HFD:2018:174
- Ämnesord
- Kommunal tjänsteinnehavare, Bildande av samarbetsområde för landsbygdsförvaltningen, Överlåtelse av rörelse, Oklarhet i fråga om övergång av tjänsteinnehavare, Indragning av tjänst, Fastställande av tjänsteförhållandes fortgång, Förvaltningstvistemål
- År för fallet
- 2018
- Meddelats
- Diarienummer
- 2249/3/16
- Liggare
- 6002
- ECLI-kod
- ECLI:FI:KHO:2018:174
Utvecklingschefen vid staden X hade genom beslut år 2010 ändrat tjänsteutövningsskyldigheten avseende A:s tjänst som utvecklingsplanerare till att även innefatta uppgifter vid stadens landsbygdsbyrå. Enligt beslutet fördelade sig A:s arbetstid mellan uppgiften som utvecklingsplanerare och den nya uppgiften enligt förhållandet 40 respektive 60 procent. Beslutet om ändrad tjänsteutövningsskyldighet upphävdes senare som lagstridigt genom högsta förvaltningsdomstolens beslut 8.4.2013.
Stadsstyrelsen i X beslöt 17.2.2012, det vill säga innan högsta förvaltningsdomstolens ovan nämnda beslut, att dra in tjänsten som utvecklingsplanerare från och med inledningen av året 2013, eftersom A från sagda tidpunkt i och med omorganisationen av landsbygdsförvaltningen enligt ett samarbetsavtal mellan kommuner till 60 procent övergick i tjänst hos värdkommunen Y.
Förvaltningsdomstolen upphävde på A:s besvär besluten om att dra in tjänsten som utvecklingsplanerare och om att avslå A:s rättelseyrkande i saken. Förvaltningsdomstolen fastställde samtidigt på A:s ansökan i förvaltningstvistemål att A:s tjänsteförhållande till staden X hade fortgått även från och med 1.1.2013.
Högsta förvaltningsdomstolen avslog besvären som anförts av staden X och fastställde utgången enligt förvaltningsdomstolens beslut.
Enligt skälen till högsta förvaltningsdomstolens beslut var det med iakttagande av 14 § i lagen om anordnande av landsbygdsförvaltningen i kommunerna klart att omorganisationen av landsbygdsförvaltning med tanke på personalens ställning utgjorde en överlåtelse av rörelse enligt vad som avses i 25 § i lagen om kommunala tjänsteinnehavare. Vid en överlåtelse av rörelse bestäms den personal som övergår i tjänst hos överlåtelsemottagaren genom att bedöma vilka anställdas uppgifter som ingår i den funktionella helhet som är föremål för överlåtelsen. Då föremålet för överlåtelsen enbart utgjorde del av en rörelse var utgångspunkten att övergången endast gällde den personal som hörde till den del som överläts. Frågan om huruvida en tjänsteinnehavare hörde till den överlåtna funktionella helheten kunde inte bedömas genom att enbart fästa uppmärksamhet vid den procentuella fördelningen av de arbetsuppgifter denna skött.
Ändringen 2010 hade inte inneburit någon förändring av utvecklingsplanerartjänstens ställning i stadens organisation. Utvecklingschefen var fortfarande A:s huvudsakliga förman. Beslutet om ändrad tjänsteutövningsskyldighet var inte lagakraftvunnet vid tidpunkten för överlåtelsen av rörelse och beslutet blev senare upphävt. A:s ställning hade inte heller beskrivits i det personalavtal som uppgjorts i samband med organisationen av landsbygdsförvaltningen. Av avtalet framgick inte att innehavaren av tjänsten som utvecklingsplanerare avsetts ingå i överlåtelsen av rörelse, trots att den övergående personalen i övrigt i avtalet angivits med namn och uppgifter. Av de övriga handlingar som lagts fram som utredning i ärendet framgick att staden X och kommunen Y hade avvikande uppfattningar om A:s övergång som del av överlåtelsen, och kommunen Y hade inte tagit A i tjänst.
Högsta förvaltningsdomstolen fann att A:s ställning under de ovan beskrivna förhållandena hade blivit rättsligt ohållbar ur anställningstrygghetsperspektiv, då båda parterna till överlåtelsen av rörelse ansåg att A inte var i dess tjänst. Med beaktande av att det inte på basis av den utredningen som erhållits avseende A:s tjänsts ställning och tjänsteuppgifter var att betrakta som klart att A ingick i den funktionella helhet som staden X överlåtit till kommunen Y, kunde staden X trots överlåtelsen av rörelse inte anses ha gått fri från sina skyldigheter som arbetsgivare till A. Eftersom A:s tjänsteförehållande inte hade uppsagts eller annars avslutats innan 1.1.2013, hade tjänsteförhållandet fortsatt från och med 1.1.2013. Den omständigheten att A senare beviljats ålderspension från 1.1.2013 gav under dessa omständigheter inte anledning till en annan slutsats. Då A varit i behov av rättsskydd i ärendet, hade förvaltningsdomstolen gjort rätt i att fastställa existensen av tjänsteförhållandet från och med 1.1.2013.
Av ovan sagda följde att A:s tjänst som utvecklingsplanerare inte heller hade kunnat dras in på den grunden att den blivit ledig enligt vad som avsågs i 45 § 2 mom. i kommunallagen (365/1995) från och med 1.1.2013 med anledning av den på samarbetsavtalet om anordnande av landsbygdsförvaltning jämte personalavtal baserade överlåtelsen av rörelse.
Lagen om kommunala tjänsteinnehavare 11 § samt 25 § 1 och 2 mom.
Lagen om anordnande av landsbygdsförvaltningen i kommunerna 4 §, 6 § och 14 §
Kommunallagen (365/1995) 45 §
Förvaltningsprocesslagen 69 §
Ärendet har avgjorts av justitieråden Eija Siitari, Outi Suviranta, Timo Räbinä, Pekka Aalto och Ari Wirén. Föredragande Emil Waris.