40/1965

Given i Helsingfors den 5 februari 1965.

Ärvdabalk.

I enlighet med Riksdagens beslut stadgas:

1 kap.

Om rätt att taga arv.

1 §.

Arv kan tagas endast av den som lever vid arvlåtarens död; barn, som är avlat dessförinnan, tage dock arv, om det sedermera födes levande.

2 §

Är arvinge död och kan bevis ej förebringas, att han överlevat arvlåtaren, skall han anses hava avlidit före arvlåtaren.

3 §.

Utlänning äger i Finland samma rätt till arv som finsk medborgare.

Beträffande medborgare i stat, där finsk medborgare icke äger rätt att taga arv, eller där han såsom arvtagare intager sämre ställning än inlänning, må motsvarande begränsning stadgas genom förordning.

2 kap.

Om skyldemäns arvsrätt.

1 §.

Närmast tillkommer arv bröstarvingarna. Arvlåtarens barn taga lika lott. Är barn dött, skola dess avkomlingar träda i dess ställe, och tage var gren lika lott.

2 §.

Finnas ej bröstarvingar, tage arvlåtarens fader och moder var hälften av arvet.

Är fader eller moder död, dela arvlåtarens syskon faderns eller moderns lott. I avlidet syskons ställe träda dess avkomlingar, och taga var gren lika lott. Finnas ej syskon eller avkomlingar av dem, men lever endera av arvlåtarens föräldrar, tager denne hela arvet.

Äro halvsyskon efter arvlåtaren, taga de med helsyskon del i lott, som skulle hava tillfallit deras fader eller moder. Finnas ej helsyskon eller deras avkomlingar, och äro båda föräldrarna döda, taga halvsyskonen hela arvet. I avlidet halvsyskons ställe träda dess avkomlingar.

3 §.

Finnas e j i 1 och 2 §§ nämnda arvingar, tillfaller hela arvet arvlåtarens faders och moders föräldrar.

Är farfader, farmoder, morfader eller mormoder död, taga den dödes barn den del av arvet, som skulle hava tillfallit honom.

Finnas icke barn efter den av faderns eller moderns föräldrar, som skulle hava tagit arvet, om han hade levat, tager den andra av faderns eller moderns föräldrar, eller, om även denna är död, men efterlämnar barn från annat gifte, dessa den avlidnas lott. Finnas ej arvingar på ena sidan, taga andra sidans arvingar hela arvet.

4 §.

Är barn utom äktenskap i stadgad ordning erkänt, taga barnet och dess avkomlingar arv efter barnets fader och skyldemän på fädernet samt dessa efter barnet och dess avkomlingar. Lag vare samma, om barnet är avlat i trolovning eller dess föräldrar sedermera ingått trolovning.

Är barnet avlat i våldtäkt, tager barnet arv efter fadern och skyldemännen på fädernet.

5 §.

Andra än i detta kapitel nämnda skyldemän äga ej ärva.

3 kap.

Om makes arvsrätt.

1 §.

Var arvlåtaren gift och lämnar han ej efter sig bröstarvinge, tillfaller kvarlåtenskapen efterlevande maken.

Lever vid efterlevande makens död den först avlidne makens fader, moder, syskon eller syskons avkomling, äga de, som då äro närmast till arv efter den först avlidne, taga hälften av efterlevande makens bo, om ej nedan i detta kapitel annorlunda stadgas. Ej må efterlevande maken genom testamente förordna om vad sålunda skall tillfalla den först avlidnes arvingar.

2 §.

Ägde vid den först avlidne makens död makarna eller den ena av dem sådan egendom, i vilken den andra ej hade giftorätt, eller var den först avlidnes kvarlåtenskap av annan orsak större eller mindre än hälften av makarnas egendom, skall kvarlåtenskapen vid efterlevande makens död anses motsvara en lika stor del av dennes bo.

Har den först avlidne maken genom testamente förordnat, att något av hans kvarlåtenskap skall tillfalla annan än efterlevande maken, skall dess värde avdragas vid bestämmandet av den del, som av efterlevande makens bo tillhör den först avlidne makens arvingar.

3 §.

Har efterlevande maken genom gåva eller annan därmed jämförlig handling, utan tillbörlig hänsyn till den först avlidne makens arvingars rätt, förorsakat väsentlig minskning av sin egendom, skall vid skifte av efterlevande makens bo av den lott, som tillkommer hans arvingar, utgå vederlag till arvingarna efter den först avlidne maken för minskningen av deras andel i boet.

Kan vederlag ej utgå, skall gåvan eller dess värde återbäras, såframt den som mottog gåvan insåg eller bort inse, att den gjorde intrång i den först avlidne makens rätt. Talan om återbäring skall väckas inom ett år från det bouppteckning efter den efterlevande maken förrättades, dock senast inom tio år från gåvans fullgörande.

Var utfästelse om gåva icke infriad vid efterlevande makens död, må gåvan icke göras gällande, i den mån den skulle göra intrång i den först avlidnes arvingars rätt.

4 §.

Överstiger boets värde vid efterlevande makens död dess värde vid den först avlidne makens frånfälle, skall denna förkovran tilläggas den efterlevande makens arvingar, såvitt det visas, att egendom till motsvarande värde tillfallit den efterlevande i arv, testamente eller gåva eller att förkovran härrör från förvärvsverksamhet, som den efterlevande bedrivit efter den först avlidne makens död.

Har egendomen efter den först avlidne makens död minskats på sätt i 3. § nämnes, skall detta beaktas, då arvinge till efterlevande maken i stöd av 1 mom. påyrkar tillägg till sin lott.

5 §.

Vid skifte av boet efter den sist avlidne maken äga den först avlidne makens arvingar rätt att på sin lott erhålla vad de önska av den egendom, som under äktenskapet tillhört denna make. Motsvarande rätt, även beträffande den egendom, som tillförts boet efter den först avlidne makens död, äger sist avlidne makens arvingar. Fastighet må, även om den i värde överstiger vad på lotten sig belöper, uttagas ur boet, om penningar lämnas till fyllnad av andra sidans lott.

I övrigt skall beträffande skiftesförrättningen i tillämpliga delar gälla vad om avvitring är stadgat.

6 §.

Har efterlevande maken ingått nytt äktenskap, skall vid hans död skifte av hans behållna giftorättsgods och enskilda egendom äga rum enligt detta kapitel, innan avvitring förrättas.

Förrättas i efterlevande makens livstid avvittring mellan honom och hans make i nytt äktenskap eller dennes arvingar, skall av efterlevande makens behållna giftorättsgods och enskilda egendom för den först avlidne makens arvingar uttagas egendom till ett värde, motsvarande vad enligt 1―4 §§ belöper sig på dem.

Vad i 4 § är stadgat för det fall, att egendom tillfallit efterlevande maken i arv, testamente eller gåva, skall äga motsvarande tillämpning, därest han, till följd av nytt äktenskap, vid avvittring erhållit egendom utöver vad förut tillhört honom.

7 §.

Make äger, såvitt av särskilda omständigheter ej annat följer, icke arvsrätt, om makarna vid arvlåtarens död på grund av hemskillnad levde åtskilda eller om talan om äktenskapets upplösning eller hemskillnad då var anhängig.

Lag vare samma, om den först avlidne maken vid sin död ägde rätt att yrka äktenskapets återgång.

4 kap.

Om arvsrätt på grund av adoption.

1 §.

Adoptivbarn tager arv efter adoptanten såsom barn i äktenskap, såframt ej annat följer av bröstarvinges rätt till laglott.

Är adoptivbarn dött, taga dess bröstarvingar den del av arvet, som skulle hava tillfallit adoptivbarnet.

2 §.

Arv efter adoptivbarn tillfaller adoptanten med den rätt, som eljest enligt 2 kap. skulle hava tillkommit adoptivbarnets föräldrar. Är barnet adopterat av makar, taga de hälften var. Om någondera är död, tillfaller hela arvet den andre.

3 §.

Dör adoptivbarn utan att efterlämna bröstarvinge, skall utan hinder av vad i 2 § är stadgat om adoptants arvsrätt och såframt ej annat följer av adoptivbarnets makes arvsrätt, sådan honom tillhörig egendom, som han i arv, testamente eller gåva erhållit av sina skyldemän i arvsled, tillfalla hans skyldemän.

Har adoptivbarn i arv, testamente eller gåva erhållit egendom av adoptanten och efterlämnar denne bröstarvinge, skall denna egendom tillfalla bröstarvingen, såframt ej annat följer av adoptivbarnets bröstarvinges eller makes arvsrätt. Adoptantens bröstarvinge äger samma rätt till sagda egendom som adoptanten skulle hava haft, om han varit i livet.

4 §.

Anspråk, som grunda sig på 3 §, hava inbördes lika rätt. Ärves adoptivbarn av adoptant och framställa adoptivbarnets skyldemän anspråk, som grundar sig på 3 § 1 mom., äger adoptanten till av honom såsom gåva given egendom samma rätt som skyldemännen hava till egendom, som tillfaller dem.

5 §.

Finnes ej egendom, som avses i 3 §, i behåll, skall egendom till motsvarande värde utgå ur den övriga kvarlåtenskapen, varvid egendomen, såframt icke av omständigheterna annat följer, bör åsättas det värde den hade vid mottagandet.

5 kap.

Om statens rätt till arv.

1 §.

Finnes ej arvinge, tillfaller arvet staten.

2 §.

Beträffande egendom, som tillfallit staten såsom arv, må statsrådet, såvitt ej särskilda skäl finnas att bibehålla den i statens ägo eller att använda den på annat sätt, besluta, att den i sin helhet eller till någon del skall överlåtas åt den kommun, där arvlåtaren sist var bosatt. Fast egendom må likväl överlåtas åt den kommun, där egendomen är belägen. Egendom, som tillfallit staten såsom arv, må även överlåtas åt arvlåtarens skyldeman eller annan person, som stått honom nära, om sådan överlåtelse med hänsyn till omständigheterna bör anses skälig.

3 §.

Även om staten skulle hava anledning att klandra testamente, men tvivel om testators verkliga avsikt icke föreligger, må statsrådet besluta, att testamente ej skall klandras.

6 kap.

Om förskott på arv.

1 §.

Vad arvlåtaren i livstiden givit bröstarvinge, skall såsom förskott avräknas på dennes arv, såframt icke annat föreskrivits eller med hänsyn till omständigheterna måste antagas hava varit avsett. Är mottagaren av förskott annan arvinge, skall avräkning ske allenast om detta förordnats eller på grund av omständigheterna måste anses hava varit avsett, då egendomen gavs.

Är till makars gemensamma bröstarvinge förskott på arv givet av enderas giftorättsgods, skall avräkning därför äga rum på arvet efter den först avlidne. Kan förskottets hela värde icke avräknas därpå, avräknas återstoden på arvet efter andra maken.

2 §.

Kostnader, som fader eller moder nedlagt på barns uppehälle, uppfostran och utbildning, skola ej avräknas på barnets arv.

Hava på barns utbildning med beaktande av familjens förhållanden särskilda kostnader nedlagts, må för dem sådant avdrag göras, som med hänsyn till förhållandena finnes skäligt.

3 §.

Har arvlåtaren genom testamente förordnat, att på bröstarvinges arv avräkning skall äga rum på grund därav, att på hans underhåll, uppfostran och utbildning nedlagts särskilda kostnader, skall förordnandet, även om arvinges laglott därigenom inskränkes, lända till efterrättelse, såvitt avräkningen med hänsyn till förhållandena finnes skälig.

4 §.

Med anledning av sådan sedvanlig gåva, vars värde icke står i missförhållande till givarens villkor, skall avdrag på bröstarvinges arv icke göras.

5 §.

Avräkning av förskott skall ske efter egendomens värde vid mottagandet, såframt icke av omständigheterna annat följer.

6 §.

Kan vad arvinge mottagit i förskott ej till fullo avräknas på hans arvslott, är han ej skyldig återbära överskottet, med mindre så bestämts, då förskottet gavs.

7 §.

För bestämmande av arvslotternas storlek skall den behållna kvarlåtenskapen före arvskiftet ökas med förskottsarvets värde eller, om avräkning ej kan till fullo ske på förskottstagarens arvslott, med vad därpå kan avräknas.

8 §.

Har arvinge, som mottagit förskott, avlidit före arvlåtaren, skall förskottet avräknas på hans avkomlingars arvslotter.

Skall arv delas mellan flera grenar och har arvinge i en gren mottagit förskott, skall detta, om han avlidit före arvlåtaren utan att efterlämna bröstarvingar, som skulle äga rätt att träda i hans ställe, avräknas från övriga arvingars inom samma gren arvslotter; dock må dem ej tillkomma mindre del i kvarlåtenskapen an de ägt erhålla, om förskottstagaren levat.

9 §.

Vad make av sitt giftorättsgods givit sitt styvbarn eller dess bröstarvinge skall avräknas på mottagarens arv efter andra maken, såframt icke annat föreskrivits eller med hänsyn till omständigheterna måste antagas hava varit avsett.

Under samma förutsättning skall vad efterlevande make givit sådan arvinge eller testamentstagare, som enligt 3 kap. 1 § eller 12 kap. 1 § tillkommer andel i efterlevande makens bo, avräknas på mottagarens lott däri. Även i dessa fall skola bestämmelserna i 2 § samt i 4―8 §§ äga tillämpning.

10 §.

Vad i detta kapitel är stadgat om bröstarvinge skall äga motsvarande tillämpning på adoptivbarn eller dettas avkomling.

7 kap.

Om laglott.

1 §.

Bröstarvinge samt adoptivbarn och dess avkomling tillkommer laglott efter arvlåtaren.

Laglotten utgör hälften av värdet av den arvslott, som enligt laga arvsföljd tillkommer i 1 mom. nämnd arvinge.

2 §.

Vid bestämmandet av laglotten skall beaktas även den, som arvlåtaren i testamente gjort arvlös eller som på grund av annat laga skäl icke skall bliva delaktig av arvet.

Vid beräknandet av bröstarvinges laglott skall ej adoptivbarn eller dess avkomling beaktas, förutom då adoptivbarnet är arvlåtarens barn utom äktenskapet.

3 §.

Vid bestämmandet av laglotten skall beaktas värdet av den egendom, som enligt äktenskapslagen skall tillkomma den avlidne makens arvingar av den efterlevande maken eller erläggas åt denne.

Från boets tillgångar skall ej avdragas utfästelse om gåva, ej heller det belopp, vilket bör erläggas för framtida uppfyllande av försörjningsplikt, som enligt lag åvilat arvlåtaren.

Till boets tillgångar skola läggas av arvlåtaren givet förskott på arv samt, om ej särskilda skäl äro däremot, vad han i livstiden bortgivit under sådana omständigheter eller på sådana villkor, att gåvan till syftet är att likställa med testamente, så ock sådan av honom till hans avkomling eller adoptivbarn eller dettas avkomling eller dessas makar given sådan gåva, som uppenbarligen givits i syfte att gynna mottagaren till skada för till laglott berättigad arvinge. Egendomen skall, där ej omständigheterna annat föranleda, uppskattas till det värde den hade vid den tidpunkt, då den mottogs.

4 §.

Har arvlåtaren i för dödsfall tagen livförsäkring insatt tredje man såsom förmånstagare eller överfört sin livförsäkring på tredje man, skola de av arvlåtaren erlagda försäkringspremierna, såvitt de ej stått i skäligt förhållande till hans villkor och tillgångar, vid bestämmandet av arvslotten räknas som tillägg till boets tillgångar, dock icke utöver försäkringsbeloppet. Har arvlåtaren erhållit vederlag för att förmånstagare insatts eller försäkring överförts, skall vederlaget avdragas från premierna.

5 §.

Testamente är utan verkan gentemot arvinge till den del det gör intrång i hans rätt till laglott. Arvinge skall dock, för att bevara sin laglott oförminskad, i den ordning, som är stadgad för delgivande av stämning, eller på annat sätt bevisligen giva detta testamentstagaren tillkänna inom sex månader från det han, på sätt i 14 kap. 4 § stadgas, fått del av testamentet eller, om testamentet icke behöver bevakas, eljest bevisligen erhållit del därav.

Utan hinder av vad i 1 mom. är sagt är testamente, i vilket arvlåtaren förordnat, att hans kvarlåtenskap eller något till densamma hörande skall givas åt någon på villkor, att testamentstagaren åt till laglott berättigad arvinge i penningar erlägger ett belopp, som motsvarar dennes laglott eller vad som brister i denna, giltigt i det fall, att prestationen sker senast inom loppet av en skälig, av arvingen utsatt tid.

6 §.

Var utfästelse om gåva icke infriad vid arvlåtarens död, må den ej göras gällande, såvitt den skulle göra intrång i arvinges laglott.

7 §.

Har arvinge erhållit egendom, som bör tagas i beaktande vid bestämmandet av arvslotten, skall sådan egendom avräknas från hans laglott. Har till laglott berättigad arvinge blivit arvinge i stället för den, som mottagit dylik egendom, skall egendomen avräknas från hans laglott.

8 §.

Kan arvinge, ehuru testamente och gåvoutfästelse lämnats obeaktade, icke utfå sin laglott, är den, till vilken arvlåtaren i livstiden bortgivit i 3 § 3 mom. avsedd egendom, eller den, som mottagit i 4 § nämnt försäkringsbelopp, pliktig att ansvara för fyllandet av det, som brister i laglotten, högst med det belopp, som vid bestämmandet av arvslotten skall räknas såsom tillägg till boets tillgångar.

Har den, som är skyldig att ansvara för utfyllnad av laglott, utan eget vållande förlorat i 1 mom. åsyftad egendom, är han anansvarig blott intill värdet av den egendom, som han har kvar.

Äro de i 1 mom. åsyftade ansvarsskyldiga flere, bestämmes deras ansvar proportionellt i enlighet med det belopp, för vilket envar ansvarar.

9 §.

Framställes anspråk på utfyllnad av laglott gentemot den, som själv har rätt till laglott, må han behålla, vad till hans egen laglott erfordras.

10 §.

Anspråk på utfyllnad av laglott skall framställas genom talan inom ett år från det arvinge erhållit kännedom om arvlåtarens död och om sådant förordnande i av arvlåtaren given gåva eller i annan av denne företagen rättshandling, som gör intrång i hans rätt till laglott, likväl senast inom tio år från arvlåtarens död.

8 kap.

Om bidrag åt arvlåtarens barn, make och föräldrar.

1 §.

Erfordras medel för uppfostran och utbildning av arvlåtarens barn utöver vad som tillfaller det i arv, skall efter vad med hänsyn till omständigheterna prövas skäligt av det behållna boet för barnet ett bidrag i ett för allt överst undantagas, dock högst för tiden till dess barnet fyllt tjugoett år.

Bidrag, som nämnes i 1 mom., skall uttagas ur kvarlåtenskapen före arv och testamente. Genom utgivandet av sådant bidrag må likväl icke annan arvinges arvslott minskas, om denne på grund av sjukdom eller av annan dylik orsak är oförmögen att själv försörja sig och arvet erfordras för att bereda honom en skälig utkomst eller för fullgörande av honom åvilande underhållsplikt.

2 §.

Därest det för efterlevande makens skäliga utkomst är av nöden, skall till honom av det behållna boet i bidrag i ett för allt givas penningar eller annan egendom efter vad som prövas skäligt. Genom utgivande av bidrag må dock icke utan vägande skäl intrång göras i arvinges rätt till laglott.

3 §.

Är arvlåtarens barn till följd av sjukdom eller av annan dylik orsak ur stånd att själv försörja sig, äger det rätt att intill värdet av egendom, som genom testamente bortgivits till annan, av testamentstagaren erhålla bidrag, om det är av nöden för barnets skäliga utkomst.

Har testamente gjorts till förmån för arvinge, som äger rätt till laglott, är denne pliktig att erlägga bidrag endast i den mån han genom testamentet erhållit egendom utöver sin arvslott.

Har arvlåtaren i livstiden bortgivit egendom under sådana omständigheter eller på sådana villkor, att gåvan till sitt syfte är att likställa med testamente, skall beträffande gåvan och gåvotagaren äga motsvarande tillämpning vad i 1 och 2 mom. om testamente och testamentstagare är stadgat.

4 §.

Vad i 3 § sagts om arvlåtarens barn äger motsvarande tillämpning på arvlåtarens föräldrar, då de äga rätt till arv.

5 §.

Äga flera rätt till bidrag ur boet och förslå icke tillgångarna till erläggande av samtliga bidrag till fullt belopp, skall jämkning ske mellan de berättigade efter vad med hänsyn till deras behov och omständigheterna i övrigt befinnes skäligt.

6 §.

Bidrag, varom stadgas i 3 och 4 §§, skall erläggas med ett belopp en gång för alla eller i rater, som utbetalas på lämpliga tider. Därest bidrag skall erläggas i rater, må egendom ej överlämnas till mottagaren, om denne ej ställer godtagbar säkerhet för erläggandet av bidragsbeloppen.

Rätten må, då väsentligen ändrade förhållanden giva anledning därtill, ändra avtal eller beslut om bidrag, som skall erläggas i rater.

7 §.

Anspråk på bidrag enligt 1 och 2 §§ skall framställas senast vid arvskiftet. Skall arvskifte icke förrättas, bör bidrag enligt 2 § yrkas senast vid avvittringen eller åtskiljandet av makarnas egendom.

Anspråk på bidrag, som grundar sig på 3 eller 4 §, skall, om det riktar sig mot testamentstagare, framställas inom ett år från det testamentet på nedan i 14 kap. 4 § stadgat sätt delgavs den till bidrag berättigade, eller, om testamentet icke skall delgivas den till bidrag berättigade, inom ett år från bouppteckningen. Anspråk på bidrag, som riktas mot gåvotagare, skall framställas inom ett år från det den till bidrag berättigade erhöll vetskap om arvlåtarens död och om gåvan, dock senast inom tio år efter arvlåtarens död.

8 §.

Vad i detta kapitel är stadgat om barns rätt till bidrag skall äga tillämpning jämväl på arvlåtarens barn utom äktenskap, som äger rätt till arv efter honom, och på arvlåtarens adoptivbarn.

9 §.

Var utfästelse om gåva icke infriad vid arvlåtarens död, må den icke göras gällande, i den mån den skulle kränka rätten till bidrag enligt detta kapitel.

9 kap.

Om rätt att göra och taga testamente.

1 §.

Den som fyllt tjugoett år må genom testamente förordna om sin kvarlåtenskap. Testamente må ock göras av underårig, som är eller varit gift, och av den som fyllt femton år även eljest beträffande egendom, över vilken han äger själv råda.

2 §.

Testamente till förmån för annan än den, som lever vid testators död eller är avlad därförinnan och sedermera födes levande, är utan verkan.

I testamente må dock bestämmas, att barn, vilka framdeles födas sådan person, som enligt 1 mom. äger rätt att taga testamente, skola erhålla egendom med full äganderätt senast vid dennes död eller då den rätt, som annan kan hava till egendomen, upphör.

3 §.

Om utlännings rätt att genom testamente erhålla egendom i Finland gäller, vad om utlännings rätt att taga arv är stadgat.

10 kap.

Om upprättande och återkallande av testamente.

1 §.

Testamente skall upprättas skriftligen i två vittnens samtidiga närvaro; de skola, sedan testator underskrivit testamentshandlingen eller vidkänts sin underskrift därpå, bestyrka handlingen med sina namnteckningar. De skola äga kännedom om handlingens egenskap av testamente, men det står testater fritt att låta dem veta dess innehåll eller ej.

2 §.

Vittnena böra vid sina namnteckningar anteckna yrke och hemvist ävensom ort och tid för bevittnandet, så ock andra omständigheter, vilka de anse inverka på testamentets giltighet.

Vittnenas intyg på testamentshandlingen om att vid testamentets upprättande så tillgått, som i 1 § är stadgat, skall, där talan väckes, äga tilltro, såframt omständigheter ej yppa sig, som förringa intygets trovärdighet.

3 §.

Den som av sjukdom eller annat tvingande skäl är förhindrad att upprätta testamente på sätt i 1 § är stadgat må göra det muntligen inför två samtidigt närvarande vittnen eller ock utan vittnen genom egenhändigt skriven och undertecknad handling.

I 1 mom. avsett testamente skall anses hava förfallit, om testator efter hindrets upphörande i tre månaders tid varit i tillfälle att förordna om sin kvarlåtenskap på sätt i 1 § är stadgat.

4 §.

Till testamentsvittne må ej tagas den som är under femton år eller på grund av rubbning av själsverksamheten är oförmögen att vittna, ej heller testators make eller den som med honom är i rätt upp- eller nedstigande skyldskap eller svågerlag eller är hans syskon eller syskons make eller ock hans adoptant eller adoptivbarn.

Ej må någon tagas till vittne vid förordnande till honom själv, hans make eller någon, vilken till honom står i sådant förhållande som i 1 mom. är sagt. Förordnande i testamente att vara testamentsexekutor medför dock ej i och för sig hinder att vara vittne.

5 §.

Har testator i den ordning, som gäller för upprättande av testamente, återkallat sitt förordnande eller har han förstört testamentshandlingen eller eljest klart givit tillkänna, att förordnandet ej längre motsvarar hans yttersta vilja, är förordnandet utan verkan.

Utfästelse att ej återkalla testamente är icke bindande.

6 §.

Göres i samband med återkallande av visst förordnande i testamente eller eljest tillägg till testamentet, gälle vad om upprättande av testamente är stadgat.

7 §.

Den som genom att ensidigt återkalla eller ändra inbördes testamente uppenbarligen handlar i strid med de väsentliga förutsättningarna för det ömsesidiga förordnandet, vare förlustig sin rätt på grund av testamentet.

11 kap.

Om tolkning av testamente.

1 §.

t testamente skall givas den tolkning, som kan antagas överensstämma med testators vilja. Fördenskull skola stadgandena i detta kapitel lända till efterrättelse allenast såvitt icke av förordnandet med hänsyn till dess syfte och övriga omständigheter annat bör anses följa.

Har testamente till följd av felskrivning eller felaktig avfattning fått annat innehåll än testator åsyftat, skall det likväl verkställas, såvitt rätta meningen kan utrönas.

2 §.

Legat skall utgå av oskiftat bo.

3 §.

Kunna samtliga legat ej utgå, skall legat som avser viss egendom verkställas framom annat, men skall i övrigt ifråga om vart legat nedsättning ske efter dess värde.

4 §.

Avser förordnande viss egendom och finnes den ej i kvarlåtenskapen, är förordnandet till denna del utan verkan.

5 §.

Är viss egendom, varom förordnande gjorts, på grund av inteckning eller eljest besvärad av panträtt eller annan rättighet, medför detta för testamentstagaren icke rätt att erhålla annan egendom.

6 §.

Dör testamentstagare innan hans rätt på grund av testamentet inträtt eller kan testamentet eljest ej verkställas för hans vidkommande, skola hans avkomlingar träda i hans ställe, såframt de i fråga om arv efter testator skulle hava haft sådan rätt.

7 §.

Har förordnande gjorts om hela kvarlåtenskapen eller om allt, som ej utgör arvinges laglott, och kan testamentet ej verkställas beträffande viss testamentstagare, skola, där av 6 § ej annat följer, universella testamentstagares lotter i motsvarande mån ökas.

8 §.

Har någon gjort testamente till sin trolovade eller make och upplöses därefter trolovningen eller äktenskapet av annan orsak än testators död, är förordnandet utan verkan. Lag vare samma, där någon i ovan uti 3 kap. 7 § avsett fall gjort testamente till sin make.

9 §.

Är ändamålsbestämmelse meddelad beträffande egendom, som tillkommer viss arvinge eller testamentstagare, åligger det denne att verkställa förordnandet. I andra fall skall ändamålsbestämmelse verkställas ur oskiftat bo.

12 kap.

Om nyttjanderätt på grund av testamente.

1 §.

Är genom testamente förordnat, att egendom, som tillkommer efterlevande make såsom arvinge eller universell testamentstagare, skall, sedan makens rätt upphört, tillfalla annan, äger vad i 3 kap. är stadgat motsvarande tillämpning, såvitt av testamentet ej annat följer.

2 §.

Har någon genom testamente erhållit nyttjanderätten till testators kvarlåtenskap eller därtill hörande egendom, till vilken äganderätten vid testators död eller senare skall tillfalla annan, skall vad nedan i detta kapitel stadgas lända till efterrättelse, såvitt av testamentet ej annat följer.

3 §.

Den, som genom testamente erhållit nyttjanderätten till egendom, äger befogenhet att förvalta egendomen och njuta avkastningen därav. Vid förvaltningen skall han beakta jämväl ägarens rätt och fördel. Egendomen må ej sammanblandas med annan, såframt ej dess ändamålsenliga användning giver anledning därtill.

Nyttjanderättshavaren skall svara för alla nödiga kostnader för egendomen, vilka äro av den art att de böra gäldas med avkastningen under hans besittningstid.

4 §.

Nyttjanderätt på grund av testamente må icke överlåtas.

Egendom, som är underkastad nyttjanderätt, må av innehavaren överlåtas eller pantsättas endast med ägarens samtycke. Även utan sådant samtycke må nyttjanderättshavaren överlåta lösöre, därest överlåtelsen betingas av nödig förnyelse av nyttjanderätt underkastad egendom eller egendomen hör till industriellt, kommersiellt eller annat företag och överlåtelsen ingår i företagets regelbundna varuomsättning eller överlåtelsen eljest fyller kraven på en rationell hushållning. I annat fall må rätten på ansökan, om synnerliga skäl föreligga, medgiva överlåtelse eller pantsättning av lös egendom, dock ej om föremålet är av särskilt värde för ägaren.

Nyttjanderättshavaren är berättigad att uppsäga fordran till betalning och att på ägarens vägnar uppbära betalningen.

5 §.

Penningtillgångar skola av nyttjanderättshavaren på säkert och lönsamt sätt placeras i ägarens namn, såframt ej ägaren eller, när hans samtycke ej erhålles, rätten medgivit annat. Utan sådant tillstånd må dock vad som varit placerat i jordbruk eller annan näring ånyo tagas i anspråk för samma ändamål samt mindre belopp, som eljest influtit för avyttrat lösöre, användas till inköp av egendom av samma slag.

6 §.

Ej må ägaren utan nyttjanderättshavarens samtycke överlåta eller pantsätta egendom, som är underkastad nyttjanderätt, ej heller eljest förfoga däröver. Beträffande fast egendom och sådan anläggning på annans grund, som jämte besittningsrätten till grunden utan grundägarens hörande kan överlåtas till tredje man, skall samtycke lämnas i skrift, styrkt av två ojäviga personer. Kan samtycke ej erhållas, äger rätten befogenhet att på ansökan tillåta den tilltänkta åtgärden, när skäl därtill föreligger.

Har ägaren utan samtycke eller tillstånd förfogat över egendom, är åtgärden ogill gentemot nyttjanderättshavaren.

7 §.

Egendom, som är underkastad nyttjanderätt, må ej tagas i mät för ägarens gäld, med mindre den på grund av inteckning eller eljest häftar därför eller fråga är om gäld, för vilken ägaren svarar enligt vad i 21 kap. stadgas.

8 §.

Vad i detta kapitel är stadgat om egendom, som är underkastad nyttjanderätt, gäller även egendom, som trätt i dess ställe.

9 §.

Om nyttjanderättshavaren genom vanvård av egendomen eller genom annat otillbörligt förfarande uppenbarligen äventyrar ägarens fördel, må rätten på ansökan ålägga honom att ställa säkerhet för egendomen eller ock förordna, att den skall ställas under av rätten förordnad god mans vård och förvaltning.

För skada, som nyttjanderättshavaren uppsåtligen eller av vårdslöshet förorsakat agaren, skall ersättning erläggas, då nyttjanderätten upphör eller egendomen ställes under god mans vård och förvaltning. Om vårdslösheten dock varit ringa, må ersättning ej fastställas att utgå.

13 kap.

Om testamentes ogiltighet.

1 §.

Testamente må med anledning av klandertalan förklaras ogiltigt:

1) om testator enligt 9 kap. 1 § ej varit behörig att förordna om sin kvarlåtenskap;

2) om testamentet ej upprättats i lagstadgad form;

3) om testamentet upprättats under inflytande av sinnessjukdom, sinnesslöhet eller annan rubbning av själsverksamheten hos testator; eller

4) om testator tvingats upprätta testamente eller därtill förmåtts genom missbruk av hans oförstånd, viljesvaghet eller beroende ställning eller om han blivit svikligen förledd att upprätta testamentet eller eljest misstagit sig så, att misstaget varit bestämmande för hans vilja.

2 §.

Har beträffande något i testamente ingående förordnande stadgandet i 10 kap. 4 § 2 mom. ej iakttagits, är testamentet till denna del ogillt.

14 kap.

Om bevakning, delgivning och klander av testamente.

1 §.

Testamente skall bevakas inom sex månader från det testamentstagaren fått kännedom om testators död och det till hans förmån gjorda testamentet.

Skall någon på grund av testamente njuta rätt först efter det annans rätt upphört, må bevakning äga rum inom tid, som i 1 mom. stadgas, efter det han fick veta, att den föregående testamentstagarens rätt upphört.

Bevakning gäller till förmån för varje testamentstagare, för vilken bevakningstiden icke gått till ända.

2 §.

Bevakning av testamente sker vid den rätt, på vilken det ankommer att behandla tvist rörande testamentet.

Vid bevakning uppvisas testamentet i huvudskrift och intages i rättens protokoll. Har den, som vill bevaka, icke testamentet i sin besittning, eller är det muntligt, sker bevakningen genom att testamentets innehåll skriftligen uppgives.

Testamente må bevakas även genom anmälan hos domhavanden i domsagans kansli eller hos borgmästaren eller den medlem av rådstuvurätten, som är förordnad att i hans ställe handlägga dylika ärenden; och skall testamentet intagas i rättens protokoll.

3 §.

Testamentstagare, för vilken bevakning ej ägt rum på sätt i 1 och 2 §§ är sagt, har förlorat sin rätt mot arvinge, som ej avstått från att klandra testamentet.

4 §.

Testamente skall delgivas arvinge genom överlämnande av en till riktigheten styrkt avskrift av protokollet över teatamentsbevakningen.

Äro testamentstagarna flera, gäller delgivning, som en av dem verkställt, jämväl för de övriga.

5 §.

Vill arvinge klandra testamente på grunder, som angivas i 13 kap., skall han därom väcka talan inom sex månader från det han erhöll del av testamentet på sätt i 4 § är stadgat.

15 kap.

Om förverkande av på arv eller testamente grundad rätt och om arvlåtares rätt att göra arvinge arvlös.

1 §.

Ej må någon taga arv eller testamente efter den som han genom brottslig gärning uppsåtligen bragt om livet.

Är brott, som avses i 1 mom., förövat mot den som är arvinge eller testamentstagare efter arvlåtaren, äger den brottslige ej bättre rätt än han skulle hava haft om den dräpte levat.

2 §.

Har någon uppsåtligen förstört eller undanhållit arvlåtarens testamente må rätten förklara, att han "helt eller delvis förverkat sin rätt att taga arv eller testamente efter arvlåtaren.

3 §.

Vad i 1 och 2 §§ är sagt gäller jämväl den som medverkat till gärning, vilken avses i sagda paragrafer.

4 §.

Utan hinder av vad om arvinges rätt till laglott är stadgat, må arvlåtaren göra arvinge arvlös, om denne genom uppsåtligt brott djupt kränkt arvlåtaren, dennes skyldeman i arvsled, adoptivbarn eller dettas avkomling. Lag vare samma, om arvinge fortgående för ett vanhedrande eller osedligt liv.

Förordnande om att någon göres arvlös skall givas i testamente med angivande av grunden till förordnandet. Grunden bör ledas i bevis av den, som åberopar förordnandet.

5 §.

Arv, som arvinge förverkat på sätt i 1―4 §§ stadgats, tillfaller den som skulle ägt rätt till arvet i det fall, att arvingen hade dött före arvlåtaren.

16 kap.

Om preskription av arvinges och testamentstagares rätt.

1 §.

Den som tagit arv eller testamente, skall göra sin rätt gällande på sätt i detta kapitel sägs inom tio år från arvlåtarens död, eller, om den på testamentet grundade rätten inträder senare, från denna tidpunkt.

Rätten må dock på ansökan av den, som jämte eller närmast efter arvinge eller testamentstagare äger rätt till kvarlåtenskapen, förordna, att denne skall göra sin rätt gällande inom viss tid, som icke må överstiga ett år, efter det förordnandet delgivits honom.

2 §.

Arvinge, som vill göra sin arvsrätt gällande, skall tillträda arvet eller anmäla sitt anspråk hos den eller dem, som tillträtt arvet, eller, om arvet icke är skiftat, hos den, som förvaltar boet. Sådant anspråk må även framställas hos rätten eller inom häradsrätts domkrets hos domhavanden. Har för arvinge förordnats god man att bevaka hans rätt till arvet, må arvinge göra anmälan även hos gode mannen, som utan dröjsmål bör underrätta rätten eller domhavanden därom.

Arvinge skall anses hava tillträtt arv, om han ensam eller tillsammans med andra övertagit förvaltningen av boet, deltagit i bouppteckning eller arvskifte eller i egenskap av arvinge på annat sätt tagit befattning med boet.

Vad i 1 och 2 mom. är stadgat om arvinge gäller i tillämpliga delar även testamentstagare.

3 §.

Har arvinge enligt stadgandena i detta kapitel gått förlustig sin rätt till arv, tillfaller arvet den som skulle hava tagit det, om arvingen hade avlidit före arvlåtaren.

4 §.

Rätten eller domhavanden, hos vilken i 2 § avsedd anmälan gjorts, skall därom underrätta de bodelägare, vilkas namn och adress äro angivna i bouppteckningsinstrumentet eller vilka eljest äro kända.

17 kap.

Om arvsavsägelse och överlåtelse av arvslott.

1 §.

Avtal om kvarlåtenskap efter den, som lever, är ogillt.

Avsäger sig arvinge, genom att godkänna testamente eller eljest, skriftligen hos arvlåtaren sitt arv, vare det gällande. Arvinge äger dock utfå sin laglott, med mindre han därför erhållit skäligt vederlag eller ock egendom, svarande mot laglotten, tillkommer hans make enligt testamente eller tillfaller hans avkomlingar enligt lag eller enligt testamente.

2 §.

På utfästelse om gåva, som icke skall infrias under givarens livstid, tillämpas vad om testamente är stadgat.

3 §.

Arvinge och universell testamentstagare må efter arvlåtarens död överlåta sin andel i boet till annan. Överlåtelsen skall ske skriftligen.

18 kap.

Om förvaltning av dödsbo.

1 §.

Delägare i dödsbo äro arvingarna och de universella testamentstagarna samt efterlevande maken. Har avvittring ägt rum eller har maken icke giftorätt i andra makens egendom, är efterlevande maken icke delägare, med mindre han är arvinge eller universell testamentstagare. Den som äger rätt att taga arv eller testamente först efter annan arvinges eller universell testamentstagares död, är delägare i dennes, men icke i arvlåtarens dödsbo.

Arvinge och universell testamentstagare anses såsom delägare även i det fall att deras rätt är tvistig.

2 §.

Delägare böra, om ej särskild förvaltning av dödsboet är anordnad i enlighet med vad i denna lag är stadgat, för boets utredning gemensamt förvalta boets egendom. De företräda därvid dödsboet gentemot tredje man samt äga kära och svara i mål, som röra boet. tgärd, som ej tål uppskov, må företagas, oaktat samtliga delägares samtycke ej kan inhämtas.

Delägare äger rätt att föra talan för boet; dock skall han instämma övriga delägare att höras i saken. Han äger rätt att ur boet erhålla ersättning för sina kostnader, såvitt det, som genom rättegången vinnes till boet, förslår därtill, eller detta eljest prövas skäligt.

3 §.

Till dess boets egendom omhändertagits av samtliga dödsbodelägare eller av den som eljest har att förvalta boet, skall egendomen, därest den ej står under vård av förmyndare, syssloman eller annan, vårdas av delägare, som vid arvlåtarens död bodde samman med denne eller eljest kan taga vård om egendomen. Delägaren åligger att ofördröjligen underrätta övriga delägare om dödsfallet samt, därest god man för någon av dem erfordras, hos rätten eller domhavanden göra anmälan därom såsom i lagen angående förmynderskap stadgas. Vad nu är sagt om delägare gälle ock efterlevande make, även om denna ej skulle vara delägare i boet.

Är arvinge eller någon, till vars förmån testamente gjorts, omyndig, och har han icke förmyndare, skall den, som omhändertagit boet, därom underrätta förmyndarnämnden.

4 §.

Tager ej någon i 3 § 1 mom. avsedd person vård om den dödes egendom, skall den, som med hänsyn till omständigheterna är därtill närmast, omhändertaga egendomen och tillkalla delägare eller hos rätten göra anmälan om dödsfallet. Polismyndighet är ock pliktig att utföra vad nu sagts, om dess bistånd begäres eller detta eljest är av nöden.

Då anmälan skett, skall rätten, därest så erfordras, förordna syssloman att ombesörja vad enligt 3 § åligger delägare. Förordnandet lände till efterrättelse oaktat att ändring sökes.

Domhavande må, om rättegångsdag ej är, utfärda i 2 mom. avsett förordnande att gälla till dess rätten fattar beslut i saken. I domhavandens förordnande må ändring icke sökas.

5 §.

Kostnaderna för begravningen och bouppteckningen samt boets vård, förvaltning och utredning erläggas ur boets medel.

6 §.

Delägare, som för sin försörjning var beroende av arvlåtaren, äger rätt att såsom förskott på sin lott utfå vad för nämnda ändamål erfordras, såvitt lotten uppenbarligen förslår därtill och förskottet kan lämnas utan olägenhet för boutredningen.

Efterlevande make samt oförsörjda barn och adoptivbarn äga rätt att njuta nödigt underhåll ur boet så länge det är under utredning.

7 §.

Delägare är pliktig att ersätta skada, som han vid boets vård eller förvaltning uppsåtligen eller av vårdslöshet tillskyndat någon, vars rätt är beroende av boutredningen. Är vårdlösheten ringa, må ersättningen nedsättas eller delägaren helt och hållet befrias från ersättningsskyldigheten, där detta med hänsyn till skadans storlek och övriga omständigheter prövas skäligt.

Äro flera ersättningspliktiga, skola de svara en för alla och alla för en, dock sålunda, att den för vars del skadeståndet nedsatts i enlighet med 1 mom. endast svarar för det sålunda nedsatta beloppet. Emellan de ersättningspliktiga skall ersättningsbeloppet fördelas enligt vad som prövas skäligt med hänsyn till den större eller mindre skuld, som ligger envar ersättningspliktig till last, och till övriga omständigheter.

19 kap.

Om boutredningsman och testamentsexekutor.

1 §.

På ansökan av dödsbodelägare skall rätten förordna, att boets egendom skall överlåtas till förvaltning av boutredningsman, samt utse någon att i sådan egenskap handhava förvaltningen. Har någon genom testamente blivit utsedd att såsom testamentsexekutor förvalta boet i stället för arvingarna och de universella testamentstagarna, skall förordnande utfärdas även på hans ansökan. Sådant förordnande kan sökas jämväl av den som erhållit legat eller äger rätt att föra talan om fullgörande av ändamålsbestämmelse, därest det prövas nödigt för legatets eller ändamålsbestämmelsens verkställande. Samma rätt tillkommer den, till vilken arvinge eller universell testamentstagare överlåtit sin andel i boet.

Skall enligt testamente egendom vara undantagen bodelägarnas förvaltning, men är testamentsexekutor ej utsedd eller tillträder den utsedde ej uppdraget, skall rätten utfärda i 1 mom. avsett förordnande på ansökan av den, vars rätt är beroende av boutredningen, eller efter att eljest hava erhållit del av saken.

Beslut enligt denna paragraf må grundas jämväl på testamente, som ej vunnit laga kraft.

2 §.

Boets egendom må även på i 1 § avsett sätt överlåtas till boutredningsmans förvaltning, då boets borgenär eller den, som är ansvarig för betalningen av gäld efter den döde, gör ansökan därom och skäl är att antaga, att boets tillgångar bliva otillräckliga till gäldens betalning eller sökandens rätt av annan orsak äventyras.

Ansökan må göras även av bodelägares borgenär, då för hans fordran delägarens andel i boet utmätts.

3 §.

Vid ansökan om förordnande av boutredningsman skall tillika uppgift givas om delägarna i boet och testamentsexekutor, där sådan förordnats, samt dessas hemvist. Är bouppteckningen förrättad, skall till ansökan fogas styrkt utdrag ur bouppteckningen utvisande boets ställning och tillgångarnas art.

4 §.

Till boutredningsman skall rätten förordna person, som kan antagas vara skickad att verkställa utredningen med den insikt boets art kräver och som samtycker till uppdraget. Särskild uppmärksamhet bör ägnas förslag av bodelägarna och även av andra, vilkas rätt är beroende av boutredningen.

Delägare må förordnas till boutredningsman.

Har testamentsexekutor utsetts i testamente, skall han förordnas till boutredningsman, om skäl ej finnas däremot.

5 §.

Befinnes det med avseende på boets art eller omfattning eller av annan särskild orsak av behovet påkallat, må flera boutredningsman förordnas. Rätten må dela förvaltningen dem emellan, och den skall tillika fastställa grunden för förvaltningens delning.

6 §.

Vill boutredningsman frånträda sitt uppdrag och visar han giltig orsak, skall han av rätten entledigas.

Är boutredningsman ej lämplig, skall han skiljas från uppdraget, om någon, vars rätt är beroende av boutredningen, det yrkar. Lag vare samma, om utredningen av boet av särskild orsak bör uppdragas åt annan. Får rätten kännedom om omständigheter, på grund av vilka boutredningsman bör anses för uppdraget olämplig, må rätten självmant entlediga honom.

7 §.

Göres av samtliga delägare ansökan, att boet ej längre skall förvaltas av boutredningsman, skall rätten förordna därom, såframt det kan ske utan risk för skada för någon, vars rätt är beroende av boutredningen, och tillika entlediga boutredningsmannen. Är testamentsexekutor förordnad till boutredningsman, skall hans samtycke till entledigandet inhämtas.

8 §.

Avträdes dödsbos egendom till konkurs, är förordnandet för boutredningsman förfallet.

9 §.

Dör boutredningsman, skall detta av den, som har hans egendom i sin vård, utan dröjsmål anmälas hos rätten. Dylik anmälan må göras jämväl av den, vars rätt är beroende av boutredningen.

10 §.

Ansökan, som avses i 1, 2 eller 6 §, ävensom i 9 § nämnd anmälan, må ingivas till rätten eller dess kansli.

Har den, som gjort ansökan enligt 1 eller 2 §, ej fullgjort vad i 3 § är stadgat, skall rätten eller domhavanden förelägga honom viss tid därtill, vid äventyr att ansökningen kan anses förfallen, därest den felande utredningen ej föreligger, då ärendet upptages till vidare behandling.

Innan rätten meddelar beslut, som gäller förordnande eller entledigande av boutredningsman, skall rätten eller domhavanden bereda delägarna tillfälle att uttala sin åsikt om saken, såvitt detta kan ske utan avsevärd tidsutdräkt. I fall, som avses i 6 § 2 mom. och 7 §, skall meddelande lämnas även den, som sökt förordnandet.

Boutredningsman må icke entledigas från sitt uppdrag, innan honom beretts tillfälle att bliva hörd i saken.

11 §.

Kan ärende angående förordnande eller entledigande av boutredningsman icke omedelbart slutligt avgöras, äga rätten och även domhavanden befogenhet att meddela beslut att gälla intill dess slutligt beslut föreligger. Har beslut meddelats av domhavanden, skall han anmäla detsamma till rätten vid förstkommande allmänna sammanträde.

Då fråga är om entledigande av boutredningsman, skall, innan i 1 mom. nämnt beslut meddelas, honom beredas tillfälle att bliva i saken hörd endast, om det kan ske utan avsevärd tidsutdräkt.

12 §.

Boutredningsman har att, med iakttagande av vad nedan är stadgat, företaga alla för boets utredning erforderliga åtgärder.

Befinnas boets tillgångar ej förslå till gäldens betalning, skall boutredningsmannen söka träffa uppgörelse med borgenärerna om deras förnöjande. Kan uppgörelse ej ernås och fylla delägarna ej bristen, skall boets egendom av boutredningsmannen avträdas till konkurs.

Boutredningsmannen skall, där det utan olägenhet kan ske, inhämta delägarnas mening, då fråga är om avveckling av rörelse, som arvlåtaren idkat, uppgörelse med borgenärerna enligt 2 mom. eller försäljning av sådan egendom, som har särskilt värde för delägarna, eller om annan angelägenhet av vikt för dem.

13 §.

Boutredningsman företräder dödsboet mot tredje man samt äger att kära och svara i mål som röra boet.

14 §.

Fast egendom eller anläggning på annans; grund, som jämte besittningsrätten till grunden utan grundägarens hörande kan överlåtas till tredje man, må ej av boutredningsman överlåtas eller intecknas för gäld, utan att delägarna i handling, vars riktighet styrkts av tvenne ojäviga personer, lämnat sitt samtycke därtill eller, därest detta ej kan erhållas, rätten på ansökan tillåtit åtgärden.

Har boutredningsman utan delägarnas samtycke eller rättens tillstånd företagit åtgärd, som avses i 1 mom., är den ogill, om delägare väcker klandertalan därom. Talan skall väckas inom sex månader från det han fick kännedom om åtgärden och senast inom ett år från det lagfart eller inteckning beviljades.

15 §.

Till dödsbo hörande penningmedel, som göras räntebärande genom insättning i penninginrättning, skola insättas i boets namn. Boets egendom må ej heller eljest sammanblandas med vad boutredningsmannen eller annan tillhör.

16 §.

Så snart för avvittring eller arvskifte erforderlig boutredning skett och avvittring eller skifte kan äga rum utan men för någon, vars rätt är beroende av boutredningen, skall boutredningsmannen göra anmälan härom till delägarna och avgiva redovisning över sin förvaltning.

Sedan avvittring eller arvskifte förrättats och vunnit laga kraft, skall boutredningsmannen till envar delägare utgiva denne tillkommande egendom.

Har boutredningsman frånträtt uppdraget utan att det blivit slutfört, är han ock redovisningsskyldig.

17 §

Kunna flera boutredningsman, som handhava förvaltningen odelad, ej enas i ärende, vari avgörandet tillkommer dem, och föreligger ej flertal för viss mening, skall saken hänskjutas till rättens avgörande.

18 §.

Rätten må på ansökan av delägare i boet eller av den, vars rätt är beroende av boutredningen, ålägga boutredningsman att göra reda för sin förvaltning eller förordna någon att verkställa granskning av boets förvaltning och att däröver avgiva berättelse.

Har beslut, som avses i 1 mom., icke meddelats på gemensam ansökan av delägarna, må rätten förordna, att därav föranledda kostnader icke skola belasta boet utan erläggas av sökanden eller, om sökandena äro flera, av dem i förhållande till deras andelar i boet.

19 §.

Boutredningsman skall i sitt uppdrag iakttaga all omsorg och är pliktig att ersätta den skada, som han uppsåtligen eller av vårdslöshet tillskyndat dödsboet eller någon, vars rätt är beroende av boutredningen. Likväl må, om endast ringa vårdslöshet ligger boutredningsmannen till last, ersättningen nedsättas eller boutredningsmannen helt och hållet befrias från ersättningsskyldigheten, där detta med hänsyn till skadans storlek och övriga omständigheter prövas skäligt.

Äro flera utredningsmän ersättningspliktiga, skall i motsvarande mån tillämpas, vad i 18 kap. 7 § 2 mom. är sagt.

20 §.

Boutredningsman är berättigad att ur boets medel erhålla ett med hänsyn till boets art och omfång samt till det på uppdragets fullgörande nedlagda arbetet skäligt arvode ävensom ersättning för sina kostnader. Förslå ej boets tillgångar därtill, skall gottgörelsen gäldas av den, på vars ansökan förordnandet om boutredningsman meddelats. Äro flera betalningsskyldiga, svara de en för alla och alla för en.

Om talan angående boutredningsmans förvaltning gälle vad om talan mot syssloman är stadgat. Den som väckt klandertalan är berättigad att ur dödsboet erhålla ersättning för sina kostnader, i den mån de täckas av vad genom rättegången kommit boet till godo eller detta eljest prövas skäligt.

21 §.

Testamentsexekutor har, om ej annat följer av testamentet, samma befogenhet som boutredningsman, dock icke att avträda boet till konkurs. Testamentsexekutors befogenheter inskränka icke efterlevande makens rätt att deltaga i boutredningen. Vad ovan är stadgat om boutredningsmans förvaltning, ansvarighet, entledigande och rätt till arvode, äge motsvarande tillämpning på testamentsexekutor.

Förordnas testamentsexekutor till boutredningsman inskränker detta icke den rätt, som kan tillkomma honom i stöd av laga kraft vunnet testamente.

22 §.

I rättens eller domhavandens beslut, som avses i 11 § 1 mom., och i rättens beslut i ärende, som nämnes i 17 §, må ändring icke sökas. Ändringssökande är jämväl förbjudet i hovrättens utslag i ärenden, som avses i 1, 5―7 §§ och i 18 §.

Rättens utslag uti andra i detta kapitel än i 7 § nämnda ärenden, skola utan hinder av ändringssökande lända till efterrättelse.

20 kap.

Om bouppteckning.

1 §.

Bouppteckning skall förrättas inom tre månader från dödsfallet, såframt ej rätten, på ansökan inom samma tid, med hänsyn till boets art eller av annan särskild orsak förlänger tiden. Domhavanden må även medgiva förlängning, där rättegångsdag ej är.

2 §.

Delägare, som har boets egendom i sin vård, eller ock boutredningsman eller testamentsexekutor skall bestämma tid och ort för bouppteckning samt utse två gode män att förrätta den. Har egendomen ej omhändertagits av delägare, boutredningsman eller testamentsexekutor, ankommer det på annan, som enligt vad i 18 kap. 4 § sägs har egendomen i sin vård, att låta förrätta bouppteckning.

Tiden och orten för bouppteckningen skola, därest det kan ske utan nämnvärd olägenhet, i god tid tillkännagivas för delägarna och för efterlevande maken även i det fall att denne icke är delägare, samt, om andel i kvarlåtenskapen genom arv eller testamente skall tillfalla någon först sedan delägares rätt upphört, även den som vid förrättandet av bouppteckningen närmast äger rätt att taga arv eller testamente.

3 §.

I bouppteckningen skola angivas tiden och orten för förrättningen, den dödes fullständiga namn, yrke och hemvist samt födelse- och dödsdag, delägarnas och övriga i 2 § 2 mom. avsedda personers namn och hemvist med uppgift tillika för minderårig om hans födelsedag och för arvinge om hans skyldskap med den döde. Arvinge skall uppgivas, ändå att honom icke skalle tillkomma någon del i boets egendom. Kan uppgift i visst ovannämnt hänseende icke lämnas, skola denna omständighet och orsaken därtill antecknas i bouppteckningen.

Av bouppteckningen skall framgå, vilka som varit närvarande vid förrättningen. Har någon person, som avses i 2 § 2 mom., icke underrättats om förrättningen, skola detta och orsaken därtill nämnas i bouppteckningen. Har någon, som underrättats, uteblivit, skall i bouppteckningen antecknas, när och på vilket sätt han blivit underrättad.

4 §.

Boets tillgångar och skulder skola antecknas i bouppteckningen sådana de voro vid dödsfallet och skall även tillgångarnas värde angivas.

Efterlämnar den döde make, skola även dennas tillgångar och skulder antecknas i bouppteckningen. Hade någondera maken egendom, vari den andra icke ägde giftorätt, skall i bouppteckningen nämnas, varpå sagda omständighet grundar sig. Hade makarna samfälld egendom eller gäld, skall i bouppteckningen nämnas vad därav belöper sig på vardera.

I bouppteckningen skall därjämte lämnas uppgift om förskott på arv samt annan egendom, som icke hör till boet, men som skall beaktas vid bestämmandet av storleken av arvinges laglott.

5 §.

Har arvlåtaren gjort testamente eller äktenskapsförord, skall det intagas i bouppteckningen eller bifogas i styrkt avskrift. Detsamma gäller om andra handlingar, vilka erfordras för utrönande av boets ställning. Till bouppteckningen skall jämväl fogas utdrag ur kyrkobok eller motsvarande register, utvisande den dödes make och arvingar.

6 §.

Boet uppgives av den som vårdar egendomen eller eljest är bäst förtrogen med boets ställning. Delägare och efterlevande make åligger, ändå att han ej är delägare, att på uppmaning lämna uppgifter för bouppteckningen.

Den som uppgivit boet skall på bouppteckningshandlingen teckna försäkran under edlig förpliktelse att hans uppgifter till bouppteckningen äro riktiga och att ej något med vilja och vetskap är utelämnat. Försäkran skall av honom edligen bestyrkas, om någon, vars rätt kan bero därav, eller ock boutredningsman eller testamentsexekutor det yrkar. Edgångsplikt åligger jämväl delägare eller efterlevande make, som ej uppgivit boet. Har annan tagit befattning med boets egendom, må ock edgång åläggas honom, om skäl därtill föreligger.

Gode männen skola på bouppteckningshandlingen teckna bevis, att de antecknat allt rätteligen och värderat tillgångarna efter bästa förstånd.

7 §.

Finnes egendom på flera orter, må särskild bouppteckning förrättas på varje ort. I någon av bouppteckningarna skall intagas en sammanställning av boets tillgångar och skulder, och endast på denna bouppteckning skall tillämpas vad i 4 § 3 mom. och 5 § är stadgat.

8 §.

Bouppteckningen skall i två exemplar ingivas till rätten eller dess kansli inom tid, varom särskilt stadgats.

9 §.

Det åligger rätten att tillse, att bouppteckning förrättas och bouppteckningen ingives till rätten inom stadgad tid. Befinnes detta vara försummat, äger rätten vid vite förelägga viss tid eller, därest bouppteckning ej skett, förordna någon att föranstalta därom, och skall den försumlige dömas till böter.

Är bouppteckning bristfällig, äger rätten vid vite förelägga viss tid, inom vilken bristen skall avhjälpas.

Den som bör lämna uppgift för bouppteckning må vid vite förpliktas därtill.

10 §.

Yppas efter boupptecknings förrättande ny tillgång eller gäld, skall inom en månad uppgöras handling, innefattande tillägg eller rättelse. Om sådan handling gälle i tillämpliga delar vad ovan är stadgat om bouppteckning.

11 §.

Den som vid bouppteckning något uppsåtligen undandöljer eller falskeligen uppgiver dömes till böter eller fängelse i högst sex månader. Äro omständigheterna synnerligen försvårande, vare straffet fängelse i högst två år.

12 §.

I rättens eller domhavandens enligt 1 § meddelade beslut må ändring ej sökas. Ändringssökande är jämväl förbjudet i hovrätts utslag i mål, som avses i 9 §.

13 §.

Utöver vad i detta kapitel stadgas, skall iakttagas vad om bouppteckning för fastställande av arvsskatt särskilt är stadgat.

21 kap.

Om död persons och dödsbos gäld.

1 §.

Blir ej på ansökan, som göres senast en månad efter bouppteckningen, dödsboets egendom överlåten till förvaltning av boutredningsman eller avträdd till konkurs, svarar delägare för sådan gäld efter den döde, som vid bouppteckningens förrättande var honom veterlig.

Yppas efter bouppteckningen ny gäld efter den döde och avträdes ej boets egendom på sätt i 1 mom. sägs senast en månad därefter, svare delägare jämväl för den gälden.

2 §.

Sker avträdelse av dödsbo på ansökan, som gjorts efter det en månad förflutit från bouppteckningen, är delägare pliktig att till boet erlägga det belopp, varmed gäld, som var honom veterlig en månad före ansökningsdagen, överstiger värdet av den avträdda egendomen och eljest tillgängliga medel, men skall ej vidare mot enskild borgenär stå i ansvar enligt vad i 1 § sägs.

Därest borgenär det påyrkar, skall delägare med ed bestyrka, att gäld, som yrkandet avser, ej var honom veterlig en månad före ansökningsdagen. Kan han ej gå eden, skall gälden anses hava varit honom tidigare veterlig.

3 §.

Då delägare gjort ansökan om boets avträdande till konkurs och göres senast vid det borgenärsförhör, som förrättas i konkursen, framställning om överlåtelse av boet till förvaltning av boutredningsman, må rätten, då detta prövas sakenligt, bifalla framställningen.

4 §.

Har delägare giltig anledning antaga, att han ej skall nödgas infria borgen, som den döde tecknat, eller viss annan förbindelse, skall gälden ej anses såsom veterlig gäld.

5 §.

Förfaller delägares ansökan om boets avträdande till konkurs på grund av att egendomen överlåtes till förvaltning av boutredningsman, skall överlåtelse till sådan förvaltning anses hava begärts den dag konkursansökningen gjordes.

6 §.

Sker avträdande av dödsbo efter det avvittring eller arvskifte ägt rum, skall avvittringen eller skiftet återgå.

Såframt gälden kan betalas ur den dödes tillgångar och ur vad av andra makens egendom skulle hava belöpt sig på hans lott, om gälden beaktats vid avvittringen, skall likväl till förvaltning av boutredningsman överlåtas endast vad enligt dennes prövning erfordras till gäldens betalning och kostnaderna för förvaltningen. Vad härför erfordras, skall av delägarna utgivas i förhållande till vad envar vid avvittringen eller arvskiftet erhållit för mycket. I övrigt skall awittringen eller skiftet bliva bestående.

Förmår ej någon delägare erlägga sin andel, skall bristen fyllas av de övriga med egendom eller värdet därav, som de erhållit vid avvittringen eller skiftet.

7 §.

Egendom, som ur dödsbo erhållits såsom legat eller jämlikt ändamålsbestämmelse, skall återbäras, såvitt den erfordras för täckande av gäld. Finnes egendomen ej i behåll, skall dess värde ersättas, såvitt ej särskilda skäl äro däremot.

8 §.

Skyldighet att återbära egendom jämlikt 6 och 7 §§ omfattar tillika ränta på eller avkastning av egendomen. Nödig kostnad för egendomen skall dock ersättas den återbäringspliktige, så ock, därest denne var i god tro, nyttig kostnad.

9 §.

Innan den i 1 § 1 mom. stadgade tiden gått till ända eller, därest boet står under förvaltning av boutredningsman, uppgörelse träffats om borgenärernas förnöjande, må betalning av den avlidnes gäld ur boets medel ske allenast därest med fog kan antagas, att betalningen ej länder till men för övriga borgenärer. Under sagda tid må ej utmätning av boets egendom slutföras, såframt borgenären ej hade pant- eller innehållningsrätt i den utmätta egendomen.

Har delägare under den tid boet varit under delägarnas förvaltning gjort gäld för ändamål, som sägs i 18 kap. 5 § eller 6 § 2 mom., är borgenären berättigad att kräva betalning för sådan fordran även ur boet. Har delägare använt egna medel till sådant ändamål, äger han rätt att utfå ersättning ur boets medel.

10 §.

Sedan den i 1 § 1 mom. stadgade tiden gått till ända, må borgenär fordra säkerhet för sådan gäld efter den döde, som ej är till betalning förfallen och för vilken tillräcklig säkerhet ej finnes. Ställes ej säkerhet inom tre månader, skall gälden anses förfallen till betalning.

Efterlämnar den döde gäld, som ej förfaller inom sex månader, må denna, därest flera dödsbodelägare finnas, hos borgenären på dödsboets vägnar uppsägas till betalning efter det nämnda tid förflutit från uppsägningen. Borgenär, som för sin fordran har säkerhet i form av inteckning, är dock ej skyldig att mottaga betalning före förfallodagen, därest han inom tre månader efter uppsägningen giver tillkänna, att han för sin fordran kräver betalning allenast ur den egendom, som utgör säkerhet för fordringen.

11 §.

Hava delägarna betalt gäld i strid med vad i 9 § sägs eller, under den i 1 § stadgade tiden för egendomens avträdande, till men för borgenärerna utgivit legat, fullgjort ändamålsbestämmelse, sålt, förpantat eller annorledes använt eller förslösat boets egendom, svare de för sådan gäld efter den döde, som då var eller senast vid därefter förrättad bouppteckning blev dem veterlig. Föranleddes av åtgärden allenast ringa skada eller företogs den på grund av obetänksamhet eller bristande kännedom om boets ställning, skall endast skadan ersättas.

12 §.

Förrättas avvittring eller arvskifte innan all gäld är betald, svarar delägare, som deltagit i avvittringen eller skiftet eller mottagit honom därvid tilldelad egendom, för sådan gäld efter den döde, som då var eller senast vid därefter förrättad bouppteckning blev honom veterlig. Avvittring skall dock icke medföra sådan påföljd, därest efterlevande maken ej erhållit något av den dödes egendom.

13 §.

Häves boutredningsmans förvaltning på delägarnas ansökan förrän gälden betalts, skall i fråga om ansvar för gäld anses att avträdelse av boet ej ägt mm.

14 §.

Försitter delägare, som har boet i sin vård, tid för boupptecknings förrättande, svare för all den dödes gäld. Lag vare samma, därest delägare vid bouppteckningen eller dess edliga bestyrkande genom veterligen oriktig uppgift eller uppsåtligt förtigande äventyrar borgenärers rätt.

15 §.

Står delägare i ansvar för gäld efter den döde, skall ansvarigheten gälla jämväl boets gäld. I fall som avses i 2 § 1 mom. är delägare pliktig att till boet utgiva vad som motsvarar sådan gäld, som ådragits boet före egendomens avträdande.

16 §.

Vad i 1, 2 och 11―15 §§ stadgas om delägares ansvar för gäld, skall ej äga tillämpning på delägare, som är omyndig eller företrädes av god man. Förmyndare eller god man skall svara för skada, som genom hans åtgärd eller försummelse åsamkats den avlidnes eller boets borgenärer.

17 §.

Hava flera enligt detta kapitel ådragit sig ansvar för gäld eller för skada, svare de en för alla och alla för en. Vad någon sålunda utgivit, skall, om det ej ersättes ur boets tillgångar, fördelas dem emellan enligt i 18 kap. 7 § 2 mom. stadgade grunder.

18 §.

Har delägare ej njutit någon förmån av boet och ej heller tagit annan befattning därmed än att han fullgjort, vad enligt 18 kap. 3 § åligger honom, och deltagit i förrättandet av bouppteckningen, är han fri från ansvar på grund av underlåtenhet att avträda boet.

19 §.

Finnes ej efter den döde egendom till större värde än vad som erfordras för bestridande av skäliga kostnader för begravning och bouppteckning, skola stadgandena i detta kapitel angående ansvarighet för den dödes gäld icke äga tillämpning. Rätten äger jämväl befogenhet att, när omständigheterna det påkalla, fritaga delägare från ansvar för den dödes gäld, oaktat boets tillgångar i någon mån överstiga nämnda kostnader.

22 kap.

Om verkställighet av legat och ändamålsbestämmelse.

1 §.

Legat ur oskiftat bo skall utgivas sä snart det kan ske utan men för någon, vars rätt är beroende av utredningen av boet.

Företages arvskifte innan i 1 mom. avsett legat utgivits eller egendom, som därför erfordras, blivit ställd under särskild vård, äro delägarna en för alla och alla för en ansvariga för förordnandets verkställande såsom om skifte ej ägt rum. Vad delägarna sålunda nödgats erlägga, skall dem emellan fördelas enligt ovan i 18 kap. 7 § 2 mom. stadgade grunder.

2 §.

Skall legat fullgöras av viss arvinge eller testamentstagare, är denne pliktig att verkställa förordnandet efter det han mottagit den egendom, som är avsedd för legatets fullgörande. Såvitt av hans försummelse beror, att egendomen ej utgivits till honom, skall han ersätta skadan.

3 §.

Blir egendom, som tillagts någon såsom legat, vanvårdad eller testamentstagarens rätt eljest äventyrad, må rätten, om tillfredsställande säkerhet icke blivit ställd för legatets fullgörande, förordna, att sagda egendom skall sättas under särskild vård. Sådant förordnande lände till efterrättelse oberoende av ändringssökande.

4 §.

Avser legat viss egendom, skall, därest ej annat följer av testamentet, avkastningen tillfalla testamentstagaren, men skall han, innan egendomen utgives åt honom, erlägga de därav föranledda nödiga kostnaderna, såvitt de ej föranletts av boutredningen.

5 §.

På legat, som avser visst penningbelopp, skall åt testamentstagaren, såvitt ej annat framgår av testamentet, i ränta erläggas fem procent om året, sedan fyra månader förflutit från testators död.

6 §.

Vad i detta kapitel är stadgat om legat skall äga motsvarande tillämpning på ändamålsbestämmelse.

7 §.

Har verkställande av ändamålsbestämmelse underlåtits, äga envar, som kan hava fördel av bestämmelsens verkställande, samt boutredningsman, testamentsexekutor, efterlevande make, ävensom arvinge och universell testamentstagare samt arvinges eller universell testamentstagares avkomling rätt att föra talan därom. Arvinge har rätt till talan även då han icke äger del i boet.

Då fråga är om bestämmelse för allmännyttigt ändamål, må länsstyrelsen i det län, där verkställigheten huvudsakligen skall ske, förordna lämplig person att föra talan.

23 kap.

Om arvskifte.

1 §.

Sedan dödsbo blivit utrett, äger varje delägare däri rätt att yrka skifte.

Var den döde gift, skall avvittring äga rum innan arvskifte förrättas.

2 §.

Mot delägares bestridande må skifte ej företagas, innan bouppteckning skett och all veterlig gäld blivit betald eller medel till dess betalning ställts under särskild vård.

Skall legat eller ändamålsbestämmelse fullgöras ur oskiftat bo, må skifte ej mot delägares bestridande äga rum, innan legatet eller bestämmelsen fullgjorts eller därför erforderlig egendom blivit ställd under särskild vård.

Står boet under förvaltning av boutredningsman eller testamentsexekutor, må skifte ej företagas innan denne anmält att utredningen av boet slutförts.

3 §.

Arvskifte må av delägarna förrättas på sätt, varom de överenskomma. Om någon av delägarna är omyndig eller om någons andel i boet blivit utmätt eller om delägare det yrkar, skall skiftet förrättas av skiftesman.

4 §.

Rätten skall på ansökan förordna lämplig person till skiftesman. Är det med avseende på boets art eller omfattning eller av annan särskild orsak av behovet påkallat, må flera skiftesmän förordnas. Till ansökan bör fogas avskrift av bouppteckningsinstrumentet.

Domhavanden må, då rättegångsdag ej är, giva i 1 mom. avsett förordnande, om delägarna äro ense om den, som skall förordnas till skiftesman.

Boutredningsman eller testamentsexekutor, som icke är delägare, är utan särskilt förordnande skiftesman, om delägarna anmoda honom att förrätta skiftet och annan ej blivit därtill utsedd.

Skiftesman är berättigad att med hänsyn till boets art och omfattning samt till det på uppdragets fullgörande nedlagda arbetet nr boets medel erhålla skäligt arvode samt ersättning för sina kostnader.

5 §.

Befinnes skiftesman olämplig för sitt uppdrag, skall han av rätten entledigas, då det begäres av någon, vars rätt är beroende av arvskiftet. Lag vare samma om skiftesmannen av annan orsak bör entledigas.

6 §.

Innan skiftesman förordnas eller entledigas, skola delägarna av rätten eller domhavanden beredas tillfälle att yttra sig i saken.

Ej må någon förordnas till skiftesman utan att han samtyckt därtill eller entledigas från sådant uppdrag utan att han beretts tillfälle att yttra sig i saken.

7 §.

Skiftesmannen skall bestämma tid och ort för skifte samt bevisligen kalla delägarna till förrättningen. Skiftesmannen skall, om samtliga delägare kommit tillstädes, försöka åvägabringa avtal dem emellan om skiftet och, då avtal fås till stånd, förrätta skiftet i enlighet därmed. Delägares omyndighet utgör ej hinder för att följa avtalet, om skiftesmannen finner det vara förenligt med den omyndiges fördel.

8 §.

Har delägare, som i tid fått kallelse, ej inställt sig till förrättningen eller skall arvskifte av annan orsak ej förrättas i enlighet med avtal delägarna emellan, skall skiftesmannen förrätta skiftet så, att envar delägare tillägges lott i varje slag av egendom. Dock bör egendom, som icke lämpligen kan uppdelas eller skiljas, såvitt möjligt läggas på en lott. Ingår i boets tillgångar fordran hos delägare, skall sagda fordran tillskiftas denne så långt hans lott förslår.

Kan skifte icke på annat sätt fås till stånd, må rätten på framställning av skiftesmannen förordna, att viss egendom eller vid behov all boets egendom på åtgärd av skiftesmannen skall säljas.

9 §.

Över arvskifte skall upprättas skifteshandling. Har skiftet förrättats av skiftesman, skall skifteshandlingen undertecknas av honom. I annat fall skall skifteshandlingen undertecknas av delägarna och bestyrkas av tvenne ojäviga personer.

Skiftesmannen skall utan dröjsmål tillställa varje delägare ett exemplar av skifteshandlingen.

10 §.

Vill delägare klandra skifte, som förrättats av skiftesman, skall han väcka talan mot övriga delägare inom sex månader från det skiftet förrättades.

Lag vare samma, när delägarna förrättat arvskiftet och delägare vill klandra skiftet på den grund, att det icke är uppgjort i stadgad form.

11 §.

Gör tredje man medelst talan anspråk på egendom, som tillskiftats någon delägare, skall denne underrätta övriga delägare därom. För det som delägare förlorar till käranden, må han yrka jämkning hos övriga delägare. Går delägare förlustig all honom tillskiftad egendom eller huvuddelen därav, skall arvet skiftas ånyo. Har dock någon med stora kostnader förbättrat sin andel eller har den lagligen övergått i annans ägo, må han i dess ställe giva vederlag.

12 §.

Vad i detta kapitel är sagt om delägare äger motsvarande tillämpning i fråga om den, åt vilken delägare överlåtit sin andel i boet, samt beträffande sådan i 19 kap. 2 § 2 mom. avsedd borgenär, för vars fordran delägares andel i boet blivit utmätt.

13 §.

I rättens i 5 § och domhavandens i 4 § 2 mom. avsedda beslut må ändring ej sökas. Sökande av ändring är jämväl förbjudet i hovrätts utslag i ärende, som avses i 4 § 1 mom.

24 kap.

Om på avtal grundad samförvaltning av dödsbo.

1 §.

Hava delägarna överenskommit om att boet till delägarnas gemensamma bästa skall förbliva oskiftat tillsvidare eller för viss tid, gälle, i den mån ej annat föranledes av avtalet, om förvaltningen av boet och dess företrädande vad i 18 kap. 2 § sägs.

Avtal om samförvaltning må ej ingås, om boet står under förvaltning av boutredningsman eller av testamentsexekutor, som enligt testamentet ej har rätt att bifalla avtal.

2 §.

Såvitt boets avkastning ej skall användas till kostnader för gemensam hushållning eller eljest för gemensam räkning, är envar delägare berättigad att efter varje kalenderårs utgång fordra delning av behållen avkastning.

3 §.

Har avtal ej ingåtts för bestämd tid, må varje delägare, när han så önskar, uppsäga avtalet. Har uppsägning skett, skall, därest ej annorlunda överenskommits i avtalet, detsamma upphöra att gälla tre månader efter uppsägningen. Lag vare samma därest, då avtalet ingåtts för bestämd tid, samförvaltningen fortgått efter denna tids utgång.

4 §.

Ingår efterlevande make, som varit delaktig i avtal, vilket slutits för viss tid, nytt äktenskap, eller dör delägare och efterlämnar han såsom dödsbodelägare någon, som ej deltagit i avtalet, skall detta upphöra att gälla tre månader efter uppsägning. Finnas minderåriga arvingar, gälle vad i lagen angående förmynderskap är för sådant fall stadgat.

Har förmyndare eller god man deltagit i avtalet, skall vid förmynderskapets eller godmanskapets upphörande rätt till uppsägning, som i 1 mom. sägs, tillkomma den, på vars vägnar avtalet slutits.

5 §.

Har avtal om samförvaltning av dödsbo ingåtts för viss tid och har väsentlig förändring inträtt i de förhållanden, som därvid voro avgörande, eller finnas eljest särskilda skäl, må rätten på delägares talan förklara, att avtalet upphört att gälla.

6 §.

Avtal om samförvaltning må uppsägas på sätt i 4 § sägs, om delägare blir försatt i konkurs, och skall det förfalla, om boutredningsman blir förordnad.

På ansökan av delägare må boutredningsman icke förordnas att förvalta boet så länge avtalet är i kraft.

7 §

Angående delägares ansvarighet för gäld, som gjorts under tiden för samförvaltning, eller för skada, som uppkommit under denna tid, gäller vad i 18 kap. 7 § samt 21 kap. 15 och 17 §§ är stadgat.

Helsingfors den 5 februari 1965.

Republikens President
Urho Kekkonen.

Justitieminister
J. O. Söderhjelm.

Finlex ® är en offentlig och gratis internettjänst för rättsligt material som ägs av justitieministeriet.
Innehållet i Finlex produceras och upprätthålls av Edita Publishing Ab. Varken justitieministeriet eller Edita svarar för eventuella fel i innehållet i databaserna, för den omedelbara eller medelbara skada som orsakas av att felaktig information används eller för avbrott i användningen av eller andra störningar i Internet.