15.12.2014

En kommun hade yrkat att Ålands hälso- och sjukvård (ÅHS) åläggs att stå för 50 % av dygnskostnaden för vården av en klient i behov av institutionsvård (i riket benämnd anstaltvård), för vilken kommunen köpt en plats på ett vårdboende i Sverige. Kommunen hade framfört att klienten på grund av en särskild sjukdomsbild, föranledd av Huntingtons sjukdom, förutom den socialvård kommunen ansvarar för även kräver omfattande läkar- och sjukvård, inklusive vård av psykisk hälsa, vilken ÅHS ansvarar för. Klienten omfattas inte av äldreomsorgen eller specialomsorgen. ÅHS hade innan ärendets inledande beslutat bistå kommunen med 10 % av dygnskostnaderna.

Förvaltningsdomstolen fäste i sin prövning uppmärksamhet vid landskapsregeringens fr. nr 28/2010-11 (detaljmotivering till 2 § i blankettlagen om socialvård) och social- och miljöutskottets bet. nr 15/2010-11 (s. 2 och 4 samt detaljmotivering till 37 § i hälso- och sjukvårdslagen). Domstolen bedömde kostnadsansvaret enligt följande:

I enlighet med den uttryckliga bestämmelsen i blankettlagen om socialvård innefattar kommunens ansvar för att ordna institutionsvård även sådan därtillhörande sjukvård som inte kräver insatser vid sjukhus, vilket enligt lagens förarbeten avser ÅHS:s kliniker eller enheter. I avvikelse från detta ålägger dock hälso- och sjukvårdslagen ÅHS att finansiera och tillhandahålla läkartjänster för de äldre vid offentliga institutioner belägna i landskapet.

I det aktuella fallet är det kommunen som i syfte att uppfylla sina uppgifter enligt socialvårdslagen valt en plats för institutionsvård utanför landskapet. Således förefaller en tolkning där kommunen ansvarar för samtliga kostnader för den vård klienten erhåller på institutionen, oberoende av huruvida den eventuellt till någon del även innefattar sådan sjukvård som i landskapet skulle ges på sjukhus, i sig inte långsökt. Åtminstone står det enligt förvaltningsdomstolens mening klart att ÅHS inte kan påföras ett kostnadsansvar i proportion till hur vården på institutionen kunde anses fördelad mellan social- respektive sjukvård, eftersom kommunen som utgångspunkt ansvarar även för sistnämnda. Även om kommunen i detta fall redogjort för innehållet av den vård klienten erhåller vid institutionen i Sverige, har ingen utredning företetts som skulle visa att dygnskostnaderna täcker sådana insatser som substituerar vård som i landskapet skulle ske på sjukhus till en större andel än de 10 % ÅHS själv gått med på att ersätta.

Med beaktande därtill av den av ÅHS åberopade möjligheten att åtgärda eventuellt behov av särskilda sjukvårdsinsatser genom betalningsförbindelse för att undvika resor till Åland, ger inte heller ÅHS skyldighet att se till en funktionell vårdhelhet anledning till en annan slutsats.

Kommunens yrkande avslogs.

Landskapslagen om tillämpning i landskapet Åland av riksförfattningar om socialvård 1 § 1 mom 1 punkten och 2 mom, 2 § 7 punkten
Socialvårdslagen 24 §, 27 § 1 mom
Landskapslagen om hälso- och sjukvård 2 § 1 och 2 mom, 19 §, 37 §, 40 §
Förvaltningsprocesslagen 69 §

Ärendet har avgjorts av förvaltningsdomstolens ledamöter Emil Waris (föredr.), Kristina Fagerlund och Patrik Stenbäck.

HFD:s beslut 4.3.2016 liggarenr 684:Kommunens besvär avslås, förvaltningsdomstolens beslut ändras inte.