7/1964

Given i Helsingfors den 10 januari 1964.

Varumärkeslag.

I enlighet med Riksdagens beslut stadgas:

1 kap.

Allmänna bestämmelser.

1 §.

Genom registrering enligt denna lag förvärvar näringsidkare ensamrätt till varumärke såsom särskilt kännetecken för att från andras varor skilja sådana varor, som han utbjuder till salu eller eljest tillhandahåller i sin näringsverksamhet.

Varumärke kan bestå av figur, ett eller flere ord, bokstäver eller siffror, så ock av säregen utstyrsel av vara eller dess förpackning.

Vad i denna lag sägs om varor, skall äga motsvarande tillämpning beträffande tjänster, som tillhandahållas av närings- eller yrkesidkare.

2 §.

Näringsidkare har även utan registrering ensamrätt till varumärke, då märket blivit inarbetat.

Genom inarbetnimg förvärvar han ensamrätt jämväl till slagord, vilket användes såsom särskilt varukännetecken i hans näringsverksamhet. Sådant kännetecken må icke införas i varumärkesregistret.

Ett kännetecken anses inarbetat, om det här i riket inom vederbörande närings- eller konsumentkretsar är allmänt känt som särskild beteckning för innehavarens varor.

3 §.

Envar må i näringsverksamhet använda sitt släktnamn eller sin firma eller en väsentlig del av firman som kännetecken för sina varor, där det ej är ägnat att framkalla förväxling med annans redan skyddade varumärke eller med namn eller firma, som annan redan rättmätigt använder i sin näringsverksamhet.

Annans namn eller firma må icke intagas i varumärke. Lag samma vare om den väsentliga delen av firma samt om annans här i riket inarbetade firmaförkortning eller affärsbeteckning, såframt ej annat bör anses följa därav att nämnda firmabeståndsdel saknar särskiljningsförmåga eller att fråga är om olika näringsområden eller om olika varuslag.

4 §.

Rätt till varukännetecken enligt 1―3 §§ innebär, att annan än innehavaren icke må i näringsverksamhet använda ett därmed förväxlingsbart kännetecken för sina varor, vare sig på varan eller dess förpackning, i reklam eller affärshandling eller på annat sätt, däri inbegripet jämväl muntlig användning. Vad nu sagts skall gälla oavsett om varan tillhandahålles eller är avsedd att tillhandahållas här i riket eller utomlands eller ock hit införes för att användas i näringsverksamhet.

Som otillåten användning enligt 1 mom. anses bland annat, att någon vid tillhandahållande av reservdel, tillbehör eller liknande, som lämpar sig för annans vara, åberopar dennes kännetecken på sådant sätt, att det kan giva sken av att vad som tillhandahålles härrör från kännetecknets innehavare eller av att denne medgivit kännetecknets användning.

Har vara tillhandahållits under visst kännetecken och har därefter annan än kännetecknets innehavare väsentligt förändrat den genom bearbetning, reparation eller liknande, må ej, då varan ånyo tillhandahålles i näringsverksamhet här i riket, kännetecknet användas utan att förändringen tydligt angives eller eljest tydligt framgår.

5 §.

Ensamrätt till varukännetecken innefattar icke sådan del av kännetecknet, som huvudsakligen tjänar att göra varan eller dess förpackning mera ändamålsenlig eller eljest att fylla annan uppgift än att vara kännetecken.

6 §.

Såframt av 3 § 2 mom. ej annat följer, anses kännetecken förväxlingsbara enligt denna lag endast om de avse varor av samma eller liknande slag.

Dock må även eljest förväxlingsbarhet undantagsvis kunna åberopas:

a) till förmån for kännetecken, som är synnerligen starkt inarbetat och känt inom vida kretsar av allmänheten här i riket, såframt med hänsyn härtill användningen av ett annat liknande kännetecken skulle innebära ett otillbörligt utnyttjande av det förras goodwill; eller

b) till förmån för kännetecken, som är inarbetat, där med hänsyn till den särskilda arten av varor, om vilka är fråga, användningen av ett annat liknande kännetecken uppenbarligen skulle förringa det förras goodwill.

Bestämmelsen i 2 mom. skall äga motsvarande tillämpning, då fråga är om firmabeståndsdel, firmaförkortning eller affärsbeteckning som i 3 § 2 mom. avses.

7 §.

Göra flera enligt 1 eller 2 § anspråk på ensamrätt till varukännetecken, vilka äro förväxlingsbara, skall företräde givas den som kan åberopa tidigaste rättsgrund, där ej annat följer av vad nedan i 8 eller 9 § sägs.

8 §.

Även om ett registrerat varumärke, som kommit till användning i icke oväsentlig omfattning, är förväxlingsbart med ett äldre inarbetat märke, som icke blivit registrerat, må användningen av det yngre märket ej förbjudas, såframt registreringen sökts i god tro och varit gällande i fem år från registreringsdagen innan talan väckes om dess ogiltigförklaring.

9 §.

Är inarbetat varumärke förväxlingsbart med annans tidigare registrerade eller inarbetade varumärke och har innehavaren av det äldre märket icke inom rimlig tid inskridit mot användningen av det yngre märket, äge han ej längre förbjuda användningen av detsamma.

10 §.

I fall som avses i 8 eller 9 § må efter vad som finnes skäligt föreskrivas, att något av kännetecknen eller båda må användas endast på särskilt sätt, såsom i visst utförande, med tillfogande av ortsangivelse eller med annat förtydligande.

Vad i 1 mom. sägs, skall äga motsvarande tillämpning, då förväxlingsfara uppstår i fall som i 3 § 1 mom. avses.

11 §.

Författare, utgivare och förläggare av lexikon, handbok eller annan liknande tryckt skrift äro skyldiga att, på begäran av den som innehar registrerat varumärke, tillse, att varumärket ej återgives i skriften utan att det framgår, att fråga är om dylikt märke.

Försummar någon vad honom enligt 1 mom. åligger, är han skyldig medverka till att beriktigande offentliggöres på det sätt och i den omfattning som finnes skäligt samt bekosta dylikt beriktigande.

2 kap.

Registrering av varumärken.

12 §.

Varumärkesregistret föres av patent- och registerstyrelsen.

13 §.

Varumärke, som registreras, skall vara ägnat att särskilja innehavarens varor från andras. Märke, som uteslutande eller med endast mindre ändring eller tillägg angiver varans art, beskaffenhet, mängd, användning, pris eller ursprungsort eller tiden för dess framställande, skall icke i och för sig anses äga särskiljningsförmåga. Vid bedömande av, om märke äger särskiljningsför-måga, skall hänsyn tagas till alla faktiska omständigheter och särskilt till den tid och omfattning märket varit i bruk.

Varumärke, som enbart består av bokstäver eller siffror och icke kan anses som figurmärke, må registreras endast om märket genom inarbetning visats äga särskiljningsförmåga.

Såsom varumärke må icke registreras kännetecken, enbart bestående av något, som är ägnat att uppfattas såsom sökandens namn eller firma.

14 §.

Varumärke må ej registreras:

1) om märket strider mot lag, allmän ordning eller god sed;

2) om märket är ägnat att vilseleda allmänheten;

3) om i märket utan vederbörligt tillstånd intagits statsvapen, statsflagga eller annat statsemblem, statlig kontroll- eller garantibeteckning för varor av samma eller liknande slag som de, vilka rätten till varumärke skulle komma att omfatta, eller finskt kommunalt vapen dkr ock figur, som kan förväxlas med sådana emblem eller beteckningar;

4) om märket innehåller något, som är ägnat att uppfattas såsom annans firma eller såsom sådan firmabeståndsdel, firmaförkortning eller affärsbeteckning, som avses i 3 § 2 mom., eller ock såsom annans namn eller porträtt, dar namnet eller porträttet uppenbarligen icke åsyftar någon sedan länge avliden;

5) om märket innehåller något, som är ägnat att uppfattas såsom titel på annans skyddade litterära eller konstnärliga verk, där titeln är egenartad, eller kränker annans upphovsrätt till sådant verk eller annans rätt till fotografisk bild;

6) om märket är förväxlingsbart med annans namn eller firma eller sådan firmabeståndsdel, firmaförkortning eller affärsbeteckning, som avses i 3 § 2 mom., eller med annans varumärke, som är registrerat efter tidigare ansökan, eller med annans varukännetecken, som är inarbetat, då ansökan om registrering göres; eller

7) om märket är förväxlingsbart med varukännetecken, som vid tiden för ansökningen användes av annan, samt ansökningen gjorts med vetskap härom och sökanden ej använt sitt märke innan det andra kännetecknet togs i bruk.

I fall som avses i 4, 5, 6 och 7 punkterna må registrering ske, om den vars rätt är i fråga medgiver det och hinder enligt 1 mom. eljest ej möter.

15 §.

Ensamrätt, som vinnes genom registrering av varumärke, innefattar icke sådan beståndsdel av märket, som ej ensam, för sig kan registreras.

Innehåller märke dylik beståndsdel och finnes särskild anledning att antaga, att märkets registrering kan föranleda ovisshet om ensamrättens omfattning, må vid registreringen denna beståndsdel uttryckligen undantagas från skyddet.

Visas senare att märkesdel, som undantagits från skydd, blivit registrerbar, må ny registrering ske av märkesdelen eller ock av hela märket utan dylikt undantag.

16 §.

Varumärke registreras i en eller flera klasser av varor. Indelningen i klasser fastställes av patent- och registerstyrelsen.

17 §.

Den som vill låta registrera varumärke skall till registermyndigheten ingiva skriftlig ansökan härom. Ansökningen skall innehålla uppgift om sökandens namn eller firma samt den rörelse och de slag eller klasser av varor för vilka märket är avsett; därjämte skall märket tydligt angivas.

18 §.

Söker någon registrering av varumärke, som han första gången använt för vara förevisad på internationell utställning, inom sex månader efter den dag då varan först utställdes, skall ansökningen i förhållande till andra ansökningar eller med hänsyn till skedd användning av andra kännetecken anses gjord nämnda dag.

19 §.

Har sökanden icke iakttagit vad om ansökan är föreskrivet eller finner registermyndigheten eljest hinder föreligga för bifall till ansökningen, skall sökanden föreläggas att inom viss tid avgiva yttrande eller vidtaga rättelse, vid äventyr att ansökningen avskrives.

Finner registermyndigheten även efter det yttrande avgivits hinder för bifall föreligga, skall ansökningen avslås, där ej anledning förekommer att giva sökanden nytt föreläggande.

20 §.

Äro ansökningshandlingarna fullständiga och befinnes i saken ej hinder för registrering föreligga, skall registermyndigheten kungöra ansökningen.

Den som vill framställa invändning mot ansökningen skall göra detta skriftligen till registermyndigheten inom två månader från kungörelsedagen.

21 §.

Efter utgången av tid, som sägs i 20 §, skall registermyndigheten företaga ansökningen till fortsatt prövning.

Bifalles ansökningen, skall, sedan beslutet härom vunnit laga kraft, märket intagas i registret samt kungörelse därom utfärdas.

Avslås eller avskrives ansökan, som kungjorts enligt 20 §, skall beslutet härom, sedan det vunnit laga kraft, kungöras.

22 §.

Registrering gäller från dagen för ansökningens ingivande till dess tio år förflutit från registreringsdagen.

Registrering förnyas på innehavarens ansökan, varje gång för tio år från utgången av föregående registreringsperiod.

Ansökan om förnyelse göres skriftligen hos registermyndigheten tidigast ett år före och senast sex månader efter registreringsperiodens utgång. Beträffande handläggning av ansökan skall vad i 19 § stadgas äga motsvarande tillämpning.

23 §.

På ansökan av innehavare av registrerat varumärke må i registret göras sådana oväsentliga ändringar i märket, som ej påverka helhetsintrycket därav.

3 kap.

Rättsskyddets upphörande och registreringens ogiltighet.

24 §.

Har innehavare av registrerat märke icke anhållit om förnyelse av registreringen såsom i 22 § sägs, skall märket avföras ur registret.

Varumärke skall jämväl avföras ur registret, då märkeshavaren under registreringens giltighetstid därom anhåller. Har märket enligt anteckning i registret pantförskrivits, må avförandet dock icke äga rum utan panthavarens samtycke.

På ansökan av märkeshavaren må inskränkning göras i förteckningen över de varor eller varuklasser, vilka registreringen avser. Om samtycke av panthavare gälle vad i 2 mom. är sagt.

25 §.

Om varumärke registrerats i strid mot denna lag, må registreringen förklaras ogiltig där ej annat föranledes av omständighet som nämnes i 8 eller 9 § eller eljest av ändrade förhållanden.

26 §.

Varumärke vare förverkat:

1) om märket efter registreringen eller inarbetningen uppenbarligen förlorat sin förmåga att särskilja innehavarens varor från andras;

2) om märket efter registreringen eller inarbetningen blivit vilseledande eller stridande mot lag, allmän ordning eller god sed;

3) om märket icke varit i bruk under de fem senaste åren och innehavaren ej visar godtagbart skäl därtill; eller

4) om innehavaren ej längre är närings- eller yrkesidkare.

27 §.

Om ogiltigförklaring av registrering och om förverkande av varumärke besluter domstol, då talan därom väckes mot märkeshavare.

Talan, som avses i 1 mom., må föras av envar som lider förfång av registreringen. Grundas talan på stadgande i 13 §, 14 § 1 mom. 1―3 punkterna eller 26 §, må den ock föras av allmän åklagare eller av sammanslutning för bevakande av berörda närings- eller yrkesidkares intressen.

Om talans anhängiggörande skall på begäran av käranden anteckning göras i varumärkesregistret.

4 kap.

Särskilda bestämmelser om skydd för utlänning och för utländska varumärken.

28 §.

Söker någon, som icke driver näring i Finland, registrering av varumärke, skall ansökningen åtföljas av bevis, att sökanden fått samma märke för enahanda varuslag registrerat i den främmande stat, där sökanden driver näring eller har sitt hemvist eller vars medborgare han är.

Bevis som avses i 1 mom. må dock ej krävas, om motsvarande utredning i den främmande staten icke fordras av den, som är finsk medborgare eller som här har sitt hemvist eller här driver näring.

29 §.

Varumärke, som är registrerat i främmande stat, må under förutsättning av ömsesidighet registreras i Finland så som det är registrerat i den främmande staten, såframt registrering ej står i strid med bestämmelserna i 13 § 1 eller 2 mom. eller 14 § eller varumärket förlorat sin särskiljningsförmåga.

Utan hinder av vad i 1 mom. är sagt må under förutsättning av ömsesidighet vid registrering av utländskt varumärke däri vidtagas oväsentliga ändringar, som ej påverka helhetsintrycket därav.

30 §.

Har någon här i landet sökt registrering av ett varumärke, vars registrering han tidigare sökt i främmande stat, skall sådan ansökning i förhållande till andra ansökningar, under förutsättning av ömsesidighet, betraktas så, som vore den gjord samtidigt med ansökan i den främmande staten, såframt ansökningen här skett inom sex månader från ansökan i främmande stat samt sökanden hos registermyndigheten här i landet före ansökningens kungörande framställt anspråk på sådan företrädesrätt. Då anspråk på företrädesrätt blivit anmält och behörig utredning angående anspråkets berättigande företetts, må tredje person ej ur sådana omständigheter, som inträffat under tiden mellan prioritets- och registreringsdagen, härleda rätt att begagna ett varukännetecken, liknande det här registrerade utländska varumärket.

31 §.

Sökande av varumärke och innehavare av registrerat varumärke, vilken icke har hemvist i Finland, skall hava ett här bosatt ombud, som äger företräda honom i allt som rör märket. Anteckning om ombud för innehavare av varumärke skall göras i varumärkesregistret.

Finnes icke behörigt ombud antecknat, skall registermyndigheten under innehavarens sist uppgivna adress förelägga honom att inom viss tid vidtaga rättelse, vid äventyr att märket avföres ur registret.

5 kap.

Överlåtelse och licens.

32 §.

Varumärke kan överlåtas till annan. Överlåtelsen må avse antingen alla de varuslag, för vilka märket registrerats eller inarbetats, eller ock en del av dem.

Överlåtes rörelse, till vilken hör varumärke, åtföljer märket rörelsen, såframt ej förbehåll träffats därom att märket skall behållas av överlåtaren eller att detsamma må såväl av överlåtaren som av rörelsens nya ägare användas för olika slag av varor.

33 §.

Har registrerat varumärke överlåtits, skall på begäran anteckning därom göras i varumärkesregistret. Finner registermyndigheiten att märkets användning på grund av överlåtelse uppenbarligen är ägnad att vilseleda allmänheten, skall anteckning dock vägras, såframt icke nämnda olägenhet blir avlägsnad därigenom att märket i visst avseende ändras eller att till detsamma göres visst tillägg.

Överlåtelse, som icke är antecknad i registret, gäller ej mot tredje man, som i god tro förvärvat rätt till varumärket.

Vill någon pantförskriva sin varumärkesrätt, skall skriftligt avtal upprättas och anteckning därom göras i registret. Innan anteckning gjorts, kommer panträtt icke till stånd.

34 §.

Innehavare av registrerat varumärke må utan att överlåta själva märkesrätten medgiva annan rätt att i näringsverksamhet använda märket. Om sådant användningstillstånd (licens) skall på begäran anteckning göras i varumärkesregistret. Registermyndigheten äger dock vägra sådan anteckning, där licenstagarens användning av märket uppenbarligen är ägnad att vilseleda allmänheten. Visas att licensen upphört att gälla, skall anteckningen avföras ur registret.

Licens, som icke är antecknad i registret, gäller ej mot tredje man, som i god tro förvärvat rätt till märket.

Där ej annat avtalats, äger licenstagare ej överlåta sin rätt vidare.

35 §.

Rätt till varumärke får ej utmätas, såvitt den icke blivit pantförskriven.

Avträdes märkeshavarens egendom till konkurs, ingår varumärkesrätten i konkursboet.

6 kap.

Förbud mot användning av vilseledande varukännetecken.

36 §.

Om varukännetecken efter överlåtelse eller sedan licens därtill upplåtits blir vilseledande i den nye innehavarens eller licenstagarens hand, äger domstol i den omfattning som finnes påkallat förbjuda honom att använda kännetecknet.

Sådant förbud må ock eljest meddelas, där varukännetecken är vilseledande eller innehavare av varukännetecken eller annan med hans medgivande använder kännetecknet på sådant sätt, att allmänheten vilseledes.

Talan enligt denna paragraf må föras av allmän åklagare, så ock av envar som lider förfång av kännetecknets användning ävensom av sammanslutning för bevakande av berörda närings- eller yrkesidkares intressen.

37 §.

Då användning av varukännetecken enligt 36 § förbjudes, äger rätten efter vad som finnes skäligt förordna, att kännetecken som i strid mot förbud enligt nämnda stadgande anbragts på vara, förpackning, reklamtryck, affärshandling eller dylikt skall utplånas eller så ändras, att det icke längre är vilseledande. Kan sådan åtgärd ej ske annorledes, må förordnas, att den märkta egendomen skall förstöras eller på visst sätt ändras.

Egendom som avses i 1 mom. må i avbidan på förordnande som där sägs tagas i beslag; därvid skall vad om beslag i brottmål i allmänhet är stadgat äga motsvarande tillämpning.

7 kap.

Påföljd av intrång i varumärkesrätt.

38 §.

Gör någon intrång i den rätt, som enligt denna lag tillkommer innehavare av varukännetecken, må han, där ej särskilda skäl däremot äro, av domstol förbjudas att fortsätta eller upprepa handlingen.

Har intrånget gjorts uppsåtligen eller av oaktsamhet, vare den, som blivit kränkt, berättigad att av den skyldige erhålla ersättning för all den skada han lidit. Föreligger endast ringa oaktsamhet, äger domstol dock jämka skadeståndet efter vad skäligt prövas.

Även om oaktsamhet ej kan läggas den till last, som gjort intrånget, äger domstol, därest det med hänsyn till svarandens tillgångar och övriga omständigheter prövas skäligt, ålägga denne att till den, som blivit kränkt, utgiva genom intrånget erhållen vinst, dock högst för de tre senaste åren.

39 §.

Den som uppsåtligen gjort intrång i den rätt, som enligt denna lag tillkommer innehavare av varukännetecken, straffes med böter eller fängelse i högst sex månader.

I 1 mom. nämnt brott må icke av allmän åklagare åtalas, där ej målsäganden anmält brottet till åtal.

Då fråga är om registrerat varumärke, skall straff icke ådömas, såframt ej intrånget skett efter registreringsdagen.

40 §.

Talan om ersättning enligt 38 § skall väckas inom tre år från det vederbörande fått kännedom om intrånget och om den, som gjort intrånget, dock icke senare än inom tio år från det intrånget skett.

Utan hinder av vad i 1 mom. sägs må, där fråga är om registrerat varumärke, talan föras om intrång som skett före registreringsdagen, såframt talan väckes inom ett år från nämnda dag.

41 §.

På yrkande av den som lidit intrång i sin rätt till varukännetecken äger domstol efter vad som finnes skäligt förordna, att kännetecken som obehörigen anbragts på vara, förpackning, reklam, affärshandling eller dylikt skall utplånas eller så ändras, att missbruk därav ej kan ske. Kan sådan åtgärd ej genomföras annorlunda, må förordnas, att den märkta egendomen skall förstöras eller på visst sätt ändras. I sådant fall äger domstolen ock, på yrkande, förordna, att egendomen skall mot lösen utlämnas till den som lidit intrånget.

Här avsedd egendom må, vare sig intrånget varit uppsåtligt eller ej, efter beslut av åklagaren eller rätten tagas i beslag, såframt den som lidit intrång framställer yrkande därom och ställer, där så finnes nödigt, godtagbar säkerhet för den skada beslaget kan tillskynda motparten samt för de av beslaget föranledda kostnaderna; därvid skall eljest vad om beslag i brottmål i allmänhet är stadgat äga motsvarande tillämpning.

8 kap.

Rättegång i mål om varumärke.

42 §.

I mål om varumärke lände till efterrättelse, vad om laga domstol är stadgat.

Talan mot märkeshavare, vilken icke har hemvist i Finland, handlägges av rådstuvurätten i Helsingfors.

43 §.

I samband med åtal enligt 39 § kan även handläggas yrkande på förbud som avses i 38 §.

44 §.

Gör svaranden i mål angående intrång i varumärkesrätt, som grundar sig på registrering, invändning därom att registreringen är ogiltig, och är ej saken genast uppenbar, förelägge rätten honom tid att föra talan om registreringens förklarande för ogiltig i skild rättegång; utslag i målet må icke givas, förrän frågan om registreringens ogiltighet blivit slutligen avgjord. Har talan icke blivit väckt inom den förelagda tiden, må rätten avgöra målet utan avseende på invändningen.

Vad i 1 mom. är stadgat, äge motsvarande tillämpning, då invändning göres därom att varumärket är förverkat.

45 §.

Har till någon upplåtits ensamrätt att här i landet använda registrerat varumärke och har sådan licens blivit antecknad i varumärkesregistret, skola i mål om intrång i varumärkesrätt både märkets innehavare och licenstagaren anses som målsägande.

Vill licenstagare, som avses i 1 mom., anställa intrångstalan, skall han därom underrätta innehavaren, vid påföljd att hans talan eljest ej upptages till prövning.

Vad i denna paragraf sägs, skall tillämpas även i det fall, att märkeshavaren vid upplåtelse av ensamlicens förbehållit sig, att själv begagna märket jämsides med licenstagaren.

46 §.

Talan om fastställelse, huruvida rätt till varukännetecken består eller icke består eller om visst förfarande utgör intrång i sådan rätt eller ej, må av domstol upptagas till prövning, där ovisshet råder om förhållandet och denna länder käranden till förfång.

I mål härom skall vad i 45 § stadgas äga motsvarande tillämpning.

47 §.

Talan, vari yrkande framställts om ogiltigförklaring av varumärkes registrering, må fullföljas mot den ursprungliga svaranden även i det fall, att varumärket, efter det rättegång anhängiggjorts, överlåtits till annan, och vare domen, varigenom talan godkänts, gällande även gentemot den sistnämnde. Vad här sagts, äge motsvarande tillämpning i fråga om talan angående varumärkes förklarande för förverkat.

48 §.

Föres talan om förbud, som avses i denna lag, äger domstolen på yrkande av käranden under rättegången eller i domen meddela svaranden förbud att gälla till dess domen i huvudsaken vunnit laga kraft eller därförinnan annorlunda förordnats. Innan förbudet meddelas, kan käranden åläggas att ställa godtagbar säkerhet för den skada, söm genom förbudet kan tillskyndas svaranden.

Mot beslut om meddelande eller återkallande av förbud må, då beslutet givits under rättegången, ändring sökas genom särskilda besvär.

49 §.

Dom i mål om intrång i rätten till varukännetecken eller i mål, som avses i 10, 25, 26, 36 och 46 §§, skall genom domstolens försorg i avskrift sändas till patent- och registerstyrelsen.

9 kap.

Kungörande och besvär.

50 §.

Förutom i fall, som avses i 20 och 21 §§, skall kungörande ske av registrerings förnyelse enligt 22 §, av ändring i registrerat märke enligt 23 §, av registrerings avförande på grund av 24―26 eller 31 § samt av anteckning i registret om överlåtelse enligt 33 § eller om licens enligt 34 §.

51 §.

Ändring i patent- och registerstyrelsens slutliga beslut i varumärkesärende sökes genom besvär hos högsta förvaltningsdomstolen inom sextio dagar från dagen för beslutet.

Då varumärke registrerats i ärende, vari någon gjort invändning som avses i 20 §, må den, som gjort invändningen, icke söka ändring i registermyndighetens slutliga beslut såsom i 1 mom är sagt, utan äge han mot märkeshavaren föra talan vid domstol.

10 kap.

Kollektivmärke.

52 §.

Förening eller andelslag eller annan sammanslutning med rättshandlingsförmåga och som har till ändamål att främja närings- eller yrkesidkares intressen, må genom registrering förvärva ensamrätt till varumärke, som är avsett att användas av sammanslutningens medlemmar i deras närings- eller yrkesverksamhet. Sådant märke kallas kollektivmärke.

Vad i 1 mom. sägs, äge motsvarande tillämpning beträffande offentligrättslig sammanslutning.

53 §.

Ansökan om registrering av kollektivmärke skall åtföljas av vederbörligt utdrag ur förenings- eller handelsregistret, sammanslutningens stadgar samt den av sammanslutningen fastställda märkesstadgan, utvisande under vilka förutsättningar medlem äger rätt att använda märket. Om bestämmelserna i märkesstadgan senare ändras, skall anmälan därom göras hos registermyndigheten.

54 §.

Kollektivmärke må endast överlåtas till eller, sedan skyddet upphört, registreras för annan på samma område verksam sammanslutning, som ärnar använda det som sammanslutningens märke.

55 §.

Rätt till kollektivmärke vare förverkad, om den sammanslutning, som låtit registrera märket, har upphört med sin verksamhet eller om den tillåter, att märket användes i strid mot den hos registermyndighet anmälda märkesstadgan, eller ock om sådant skäl till förverkande föreligger, som avses i 26 § 1―3 punkterna.

56 §.

I mål om intrång i den genom registrering av kollektivmärke grundade varumärkesrätten anses endast sammanslutningen som målsägande. Denne äger föra talan om ersättning jämväl för medlemmarnas räkning.

57 §.

Såvitt annat icke följer av vad i 52―56 §§ sägs, vare beträffande kollektivmärke i tillämpliga delar gällande vad i denna lag är stadgat om varumärke.

11 kap.

Lagens tillämpning och ikraftträdande.

58 §.

Genom förordning meddelas närmare föreskrifter om vad sökanden i registreringsärende har att iakttaga, om kungörandet och eljest om förfarandet i dessa ärenden samt om varumärkesregistrets förande, däri inbegripet ändringar som skola göras i registret, ävensom övriga föreskrifter som påkallas för lagens tillämpning.

59 §.

Denna lag träder i kraft den 1 juni 1964. Därigenom upphävas: förordningen den 11 februari 1889 om skydd för varumärken;

36 kap. 13 § strafflagen; samt

2 § förordningen den 21 december 1885 angående utsträckt frihet att idka bruksrörelse.

60 §.

Giltigheten av varumärkes registrering, som skett före denna lags ikraftträdande, bedömes enligt den tidigare lagen.

Varumärke må av skäl, som nämnes i 26 §, förklaras förverkat även om rätten till märket uppstått innan denna lag trätt i kraft.

På anhängiga registreringsansökningar skall den nya lagen äga tillämpning.

61 §.

Den tid av fem år, varom stadgas i 8 §, skall beträffande tidigare registrerade varumärken räknas från dagen för denna lags ikraftträdande.

62 §.

Vad i 40 § är stadgat om preskription av rätt till ersättning, skall även tillämpas, om den handling, som föranlett ersättningsskyldigheten, begåtts före denna lags ikraftträdande, dock så, att, om den i nämnda lagrum stadgade treårsfristen skulle börja före dagen för lagens ikraftträdande, denna frist skall räknas från sistnämnda dag.

63 §.

Då registrering av tidigare registrerat varumärke förnyas första gången efter denna lags ikraftträdande, skall den registreringsperiod, som grundar sig på denna förnyelse, anses utgå den dag som motsvarar den ursprungliga registreringsdagen, även om registreringsperioden enligt tidigare förnyelse beräknats annorlunda.

Vid förnyelse av registrering skall beträffande varuklasser de ändringar vidtagas, som kunna föranledas därav att den varuklassificering, som tillämpats, blivit ändrad.

64 §.

Varumärkes registrering, som enligt den tidigare lagen förnyats utan ansökan, skall framdeles förnyas med iakttagande av stadgandena om förnyelse av registrering i denna lag. Har förnyelse icke första gången sökts inom ett år från lagens ikraftträdande, skall varumärket avföras ur registret.

Helsingfors den 10 januari 1964.

Republikens President
Urho Kekkonen.

Handels- och industriminister
Olavi J. Mattila.

Finlex ® är en offentlig och gratis internettjänst för rättsligt material som ägs av justitieministeriet.
Innehållet i Finlex produceras och upprätthålls av Edita Publishing Ab. Varken justitieministeriet eller Edita svarar för eventuella fel i innehållet i databaserna, för den omedelbara eller medelbara skada som orsakas av att felaktig information används eller för avbrott i användningen av eller andra störningar i Internet.