148./1922

Given i Helsingfors den 1 juni 1922.

Språklag.

Med upphävande av lagen om finska och svenska språkens användning vid domstolar och övriga myndigheter, given den 28 april 1921, stadgas i enlighet med Riksdagens beslut som följer:

I. Allmänna bestämmelser.
1 §.

Vid domstolar och övriga statsmyndig heter, så ock vid myndigheter i kommuner och andra självstyrelseområden böra i enlighet med varje ämbetsdistrikts och självtyrelseområdes eller däremot svarande självstyrelsesamhälles ävensom sakägarnas språk användas landets nationalspråk, antingen finska eller svenska eller ock såväl finska som svenska, på sätt i denna lag stadgas.

2 §.

Ämbetsdistrikt eller självstyrelseområde är, i enlighet med befolkningens språk, antingen enspråkigt eller. tvåspråkigt.

Ämbetsdistrikt eller självstyrelseområde, som omfattar en kommun, är att anse såsom enspråkigt, om i kommunen endast finnas inbyggare med samma språk eller om antalet av dem, som tillhöra landets andra språkgrupp, understiger tio procent av hela folkmängden, men såsom tvåspråkigt, därest antalet av dem, vilka tillhöra den andra språkgruppen, stiger till detta procenttal.

Städerna Helsingfors, Åbo och Vasa betraktas såsom tvåspråkiga, även om antalet invånare, som tillhöra landets andra språkgrupp, icke skulle uppgå till tio procent av hela befolkningen.

Ämbetsdistrikt eller sjäiivstylseområde, som omfattar flere kommuner, är att anse såsom enspråkigt, därest detsamma omfattar endast kommuner med samma språk, men såsom tvåspråkigt, om detsamma omfattar såväl finsk- som svenskspråkiga kommuner eller någon tvåspråkig kommun.

Län, i vilket mindre än tiondedelen av hela antalet kommuner utgöres av tvåspråkiga kommuner eller enspråkiga kommuner med annat Språk än flertalets, anses dock såsom tvåspråkigt allenast beträffande dessa kommuner.

Med stöd av den officiella statistiken bestämmer statsrådet vart tionde år, vilka ämbetsdistrikt och självstyrelseområden enligt dessa grunder äro att anse såsom finsk- eller svenskspråkiga och vilka såsom tvåspråkiga. Dock må kommun, som enligt denna lag varit tvåspråkig, icke förklaras för enspråkig, därest icke inom distriktet antalet av dem, som tillhöra landets andra språkgrupp, nedgått till åtta procent eller därunder. Ej heller må distrikt, som varit enspråkigt, förklaras för tvåspråkigt. där icke antalet av dem, som tillhöra den andra språkgruppen, stigit till tolv procent av distriktets folkmängd. Oberoende härav skall varje gång, då ändring vidtages beträffande ämbetsdistrikts eller självstyrelseområdes gränser, tillika jämlikt de i 2 och 3 mom. stadgade grunder bestämmas, vilken ställning nyreglerat område i språkligt hänseende inta ger.

II. Om sakägares språk och expeditions språket
3 §.

Finsk medborgare är berättigad ett vid domstol och annan statsmyndighet använda sitt språk, finska eller svenska i egen sak, så ock i sak, vari han höres. Kommun och annat självstyrelsesamhälle samt inhemsk förening och religionssamfund äger rätt att använda sitt protokollsspråk ävensom läro- och uppfostringsanstalt sitt undervisningsspråk. Ombud och rättegångsbiträde tillkommer rätt att använda det språk, som hans huvudman är berättigad att använda. I övrigt skall vid hänvändning till domstol eller statsmyndighet användas distriktets språk eller, i tvåspråkigt distrikt, någotdera språket.

4 §.

I mål och ärende, där statens ombud. allmän åklagare eller annan statens tjänsteman å tjänstens vägnar utför talan, bör han använda svarandens språk, därest han är skyldig att kunna detsamma.

Vid muntlig förhandling inför domstol eller polismyndighet må, där så erfordras, tolkning ske.

5 §.

I enspråkigt ämbetsdistrikt skall domstol och annan statsmyndighet utfärda expedition på ämbetsdistriktets språk.

Domstol eller länestyrelse vare dock skyldig att i de fall, då originala expeditionen enligt 6 § bort utfärdas på det andra språket, till expeditionen foga laggill översättning då sakägare, som enligt 3 § äger rätt att använda annat språk än ämbetsdistriktets, därom anhållit.

6 §

I tvåspråkigt ämbetsdistrikt skall domstol och annan statsmyngighet utfärda expedition på det språk sakägaren eller, där de äro flere sakägarna använt eller om vars användande i expeditionen de enats.

Hava sakägarna använt olika språk och enas de icke om samma språks användande i expeditionen, skola följande stadganden iakttagas.

1. I ärende, där svarande icke finnes, skall användas det språk, vilket flertalet bland dem, som anhängiggjort ärendet, använt.

2. I brottmål skall svarandens språk användas.

3. Kan i 1 mom. omförmälda flertal bland dem, som anhängiggjort ärendet, icke utrönas eller äro svarandena i brottmål eller sakägarna i annat ärende av olika språk, skall myndighet, med beaktande av det språk de flesta bland sakägarna, enligt myndigheten har sig bekant, förstå samt vad sakägarnas rätt och fördel eljest kräver, efter prövning avgöra, vilketdera språket skall användas. I expeditionen därvid antecknas orsaken, varför det, eller andra språket kommit till användning.

7 §.

Vid anlitande av myndighet i kommun eller annat själtvstyrelseområde skall användas områdets språk eller, i område, någotdera språket. I övrigt gälle ock beträffande dessa myndigheter vad i 5 § 1 mom. och 6 § stadgas.

I tvåspråkig kommun, där den språkliga minoriteten icke uppgår till en tredjedel av befolkningen, vare likväl självstyrelsemyndighet berättigad att utfärda expedition på flertalets i självstyrelseområdet språk, med bifogande, på anhållan, av laggill översättning.

8 §.

Högre rätt och myndighet skall i varje enskilt fall utfärda expedition på det språk, som lägre myndighet enligt denna lag använt

Sakägare, som jämlikt 5 § 2 mom. är berättigad att fordra, att laggill översättning fogas till expeditionen, har enahanda rätt med avseende å expedition, som av högre rätt eller myndighet utfärdas.

9 §.

Infordras i tjänsteväg enspråkig kommuns eller annat enspråkigt självstyrelsesamhälles yttrande eller förklaring i ärende, i vilket använts annat än kommunens eller samhällets språk, skola handlingarna genom vederbörande myndighets åtgärd i officiellt bestyrkt översättning tillställas kommunen eller samhället. Lag samma vare beträffande expedition i sådant ärende, såframt kommun eller självstyrelsesamhälle därom anhållit.

10 §.

Anslag, meddelanden och kungörelser eller andra sådana handlingar, som av domstol eller annan statsmyndighet, så ock av myndighet i kommun eller annat självstrelseområde utfärdas for befolkningen, skola i enspråkigt ämbetsdistrikt eller självstyrelseområde avfattas på dettas språk och inom tvåspråkigt ämbetsdistrikt eller självstyrelseområde på landets båda språk.

III. Om det inre ämbetsspråket.
11 §.

Domstol eller annan statsmyndighet, vars ämbetsdistriktets är enspråkigt, skall såsom inre ämbetsspråk använda ämbetsdistriktets språk.

Med inre ämbetspråk avses i denna lag det språk, som använndes i sådana protokoll och andra handlingar, vilka icke skola till enskild sakägare utgivas, så ock i skriftväxlingen mellan myndigheterna och i ämbetsbokföringen.

12 §.

Domstol eller annan statsmyndighet, vars ämbetsdistrikt är tvåspråkigt, bär såsom inre ämbetsspråk begagna antingen finska eller svenska med iakttagande av följande stadganden.

1. I ärende, som är av allmän natur, skall användas flertalets av befolkningen inom ämbetsdistriktet språk. Rör dylik sak uteslutande eller huvudsakligen den andra språkgruppen, skall dess språk begagnas.

2. Ärende rörande besättande av tjänst eller tjänsteförordnande skall handläggas och expedition däri utfärdas på det språk på vilket tjänstemannens tjänsteutövning förnämligast skall ske.

3. I ärende, vari expedition utfärdas, skall expeditionens språk begagnas. Eljest skall i sak, som uteslutande eller huvudsakligen rör enskild persons rätt eller fördel, dennas eller, där de äro flere, flertalets språk användas.

4. I diarium skall begagnas språket i den handling, som skall diarieföras.

5. I ärende vars beskaffenhet eljest kräver användande av det ena eller det andra språket, bör detta språk begagnas.

Myndigheten skall därvid i protokollet anteckna orsaken, varför det ena eller det andra språket kommit till användning.

13 §.

Högre myndighet skall avfatta skrivelse till lägre myndighet på det språk, som sistnämnda myndighet är skyldig att i saken använda, så ock skrivelse till enspråkig kommun eller annat självstyrelsesamhälle ävensom deras myndigheter på dessas språk.

Remisshandling, vari äskas yttrande av myndighet med tvåspråkigt ämbetsdistrikt, må utan hinder av stadgandet i 1 mom. avfattas på det språk, å vilket ärendet anhängiggjorts.

Oberoende av i 1 mom. ingående bestämmelse må lägre myndighet icke underlåta att iakttaga förfogande, som givits på det andra språket, därest myndigheten är skyldig att förstå detsamma.

14 §.

Myndighet, vars verksamhet hänför sig blott till befolkningens ena språkgrupp skall använda, dennas språk.

Förvaltningsorgan och funktionärer vid statens eller kommuns enspråkiga undervisnings- och uppfostringsanstalter äga likaså använda vederbörande anstalts språk, även om denna är belägen inom kommun med annat språk.

15 §.

Vad i 11, 12 och 14 §§ är stadgat, gälle ock myndighet i kommun eller annat självstyrelseområde, och vare jämväl dylik myndighet, där distriktet är tvåspråkigt, skyldig att vid skriftväxling med underlydande myndighet iakttaga stadgandet i 13 § 1 mom.

I tvåspråkig kommun, där den språkliga minoriteten icke uppgår till en tredjedel av befolkningen, vare dock kommunal myndighet berättigad att, i enlighet med fullmäktiges beslut, i de uti 12 § nämnda fall använda uteslutande flertalets språk, med iakttagande av att till protokollet fogas laggill översättning, då minoritetens språk borde användas.

Vad i första momentet stadgas, utgör icke heller hinder för att i slälvstyrelsemyndighets protokoll, enligt representantförsamlingens bestämmande, använda båda språken jämsides.

16 §.

Medlem i kollegialt ämbetsverk, vars ämbetsdistrikt är tvåspråkigt, vare berättigad att vid förhandlingar inom ämbetsverket samt i sina skriftliga uttalanden till protokollet betjäna sig av det språk, finska eller svenska, som han finner lägligast.

Samma rätt tillkomme jämväl medlem av självstyrelseområdes representantförsamling samt av officiella kommittéer och nämnder. Förstår medlem av representantförsamling icke på det andra språket avgivet yttrande, skall detta i korthet för honom tolkas, om han det yrkar.

IV. Särskilda stadganden.
17 §.

Vad i denna lag stadgats om statsmyndigheternas språk, tillämpas jämväl å den evangelisk-lutherska kyrkans domkapitel, prästerskap och övriga myndigheter, där saken icke är av den beskaffenhet, att den enligt kyrkolagen hör till kyrkans egna angelägenheter. Likaså tillämpas vad som stadgats om kommuner och andra självstyrelsesamhällen å församlingar inom sagda kyrka; och skola på språklig grund bildade församlingar oberoende av befolkningens inom distriktet språk anses såsom enspråkiga.

Om grekisk-katolska kyrkans ämbetsspråk stadgas genom förordning.

18 §.

Angående tvåspråkigt universitets och högskolas samt övriga sådana inrättningars myndigheter gäller vad ovan om myndighet i tvåspråkigt ämbetsdistrikt är stadgat.

Angående undervisnings- och examensspråket stadgas särskilt.

19 §.

De militära myndigheterna underlyda bestämmelserna i denna jag. Deras ämbetsdistrikt gäller som enspråkigt, om manskapet i dem underställda truppförband sammanförts i syfte att bilda ett enspråkigt förband, såsom tvåspråkigt åter. om manskapet sammanförts utan avseende å dess modersmål eller myndighetens verksamhet hänför sig till flere trupp förband med olika språk.

Militärens kommandospråk är finska.

20 §.

Angående statsjärn vägarnes ämbetsspråk gäller vad om myndighets i tvåspråkigt ämbetsdistrikt ämbetsspråk är stadgat.

21 §.

Lagberedningens lagförslag och tryckta betänkanden skola avfattas på finska och svenska språken. Av statens kommittéer utarbetade förslag, så ock, därest betänkandena utgivas i tryck, huvuddragen av motiven skola avgivas på vartdera språket. I övrigt gälle i tillämpliga delar beträffande kommittéer vad i 12 § av denna lag stadgas.

22 §.

Angående i utlandet varande beskickningar är gällande vad om myndighet i tvåspråkigt ämbetsdistrikt är stadgat. Lag samma vare om konsulat, som förestås av utsänd konsul.

Angående användandet av annat språk, än finska eller svenska vid beskickningar och konsulat stadgas genom förordning.

23 §.

I laggill översättning enligt denna lag utfärdad expedition gälle såsom original.

Då expedition eller handling av statsmyndighet skall i översättning till den som vederbör utfärdas eller tillställas, erlägger staten med översättningen förenade kostnader. Kostnaderna för översättningar, som avses i 7 § 2 mom. och i 15 § 2 mom. samt för den tolkning, varom stadgas i 16 § 2 mom., skola bestridas av självstyrelsesamhället.

24 §.

Denna lag gäller ej till utlandet eller utlänning adresserad officiell skriftväxling, ej heller expedition, som är avsedd att användas utom landet; dock skola stadgandena i 5 och 6 §§ iakttagas jämväl beträffande dylik expedition, där den icke utfärdas på något utländskt språk eller på landets båda språk jämsides.

25 §.

Närmare stadganden angående denna lags bringande i verkställighet utfärdas genom förordning.

26 §.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1923.

Det alla, som vederbör, till efterrättelse länder.

Helsingfors, den 1 juni 1922.

Republikens President
K. J. STÅHLBERG.

Justitieminister
Albert von Hellens.

Finlex ® är en offentlig och gratis internettjänst för rättsligt material som ägs av justitieministeriet.
Innehållet i Finlex produceras och upprätthålls av Edita Publishing Ab. Varken justitieministeriet eller Edita svarar för eventuella fel i innehållet i databaserna, för den omedelbara eller medelbara skada som orsakas av att felaktig information används eller för avbrott i användningen av eller andra störningar i Internet.