450/1987

Given i Helsingfors den 30 april 1987

Tvångsmedelslag

I enlighet med riksdagens beslut stadgas:

1 kap.

Gripande, anhållande och häktning

Gripande
1 §
Allmän rätt att gripa

Anträffas den som har begått brott på bar gärning eller flyende fot, får han gripas av vem som helst, om fängelse kan följa på brottet eller om brottet är lindrig misshandel, snatteri, lindrig förskingring, lindrigt bedrägeri eller egenmäktigt tillgrepp.

Var och en får också gripa den som enligt efterlysning utfärdad av en myndighet har förklarats anhållen eller häktad.

Den gripne skall utan dröjsmål överlämnas till en polisman.

2 §
Polismans rätt att gripa

En polisman får gripa den som misstänks för brott och som enligt beslut därom skall anhållas eller häktas.

Finns det förutsättningar för anhållande, får en polisman gripa den misstänkte även utan beslut härom, om verkställigheten av anhållandet annars kan äventyras. Polismannen skall utan dröjsmål göra anmälan om gripandet hos en anhållningsberättigad tjänsteman. Denne skall inom 24 timmar efter gripandet besluta om den gripne skall friges eller anhållas. Den som gripits skall genast underrättas om orsaken därtill.

Anhållande
3 §
Förutsättningar för anhållande

Den som på sannolika skäl misstänks för brott får anhållas,

1) om för brottet inte stadgas lindrigare straff än två års fängelse;

2) om för brottet stadgas lindrigare straff än två års fängelse, men det strängaste straffet är mer än ett års fängelse och den misstänktes förhållanden eller andra omständigheter gör det sannolikt att han

a) flyr eller på annat sätt drar sig undan förundersökning, rättegång eller verkställighet av straff,

b) försvårar sakens utredning genom att undanröja, förstöra, ändra eller gömma bevis eller påverka ett vittne, en målsägande, en sakkunnig eller en medgärningsman eller

c) fortsätter sin brottsliga verksamhet;

3) om han är okänd och vägrar uppge sitt namn eller sin adress eller lämnar uppenbart osann uppgift därom; eller

4) om han inte har stadigvarande bostad i Finland och det är sannolikt att han genom att lämna landet drar sig undan förundersökning, rättegång eller verkställighet av straff.

Ingen får anhållas, om detta med hänsyn till sakens natur eller den misstänktes ålder eller andra personliga förhållanden vore oskäligt.

4 §
Frigivning av anhållen

Den som har anhållits skall omedelbart friges när det inte längre finns förutsättningar för anhållande och, om det inte yrkas att den anhållne skall häktas, senast när den tid har löpt ut inom vilken häktning enligt 13 § skall begäras.

Om frigivning av den anhållne beslutar en i 6 § nämnd anhållningsberättigad tjänsteman. När häktningsyrkande handläggs, fattas beslutet dock av domstolen.

5 §
Nytt anhållande

Den som har anhållits eller häktats för ett brott och som frigivits får inte anhållas på nytt för samma brott på grund av en omständighet som var känd för myndigheten när den fattade beslut om anhållandet eller häktningen.

6 §
Anhållningsberättigad tjänsteman

Om anhållande beslutar en anhållningsberättigad tjänsteman. Anhållningsberättigade tjänstemän är

1) polisöverdirektören, polisöverinspektör, överinspektören vid polisbyrån vid inrikesministeriets polisavdelning, polisinspektör, biträdande polisinspektör, länskommissarie, polischefen i landskapet Åland, länsman, biträdande länsman, polismästare, biträdande polismästare, direktör för passavdelning, biträdande sekreterare som är chef för passavdelningens övervakningsbyrå, biträdande föreståndaren för passbyrå, chefen och biträdande chefen för centralkriminalpolisen, chefen för centralkriminalpolisens undersökningsbyrå, chefen för centralkriminalpolisens informationsbyrå, chefen och biträdande chefen för skyddspolisen, chefen och biträdande chefen för rörliga polisen, kriminalöverinspektör, kriminalinspektör, kriminalöverkommissarie, överkommissarie, kriminalkommissarie och kommissarie,

2) allmän åklagare,

3) vid tullstyrelsens övervakningsavdelning avdelningschefen, biträdande avdelningschef, byråchef och sådan överinspektör och tullsekreterare som sköter förundersökningsuppgifter samt i tulldistrikt tulldirektören, chefen för bevakningsbyrån och tullöverinspektör som sköter förundersökningsuppgifter samt

4) chefen för gränsbevakningsväsendet, avdelningschefen och byråchef vid administrativa avdelningen vid staben för gränsbevakningsväsendet samt kommendörerna för gränsbevaknings- och sjöbevakningssektionerna.

7 §
Underrättelse och registrering

Den som har anhållits skall genast när han förklarats anhållen eller med stöd av anhållningsförordnandet gripits få besked om orsaken till anhållandet. Anhållandet skall registreras på det sätt varom stadgas närmare genom förordning.

I enlighet med den anhållnes anvisningar skall någon av hans anhöriga och någon annan som står honom nära underrättas om anhållandet så snart detta kan ske utan synnerligt men för utredningen av brottet. En sådan underrättelse får dock inte utan synnerliga skäl lämnas mot den anhållnes vilja.

Häktning
8 §
Häktningsförutsättningar

Den som på sannolika skäl misstänks för ett brott får under de förutsättningar som nämns i 3 § 1 mom. häktas, om det är nödvändigt för att säkerställa förundersökning, rättegång eller verkställighet av straff eller för att hindra att den misstänkte fortsätter sin brottsliga verksamhet.

Ingen får häktas, om detta med hänsyn till sakens natur eller den misstänktes ålder eller andra personliga förhållanden vore oskäligt.

9 §
Häktningsberättigad myndighet

Om häktning beslutar den domstol som är behörig att handlägga åtal i saken. Innan handläggning av åtal inleds får beslut om häktning meddelas även av allmän underrätt på den ort där gripandet skett eller där den anhållne förvaras, dock inte i ärenden som gäller högförräderi och landsförräderi.

Ärenden som gäller häktning får vid häradsrätt handläggas utan nämnd och vid rådstuvurätt av en lagfaren medlem ensam. Sammanträdet får hållas även på annan tid och plats än vad som stadgas för allmän underrätts sammanträde.

10 §
Rätt att framställa häktningsyrkande

Häktningsyrkande får framställas av en anhållningsberättigad tjänsteman och, sedan handläggningen av åtalet inletts, även av målsäganden. Domstolen får inte på eget initiativ besluta häkta den åtalade.

11 §
Meddelande till den anhållne om

häktningsyrkande

Den som framställer häktningsyrkande skall utan dröjsmål underrätta den anhållne om yrkandet.

12 §
Formen för häktningsyrkande

Häktningsyrkande skall göras skriftligen. Yrkande att den som är anhållen skall häktas får även göras muntligen eller per telefon. En sådan framställning skall utan dröjsmål bekräftas skriftligen.

Vid handläggning av åtal får häktningsyrkande göras muntligen.

13 §
Den tid inom vilken yrkande om häktning av en anhållen måste framställas

Yrkande om häktning av den som är anhållen skall framställas hos domstolen så snart som möjligt och senast före tjänstetidens utgång den tredje dagen efter gripandet. Om tilläggsutredning behövs för att behandla häktningsärendet och det är synnerligen viktigt att den misstänkte hålls i förvar medan utredningen inhämtas, får yrkandet framställas senast den sjunde dagen efter gripandet. Har någon anhållits efter det han infann sig till förundersökning, räknas tiden från den dag då han infunnit sig.

När den anhållne förs till förundersökning från den ort där gripandet gjordes till en annan ort och transporten tar längre tid än 12 timmar, får häktningsyrkandet framställas en dag och, om transporten tar längre tid än 24 timmar, två dagar senare än vad som stadgas i 1 mom.

14 §
Handläggning av häktningsyrkande

Ett häktningsyrkande skall utan dröjsmål upptas till handläggning vid domstol. Yrkande om häktning av en anhållen skall upptas till handläggning senast den andra dagen efter den dag då det framställdes.

Om en åtalad anhålls medan åtalet är anhängigt vid domstol, handläggs häktningsärendet i den ordning som gäller för häktning av en anhållen.

15 §
Närvaro vid handläggning av häktningsyrkande

Den som framställt häktningsyrkande eller en av honom förordnad tjänsteman skall vara närvarande när yrkandet handläggs. Om en målsägande som framställt häktningsyrkande uteblir, hindrar detta inte att ärendet avgörs.

Den som begärts häktad och som är anhållen skall inställas till domstolen, där han skall höras med anledning av yrkandet. Den anhållne skall ges tillfälle att anlita biträde när yrkandet behandlas.

Den som begärts häktad och som inte är anhållen skall ges tillfälle att bli hörd med anledning av yrkandet, utom i det fall att han inte finns i Finland, är på okänd ort eller drar sig undan förundersökning eller rättegång. En svarande som utan lagligt skäl har uteblivit från handläggningen av ett häktningsyrkande eller åtal får häktas i sin frånvaro.

16 §
Utredning i häktningsärenden

När ett häktningsärende handläggs skall för domstolen läggas fram utredning om att häktningsförutsättningar finns. Utöver detta samt vad den som begärts häktad anfört med anledning av häktningsyrkandet får annan utredning om brott som håller på att undersökas inte läggas fram, om inte domstolen anser att det finns särskilda skäl.

17 §
Uppskov i ärenden som gäller häktning av

anhållen

Handläggningen av ett ärende som gäller häktning av en anhållen får uppskjutas enbart av särskilda skäl. Endast på begäran av den anhållne får uppskovet vara längre än tre dagar.

Anhållandet fortgår till den följande handläggningen av häktningsärendet, om inte domstolen förordnar annat.

18 §
Beslut i häktningsärenden

I ett häktningsbeslut skall i korthet lämnas uppgifter om det brott som den häktade misstänks för samt grunden för häktningen. Beslutet skall avkunnas så snart handläggningen har avslutats.

Förkastar domstolen yrkandet om häktning av den anhållne, skall den förordna att han omedelbart skall friges.

19 §
Meddelande om verkställighet av

häktningsbeslut

När en domstol har beslutat häkta en misstänkt som inte har varit närvarande vid handläggningen av saken, skall domstolen omedelbart underrättas om att beslutet verkställts.

20 §
Häktning vid annan domstol än den som

handlägger åtalet

Om häktningsyrkande och åtal handläggs vid olika domstolar, skall den som framställt häktningsyrkandet underrätta den domstol som handlägger häktningsärendet om vid vilken domstol åtalet kommer att behandlas. Den domstol som har handlagt häktningsyrkandet skall genast underrätta den domstol som behandlar åtalet om sitt häktningsbeslut.

21 §
Utsättande av rättegångsdag

När den domstol som kommer att behandla åtalet beslutar häkta en misstänkt som är närvarande skall den, om åtalet inte redan har upptagits till behandling, utsätta rättegångsdag. När en underrättelse som avses i 19 eller 20 § har kommit till domstolen, skall domstolen senast följande dag utsätta dag för behandling av åtalet. Rättegångsdagen får inte utsättas till senare tidpunkt än som är nödvändigt för att förundersökningen skall kunna avslutas och åtalet förberedas. Rättegångsdagen skall dock utsättas så att den infaller inom fyra veckor. Rättegångsdagen skall meddelas den häktade och hans biträde.

Om uppskov vid behandlingen av åtal mot en svarande som är häktad stadgas i 16 kap. 4 § 1 mom. rättegångsbalken.

22 §
Ny handläggning av häktningsärende

Den som efter handläggningen av häktningsärendet, men före behandlingen av åtalet, har varit häktad två veckor i ett sträck, har rätt att på begäran få häktningsfrågan prövad på nytt.

Ärendet skall upptas till prövning inom en vecka efter det begäran inkom till domstolen.

23 §
Häktning när handläggningen av åtalet

uppskjuts

När domstolen uppskjuter handläggningen av åtalet mot en svarande som är häktad, skall den samtidigt pröva om det fortfarande finns skäl att hålla svaranden häktad.

24 §
Frigivning av häktad

När det inte längre finns förutsättningar för häktning, skall domstolen på framställning av en anhållningsberättigad tjänsteman eller på eget initiativ förordna att den häktade genast skall friges. Förordnande om frigivning av den häktade skall också ges, om åtal inte väckts den dag som utsatts för handläggningen av åtalet. Den häktade och hans biträde behöver inte kallas till denna.

25 §
Häktning vid fullföljdsdomstol

Om det i ett mål som fullföljts till högre domstol yrkas att svaranden skall häktas, skall svaranden ges tillfälle att bemöta yrkandet såvida detta inte genast avvisas eller avslås. Tillfälle att avge bemötande behöver inte beredas, om svaranden inte vistas i Finland eller är på okänd ort. Meddelande om rätten att avge bemötande får sändas med posten till någon annan än den anhållne under den adress som han senast uppgivit. Avgörande med anledning av yrkande om häktning av en anhållen skall meddelas inom två veckor efter det att yrkandet inkom till domstolen.

26 §
Häktning av dömd

När en svarande som är häktad döms till ovillkorligt fängelsestraff, skall domstolen på de grunder som anges i 8 § besluta om han fortfarande skall hållas häktad tills verkställigheten av straffet inleds eller annat förordnas i saken. Under motsvarande förutsättningar får domstolen på yrkande av åklagaren eller målsäganden förordna att en svarande som är på fri fot skall häktas.

Kompletterande stadganden
27 §
Ändringssökande

Ändring i beslut i ett häktningsärende får inte sökas genom särskilda besvär.

Den häktade får anföra klagan över beslutet. För klagan finns ingen tidsbegränsning. Klagan skall behandlas i brådskande ordning.

28 §
Behandling av häktade och anhållna

Om behandlingen av häktade och anhållna i fängelse eller annan anstalt stadgas särskilt.

29 §
Hänvisningsstadgande

Om gripande, anhållande och häktning gäller utöver detta kapitel vad som därom stadgas särskilt.

2 kap.

Reseförbud

1 §
Förutsättningar för reseförbud

Den som på sannolika skäl misstänks för brott får i stället för att anhållas eller häktas meddelas reseförbud, om det strängaste straffet för brottet är mer än ett års fängelse och den misstänktes förhållanden eller andra omständigheter gör det sannolikt att han

1) flyr eller på annat sätt drar sig undan förundersökning, rättegång eller verkställighet av straff eller

2) fortsätter sin brottsliga verksamhet.

2 §
Innehållet i reseförbud

Den som meddelats reseförbud får inte avlägsna sig från den ort eller det område som anges i beslutet. Han kan dock i beslutet ges tillstånd att avlägsna sig från orten eller området för att sköta sitt arbete eller av annat jämförbart skäl. Den myndighet som beslutar om reseförbud får av viktiga skäl bevilja honom tillfälligt lov att avlägsna sig.

Den som meddelats reseförbud kan även åläggas

1) att under bestämda tider vara anträffbar i sin bostad eller på sin arbetsplats,

2) att på bestämda tider anmäla sig för polisen, eller

3) att vistas på en anstalt eller ett sjukhus där han är intagen eller kommer att tas in.

Den som meddelats reseförbud får inte beviljas pass. Om han innehar ett pass, skall han överlämna det till polisen för den tid som förbudet gäller.

3 §
Myndighet som meddelar reseförbud

Innan handläggningen av ett åtal inletts fattar en anhållningsberättigad tjänsteman beslut i ett ärende som gäller reseförbud. När ett häktningsyrkande behandlas och i det fall som nämns i 6 § 2 mom. fattas beslutet av domstolen. Har domstolen då den behandlar häktningsyrkandet förordnat att den misstänkte i stället för att häktas skall meddelas reseförbud, beslutar domstolen om detta reseförbud även då handläggningen av åtalet ännu inte har inletts.

Sedan handläggningen av åtalet inletts fattar domstolen beslut om reseförbud. Domstolen får sedan handläggningen av åtalet inletts meddela den åtalade reseförbud endast på yrkande av åklagaren eller målsäganden. När yrkande framställts om att den åtalade skall häktas, får domstolen även på eget iniativ i stället för att förordna att han skall häktas meddela honom reseförbud.

4 §
Beslut om reseförbud

Av ett beslut om reseförbud skall framgå

1) det brott som har föranlett reseförbudet,

2) grunden för förbudet,

3) innehållet i förbudet,

4) påföljderna av att förbudet överträds och

5) förbudets giltighetstid.

Den som meddelats reseförbud skall ges en kopia av beslutet. Om han inte har varit närvarande när beslutet meddelades, får kopian sändas till honom med posten under den adress som han har uppgivit.

5 §
Ändring av beslut om reseförbud

Ett reseförbud eller åläggande som nämns i 2 § 2 mom. får ändras på grund av förändrade förhållanden eller av viktiga skäl.

6 §
Hävning av reseförbud

Ett reseförbud skall genast hävas när det inte längre finns förutsättningar för att bibehålla det.

När reseförbud har meddelats av en anhållningsberättigad tjänsteman får domstolen, redan innan handläggningen av åtalet inletts, på yrkande av den som meddelats förbudet helt eller delvis häva förbudet eller ett åläggande som nämns i 2 § 2 mom.

Reseförbud som meddelats innan handläggningen av ett åtal inletts skall hävas, om inte åtalet väcks inom 60 dagar från det förbudet meddelades. Domstolen får, på begäran som inom denna tid har gjorts av en anhållningsberättigad tjänsteman, förlänga tiden.

7 §
Reseförbuds giltighetstid

Ett reseförbud som meddelats innan handläggningen av ett åtal inletts gäller till den rättegångsdag då åtalet första gången handläggs, om det inte har bestämts att förbudet skall upphöra tidigare eller om det inte tidigare hävs särskilt.

Om domstolen uppskjuter handläggningen av åtalet mot den som meddelats reseförbud, skall den förordna om reseförbudet skall bestå. Ett reseförbud som meddelats eller bibehållits i samband med uppskovsbeslut eller som meddelats under tiden för uppskovet gäller tills åtalet handläggs följande gång, om det inte därförinnan hävs särskilt.

När domstolen avgör målet, får den meddela svaranden reseförbud eller förordna att ett meddelat reseförbud skall bestå endast om han döms till ovillkorligt fängelsestraff. En svarande som är på fri fot får meddelas reseförbud endast på yrkande av åklagaren eller målsäganden. Domstolen får på eget initiativ förordna att den som är häktad eller den mot vilken häktningsyrkande har framställts skall meddelas reseförbud i stället för att häktas. Reseförbudet gäller därvid tills verkställigheten av straffet inleds eller tills högre domstol förordnar annat.

8 §
Påföljder för överträdelse av reseförbud

Om den som meddelats reseförbud bryter mot förbudet eller mot ålägganden som nämns i 2 § 2 mom., eller om han flyr, börjar förbereda flykt eller fortsätter sin brottsliga verksamhet, får han anhållas och häktas. Har ett ovillkorligt fängelsestraff som ådömts honom blivit verkställbart, får det genast verkställas.

9 §
Kompletterande stadganden

Om handläggningen vid domstol av ärenden som angår reseförbud gäller i tillämpliga delar vad som i 1 kap. 9, 12, 14, 15 och 25 §§ stadgas om handläggning av häktningsärenden. En parts frånvaro hindrar inte att ärendet avgörs.

Sådant tillfälligt tillstånd att avlägsna sig som nämns i 2 § 1 mom. får på domstolens vägnar ges av ordföranden och vid häradsrätt även av häradshövdingen eller av en tingsdomare. Åklagaren och, om förundersökningen ännu pågår, även undersökningsledaren skall höras innan tillstånd ges.

Det mål som gäller den som meddelats reseförbud skall vid domstolen handläggas skyndsamt.

10 §
Ändringssökande

Ändring i domstolens beslut i ett ärende som gäller reseförbud får inte sökas genom särskilda besvär.

Den som har meddelats reseförbud får anföra klagan över beslutet. För klagan finns ingen tidsbegränsning. Klagan skall behandlas i brådskande ordning.

3 kap.

Skingringsförbud och kvarstad

1 §
Förutsättningar för skingringsförbud och kvarstad

Om det finns skäl att befara att den som på sannolika skäl misstänks för brott eller den som med anledning av brott kan dömas till att ersätta skada eller till att förverka ett penningbelopp till staten, genom att gömma eller förstöra sin egendom eller fly eller på annat jämförbart sätt försöker undandra sig att betala böter, ersättning eller belopp som kan komma att dömas förbrutet, får hans egendom ställas under skingringsförbud, dock högst till ett belopp som sannolikt motsvarar de böter eller den ersättning eller förverkandepåföljd som kommer att dömas ut.

Om skingringsförbud inte kan anses vara tillräckligt för att säkerställa betalningen av fordran som avses i 1 mom., får lös egendom till ett motsvarande belopp beläggas med kvarstad.

2 §
Beslut om skingringsförbud och kvarstad

Beslut om skingringsförbud och kvarstad meddelas av domstol.

Innan handläggningen av ett åtal inleds kan undersökningsledaren eller åklagaren yrka att egendom skall ställas under skingringsförbud eller beläggas med kvarstad. Sedan handläggningen av åtalet inletts kan ett sådant yrkande framställas av åklagaren för att säkerställa betalningen av böter, ersättning till staten eller det belopp som kan komma att dömas förbrutet, och av målsäganden för att säkerställa att ersättning betalas.

Om skingringsförbud och kvarstad gäller i tillämpliga delar vad som i 1 kap. 9, 12, 14, 15 och 25 §§ stadgas om framställande och handläggning av häktningsyrkande.

3 §
Tillfälliga åtgärder

Tål saken inte uppskov, får undersökningsledaren eller åklagaren under tillfälligt skingringsförbud ställa eller med tillfällig kvarstad belägga egendom som tillhör den som misstänks för brott eller den som kan dömas till att till staten förverka ett penningbelopp, tills domstolen har meddelat beslut i ärendet. Åtgärden förfaller, om yrkande om skingringsförbud eller kvarstad inte har framställts hos domstolen inom en vecka sedan det tillfälliga förordnandet gavs. Om det tillfälliga skingringsförbudet eller den tillfälliga kvarstaden av skäl som nämns i 4 § 1 mom. måste hävas innan domstolen har börjat behandla ärendet, skall undersökningsledaren eller åklagaren häva den tillfälliga åtgärden.

När fast egendom har ställts under tillfälligt skingringsförbud, skall undersökningsledaren eller åklagaren genast om detta och om att förbudet hävts underrätta domstolen på den ort där egendomen finns, för införande i inteckningsregistret. Om tillfälligt skingringsförbud eller tillfällig kvarstad och om hävande av tillfällig åtgärd beträffande egendom som avses i 4 kap. 28 § 2 eller 3 mom. utsökningslagen skall på motsvarande sätt anmälan göras till den myndighet som avses i nämnda lagrum. Undersökningsledaren eller åklagaren skall också underrätta behörig myndighet om att den tillfälliga åtgärden förfallit med stöd av 1 mom. samt om beslut, genom vilket domstolen har förkastat yrkande på att egendom som varit föremål för tillfällig åtgärd ställs under skingringsförbud eller beläggs med kvarstad.

4 §
Hävning av skingringsförbud och kvarstad

Domstolen skall häva skingringsförbud eller kvarstad, när tillräcklig pant eller borgen ställs för betalning av böter, ersättning eller belopp som kan komma att dömas förbrutet, eller om det annars inte finns skäl att bibehålla förbudet eller kvarstaden.

Domstolen skall också häva skingringsförbudet eller kvarstaden, om åtal inte väcks inom 60 dagar från det förbudet eller kvarstaden meddelades. Domstolen får förlänga denna tid, om undersökningsledaren eller åklagaren begär detta innan tiden har löpt ut.

5 §
Skingringsförbud och kvarstad när ersättningsyrkande avskiljs till ett särskilt mål

Om domstolen avskiljer ett ersättningsyrkande till ett särskilt mål, skall den i sitt beslut uttala sig om skingringsförbudet eller kvarstaden skall bestå.

6 §
Beslut om skingringsförbud och kvarstad när huvudsaken avgörs

När böter, ersättning eller förverkandepåföljd ådöms och skingringsförbud eller kvarstad har meddelats för att säkerställa betalningen, skall domstolen besluta huruvida skingringsförbudet eller kvarstaden skall bestå tills böterna, ersättningen eller det belopp som dömts förbrutet har betalts, tills utmätning i laga ordning har verkställts för att driva in beloppet eller tills annat förordnas i saken. När domstolen beslutar att skingringsförbud eller kvarstad som meddelats för att säkerställa betalning av ersättning skall bestå, kan den utsätta en tid, som räknas från det beslutet blivit verkställbart och inom vilken verkställighet skall sökas vid äventyr av att skingringsförbudet eller kvarstaden annars förfaller. När domstolen förkastar åtal eller yrkande på ersättning eller förverkandepåföljd får domstolen förordna att verkställigheten av skingringsförbudet eller kvarstaden skall förfalla först när dess beslut vunnit laga kraft.

7 §
Ändringssökande

Ändring i domstolens beslut om skingringsförbud eller kvarstad får sökas genom särskilda besvär. Besvär hindrar inte att egendom ställs under skingringsförbud eller beläggs med kvarstad, om inte fullföljdsdomstolen förordnar annat.

8 §
Hänvisningsstadgande

Om skingringsförbud och kvarstad enligt denna lag gäller i tillämpliga delar vad som stadgas om skingringsförbud och kvarstad i utsökningslagen och utsökningsförordningen. Pant eller borgen behöver dock inte ställas för den skada som en i detta kapitel nämnd åtgärd kan åsamka svaranden, om inte domstolen, när den meddelar skingringsförbud eller kvarstad för säkerställande av framtida betalning av ersättning, av särskilda skäl ålägger målsäganden att ställa säkerhet.

4 kap.

Beslag

1 §
Förutsättningar för beslag

Ett föremål får tas i beslag, om det finns skäl att anta att det kan ha betydelse som bevis i brottmål eller att det har avhänts någon genom brott eller att en domstol förklarar det förbrutet.

2 §
Beslag av handling

En handling som innehåller ett meddelande mellan den som misstänks för brott och någon som står i ett sådant förhållande till honom som nämns i 17 kap. 20 § rättegångsbalken, eller mellan sådana personer inbördes vilka står i ett dylikt förhållande till den misstänkte, och som innehas av någon av dem, får inte tas i beslag för att användas som bevis. Beslag får likväl ske, om det strängaste straffet för det brott som undersöks är minst sex års fängelse.

En handling får inte tas i beslag för att användas som bevis, om den kan antas innehålla sådant som den som avses i 17 kap. 23 § rättegångsbalken inte får vittna om vid rättegång eller som den som avses i 24 § 2 eller 3 mom. i samma kapitel har rätt att undandra sig att yppa, och handlingen innehas av honom eller av den till vars förmån tystnadsplikten är stadgad. Handlingen får dock tas i beslag, om den som här avses skulle ha rätt eller skyldighet enligt 27 § 2 mom. förundersökningslagen att vittna vid förundersökning om något som handlingen innehåller.

3 §
Beslag av postförsändelser och telegram

Brev och andra postförsändelser samt telegram till eller från den misstänkte, vilka innehas av post- och televerket, får tas i beslag endast när det strängaste straffet för brottet är minst ett års fängelse och de enligt denna lag skulle kunna tas i beslag hos mottagaren.

Kan innehållet i en postförsändelse eller ett telegram, som tagits i beslag, i sin helhet eller till någon del utan men för brottsutredningen meddelas mottagaren, skall en kopia eller ett utdrag därav utan dröjsmål tillställas honom.

4 §
Kvarhållande av försändelse i och för beslag

Om det finns skäl att anta att ett brev, någon annan postförsändelse, ett telegram eller en varuförsändelse som får tas i beslag kommer att anlända till något av post- och televerkets kontor, en järnvägsstation, ett kontor eller en expedition som innehas av den som idkar linjetrafik med motorfordon, fartygstrafik eller flygfrakttrafik eller som hanterar gods som transporteras i sådan trafik, får en anhållningsberättigad tjänsteman förordna att försändelsen skall kvarhållas på kontoret eller expeditionen tills beslag hinner verkställas.

Det förordnande som avses i 1 mom. skall ges för en bestämd tid, dock inte för mer än en månad från det att kontorets eller expeditionens föreståndare fick kännedom om förordnandet. Försändelsen får inte utan undersökningsledarens eller åklagarens tillåtelse överlämnas till någon annan än dem, eller till den som de utsett därtill.

Kontorets eller expeditionens föreståndare skall utan dröjsmål underrätta den som utfärdat förordnandet om när försändelsen har anlänt till kontoret eller expeditionen. Denne skall omedelbart besluta om försändelsen skall tas i beslag.

5 §
Myndighet som beslutar om beslag

Om beslag beslutar en anhållningsberättigad tjänsteman. En domstol får besluta härom då den handlägger åtal.

6 §
Omhändertagande av föremål som skall tas i beslag

När en polisman griper den som misstänks för ett brott eller verkställer husrannsakan, kroppsvisitation eller kroppsbesiktning, får han även utan förordnande av en anhållningsberättigad tjänsteman omhänderta föremål som därvid påträffas och som får tas i beslag. Polismannen får även annars, när saken inte tål uppskov, omhänderta föremål som skall tas i beslag, dock inte försändelser som innehas av post- och televerket.

Om sådant omhändertagande av föremål som avses i 1 mom. skall en anhållningsberättigad tjänsteman utan dröjsmål underrättas, och denne skall genast besluta om föremålet skall tas i beslag.

7 §
Meddelande om beslag och omhändertagande

Är den hos vilken ett föremål tas i beslag eller omhändertas inte närvarande, skall han utan dröjsmål underrättas om beslaget eller omhändertagandet. Mottagaren eller avsändaren av en post- eller varuförsändelse eller ett telegram skall, om hans adress är känd, underrättas om beslaget så snart detta kan ske utan men för utredningen av brottet.

8 §
Öppnande och undersökning av vissa handlingar

Ett slutet brev eller en annan sluten enskild handling som tagits i beslag får öppnas endast av undersökningsledaren, åklagaren eller domstolen. Jämte dem får endast de som utreder brottet närmare undersöka en sådan handling eller ett sådant telegram. Dock får en sakkunnig eller någon annan som anlitas vid utredningen av brottet eller som annars hörs i ärendet, enligt anvisning av undersökningsledaren, åklagaren eller domstolen, undersöka handlingen eller telegrammet.

9 §
Protokoll och intyg

Över beslag skall föras protokoll. I protokollet skall nämnas ändamålet med beslaget och förrättningens gång samt uppräknas de föremål som tagits i beslag.

Den som verkställer beslag skall ge ett intyg om beslaget till den som innehaft föremålet.

10 §
Förvaring av beslagtaget föremål

Ett föremål som har tagits i beslag skall tas om hand av den som verkställer beslaget eller sättas i förseglat förvar. Föremålet får dock kvarlämnas i innehavarens besittning, om detta inte kan anses äventyra syftet med beslaget. Innehavaren skall härvid förbjudas att sälja föremålet eller att på annat sätt överlåta eller göra sig av med det. När det anses nödvändigt, skall föremålet dessutom förses med sigill eller märkas på annat sätt, så att det är uppenbart att det tagits i beslag. Innehavaren får vid behov förbjudas att använda föremålet.

Ett beslagtaget föremål skall förvaras sådant det är. Föremålet skall vårdas så att det inte kan missbrukas. Chefen för polisdistriktet får dock bestämma att det beslagtagna föremålet omedelbart skall säljas, om det lätt förfars eller förflyktigas, om det snabbt sjunker i värde eller om det är synnerligen dyrt att vårda det. Med föremål som tagits i beslag för att användas som bevis får prov utföras, när detta är nödvändigt för att utreda brottet.

11 §
Hävning av beslag

Ett beslag skall hävas så snart det inte längre behövs.

Ett beslag skall också hävas, om inte åtal för det brott som har föranlett beslaget väcks inom fyra månader från det föremålet togs i beslag. Domstolen får på begäran, som inom denna tid har gjorts av en anhållningsberättigad tjänsteman, förlänga tiden.

12 §
Beslut om giltighetstiden för beslag i vissa fall

När beslag sker på framställning av en utländsk judiciell myndighet och när det beslagtagna föremålet överlämnas till en sådan, skall Helsingfors rådstuvurätt besluta om beslagets giltighetstid.

13 §
Yrkande att domstol skall besluta om beslag

På yrkande av den som saken gäller skall domstolen besluta om ett beslag skall bestå. Ett yrkande som framställts hos domstolen innan den börjat handlägga åtalet skall upptas till behandling inom en vecka efter det framställningen inkom till domstolen. Om handläggningen gäller i tillämpliga delar vad som i 1 kap. 9 och 12 §§ stadgas om handläggning av häktningsyrkande. Domstolen skall bereda dem som saken gäller tillfälle att bli hörda, men någons frånvaro hindrar inte att saken avgörs.

14 §
Myndighet som beslutar om hävning av beslag

En anhållningsberättigad tjänsteman beslutar om hävning av beslag. När domstolen har beslutat om beslag eller på yrkande som avses i 13 § beslutat att ett beslag skall bestå eller det i rättegång har framställts anspråk på ett beslagtaget föremål, meddelas beslut i saken dock av domstolen.

15 §
Beslut om giltighetstiden för beslag när målet avgörs

Domstolen skall när den avgör målet besluta om ett beslag skall bestå tills det förordnas på annat sätt i saken.

16 §
Ändringssökande

I domstolens beslut om beslag får ändring sökas genom särskilda besvär. Besvär hindrar inte att beslaget verkställs.

Ändring i beslut om förlängning av giltighetstiden för beslag får inte sökas.

17 §
Återlämnande av beslagtaget föremål

Om ett beslagtaget föremål sedan beslaget hävts skall återlämnas till ägaren eller den som har rätt till föremålet och flera har gjort anspråk på detta, skall föremålet trots att beslaget hävts kvarhållas av polisen tills tvisten om bättre rätt har avgjorts. Är ägaren eller den som har rätt till ett sådant föremål inte känd, skall polisen genom offentlig kungörelse uppmana honom att anmäla sig. Om ingen gör anspråk på föremålet inom sex månader efter kungörelsen, tillfaller det staten. Närmare stadganden om kungörelsen utfärdas genom förordning.

18 §
Kompletterande stadganden

Stadgandena om föremål i detta kapitel gäller även ämnen.

I stället för hela föremålet kan en del som lösgjorts från detta tas i beslag för att användas som bevis, om någon undersökningsåtgärd inte annars kan vidtas utan stora svårigheter.

19 §
Hänvisningsstadgande

Vid beslag skall utöver detta kapitel iakttas vad som därom stadgas särskilt.

5 kap.

Husrannsakan samt kroppsvisitation och kroppsbesiktning

Husrannsakan
1 §
Förutsättningar för husrannsakan

Om det finns skäl att misstänka att ett brott har begåtts för vilket det strängaste straffet är mer än sex månaders fängelse, får husrannsakan företas i byggnader, rum eller slutna kommunikationsmedel eller på slutna förvaringsställen för att eftersöka föremål som skall tas i beslag eller annars för att utröna omständigheter som kan ha betydelse för utredningen av brottet.

Hos annan än den som på sannolika skäl misstänks för ett brott får husrannsakan företas endast om detta begåtts hos honom eller om den misstänkte gripits där eller om det annars på synnerligen giltiga skäl kan antas att ett föremål som skall tas i beslag kan påträffas eller annan utredning om brottet vinnas därigenom.

För att eftersöka den som skall gripas, anhållas, häktas eller hämtas till domstol eller instämmas som svarande i brottmål eller föras till kroppsbesiktning, får husrannsakan företas hos honom eller, om det på synnerligen vägande skäl kan antas att han uppehåller sig på någon annan i 1 mom. nämnd plats, även där.

2 §
Husrannsakan i vissa fall

I en lokal som är tillgänglig för allmänheten eller som brukar vara tillhåll för brottslingar eller där sådan egendom som eftersöks brukar köpas upp eller tas emot som pant får husrannsakan, oberoende av det straff som stadgas för brottet, företas i det syfte som nämns i 1 §.

3 §
Beslut om husrannsakan

Om husrannsakan beslutar en anhållningsberättigad tjänsteman. En polisman får likväl utan förordnande företa husrannsakan, om syftet är att eftersöka den som skall gripas, anhållas eller häktas, eller som skall hämtas till domstol eller föras till kroppsbesiktning, eller att ta i beslag ett föremål som direkt efter brottet kunnat följas eller spåras. En polisman får även annars företa husrannsakan utan förordnande, om saken inte tål uppskov.

4 §
Närvaro vid husrannsakan

Vid husrannsakan skall om möjligt ett av förrättningsmannen tillkallat vittne vara närvarande. Förrättningsmannen får såsom biträde anlita sakkunnig eller någon annan, om han finner att detta behövs.

Den hos vilken husrannsakan företas eller, om han inte är närvarande, någon som hör till hans husfolk och som finns på platsen skall beredas tillfälle att vara närvarande vid förrättningen och att tillkalla vittne, om detta inte fördröjer förrättningen. Har varken någon av dem som här nämns eller ett av dem tillkallat vittne varit närvarande vid förrättningen, skall den hos vilken husrannsakan företogs utan dröjsmål underrättas om förrättningen.

Vid förrättningen får målsäganden eller hans ombud tillåtas närvara för att lämna de upplysningar som behövs. Förrättningsmannen skall dock se till att målsäganden eller ombudet inte i större utsträckning än som är nödvändigt får kännedom om omständigheter som framkommer vid rannsakan.

5 §
Förrättande av husrannsakan

När husrannsakan inleds skall ett skriftligt förordnande om rannsakan uppvisas för någon i 4 § 2 mom. nämnd person som är närvarande. Om skriftligt förordnande inte finns, skall syftet med rannsakan förklaras muntligen.

Husrannsakan skall företas så, att den inte medför större olägenhet eller skada än nödvändigt.

Ett rum eller en förvaringsplats får, om det är nödvändigt, öppnas med våld. När förrättningen avslutas skall den plats som på detta sätt öppnats åter stängas på lämpligt sätt.

Husrannsakan får inte utan särskilda skäl förrättas mellan klockan 21 och 6.

6 §
Undersökning av handling vid husrannsakan

Om öppnande och närmare undersökning av en enskild handling som påträffats vid husrannsakan gäller 4 kap. 8 §.

7 §
Protokoll och intyg

Den som förrättar husrannsakan skall föra protokoll däröver. På begäran skall ett intyg över husrannsakan ges den hos vilken rannsakan har förrättats.

8 §
Rannsakan på andra platser

I det syfte som nämns i 1 § får åklagaren, undersökningsledaren eller en utredare företa rannsakan på andra platser än de som nämns i 1 §, även om de inte är tillgängliga för allmänheten.

Kroppsvisitation och kroppsbesiktning
9 §
Begrepp

Undersökning som gäller personer kan vara

kroppsvisitation, som omfattar en undersökning av vad den visiterade har i sina kläder eller annars bär på sig, eller

kroppsbesiktning, som omfattar den undersöktes kropp och innebär att blodprov kan tas eller annan undersökning av hans kropp kan göras.

10 §
Förutsättningar för kroppsvisitation

Kroppsvisitation får företas för att eftersöka föremål som skall tas i beslag eller annars för att utröna omständigheter som kan ha betydelse för utredningen av brott, om det finns skäl att misstänka att någon har begått ett brott, för vilket det strängaste straffet är mer än sex månaders fängelse, eller lindrig misshandel, snatteri, lindrig förskingring, lindrigt bedrägeri eller egenmäktigt tillgrepp.

På annan än den som på sannolika skäl misstänks för ett brott som nämns i 1 mom. får kroppsvisitation göras endast när det på synnerligen giltiga skäl kan antas att ett föremål som skall tas i beslag kan anträffas eller annan utredning om brottet vinnas genom visitationen.

11 §
Förutsättningar för kroppsbesiktning

Kroppsbesiktning får i det syfte som nämns i 10 § företas på den som på sannolika skäl misstänks för ett brott för vilket det strängaste straffet är mer än sex månaders fängelse, eller för rattfylleri.

En undersökning som görs i samband med kroppsbesiktning får inte orsaka den som besiktningen gäller nämnvärd olägenhet.

12 §
Förrättande av kroppsvisitation och

kroppsbesiktning

Om kroppsvisitation och kroppsbesiktning gäller i tillämpliga delar vad som i 3, 5, 6 och 7 §§ stadgas om husrannsakan. Är undersökningen omfattande, skall den göras i ett rum som reserverats för detta. Görs undersökningen av någon som inte är anställd inom hälsovården, skall om möjligt ett vittne, som kallats av den tjänsteman som beslutat om undersökningen, vara närvarande.

Andra än läkare får inte ta blodprov eller utföra annan undersökning som kräver medicinsk sakkunskap.

Kroppsbesiktning får inte på någon förrättas av den som är av motsatt kön, om han eller hon inte är anställd inom hälsovården. Vid annan kroppsbesiktning än blodprov och klinisk undersökning av rustillstånd får ingen av motsatt kön vara närvarande, om det inte är fråga om en minderårigs vårdnadshavare.

13 §
Hänvisningsstadgande

Vid husrannsakan samt kroppsvisitation och kroppsbesiktning skall utöver detta kapitel iakttas vad som därom stadgas särskilt.

6 kap.

Andra tvångsmedel

1 §
Kvarhållande

En misstänkt, som med stöd av 21 § 1 mom. förundersökningslagen är skyldig att vara närvarande vid en förundersökning och som inte har anhållits eller häktats, får vid förundersökningen hållas inlåst, om det är nödvändigt för att förhindra att han avlägsnar sig. Han får dock inte placeras i ett förvaringsrum för anhållna, om det inte enligt 1 kap. 3 § finns förutsättningar för anhållande.

2 §
Avspärrning av utredningsplats

För att säkerställa utredningen av ett brott får byggnader eller rum stängas och tillträde till ett bestämt område förbjudas eller förbud utfärdas mot att flytta något föremål eller mot någon motsvarande åtgärd. Om avspärrning av utredningsplats gäller i tillämpliga delar vad som i 4 kap. stadgas om beslag.

3 §
Rusmedelsprov

En polisman kan ålägga föraren av ett motordrivet fordon eller den som utför något annat uppdrag som nämns i 23 kap. strafflagen att genomgå ett prov för att konstatera om han möjligen intagit alkohol eller något annat rusmedel. Den som vägrar genomgå provet är skyldig att underkasta sig kroppsbesiktning enligt 5 kap. 9 §.

Tull- och gränsbevakningsmän samt tjänstemän som av luftfarts-, sjöfarts- eller järnvägsstyrelsen har förordnats att övervaka trafiken har i detta uppdrag samma behörighet som en polisman enligt 1 mom.

Det prov som här avses skall göras på ett sådant sätt och med en sådan metod att det inte medför onödig eller oskälig olägenhet för den som undersöks.

Inrikesministeriet utfärdar närmare anvisningar om hur prov skall utföras.

4 §
Upptagande av signalement

Av den som misstänks för ett brott får en polisman för identifiering, utredning av brott och registrering av brottslingar ta finger-, hand- och fotavtryck, handstils- och röstprov samt fotografier och uppta kännemärken (signalement).

Av vägande skäl som gäller brottsutredningen får en polisman för identifiering och utredning av brott ta signalement även av den som inte är misstänkt för brott, om det är fråga om ett brott för vilket det strängaste straffet är mer än sex månaders fängelse.

Signalement som avses i 2 mom. får inte användas för undersökning av andra brott än det som utreds. Signalementet får inte heller förvaras eller registreras för annat ändamål.

Fångvårdsmyndigheterna får ta signalement av den som är intagen i en straffanstalt.

7 kap.

Särskilda stadganden

1 §
Vissa tjänstemäns rätt att använda tvångsmedel

Justitiekanslern i statsrådet får berättiga en tjänsteman, som han förordnat att göra förundersökning, att använda tvångsmedel enligt denna lag i den utsträckning som nämns i förordnandet.

När inrikesministeriet med stöd av 3 § 2 mom. polislagen ger en viss tjänsteman befogenhet att göra förundersökning, får ministeriet samtidigt ge honom rätt att i den omfattning som bestäms i förordnandet använda tvångsmedel enligt denna lag.

2 §
Skadestånd

Om ersättning till oskyldigt anhållna eller häktade samt om ersättning för skador till följd av användningen av andra tvångsmedel stadgas särskilt.

3 §
Bemyndigande att utfärda förordning

Närmare stadganden om tvångsmedel utfärdas genom förordning.

4 §
Ikraftträdande

Denna lag träder i kraft den 19 .

5 §
Stadganden som upphävs

Genom denna lag upphävs

1) i förordningen den 19 december 1889 om införande av strafflagen 20, 22, 23, 23 a, 24, 26-30, 30 a och 31 §§ samt 41 a § 1 mom.,

av dessa lagrum 20 § sådan den lyder ändrad genom lagar av den 1 juli 1948 (515/48) och den 19 juli 1974 (614/74), 22 § sådan den lyder ändrad genom nämnda lag av den 1 juli 1948 samt genom lagar av den 5 juni 1981 (387/81), den 5 augusti 1983 (690/83) och den 15 juni 1984 (460/84), 23 § sådan den lyder ändrad genom nämnda lag av den 1 juli 1948 samt lagar av den 15 juni 1956 (353/56) och den 18 februari 1966 (85/66), 23 a § sådan den lyder i nämnda lag av den 18 februari 1966, 26 § och 41 a § 1 mom. sådana de lyder i nämnda lag av den 1 juli 1948, 30 § sådan den lyder i lag av den 20 februari 1960 (110/60), 30 a § sådan den lyder i lag av den 9 februari 1979 (163/79) och 31 § sådan den lyder i lag av den 17 januari 1936 (58/36),

2) lagen den 12 juni 1959 om beslag och rannsakan i brottmål (260/59) jämte senare ändringar samt

3) förordningen den 19 juni 1936 om tagande av signalement (245/36).

Regeringens proposition 14/85
Lagutsk. bet. 9/86
Stora utsk. bet. 230/86

Helsingfors den 30 april 1987

Republikens President
Mauno Koivisto

Justitieminister
Christoffer Taxell

Finlex ® är en offentlig och gratis internettjänst för rättsligt material som ägs av justitieministeriet.
Innehållet i Finlex produceras och upprätthålls av Edita Publishing Ab. Varken justitieministeriet eller Edita svarar för eventuella fel i innehållet i databaserna, för den omedelbara eller medelbara skada som orsakas av att felaktig information används eller för avbrott i användningen av eller andra störningar i Internet.