Beaktats t.o.m. FörfS 202/2019.

21.5.1954/245

Lag om rätt till förutvarande vägområde (upphävd)

Se anmärkningen för upphovsrätt i användningsvillkoren.

Denna lag har upphävts genom Landsvägslag 23.6.2005/503, som gäller fr.o.m. den 1.1.2006.

1 § (26.4.1991/773)

Då den vägrätt till vägområde som avses i lagen om allmänna vägar (243/1954) har upphört enligt lagens 33 §, övergår besittningen av vägområdet, om inte något annat följer av 34 § i nämnda lag eller av bestämmelserna nedan, inom detaljplaneområden samt områden för vilka kommunen har beslutat att en detaljplan skall utarbetas, från väghållaren till kommunen och inom övriga områden till den som äger en invidliggande fastighet. Om kommunen eller den invidliggande fastighetens ägare inte har haft äganderätt till området, får de även denna rätt. (5.2.1999/149)

Ett vägområde som med äganderätt har tillfallit ägaren till en invidliggande fastighet enligt 1 mom. anses höra till denna fastighet. Vägområdet överförs till de angränsande fastigheterna räknat från mittlinjen för det område som körbanan eller körbanorna utgör. Rån mellan fastigheter som gränsar till varandra fortsätter på vägområdet från dess kant vinkelrätt mot denna mittlinje. Då rån på ett vägområde gås upp, kan den justeras genom att mindre områden överförs från en fastighet till en annan utan ägobyte så att det område som överlåts och det som tas emot prövas motsvara varandra.

Vid en allmän vägförrättning enligt lagen om allmänna vägar fastställs det vägområde som har överförts till en fastighet eller övergått i kommunens ägo samt dess areal. Området skall samtidigt utmärkas på kartan och vid behov i terrängen. Av områden som har övergått i kommunens ägo bildas, i den mån det är ändamålsenligt, en eller flera fastigheter eller också fogas områdena till en fastighet som kommunen tidigare äger. Härvid skall i tillämpliga delar iakttas vad fastighetsbildningslagen (554/1995) föreskriver om bildande av fristående område till fastighet. Om en allmän vägförrättning inte är anhängig, skall den som för fastighetsregistret utan ansökan utfärda förordnande om verkställande av en sådan fastighetsförrättning, där en ovan avsedd fastighetsbildning verkställs. Innan förordnande om förrättning utfärdas skall kommunen höras. (19.5.2000/450)

Ett område som hört till en förutvarande allmän väg och som före den 1 juli 1991 övergått i kommunens ägo utanför stadsplaneområde och inte redan hör till någon fastighet, bildas till lägenhet eller fogas till en fastighet vid en förrättning enligt 41 § fastighetsbildningslagen. Lantmäteribyrån utfärdar förordnandet om verkställande av förrättning utan ansökan efter att ha hört kommunen. Kommunen betalar förrättningskostnaderna. (19.5.2000/450)

Vad denna paragraf stadgar om fastigheter skall även tillämpas på outbrutna områden som gränsar till vägområden och på lägenheters samfällda områden.

2 §

Övergår vägmark med stöd av 1 § till ägaren av det invid belägna området, må väghållaren, om han anser skäl därtill förefinnas, göra anspråk på skälig ersättning av ägaren för den nytta denne erhållit, såvitt nyttan bör anses vara avsevärd. Ersättning må ej betingas, då vägmark med stöd av 1 mom. övergår till kommun.

3 §

Hava sakägarna icke enats om den i 2 § omförmälda ersättningen, skall frågan om rätt till ersättning och om dess belopp på väghållarens yrkande prövas och avgöras vid vägförrättning.

4 § (26.4.1991/773)

Har ett förordnande om en vägförrättning vid vilken en ersättningsfråga som avses i 2 § kan komma under behandling inte av någon annan orsak getts inom ett år från det vägrätten upphörde, skall den som vill göra anspråk på ersättning ansöka om vägförrättning enligt 38 § lagen om allmänna vägar inom tre månader från utgången av nämnda tid.

5 § (26.4.1991/773)

Utan hinder av att ett område som har hört till en förutvarande allmän väg har övergått till kommunen eller till den invidliggande fastigheten med stöd av denna lag, får även andra som behöver området för enskild väg tills vidare utan ersättning använda det som väg. Frågor som gäller grundande av vägrätt skall behandlas vid en förrättning som avses i 1 § 3 mom. Vid förrättningen skall vid behov behandlas och avgöras ärenden vilka enligt lagen om enskilda vägar (358/62) skall behandlas och avgöras vid en vägförrättning.

Har någon beviljats rätt att använda vägområdet som enskild väg, får det inte bestämmas att ersättning för området skall betalas, om det inte finns särskilda skäl.

Vid en vägförrättning kan vid behov förordnas om temporärt underhåll av en väg. Förordnandet upphör att gälla då den vägförrättning som avses ovan har vunnit laga kraft, om inte något annat bestämdes om dess giltighet då besluter om underhåll fattades.

6 §

Har allmän väg indragits eller användande av mark såsom vägområde av annan anledning upphört, innan lagen om allmänna vägar trätt i kraft, skola med avseende å vägmarken stadgandena i 1, 4 och 5 §§ denna lag äga motsvarande tillämpning, dock så att den i 4 § nämnda tiden räknas från denna lags ikraftträdande.

Har ägaren av invid vägmark liggande område i sin uteslutande besittning varaktigt innehaft och innehar han fortfarande mera av vägmarken än vad som enligt 1 § 2 mom. kan komma att höra till sagda område, får även mark, som han sålunda besitter, anslutas till detta område, såframt han framställer anspråk därpå vid vägförrättning. Härvid skall i tillämpliga delar lända till efterrättelse vad ovan i denna paragraf och i 4 § är stadgat.

I fråga om sådan vägmark, som förut hört till landsväg och som vid denna lags ikraftträdande innehaves av statens väghållningsmyndighet, tillämpas icke stadgandena i 1 mom., och må sådant område fortfarande begagnas för vägändamål. Då områdets användande för sagda ändamål upphör, skall vad i 1, 4 och 5 §§ denna lag är stadgat äga tillämpning.

7 §

Besväras fastighet, från vilken område med stöd av denna lag överförts till annan fastighet, av pant- eller nyttjanderätt eller annan dylik rättighet, upphör sådan rätt att gälla med avseende å det överförda området. Såvitt genom rättighetens upphörande dess innehavare tillskyndas skada, är han berättigad till ersättning därför av väghållaren. Härvid skall i tillämpliga delar gälla vad i 9 kap. lagen om allmänna vägar är stadgat.

8 § (26.4.1991/773)

Denna lag gäller även sådana biområden till en allmän väg till vilka väghållaren har vägrätt. Besittningen till ett biområde som har dragits in övergår dock alltid till ägaren av fastigheten vid den tidpunkt då vägrätten upphör. Vid en vägförrättning enligt 1 § 3 mom. skall det bestämmas att området hör till den fastighet från vilken det har tagits för vägändamål eller, om denna fastighet inte längre finns, till den fastighet för vilken det bäst lämpar sig lokalt.

Denna lag gäller inte områden som utgör lägenheter, ej heller andra områden som för vägändamål inlösts till staten med äganderätt än vägområden.

9 §

Närmare bestämmelser angående verkställigheten och tillämpningen av denna lag må meddelas genom förordning.

10 §

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1958.

Ikraftträdelsestadganden:

26.4.1991/773:

Denna lag träder i kraft den l juli 1991.

RP 36/90, LaUB 40/90, StoUB 321/90

5.2.1999/149:

Denna lag träder i kraft den 1 januari 2000.

RP 101/1998, MiUB 6/1998, RSv 248/1998

19.5.2000/450:

Denna lag träder i kraft den 1 juni 2000.

RP 159/1999, JsUB 2/2000, RSv 34/2000

Finlex ® är en offentlig och gratis internettjänst för rättsligt material som ägs av justitieministeriet.
Innehållet i Finlex produceras och upprätthålls av Edita Publishing Ab. Varken justitieministeriet eller Edita svarar för eventuella fel i innehållet i databaserna, för den omedelbara eller medelbara skada som orsakas av att felaktig information används eller för avbrott i användningen av eller andra störningar i Internet.