608/1948

Given i Helsingfors den 20 augusti 1948.

Lag om olycksfallsförsäkring.

I enlighet med Riksdagens beslut stadgas:

1 kap.

Allmänna stadganden.

1 §.

Envar, som med stöd av avtal i egenskap av arbetstagare mot vederlag utför arbete åt annan, arbetsgivaren, under dennes ledning och uppsikt, äger rätt till skadestånd för olycksfall i arbete i enlighet med vad i denna lag stadgas. Såsom vederlag anses varje förmån, som har ekonomiskt värde.

För arbetstagare ågånget olycksfall i arbete erlägges skadestånd jämväl åt hans anhöriga samt begravningshjälp, såsom i denna lag stadgas.

Vad i 1 och 2 mom. är sagt gäller även arbetstagare, vilka gemensamt såsom ett arbetslag förbundit sig att under arbetsgivarens ledning och uppsikt utföra visst arbete, samt arbetstagare, som av dessa med arbetsgivarens samtycke anställts att biträda dem vid arbetet.

Var, som enligt denna lag kan erhålla skadestånd för olycksfall i arbete, äger rätt till skadestånd enligt denna lag även för yrkessjukdom i enlighet med vad därom är särskilt stadgat.

2 §.

Rätt till skadestånd på grund av olycksfall i arbete föreligger likväl icke, om arbetstagaren:

1) varaktigt tillhör arbetsgivarens hushåll och är i rätt upp- eller nedstigande led släkt med denne eller hans maka eller är hans adoptivbarn eller och är hans adoptivfar eller -mor eller gift med någon här avsedd; eller

2) av tillfällig orsak utför mycket kortvarigt arbete åt arbetsgivare, som i övrigt icke använder till skadestånd enligt denna lag berättigad arbetstagare.

3 §.

Angående parterna i offentligträttsligt tjänsteförhållande är gällande, vad i denna lag är stadgat om arbetsgivare och arbetstagare. Är den ena parten staten eller evangelisk-luthersk församling, skall likväl iakttagas, vad särskilt är stadgat.

Ansluter sig till undervisning i skola, inrättning eller undervisningskurser väsentlig risk för olycksfall, kan genom förordning bestämmas, att olycksfall, vilket drabbat undervisning åtnjutande person och vilket icke eljest skulle ersättas enligt denna lag, skall ersättas såsom olycksfall i arbete, och att beträffande den, vilken upprätthåller skola eller inrättning ävensom den, vilken föranstaltar kurser, skall till-lämpas vad i denna lag angående arbetsgivare är stadgat.

4 §.

Med olycksfall i arbete avses i denna lag olycksfall, som med förorsakande av kroppsskada, drabbat arbetstagare:

1) i arbetet;

2) under förhållanden, som härflyta av arbetat: a) på arbetsplatsen eller på område hörande till denna; b) under färd från bostaden till arbetsplatsen eller tvärtom; eller c) medan han var stadd i arbetsgivarens uppdrag; eller

3) vid försök att skydda eller rädda arbetsgivaren tillhörig egendom eller, i samband med arbetsverksamheten, människoliv.

Skada, vilken arbetstagare erhållit under omständigheter, som avses i 1 mom., och vilken uppkommit under en kortare, högst ett dygn lång tid, och vilken icke ersättes såsom yrkessjukdom, kan, i enlighet med vad i förordning bestämmes, anses vara förorsakad av olycksfall i arbete.

Såsom olycksfall i arbete anses även sådant olycksfall, som drabbat arbetstagare under omständigheter, nämnda i 1 mom., och som föranletts av krig eller väpnad konflikt.

5 §.

Skadestånd erlägges icke för skada, som arbetstagare uppsåtligen åsamkat sig själv.

Skadestånd kan förvägras eller nedsättas:

1) om arbetstagaren drabbats av skada under begående av brottslig handling;

2) om han själv vållat olycksfallet genom berusning eller grov vårdslöshet; eller

3) om arbetstagaren vid olycksfallet handlat i strid med i praktiken tillämpade och vederbörligen fastställda ordningsregler eller arbetsreglemente eller ock mot sin förmans till förebyggande av olycksfall meddelade föreskrifter, som genom anslag på arbetsplatsen eller annorledes bevisligen tillkännagivits.

6 §.

Med anhörig till arbetstagare avses i denna lag, såvida icke av stadgandena i 17 § 4 mom., 23 § 3 och 4 mom. och 25 § annat följer:

1) barn under sjutton år samt make, som för sin försörjning är i behov av stöd;

2) barn över sjutton år samt föräldrar, adoptiv- och farföräldrar; barnbarn, så ock syskon under sjutton år, såframt nämnda personers arbets- eller förvärvsförmåga och förmögenhet äro så ringa, att de med avseende å sitt uppehälle varit i betydande grad beroende av den skadade.

7 §.

Såsom ovan i 6 § 1 mom. avsett barn anses även adoptivbarn, under äktenskapets bestånd makes barn, vars försörjare make är, samt sådant utom äktenskapet fött barn, med avseende varå arbetstagares underhållsplikt genom domstols utslag eller avtal blivit fastställd.

Barn, vars båda föräldrar äro döda, kallas i denna lag fader- och moderlöst. Utom äktenskapet fött barn anses såsom fader- och moderlöst, då dess moder och jämväl i 1 mom. avsedd underhållspliktig, om sådan funnits, avlidit.

8 §.

För skadeståndets erläggande skall arbetsgivaren, för såvitt annat icke följer av stadgandena i 9, 10 eller 12 §, i försäkringsanstalt, som är berättigad att i enlighet med denna lag giva försäkringar, upptaga försäkring.

Har arbetstagare i visst arbete flere arbetsgivare, svare dessa solidariskt för fullgörandet av de för arbetsgivare i denna lag föreskrivna skyldigheterna.

9 §.

Staten är icke underkastad i denna lag stadgad försäkringsplikt, men skall vid i statens arbete inträffat olycksfall skadestånd utgivas enligt denna lag ur statsmedel.

10 §.

Arbetsgivare är fri från sin försäkringsplikt, så länge arbetsdagarna i hans utan avbrott utförda arbete under ett kalenderår icke överstiga fyra. Även sådan arbetsgivare, som icke är sammanslutning eller stiftelse och som vid den senast förrättade kommunalbeskattningen blivit påförd skatt för en inkomst av högst sextiotusen mark, är intill dess arbetsdagarna i hans arbete under ett kalenderår uppgå till mer än trettio, fri från försäkringsplikt.

Av ovan i 1 mom. avsedd arbetsgivare anställd arbetare ågånget olycksfall i arbete ersättes enligt denna lag ur statsmedel, med beaktande av stadgandena i 12 § 2 och 5 mom.

11 §.

Drabbas sådan arbetstagare, för vilken försäkringspremie icke erlagts, av olycksfall i arbete, medan han är anställd hos arbetsgivare, som är bosatt i Finland eller här idkar näring, har staten rätt att utöver i 36 § nämnd avgift hos arbetsgivaren, som försummat erläggandet av försäkringspremien, återkräva, vad enligt denna lag skall erläggas i skadestånd, likväl högst tjugotusen mark för varje olycksfall.

12 §.

Försäkringspliktig arbetsgivare skall själv intill ett belopp av tvåtusen mark erlägga skadestånd för varje olycksfall i arbetet, såvida ej försäkringen frivilligt utsträckts att omfatta jämväl denna skadeståndsplikt.

Arbetsgivare, som enligt 10 § är fri från försäkringsplikt, är likväl skyldig att erlägga i 1 mom. nämnt skadestånd intill ett belopp av ettusen mark för varje olycksfall i arbete.

Underlåter arbetsgivare att erlägga i 1 mom. nämnt skadestånd eller uppkomma meningsskiljaktigheter beträffande sådant skadestånds belopp, är försäkringsanstalt, i vilken arbetaren försäkrats mot olycksfall, pliktig att utgiva sagda skadestånd enligt lag. Motsvarande skyldighet åligger staten, där i 2 mom. nämnd arbetsgivare försummar sin skadeståndsplikt.

Försäkringsanstalt, så ock staten, är berättigad att hos arbetsgivaren indriva i enlighet med 3 mom. erlagt skadestånd.

I 2 mom. av denna paragraf avsedd arbetsgivare kan dock för medellöshet, som styrkts enligt av socialministeriet fastställda grunder, fritagas från skyldigheten att erlägga skadestånd.

13 §.

Regeringen äger rätt att på grundvalen av ömsesidighet med annan stat överenskomma, vilketdera landets lag som skall lända till efterrättelse med avseende å olycksfall i arbete i finsk arbetsgivares tjänst, där arbetet tillfälligt eller delvis utföres på den andra statens område, eller i utländsk arbetsgivares arbete, som tillfälligt eller delvis utföres på finskt område.

2 kap.

Skadestånd.

14 §.

Skadestånd för kroppsskada i följd av olycksfall i arbete utgår:

1) åt den skadade i form av sjukvård, dagpenning, livränta, därtill hörande tillägg och skadestånd i ett för allt;

2) åt den skadades anhöriga i form av försörjningspension; samt

3) i form av begravningshjälp, såsom nedan stadgas.

Utöver vad i 1 mom. är sagt skall åt livräntetagare såsom skadestånd givas invalidvård, i enlighet med vad därom särskilt är stadgat.

15 §.

Till sjukvård hör:

1) av läkare given eller föreskriven nödig vård eller, där sådan vård ej kan erhållas, av skolad sjuksköterska given eller annan erforderlig vård;

2) av läkare föreskrivna läkemedel ävensom nödiga desinfektionsmedel och förbandsmaterial;

3) anskaffning av nödiga proteser och andra hjälpmedel med äganderätt eller till förfogande, ävensom reparation och nyanskaffning av sådana, där detta i anseende till förhållandena anses skäligt; samt

4) efter prövning ställande av ledhund till blinds förfogande.

Såsom sjukvård ersättes även åt i hjälplöst tillstånd befintlig skadad person i särskild anstalt given varaktig vård.

Såsom sjukvård ersättas likaså därav föranledda nödvändiga resekostnader.

Sjukvård skall givas med undvikande av onödiga kostnader, dock utan att den skadades hälsotillstånd äventyras.

16 §.

I penningar utfallande skadestånd bestämmes efter skadeståndsklasser beträffande dagpenning och begravningshjälp på grundval av nedanstående tabell samt beträffande livränta och försörjningspension med de i tabellen ingående talen som beräkningsgrund.

Årlig arbetsförtjänst mk Skadeståndsklass Dagpenning,då den skadade Livränta då den skadade ej har anhöriga mk Försörjningspension Begravningshjälp mk
ej har anhöriga mk har anhöriga mk åt änka eller fader- och moderlös mk åt barn eller annan anhörig mk
högst 72,000 I 110 160 40,200 24,120 12.060 20,000
» 90,000 II 125 170 45,000 27,000 13,500 20,000
» 120,000 III 150 200 54,000 32,400 16,200 20.000
» 155,000 IV 190 255 69.000 41,400 20,700 20,000
» 195,000 V 230 305 84,000 50,400 25,200 30,000
» 240,000 VI 275 370 99,000 59,400 29,700 30,000
» 290,000 VII 315 420 114,000 68,400 34,200 30,000
» 350,000 VIII 360 480 129,000 77,400 38,600 40,000
» 420,000 IX 400 530 144,000 86,400 43,200 40,000
mera än 420,000 X 440 580 159,000 96,400 47,700 40.000
17 §.

Dagpenning erlägges från dagen för olycksfallet, denna dag oräknad, för varje dag, sön- och helgdagar medräknade, till dess den av olycksfallet förorsakade skadan botats eller därav föranledd sjukdom upphört, likväl högst under ett års tid, räknat från dagen för olycksfallet. Dagpenning erlägges likväl icke, därest ej den skadade varit antingen helt eller delvis arbetsoförmögen minst tre på varandra följande dagar, dagen för olycksfallet oräknad.

Är den skadade helt arbetsoförmögen, skall dagpenning givas till det i 16 § angivna beloppet.

Har den skadade blott till en del blivit oförmögen till arbete, skall dagpenningen utgöra en den minskade arbetsförmågan motsvarande proportionell del av det i 16 § angivna beloppet. Dock utgår ej dagpenning, där ej den skadades arbetsförmåga nedgått med åtminstone tjugo procent.

Utan hinder av vad i 6 § 1 mom. 1 punkten är stadgat, anses vid fastställande av dagpenning make alltid såsom anhörig.

18 §.

Livräntan består av grundränta och kompletteringsränta.

Grundräntan är den av invaliditetsgraden angivna delen av den i 16 § nämnda fulla livräntans halva belopp. Med invaliditetsgrad avses det tal, som utvisar, i huru hög grad den skadade genom skadan eller sjukdomen bör anses hava i allmänhet tillskyndats olägenhet i jämförelse med det tidigare rådande tillståndet.

Kompletteringsräntan utgör hälften av den i 16 § nämnda livräntan, om oberoende av den skadades individuella egenskaper och med beaktande av hans ålder, hälsotillstånd och yrkesskicklighet samt de allmänna förhållanden, i vilka han lever, skadan eller sjukdomen bör anses göra det omöjligt för den skadade att förvärva inkomster genom tidigare eller annat för honom lämpligt arbete. Bör skadan eller sjukdomen endast anses minska den skadades möjligheter att förvärva inkomster, motsvarande hans tidigare inkomster, bör kompletteringsräntan utgöra en minskningen motsvarande del av full kompletteringsränta.

Hade den skadade, då olycksfallet inträffade, anhöriga och har han det fortfarande, lägges till hans kompletteringsränta trettio procent för en anhörig och, om de äro flere tjugo procent för varje ytterligare anhörig, dock så, att livräntan är högst det dubbla beloppet av den livränta, som nämnes i 16 §.

Livräntetagare, som fyllt tjugoett år och som icke arbetar för att lära sig ett yrke, har icke rätt till större livränta an det belopp, vartill hans årsinkomst stigit.

19 §.

Livränta skall givas åt skadad från den första dagen, efter det utbetalning av dagpenning upphört, eller, där ej dagpenning alls utbetalats, från den tidpunkt räknat, då den av olycksfallet förorsakade skadan botats eller den därav föranledda sjukdomen upphört, senast likväl efter förloppet av ett år från dagen för olycksfallet.

Livränta erlägges likväl icke, där den i 18 § 2 mom. avsedda slutligt fastställda invaliditetsgraden är mindre än trettio procent, såvida icke av särskild orsak annorlunda förordnas. I detta fall eller om invaliditetsgraden nedgår under trettio procent, erlägges åt sådan skadad, vars invaliditet är minst tio procent, i stället för livränta såsom skadestånd i ett för allt följande procent av den i 16 § nämnda livräntan:

Invaliditetsgrad % Skadestånd i ett för allt i % av livräntan då den skadade icke har anhöriga har anhöriga
10―14 30 40
15―19 60 80
20―24 100 135
25―29 150 200

Fastställes senare, att den skadades invaliditetsgrad är minst trettio procent, skall han oavsett den betalning i ett för allt, som utfallit, erhålla livränta oavkortad från den tidpunkt, då invaliditetsgraden bör anses hava undergått förändring, dock icke förrän tre år eller en på grund av särskilda omständigheter utsatt kortare tid förgått från det betalningen i ett för allt ägt rum.

Är den livränta, som skall erläggas, mindre än trettio procent av den i 16 § avsedda livräntan, vare livräntetagaren berättigad att med försäkringsdomstolens samtycke utbyta livräntan mot ett dess kapitalvärde motsvarande kapital. Såvida den skadades invaliditetsgrad senare på grund av att skadan förvärrats, blir väsentligt större än den invaliditetsgrad, enligt vilken livräntans kapitalvärde beräknades, vare den skadade berättigad att ånyo erhålla livränta enligt de förändrade omständigheterna; likväl bör från sådan livränta avdragas det livräntebelopp, som motsvarar det utbetalda kapitalvärdet.

20 §.

Har den skadade till följd av den ådragna skadan blivit så hjälplös, att han icke kan reda sig utan vård av annan person, kan åt honom, för den tid sådan hjälplöshet varar, till bekostande av sagda vård erläggas hjälplöshetstillägg, uppgående till högst 250 mark per dag. Detta tillägg erlägges dock icke för den tid, under vilken den skadade erhåller vård på sjukhus eller annan anstalt.

Livräntetagare, som intages i sjukvårdsanstalt på grund av den skada eller sjukdom, som är orsak till att livränta gives, erhåller för denna tid livräntan till dess förra belopp, men skall under tiden för vistelsen i anstalten från den åttonde dagen, denna dag medräknad, åt den skadade såsom sjukhustillägg utbetalas skillnaden mellan den i 16 § angivna och den till den skadade utgående, icke ökade livräntan, ökad med det i livräntan innefattade, på grund av anhöriga utbetalda tillägget. Har vistelsen i sjukvårdsanstalten i en följd räckt minst nittio dagar eller finns det särskild orsak därtill, upphör utbetalningen av sjukhustillägget, och livräntan ändras, så att den motsvarar förhållandena.

Åt skadad, vars protes eller andra hjälpmedel förorsakar särskild slitning av gångkläderna eller vilken har ledhund, kan såsom tilläggsskadestånd givas högst 50 mark per dag.

21 §.

Har utbetalningen av skadestånd åt den skadade i de fall, som nämnas i 22 § 1 mom. eller 51 § 1 mom., avbrutits, erlägges för avbrottstiden åt den skadades make, barn eller åt dem samfällt sjuttio procent, eller, då sådana ej finnas, efter prövning jämväl åt andra anhöriga sammanlagt femtio procent av den dagpenning eller livränta, som åt den skadade hade bort erläggas under tiden för avbrottet.

22 §.

Den skadade är skyldig att underkasta sig av läkare föreskriven behandling, som åsyftar förbättring av hans arbetsförmåga, dock icke vårdåtgärd, som bör anses livsfarlig, så ock invalidvård i enlighet med vad därom särskilt är stadgat. Vägrar den skadade utan godtagbar orsak att underkasta sig sagda behandling eller invalidvård, kan utbetalning av dagpenning eller livränta avbrytas.

Har skadan förvärrats eller sjukdomstillståndet förlängts genom att den skadade icke underkastat sig av läkare föreskriven vård eller att han avsiktligen förhindrat sitt tillfrisknande antingen genom att negligera av läkare givna föreskrifter eller på annat sätt, kan honom tillkommande skadestånd för viss lid helt eller delvis innehållas.

23 §.

Har olycksfall medfört arbetstagares död eller har i sjömansyrket anställd person försvunnit, skall utöver de belopp, som på grund av föregående paragrafer kunna ifrågakomma, utgivas:

1) i begravningshjälp till den avlidnes dödsbo eller den försvunnes anhöriga i 16 § nämnt belopp, såframt begravningskostnaderna betalats med dödsboets tillgångar eller begravning till följd av försvinnandet icke kunnat äga rum, men i annat fall till dem, vilka ombesörjt den avlidnes begravning, beloppet av kostnaderna därför, dock ej utöver vad till dödsboet bort erläggas;

2) i fortgående försörjningspension, vilken utgår från dagen efter dödsdagen eller försvinnandet, till änka, så länge denna lever ogift, och till barn intill sjutton års ålder samt på ansökan till annan anhörig i 16 § nämnt belopp, likväl så, att det sammanlagda beloppet av försörjningspensionema utgör högst åttio procent av det belopp, som åt den avlidne hade utbetalats, om han hade erhållit i sagda lagrum nämnd livränta, utökad med det i 18 § 4 mom. stadgade beloppet.

Åt änkling erlägges försörjningspension enligt samma grunder som åt änka, ifall hustrun till följd av mannens arbetsoförmåga varit mannens huvudsakliga försörjare.

Sådan livräntetagares dödsfall, vars invaliditetsgrad är minst nittio procent, anses som följd av olycksfallet, därest det icke kan anses sannolikt, att den skada eller sjukdom, som förorsakats av olycksfallet, icke därpå väsentligen inverkat.

För barn, som efter uppnådd sjutton års ålder, utan att vara i förvärvsarbete, ännu åtnjuter undervisning för utbildning till framtida yrke eller befattning, eller som på grund av därförinnan uppkommen kroppslig eller andlig defekt är oförmöget att försörja sig, förlänges på ansökan tiden för åtnjutande av försörjningspension enligt prövning, i det förstnämnda fallet högst till dess vederbörande fyllt nitton år och i det senare fallet för så lång tid, som nämnda tillstånd varar.

Av försörjningspensionen tillkommer make och fader- och moderlöst barn två delar samt annat barn och annan anhörig en del.

24 §.

Ingår den, som åtnjuter försörjningspension efter sin make, nytt äktenskap, vare berättigad att vid äktenskapets ingående i ett för allt uppbära ett penningbelopp, motsvarande tre års pension.

25 §.

Har äktenskap ingåtts eller barn avlats efter olycksfall i arbete, skall ifrågavarande make eller barn vid beräknande av dagpenning och livränta efter ansökan beaktas under enahanda förutsättningar som de anhöriga, vilka den skadade hade vid tiden för olycksfallet.

Har äktenskap ingåtts efter olycksfall i arbete, som sedermera lett till den skadades död, vare änkan och hennes barn ej berättigade till skadestånd i följd av dödsfallet. Lag samma vare angående barn, som adopterats efter olycksfallet.

26 §.

Har arbetsgivare på grund av arbetsförhållande, omfattande det arbete, vari olycksfallet ägt rum, till arbetstagare erlagt lön, förskott eller annan betalning, för den tid, för vilken enligt denna lag skadestånd utgår, är arbetsgivaren berättigad att avdraga beloppet därav från den skadeståndsandel, som han enligt 12 § skall erlägga, och för det, som överskjuter denna andel, direkt av försäkringsanstalten mot redovisning återfå av det erlagda beloppet, vad försäkringsanstalten i motsvarande skadeståndsbelopp för motsvarande tid ägt utgiva åt arbetstagaren. Arbetstagaren för semester tillkommande förmåner må dock ej härvid inberäknas.

Angående kommuns rätt att återfå till den skadade utbetalat fattigvårdsbidrag gäller, vad därom är särskilt stadgat.

Försäkringsanstalten bör lämna arbetstagare redovisning för de enligt 1 och 2 mom. innehållna skadeståndsbeloppen.

27 §.

Har till skadestånd berättigad i bedräglig avsikt oriktigt uppgivit eller undanhållit någon omständighet, som är av betydelse för skadeståndet, have enligt prövning helt och hållet eller delvis förverkat sin rätt till skadestånd.

Har till skadestånd berättigad genom att lämna falska eller bristfälliga uppgifter åsamkat försäkringsanstalt skada sålunda, att skadeståndet fastställts att utgå med högre belopp än vederbörande enligt denna lag varit berättigad att uppbära, gottgöre sålunda vållad skada.

28 §.

Vid beräkning av den årliga arbetsförtjänsten skall avseende fästas vid den penninglön arbetaren uppbär, hans naturaförmåner, vinstandel eller gratifikation ävensom övriga förmåner, vilka böra anses såsom vederlag. Naturaförmånernas penningvärde beräknas enligt av socialministeriet fastställda grunder.

Var den skadade vid olycksfallet i stadigvarande arbete hos sin arbetsgivare, skall hans lön under året eller, om denna ej var bestämd, den lön, som han efter sin arbetsförtjänst vid tiden för olycksfallet under loppet av ett år sannolikt skulle ha erhållit, anses såsom hans årliga arbetsförtjänst.

Var den skadade vid olycksfallet ej i stadigvarande arbete hos sin arbetsgivare, beräknas hans årliga arbetsförtjänst sålunda, att det belopp han vid olycksfallets inträffande enligt sin arbetsförtjänst skulle erhållit för den tid han varit i arbete delas med det antal dagar han sysselsatts i sagda arbete, sön- och helgdagar medräknade, och kvoten multipliceras med trehundrasextio.

Var den skadade vid olycksfallet i sådant säsong- eller tillfälligt eller ock för hans vanliga sysselsättning främmande arbete, att hans därvid erhållna arbetsförtjänst av denna eller annan särskild orsak betydligt avvek från hans vanliga arbetsförtjänst eller från vad en med avseende på arbetsförmåga och -skicklighet med honom jämförlig arbetare på samma ort vid samma tid i allmänhet förtjänade, skall hans årliga arbetsförtjänst på grund av vad ovan sagts uppskattas efter vad skäligt prövas. På enahanda sätt bör förfaras, då arbetstagare varaktigt åtnjutit arbetsförtjänst även av annat arbete än det, vari olycksfallet inträffade, eller då i lönenivån under året inträffat betydande förändring.

Enligt av socialministeriet meddelade allmänna anvisningar bestämmes, vad som skall anses vara utan penninglön eller mot låg lön anställd arbetares, yrkeslärlings, praktikants eller annan ung persons årliga arbetsförtjänst.

3 kap.

Försäkringsanstalter samt deras och försäkringstagares inbördes rättsförhållanden.

29 §.

De försäkringsanstalter, vilka äro berättigade att bevilja i denna lag omförmälda försäkringar, äro statens försäkringsanstalt, därest sådan inrättas, och inhemskt försäkringsbolag, som av statsrådet beviljats koncession för bedrivande av förenämnda försäkringsrörelse.

Koncessionen kan återtagas, därest statsrådet finner tvingande skäl därtill föreligga.

30 §.

I de fall, där staten är skadeståndspliktig, erlägges skadeståndet av statens olycksfallsbyrå, angående vilken i tillämpliga delar är gällande, vad i denna lag stadgas om försäkringsanstalt.

Inrättas en statens olycksfallsförsäkringsanstalt, har statsrådet befogenhet att på densamma överflytta de uppgifter, som i denna lag föreskrivits för statens olycksfallsbyrå.

31 §.

Ej må försäkringsanstalt vägra att bevilja och upprätthålla hos densamma ansökt försäkring, där den avser företag eller arbete, för vilket anstalten enligt dess fastställda bolagsordning äger rätt att bevilja försäkringar, och försäkringssökanden, där försäkringsanstalten är ett ömsesidigt bolag, enligt dess bolagsordning kan godkännas såsom medlem.

32 §.

Försäkringsavtal må avslutas för ett kalenderår eller till utgången av löpande och följande kalenderår sålunda, att det fortfar att gälla ett år i sänder, ifall det ej av försäkringstagaren uppsäges inom överenskommen tid, minst en månad och högst fem månader före försäkringsårets utgång. Å försäkrings allmänna villkor skall socialministeriets stadfästelse utverkas.

Uppsägning av försäkringsavtal är giltig blott i det fall, att tillika visas, att försäkring blivit tagen i annan försäkringsanstalt att gälla från det giltighetstiden för den uppsagda försäkringen utgår.

Försäkringsavtal för visst tillfälligt företag eller arbete, vilket sannolikt varar kortare tid än ett år, anses fortbestå, tills arbetet slutförts.

Upphör annat än i 3 mom. nämnt företag eller arbete eller är försäkringstagaren ej längre försäkringspliktig, bör försäkringstagaren minst en månad före försäkringstidens utgång underrätta försäkringsanstalten om försäkringens upphörande, vid äventyr att försäkringstagaren eljest är pliktig att till försäkringsanstalten utgiva skälig ersättning för genom hans uraktlåtenhet föranledda kostnader.

Befinnes försäkringstagare vid indrivning i utmätningsväg av försäkringspremie vara medellös eller är hans vistelseort okänd även för den verkställande myndigheten, anses försäkringsavtalet hava förfallit, räknat från den dag, då sagda konstaterande gjordes.

33 §.

Försäkringsgivares ansvarighet anses börja, förutom vid i 2 mom. omnämnda fall, från den tidpunkt försäkringsanstalten eller dess ombud bevisligen mottagit enligt av anstalten fastställt formulär avfattad försäkringsansökan, där ej annan tidpunkt för ansvarighetens inträdande avtalats.

Förvägras ansökt försäkring av orsak, att anstalten enligt 31 § ej är förpliktad att bevilja försäkringen, bör meddelande därom inom tre dagar, räknat från det ansökningen inkommit till anstalten, genom dennas försorg bevisligen sändas till statens olycksfallsbyrå, som härvid anskaffar försäkring i någon försäkringsanstalt eller, där detta ej låter sig göra, utkräver av arbetsgivaren premie och med statsmedel ansvarar för skadeståndets utgivande för i hans arbete inträffade olycksfall.

34 §.

Försäkring, som av arbetsgivare tagits för företag eller arbete, anses omfatta alla hans arbetare, såframt icke särskild försäkring tagits för viss del av företaget eller för visst arbete.

35 §.

Försäkringspremie skall fastställas så, att den förslår till täckande av den försäkrade ansvarigheten samt till skäliga förvaltningskostnader, och på de sålunda bestämda grunderna bör socialministeriets fastställelse inhämtas. Ändras grunderna, tillämpas de nya grunderna från en av socialministeriet fastställd tidpunkt.

Försäkringspremie för en ny försäkring skall, där om dess förfallotid ej annorlunda överenskommits, erläggas, så snart försäkringsavtalet ingåtts.

Skall försäkringspremie erläggas periodvis eller fortfar försäkringsavtal till följd därav, att det icke uppsagts, förfaller premien å första dagen av varje tidsperiod.

36 §.

Arbetsgivare, som borde hava försäkrat i hans arbete anställda arbetare, men konstaterats hava försummat sin försäkringsplikt, är skyldig att till staten erlägga av olycksfallsbyrån bestämd avgift, motsvarande skälig ansedd försäkringspremie till högst fyrdubbelt belopp för den tid, till vilken försummelsen hänför sig, dock ej för längre tid än det löpande och de tre närmast föregående kalenderåren.

37 §.

Har försäkringsanstalt av orsak att arbetsgivaren lämnat oriktiga uppgifter eller försummat att meddela för försäkringspremiens fastställande erforderliga uppgifter, ej kunnat påföra honom en ansvarigheten motsvarande premie, vare anstalten berättigad att av arbetsgivaren indriva en försäkringspremie till högst fyrfaldigt belopp för den del den oriktiga uppgiften eller uraktlåtenheten gäller.

38 §.

Arbetsgivare påförd försäkringspremie kan utmätas utan dom och utslag.

På samma sätt utmätningsgilla äro för säkringsdomstolens och försäkringsanstalts laga kraft vunna utslag och beslut angående arbetsgivare påförda avgifter och ersättningar.

4 kap.

Ansökan om samt bestämmande och utbetalning av skadestånd.

39 §.

Har arbetstagare drabbats av olycksfall i arbete, skall meddelande därom genast lämnas arbetsgivaren eller dennes ställföreträdare, vilken åligger att på anfordran däröver utfärda bevis. Anmälan om olycksfall, som kan antagas föranleda utgivande av skadestånd från försäkringsanstalt, skall ofördröjligen genom arbetsgivarens försorg, enligt av försäkringsdomstolen fastställt formulär, göras hos försäkringsanstalten.

Har olycksfall i arbete lett till döden eller svårare skada, skall arbetsgivaren genast göra anmälan om olycksfallet hos polismyndigheten på orten, vilken det åligger att ofördröjligen anställa undersökning i saken på olycksplatsen samt inom åtta dygn till försäkringsanstalt utan lösen insända till riktigheten styrkt avskrift av undersökningsprotokollet. Den skadade eller, om han icke kan komma tillstädes, anhörig till honom skall, såvitt detta kan ske utan tidsutdräkt, beredas tillfälle att vid undersökningen närvara.

Försäkringsdomstolen, så ock försäkringsanstalit, äger rätt att påyrka verkställande av prisundersökning jämväl i anledning av andra än i 2 mom. nämnda olycksfall.

40 §.

Angående olycksfall i arbete, som inträffat utomlands, skall anmälan göras antingen hos försäkringsanstalten eller hos det finska konsulat, där det inom kortaste tid kan ske. Konsulatet bör draga försorg om införskaffande av nödig utredning i saken och översända handlingarna till försäkringsanstalten.

Har olycksfall inträffat på fartyg, skall anmälan om olycksfallet tillsändas försäkringsanstalten från första hamn, från vilken detta kan ske, och i 39 § 2 mom. nämnda anmälan göras hos vederbörande polismyndighet i den finska hamn, där fartyget vid olycksfallet befinner sig eller vilken fartyget efter olycksfallet först anlöper, eller, om fartyget först anlöper utländsk hamn, där finskt konsulat finnes, hos denna myndighet.

41 §.

Ansökan om skadestånd, varom stadgas i denna lag, skall, vid äventyr att rätten därtill eliest förverkas, skriftligen göras hos försäkringsanstalten eller olycksfallet skriftligen anmälas hos försäkringsanstalten inom ett år från dagen för detsamma eller, om olycksfallet lett till döden eller i sjömanssyssla anställd person försvunnit, inom lika lång tid från dödsdagen eller den dag, då den i sjömanssyssla anställde enligt 59 § bör anses hava försvunnit, nämnda dagar oräknade.

Anmälan om olycksfall, som gjorts hos försäkringsanstalt och konsulat samt i de fall, som avses i 39 § 2 mom. och 40 § 2 mom., hos polismyndighet, skall anses såsom ansökan, dock ej med avseende å sådant skadestånd, som enligt uttrycklig bestämmelse skall erläggas på ansökan.

Anmälan om olycksfall, så ock ansökan om skadestånd anses även hava blivit gjord hos försäkringsanstalten, så snart den avlämnats till anstaltens ombud eller, i fråga om statens arbeten, till den skadades närmaste förman.

Anmälan om olycksfall, så ock ansökan om skadestånd skall anses hava blivit gjord inom föreskriven tid, där anmälningen eller ansökan före sagda tids utgång postats för befordran till försäkringsanstalten.

För erhållande av skadestånd bör till försäkringsanstalten ingivas av läkare avgiven eller, beroende av skadans beskaffenhet, annan tillförlitlig utredning om den skadades tillstånd samt dessutom, såframt försäkringsanstalten det fordrar, utredning av en av anstalten utsedd läkare. Utredningen bekostas av försäkringsanstalten.

42 §.

Beviljar försäkringsanstalt icke skadestånd av orsak, att den icke anser sig pliktig att utgiva skadestånd till följd av olycksfallet eller emedan ansökan inkommit efter utgången av föreskriven tid, bör beslutet underställas försäkringsdomstolens prövning. Angående beslutet skall försäkringsanstalt underrätta den skadade eller den, om vars rätt är fråga, och tillställe denne, om han så önskar, försäkringsdomstolen sin påminnelseskrift i ärendet i så god tid, att densamma kan beaktas vid det underställda ärendets handläggning i försäkringsdomstolen.

Har försäkringsdomstolen i de fall, som avses i 1 mom., införskaffat nödigbefunnen utredning i ärendet, är försäkringsanstalt skyldig ersätta därav föranledda kostnader.

43 §.

Då till någon försäkringsanstalt anmälan gjorts om olycksfall i arbete och den skadade eller hans anhörigas rätt till skadestånd är ostridig, men försäkringsanstalten anser skadeståndsskyldigheten ankomma på annan försäkringsanstalt, är förstnämnda försäkringsanstalt skyldig att ofördröjligen på den skadeståndsskyldiga försäkringsanstaltens vägnar till vederbörande i förskott på skadeståndet erlägga ett belopp, som till sin storlek ungefärligen motsvarar skadeståndets belopp, samt att jämlikt 42 § 1 mom. underställa frågan om skadeståndsskyldigheten försäkringsdomstolens avgörande.

Sedan skadeståndsskyldigheten genom laga kraft vunnet utslag fastställts, är den försäkringsanstalt, som bör erlägga skadeståndet, skyldig att omedelbart till den försäkringsanstalt, som erlagt förskottet, betala, vad denna med stod av 1 mom. erlagt, och bör förskottets belopp avdragas från det slutliga skadeståndet.

44 §.

Kunna de slutliga följderna av kroppsskada vid ärendets behandling ej med erforderlig säkerhet bedömas, bör skadeståndet bestämmas för viss tid, efter vars utgång den skadade är skyldig att förebringa ny utredning om sitt tillstånd. Kostnaderna för sådan utredning bestridas av försäkringsanstalten.

Förebringar den skadade ej denna utredning inom ett år efter utgången av den föreskrivna tiden, eller, då fråga är om fastställande av skadestånd, som skall utbetalas för den förflutna tiden, räknat från den dag, då han erhållit meddelande om försäkringsanstaltens eller försäkringsdomstolens utslag, går han sin rätt till skadestånd förlustig för den gångna tiden, såvida ej giltigt skäl till försummelsen förelegat.

45 §.

Befinnes det efteråt, att den utredning, på vilken försäikringsanstaltens eller försäkringsdomstolens utslag om skadestånd grundar sig, är väsentligt oriktig eller bristfällig, vare försäkringsdomstolen, såvitt saken gäller skadeståndets storlek, berättigad att, på ansökan och efter parternas hörande, undanröja det tidigare beslutet och upptaga saken till förnyad behandling.

46 §.

Inträder väsentlig förändring i de förhållanden, av vilka storleken av livränta, tillägg, som i samband därmed skall utbetalas, eller försörjningspension är beroende, kan skadeståndets belopp rättas. På samma sätt kan förfaras i det fall, att livräntetagarens förvärvsförmåga ökats till följd av invalidvård, han åtnjutit.

Finner försäkringsanstalt så nödigt, bör livräntetagaren på yrkan av försäkringsanstalten, vid äventyr att han eljest går sin rätt till livränta förlustig, underkasta sig undersökning av läkare, som av försäkringsanstalten, eller om livräntetagaren så önskar, av försäkringsdomstolen utses.

Har försäkringsanstalt påyrkat läkarundersökning, bör densamma bestrida kostnaderna för denna undersökning och annan erforderlig utredning.

47 §.

Dagpenning och tillägg, som skall erläggas i samband därmed, skola på yrkande av den skadade utbetalas åtminstone en gång i månaden för därförinnan förgången tid, dock icke oftare än en gång i veckan. Livränta, hjälplöshetstillägg, som skall erläggas i samband därmed, och försörjningspension utbetalas, för såvitt ej parterna annorlunda överenskomma, förskottsvis fyra gånger om året med lika mellantider. Där likväl livräntans eller försörjningspensionens till betalning förfallna rat skulle underskrida tiotusen mark, kan den utbetalas med ett halvt eller ett års mellantid.

Skadestånd skall, där ej parterna annorlunda överenskomma, genom försäkringsanstaltens försorg och på dess bekostnad tillhandahållas den till skadestånd berättigade å den postanstalt i landet, som av honom bestämmes.

Åt i statens arbete skadad kan dock skadestånd erläggas genom förmedling av den myndighet, i vars arbete olycksfallet inträffat.

48 §.

Har arbetstagare drabbats av olycksfall i arbete, vilket olycksfall bör anses vara av allvarlig art, och är den skadades eller hans anhörigs rätt till skadestånd uppenbar, är arbetsgivaren skyldig att på anhållan av skadeståndstagaren såsom förskott på skadeståndet erlägga

1) oundgängliga resekostnader, föranledda av lämnad sjukvård, och

2) för tryggande av skadeståndstagarens uppehälle nödvändigt belopp, likväl högst tretusen mark.

Ovan enligt 1 mom. erlagt förskott avdrages från skadeståndet, såsom i 26 § är stadgat.

49 §.

Upphör livränta eller försörjningspension eller avbrytes dess utbetalning eller minskas densamma av sådan orsak, som vid tidpunkten för dess inträffande icke på förhand kan vara känd, skall tidpunkt för ändring anses vara den förfallodag, som närmast följer efter det sagda orsak yppats.

50 §.

Har till betalning förfallet skadeståndsbelopp icke uppburits inom tre år, vare rätten därtill förverkad.

51 §.

Till skadeståndslagare, som ådömts frihetsstraff eller efter förordnande skall intagas eller intagits i allmän arbets-, uppfostrings- eller annan motsvarande anstalt, utbetalas ej dagpenning, livränta, tillägg, som skall erläggas i samband därmed, sjukhustillägg eller försörjningspension för den tid, varmed frihetsstraffet eller vistelsen i anstalten överskjuter tre månader.

Har försäkringsanstalt icke haft kännedom om i 1 mom. avsedda förhållanden, och har den till följd härav ej enligt sagda lagrum kunnat avbryta utbetalningen av skadeståndet, får den avdraga det för mycket erlagda beloppet från senare till äventyrs utgående skadestånd.

52 §.

Socialministeriet kan giva försäkringsanstalterna närmare anvisningar och bestämmelser angående beredningen av skadeståndsärenden.

5 kap.

Sökande av ändring.

53 §.

Den, som ej åtnöjes med försäkringsanstalts beslut, äger rätt att söka ändring däri hos försäkringsdomstolen senast före klockan tolv å trettionde dagen efter den dag, då besväranden fått del av beslutet.

Besvär, som gälla utmätning av försäkringspremie och anföras på den grund, att debiteringen varit stridande mot lag eller avtal, skola inlämnas till försäkringsdomstolen senast före klockan tolv å trettionde dagen från det utmätningen verkställts. I övrigt lände till efterrättelse, vad om utmätning av skatter och allmänna avgifter är särskilt stadgat.

Den, som ej åtnöjes med försäkringsdomstolens utslag, för såvitt fråga är därom, huruvida skada, sjukdom eller dödsfall berättigar till erhållande av skadestånd enligt denna lag, eller därom, vem som skall erlägga skadeståndet, eller ock med utslag i ärende, nämnt i 2 mom., därest de till utsökning gångna försäkringspremiernas belopp överstiger tjugotusen mark, äger rätt att söka ändring däri hos högsta domstolen senast före klockan tolv å sextionde dagen efter den dag, då besväranden fått del av försäkringsdomstolens utslag.

Därest annat icke visas i samband med besväret, anses besväranden hava fått del av utslaget den sjunde dagen efter det utslaget, försett med av honom uppgiven adress, från försäkringsanstalt eller försäkringsdomstolen inlämnats på posten.

54 §.

Har ansökan eller anmälan, som bör till försäkringsanstalt ingivas inom viss tid, inkommit efter utgången av denna tid, utgöre denna omständighet icke hinder för beviljande av skadestånd, därest vägande skäl till förseningen förelegat.

Har besvär eller annan skrivelse, som inom viss tid bör till försäkringsdomstolen ingivas, inkommit efter utgången av denna tid, kan densamma det oaktat, under de i 1 mom. nämnda förutsättningarna, upptagas till prövning.

6 kap.

Straffbestämmelser.

55 §.

Uraktlåter arbetsgivare eller hans ställföreträdare att fullgöra skyldighet, som åligger honom enligt denna lag eller med stöd av densamma utfärdad förordning eller annan laga föreskrift eller anvisning angående utredning av olycksfallet, straffes med böter.

56 §.

Var, som vid meddelande av upplysning, vilken enligt denna lag skall avgivas, uppsåtligen lämnar falsk uppgift eller vägrar att meddela upplysning, straffes med böter, där ej för gärningen i annan lag strängare straff är stadgat.

7 kap.

Frivillig försäkring.

57 §.

I Finland bosatt person är berättigad att försäkra sig själv samt de medlemmar av hans familj och övriga i hans arbete anställda personer, vilka enligt denna lag icke äro underkastade obligatorisk försäkring, och härigenom tillförsäkra sig och nämnda personer rätt till de förmåner, som enligt denna lag skola beviljas vid olycksfall i arbete. Sökes sådan försäkring, bör det belopp uppgivas, som skall anses utgöra den försäkrades årliga arbetsförtjänst.

Arbetsgivare är likaså berättigad att få enligt denna lag försäkrad person försäkrad även för annat än i denna lag avsett olycksfall. På sådan försäkring är i tillämpliga delar gällande, vad om i 8 § avsedd försäkring i denna lag är stadgat.

Ovan i 1 och 2 mom. avsedda försäkringar skola anses såsom försäkringar i enlighet med denna lag.

8 kap.

Särskilda stadganden.

58 §.

Försäkringsanstalt är pliktig att årligen till staten erlägga en särskild avgift för att användas till kostnader, som förorsakats staten av i enskilda arbetsgivares arbeten inträffade olycksfall, samt till sådana förhöjningar av försäkringsanstalternas enligt olika lagar om arbetarolycksfallsförsäkring utgående livräntor och försörjningspensioner, vilka förhöjningar på grund av stegrade levnadskostnader kunna utbetalas ur statsmedel. Avgiftens storlek fastställes av statsrådet för högst tre år i sänder.

För erläggande av ovan i 1 mom. nämnd avgift erforderligt belopp bör beaktas vid bestämmandet av försäkringspremien.

59 §.

I sjömansyrke anställd person anses försvunnen, om all underrättelse om honom och det fartyg, på vilket han senast varit anställd, uteblivit under tre gånger så lång tid, som kan antagas i allmänhet åtgå för fartygs resa från den ort; där det sist avhördes, till närmaste bestämmelseort, dock under minst tre månader.

Dagen för försvinnandet anses vara den dag, då fartyget lidit skeppsbrott eller till vilken de senaste underrättelserna om detsamma eller om den i sjömansyrket anställda personen hänföra sig.

60 §.

Erläggande av skadestånd kan avbrytas ifall dess emottagare vistas längre tid än ett år i utlandet, intill dess vistelsen där avslutas.

Regeringen äger befogenhet att på ömsesidighetens grund överenskomma, att vistelse i främmande stat icke bör anses såsom i 1 mom. avsedd vistelse utomlands.

61 §.

Den, som enligt denna lag kommit i åt, njutande av skadestånd, äger rätt att på grund av annan lag av den, som vållat skadan, eller av annan skadeståndsskyldig erhålla skadestånd för följderna av densamma. Dock må ej sålunda utdömas mera än det belopp, varmed fullt skadestånd överstiger, vad enligt denna lag i skadestånd beviljats.

Försäkringsanstalt, som enligt denna lag nödgats utgiva skadestånd, vare berättigad att av den i 1 mom. avsedda skadeståndsskyldige återfå det erlagda beloppet, dock icke av den, som redan fullgjort sin skadeståndsskyldighet i god tro. Försäkringsanstalten tillkommande ersättning må dock ej bestämmas till högre belopp än vad den skadade eller hans anhöriga varit berättigade att erhålla.

62 §.

Avtal, varigenom de förmåner minskas, som enligt denna lag tillkomma den till skadestånd berättigade, är ogiltigt.

63 §.

Personliga skadestånd, som enligt denna lag tillerkänts skadad eller hans anhöriga, må ej på annan överlåtas, ej heller tagas i mät.

På framställning av vederbörande vårdnämnd kan dock förordnas, att skadestånd eller del därav skall utgivas till vårdnämnden för att användas till framtida vård av den till skadestånd berättigade eller hans anhöriga.

64 §.

Är enligt denna lag utgående penningbetalning icke ett med tio jämnt delbart markbelopp, utjämnas det till närmaste med tio delbara markbelopp.

65 §.

I varje industriell inrättning och arbetslokal skola genom arbetsgivarens försorg anslås denna lag och tillkännagivande därom, av vem vid inträffat olycksfall skadestånd bör sökas. På övriga arbetsplatser skola denna lag och sagda tillkännagivande hållas tillgängliga hos arbetsledaren.

66 §.

Närmare bestämmelser angående verkställigheten av denna lag utfärdas genom förordning.

67 §.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1949, och genom densamma upphäves lagen den 12 april 1935 om arbetares olycksfallsförsäkring (152/35).

På grund av olycksfall, inträffat före denna lags ikraftträdande, beviljade livränta må ej med stöd av 59 § i lagen om arbetares olycksfallsförsäkring minskas.

Helsingfors den 20 augusti 1948.

Republikens President
J. K. Paasikivi.

T. f. socialminister
T. Leivo-Larsson.

Finlex ® är en offentlig och gratis internettjänst för rättsligt material som ägs av justitieministeriet.
Innehållet i Finlex produceras och upprätthålls av Edita Publishing Ab. Varken justitieministeriet eller Edita svarar för eventuella fel i innehållet i databaserna, för den omedelbara eller medelbara skada som orsakas av att felaktig information används eller för avbrott i användningen av eller andra störningar i Internet.