid i tillämpliga delar vad om bouppteckning vid dödsfall är stadgat. I dylikt förordnande må ändring icke sökas.

83 §.

Yrkande om äktenskaps återgång skall i de fall, som omförmälas i 67 §, göras av allmän åklagare. Sådan talan må dock även föras av endera maken samt, där äktenskap skall återgå på den grund, att ena maken redan förut var gift, av dess make i det tidigare äktenskapet.

Har make, som vid äktenskapets ingående var sinnessjuk, blivit varaktigt återställd till hälsan, ankomme det å honom att föra talan om äktenskapets återgång; och skall talan i sådant fall väckas inom sex månader från tillfrisknandet.

I fall, som omförmälas i 1 mom. 68 §, skall talan om äktenskaps återgång anhängiggöras inom sex månader efter det i 1 punkten av sagda moment avsett tillstånd upphört eller återgångsgrund, varom i 2 punkten är fråga, blev för maken bekant eller maken blev fri i 3 punkten nämnt tvång.

Talan om äktenskapsskillnad skall i de fall, som avses i 70―73 §§, anhängiggöras inom sex månader, efter det den till äktenskapsskillnad berättigade maken erhöll kännedom om den omständighet, varpå talan grundas.

Yrkanden, vilka grunda sig på 69 eller 78 §§, skola göras i det mål, som rör äktenskapets upplösning.

84 §.

Då äktenskap upplöses genom dom, skall hustrun återtaga det namn hon hade såsom ogift, såvida ej makarna överenskomma, att hon fortfarande må bära mannens namn, och därom före domen hos rätten anmäla eller denna med avseende därå, att hustrun är till upplösningen oskyldig och namnändringen länder henne till men eller eljest av synnerliga skäl, på hennes anhållan, förklarar henne därtill berättigad.

IV AVDELNINGEN.

Avvittring.

1 Kap.

Allmänna stadganden.

85 §.

Då äktenskap blivit upplöst genom makes död eller genom dom, skall på yrkande av make eller död makes arvingar avvittring äga rum, utan så är att ingendera maken hade giftorätt.

Avvittring avser avveckling av vardera makens giftorätt. Hava makarna gemensam egendom, skall, där någon sakägare det yrkar, vid avvittringen jämväl delning av sådan egendom äga rum.

86 §.

Under tiden mellan makes död och avvittringen råde efterlevande maken och arvingarna gemensamt över den dödes gods, däri giftorätt äger rum.

Efterlevande make äge under ifrågavarande tid fortfarande råda även över sådant sitt gods, däri andra maken hade giftorätt; vare dock pliktig att vid avvittringen redovisa för förvaltningen därav under tiden efter dödsfallet samt för den avkastning, som av godset fallit.

Då äktenskap blivit upplöst genom dom, äge stadgandet i 2 momentet motsvarande tillämpning beträffande vardera makens rätt att råda över sin egendom.

87 §.

Innan all veterlig gäld, för vilken död make svarade, blivit gulden eller medel till betalning av gälden satte under särskild vård, må avvittring ej äga rum, med mindre efterlevande maken och den dödes arvingar äro ense därom eller den dödes egendom blivit avträdd till konkurs.

88 §.

Hade makarna gemensam gäld, äge vid avvittring make eller död makes arvingar fordra, att före avvittringen andra partens andel därav betalas eller att säkerhet ställes för betalningen.

Gemensam gäld, som gjorts för familjens underhåll, anses åvila makarna i det förhållande, vari de bort tillskjuta medel för underhållet.

89 §.

Om vid åtskiljandet av makarnas egendom beträffande visst lösöre icke av omständigheterna framgår och ej heller kan visas, vilkendera makens gods det tillhör eller att det är gemensam egendom, skall det anses såsom om det vore förvärvat av makarna gemensamt med lika andel för vardera.

90 §.

Vid avvittring, som sker i följd av äktenskaps återgång, skall den egendom make hade vid äktenskapets ingående eller han därefter genom arv, gåva eller testamente förvärvat, så ock vad i dess ställe kommit, anses såsom egendom, i vilken andra maken ej har giftorätt.

91 §.

Make äge vid avvittringen för sig överst undantaga honom tillhöriga kläder och andra föremål, som tjäna uteslutande till hans personliga bruk, dock ej till högre värde än med hänsyn till makarnas villkor kan anses skäligt.

92 §.

Har make till förkovran av sådan sin egendom, däri giftorätt äger rum, använt annat sitt gods, njute han eller hans arvingar vederlag av förstnämnda egendom.

93 §.

Har vid fastställandet enligt 99 § av behållningen av makes gods från dess värde avdragits gäld, som i 2―4 momenten av samma paragraf sägs, skall andra maken eller död makes arvingar tilläggas vederlag av sådan makarnas behållna egendom, vari giftorätt äger mm.

94 §.

Har make genom vanvård av sina ekonomiska angelägenheter, genom missbruk av rätten att råda över egendom, däri andra maken har giftorätt, eller genom att förfara på ett i förhållande till hans villkor icke försvarligt sätt vållat, att denna väsentligen minskats, ägo andra maken eller död makes arvingar erhålla vederlag, på sätt i 93 § sägs, motsvarande den sålunda orsakade minskningen av sagda egendoms behållning. Sådant vederlag må, dock blott till hälften av vad eljest ej kunde utgå, tagas jämväl av den vederlagsskyldiges gods, däri giftorätt ej äger rum, såvitt godset ej erfordras för täckning av gäld.

95 §.

Vederlag utgår jämväl såsom i 94 § sägs, om make använt gods, däri andra maken har giftorätt, till förvärv eller förkovran av egendom, vari giftorätt ej äger rum, eller till betalning av sådan gäld, som i 2―4 mom. 99 § omförmäles.

96 §.

För vederlag, som ej kunnat vid avvittringen utgå, äge make eller död makes arvingar icke någon fordringsrätt.

97 §.

Då äktenskap blivit upplöst genom dom, skall före avvittringen och inom förloppet av två månader, efter det domen vunnit laga kraft, uppteckning av makarnas egendom och gäld verkställas, därest ej på grund av stadgandet i 82 § uppteckning redan skett; och gälle med avseende å sådan uppteckning i tillämpliga delar vad om bouppteckning vid dödsfall är stadgat.

2 Kap.

Verkställande av avvittring.

98 §.

Avvittring skall företagas i den ordning, som är stadgad för arvskifte, med iakttagande därjämte av bestämmelserna i detta kapitel.

99 §.

Efter åtskiljandet av makarnas egendom och sedan make på grund av 92 § måhända tillkommande vederlag tagits i beräkning, fastställes behållningen av vardera makens gods, i vilket giftorätt äger rum, särskilt för sig sålunda, att från godsets värde avdrages sådan makes enskilda gäld, som tillkommit före äktenskapets upplösning, samt av gäld, för vilken malkarna svara en för bägge och bägge för en, så mycket som belöper sig på honom.

Häftade egendom, däri giftorätt ej äger rum, vid äktenskapets ingående eller då densamma under äktenskapet genom äktenskapsförord eller gåvobrev eller testamente tillförsäkrades maken såsom sådan egendom, på grund av inteckning eller eljest särskilt för gälden, skall från det i 1 momentet avsedda värde avdragas blott den del av gälden, för vilken betalning icke kan erhållas ur denna eller i dess ställe satt egendom. Lag samma vare om gäld, som make gjort till förvärv eller förkovran av sådan egendom, däri giftorätt ej äger rum.

Har gälden uppkommit genom att make vanvårdat sina ekonomiska angelägenheter eller eljest förfarit på ett i förhållande till hans villkor icke försvarligt sätt, skall från det i 1 momentet avsedda värde avdragas blott den del av gälden, för vilken betalning icke kan erhållas ur sådan egendom, däri giftorätt ej äger rum.

I fall av äktenskaps återgång skall gäld, som tillkommit före äktenskapet, främst avdragas från värdet av egendom, i vilken på grund av 90 § giftorätt ej äger rum.

100 §.

Sedan så förfarits som i 99 § sägs och det i 91 § medgivna avdrag på makes yrkande ägt rum, tillägges vardera parten, utöver densamma på grund av 93, 94 eller 95 § måhända tillkommande vederlag, hälften av återstoden av den egendoms värde, däri giftorätt äger rum, såvida ej annat föranledes av stadgandena i 59 § eller i 3 mom. 78 § eller endera parten på grund arv 101 eller 102 § bör erhålla något tillskott.

101 §.

Har såsom i 1 mom. 88 § sägs yrkande gjorts om betalning av gemensam gäld eller ställande av säkerhet därför och sker det ej, skall, om make övertager ansvaret för hela gälden och därför ställer säkerhet eller arvingarna så förfara, egendom till ett värde, motsvarande andra partens del av gälden, tilldelas honom eller dem av vad eljest vid avvittringen tillkommit andra parten utöver egendom till täckning av annan gäld eller av dess övriga behållna egendom.

102 §.

Skadestånd, vilket make på grund av äktenskapets upplösning kan vara skyldig erlägga åt andra maken, skall, såvitt det förfallit till betalning, vid avvittringen likvideras, såvitt den betalningsskyldiga maken därvid tillkommer eller han eljest har egendom, som ej erfordras för täckning av gäld. Lag samma vare i fråga om underhållsbidrag till andra maken, vilket förfallit till betalning.

103 §.

Make, som vid avvittring skall avstå egendom, må själv avgöra, vad han vill avstå. Gör han det ej, ankommer bestämmandet härom å förrättninggmännen. I stället för egendom, som make kan önska behålla, må han giva penningar enligt egendomen vid avvittringen åsatt värde.

Skall make av andra parten erhålla egendom, äge han utan hinder av stadgandena i 1 momentet på sin lott utfå arbetsredskap och andra lösören, som erfordras till fortsättande av hans näring, såvida det kan ske utan synnerlig olägenhet för andra maken.

Vad i 1 momentet sägs äge motsvarande tillämpning i fråga om död makes arvingar, såvida ej annat föranledes av den make enligt 2 momentet tillkommande särskilda förmån.

3 Kap.

Särskilda stadgandet.

104 §.

Har make vid avvittring eftergivit vad rätteligen tillkommit honom, och kan sedermera gäld, som uppstått före avvittringen, ej betalas av honom, svare död makes arvingar, en för alla och alla för en, eller andra maken för vad som brister intill värdet av vad de eller han för mycket bekommit. Är maken i konkurstillstånd, må utredning om vad som brister hos honom icke påyrkas.

Vad i 1 momentet sägs skall ej tillämpas, där avvittring skett i anledning av makes död och fråga är om gäld, för vilken den döde häftade.

105 §.

Då avvittring skett, äge make eller död makes arvingar ingiva den däröver upprättade handlingen till rätten; och skall om ingivandet och dagen därför ofördröjligen kungöras i allmänna tidningarna.

106 §.

Vill make eller död makes arvingar klandra avvittring, vare lag såsom om klander arv arvskifte är stadgat.

107 §.

Hade ingendera maken giftorätt, vare make eller död makes arvingar, som eljest enligt 85 § kunde påyrka avvittring, berättigade att fordra, det avskiljande av makarnas egendom skall äga rum med den i 104, 105 och 106 §§ avsedda rättsverkan; och skola därvid bestämmelsen i 85 § om gemensam egendoms delning samt stadgandena i 89, 97, 98, 101 och 102 §§ i tillämpliga delar lända till efterrättelse.

V AVDELNINGEN.

Gemensamma stadganden.

1 Kap.

Tryggande av rätt till underhåll.

108 §.

Har make, som ålagts eller för fullgörande av sin underhållsskyldighet genom skriftligt, av vittnen bestyrkt avtal åtagit sig att till andra makens förfogande överlämna eller för dennes och barnens underhåll utgiva medel, åsidosatt sin skyldighet och har han ej heller vid anfordran ställt säkerhet för dess fullgörande, må till betryggande därav förordnas, att viss del av makens avlöning skall, i den mån den förfaller till betalning, utbetalas till andra maken. Förordnande om sådant innehållande av avlöning må dock ej meddelas för bidragsbelopp, som förfallit till betalning tidigare än ett år före det ansökan om innehållandet gjordes,

Har den betalningsskyldige vårdnaden om barnen eller är han skyldig att underhålla barn utom äktenskapet, må av förfallen avlöning ej mer innehållas, än att han må kunna fullgöra sin underhållsskyldighet jämväl gentemot dem.

109 §.

Ansökan om förordnande angående innehållande av avlöning skall med biläggande av dom eller annan handling, genom vilken betalningsskyldigheten bestämts, av make göras hos utmätningsmannen, vilken, i händelse ansökan bifalles, bör omedelbart låta tillställa såväl vederbörande arbetsgivare eller den myndighet, å vilken avlöningens utbetalande ankommer, som den betalningsskyldiga maken skriftligt meddelande om sitt beslut. Utmätningsmannens förordnande, vilket betraktas såsom utmätning, lände oberoende av klagan omedelbart till efterrättelse.

Arbetsgivare vare skyldig att på anfordran lämna utmätningsmannen de för förordnandet erforderliga uppgifter.

110 §.

Erlägges innehållet avlöningsbelopp til1 annan än den till dess erhållande berättigade maken, må beloppet utmätas hos arbetsgivaren eller den tjänsteman, å vilken avlöningens utbetalande ankommit.

111 §.

Då anledning därtill yppas, äger utmätningsman ändra förordnande om innehållande av avlöning.

Har make erlagt förfallet belopp och ställt säkerhet för framtida fullgörande av sin underhållsskyldighet eller är det av annan orsak ej av nöden att upprätthålla förordnandet, varde det av utmätningsmannen återkallat.

112 §.

Avlöningsbelopp, som innehållits, då makar på grund av söndring leva åtskilda, må ej utmätas för annan den underhållsskyldiga makens gäld, utan så är att fordran eljest ej kan utgå och att andra maken och barnen ej äro beroende av beloppet för sitt underhåll. Vad nu sagts äge motsvarande tillämpning å avlöningsbelopp, vilket efter äktenskaps upplösning innehållits för underhållet av makes barn, som omhänderhavas av andra maken.

Hava makes tillgångar upplåtits till konkurs, må under tiden för konkursen avlöningsbelopp, som tillkommer konkursmassan, icke innehållas för andra makens eller barnens räkning.

113 §.

Vad ovan är stadgat om innehållande av avlöning skal1 äga tillämpning jämväl i fråga om make tillkommande pension och livränta.

2 Kap.

Särskilda stadganden.

114 §.

Utan hinder av vad rätten beslutit angående makes underhållsskyldighet eller makes rätt att använda andra maken tillhöriga lösören, äge rätten på yrkande av endera i saken annorlunda förordna, när väsentligen ändrade förhållanden det påkalla.

Beslut, som avses i 2 mom. 49 § och 81 §, må återkallas, ifall omständigheterna därtill föranleda.

115 §.

Avtal, som makar ingått angående familjens eller ena makens och barnens underhåll eller om rätt för make att begagna andra maken tillhörigt lösöre, må på makes yrkande av rätten jämkas, om avtalet befinnes uppenbart obilligt eller väsentligen ändrade förhållanden föranleda jämkning.

Lag samma vare, där avtal, som med avseende å aktenskapets upplösning ingåtts om skadeersättning eller avvittring, befinnes uppenbart obilligt.

116 §.

Rättens beslut angående vårdnaden om barn och makes underhållsskyldighet gånge, ändå att ändring sökes, omedelbart i verkställighet såsom om det vunnit laga kraft. Lag samma vare om beslut angående makes rätt att använda andra maken tillhörigt lösöre samt om förlust för make av behörighet att göra gäld med förpliktande verkan för andra maken.

Varder beslut angående makes underhållsskyldighet sedermera ändrat eller upphävt, pröve rätten, huruvida maken är berättigad att återfå det han redan erlagt eller någon del därav.

Helsingfors, den 13 Juni 1929.

Republikens President
Lauri Kr. Relander.

Justitieminister
Oiva Huttunen.

Finlex ® är en offentlig och gratis internettjänst för rättsligt material som ägs av justitieministeriet.
Innehållet i Finlex produceras och upprätthålls av Edita Publishing Ab. Varken justitieministeriet eller Edita svarar för eventuella fel i innehållet i databaserna, för den omedelbara eller medelbara skada som orsakas av att felaktig information används eller för avbrott i användningen av eller andra störningar i Internet.