Beaktats t.o.m. FörfS 968/2018.

21.5.1954/243

Lag om allmänna vägar (upphävd)

Se anmärkningen för upphovsrätt i användningsvillkoren.

Denna lag har upphävts genom Landsvägslag 23.6.2005/503, som gäller fr.o.m. den 1.1.2006.

I enlighet med riksdagens beslut stadgas:

1 kap.

Allmänna stadganden

1 §

Denna lag avser sådana för den allmänna samfärdseln upplåtna vägar, som hållas genom det allmännas försorg på sätt nedan stadgas. Dessa vägar äro allmänna vägar.

Allmän väg kan vara motorväg eller motortrafikled, om vilka närmare stadgas genom förordning, eller annan allenast för samfärdsel av visst slag avsedd körväg eller gångstig eller ock väg, som begagnas endast vintertid (särskild vinterväg). Om dessa gälla i tillämpliga delar stadgandena i denna lag. (22.1.1971/44)

Angående gatuhållning gäller vad därom är särskilt stadgat.

2 §

Allmänna vägar äro landsvägar eller bygdevägar.

3 § (12.6.1964/323)

Till en väg hör körbana och övriga trafikbanor, såsom gång- och cykelbana, samt de områden, anläggningar och anordningar som varaktigt behövs för deras bestånd och användning, såsom vägren, slänt, vägbank, dike, mitt-, skilje- och gränsremsa, mötes-, vänd- och hållplats, mindre upplags- eller parkeringsområde som omedelbart ansluter sig till vägen, liksom även belysningsanordningar och trafikljus, skyddsvärn, trumma, bro, bullerhinder, viltstängsel, färja med färjläge och färjled, brygga och reservlandningsplats som förklarats ansluten till vägen, samt vägmärke. Till en väg hör likaså ett område som behövs för tull- och passkontroll av vägtrafik över riksgränsen. (15.5.1998/342)

Till en väg hänförs såsom dess biområden följande områden och platser, då de är varaktigt behövliga:

1) plats för tagande av väghållningsämnen,

2) för väghållningen behövliga särskilda byggnads- eller upplagsområden,

3) till trafikanternas begagnande upplåtna allmänna parkerings- och lastningsområden,

4) områden som behövs för trafikanternas vila och förplägnad eller service för fordonen (rastplatser), samt

5) övriga för väghållningen eller trafiken nödvändiga områden, såsom områden som behövs för minskning av de olägenheter som vägen eller trafiken medför för omgivningen, eller för uppsättande av viltstängsel, samt de områden som behövs för trafikanternas avfallshantering.

(15.5.1998/342)

1) plats för tagande av väghållningsämnen;

2) för väghållningen nödiga särskilda byggnads- eller upplagsområden;

3) till trafikanternas begagnande upplåtna allmänna parkerings- och lastningsområden;

4) områden som erfordras för trafikanternas vila och förplägnad eller service för fordonen (rastplatser); samt

5) övriga för väghållningen eller trafiken nödiga områden, såsom områden som erfordras för minskning av de olägenheter som vägen eller trafiken medför för omgivningen samt de områden som behövs för trafikanternas avfallshantering. (23.1.1981/51)

Område, som avses i 1 mom., utgör vägområdet. Vägområde, vars gränser icke fastställts vid lantmäteriförrättning, sträcker sig till ett avstånd av en meter från yttre kanten av diket eller, där dike icke finnes, vägslänten eller -skärningen.

4 §

Väghållning omfattar byggande och underhåll av väg.

Väghållaren ombesörjer väghållningen och därtill hörande angelägenheter, svarar i första hand för kostnader, som föranledas av väghållningen, samt utövar de rättigheter, som erhållits för densamma.

Väghållare är staten eller kommun.

5 § (16.12.1994/1196)

Väghållningen av allmänna vägar bekostas av staten enligt 10 kap. och med de undantag som anges där.

6 §

Med byggande av väg avses anläggning av ny väg samt förbättring av väg.

Vad om förbättring av väg är stadgat gäller i tillämpliga delar jämväl om flyttning av väg.

7 §

Ny landsväg må anläggas:

1) om vägen prövas nödig för genomgående långväga samfärdsel eller för annan sådan allmän samfärdsel, som icke huvudsakligen är av allenast lokal betydelse; eller

2) om vägen anses nödig för annat allmänt behov.

8 §

Ny bygdeväg må anläggas, om den är nödig huvudsakligen för kommunens inre samfärdsel eller för annan sådan allmän samfärdsel, som är av allenast lokal betydelse.

9 §

Biområde till väg må anordnas och väg förbättras, då allmänt behov sådant kräver.

10 § (23.1.1981/51)

Då vägnätet utvecklas skall hänsyn tagas till bosättningens samt industrins, handelns, jord- och skogsbrukets samt övriga näringsgrenars förefintliga och motsedda trafikbehov. Hänsyn skall även tagas till annan användning av områdena, andra trafikformer samt planer rörande dessa. Väg skall till sträckning, höjdläge och bredd samt även i övrigt byggas så, att ändamålet med vägen uppnås så förmånligt som möjligt och utan att annan tillskyndas större skada eller olägenhet än som är nödigt. Förutom till trafiksäkerheten samt trafik- och vägtekniska omständigheter skall hänsyn tagas till miljövårdssynpunkter. Väg skall förläggas och byggas så, att de olägenheter som vägen och trafiken medför för omgivningen blir så små som möjligt.

Planeringen av en väg skall grunda sig på en sådan plan enligt markanvändnings- och bygglagen (132/1999) där vägens läge och dess förhållande till den övriga områdesanvändningen har utretts. (5.2.1999/133)

En väg får inte byggas i strid med detaljplanen. (5.2.1999/133)

Vid planering och byggande av väg skall de riksomfattande målen för områdesanvändningen samt landskapsplanen och generalplanen beaktas så som bestäms i markanvändnings- och bygglagen. (5.2.1999/133)

Utan hinder av 2 mom. kan en väg planeras, om det med hänsyn till vägens karaktär är möjligt att tillräckligt väl i samarbete med kommunen, förbundet på landskapsnivå och den regionala miljöcentralen också utan en plan utreda vägens läge och dess förhållande till den övriga områdesanvändningen. (5.2.1999/133)

11 §

Väg skall hållas i ett för samfärdseln tillfredsställande skick.

Såsom underhåll av väg räknas:

1) påförande av väghållningsämnen, vägbanans jämnande, vägdammets bindande, då detta anses nödigt, vägens renhållning, avfallshantering såsom därom är särskilt stadgat, åtgärder för vägens torrhållning, reparation och ombyggnad av trumma samt hållande av bro, brygga, reservlandningsplats och färja i brukbart skick; (31.8.1978/676)

2) uppsättande av skyddsvärn, vägmärke eller annan dylik anordning; (23.1.1981/51)

3) avlägsnande av byggnader, upplag och anordningar, markhinder samt träd, buskar och, om så är nödigt, även annan växtlighet från vägområdet och invid vägen, såvida icke åtgärden med hänsyn till storleken av därmed förenade kostnader är att hänföra till vägförbättring;

4) drift av färja, anordnande av isväg i stället för färjförbindelse, bevakning av bro samt öppnande och stängande av rörlig bro;

5) avlägsnande av snö- och ishinder samt åtgärder vid översvämning för vägens hållande i farbart skick, häri inbegripet vägens utstakande;

6) anordnande av tillfällig farväg med anledning av snö- eller annat naturhinder eller vägskada; samt

7) övriga åtgärder för vidmakthållande av väg i ett för samfärdseln tillfredsställande skick eller för avlägsnande av hinder invid vägen.

I 2 mom. avsedd åtgärd, som företages i samband med vägens byggande, hänföres till vägbyggnad.

Vad i 1 och 2 mom. är stadgat äger icke tillämpning i fråga om underhåll av lastningsområde, som upplåtits till trafikanternas begagnande. I fråga om de områden, som reserverats för trafikanternas vila och förplägnad eller service för fordonen, tillämpas stadgandena i 1 och 2 mom., såvida om underhåll av området icke genom avtal eller på annat sätt annorlunda föreskrivits. (9.8.1963/404)

12 § (9.8.1963/404)

Vintertid skall allmän väg hållas fri från hinder av snö och is i den utsträckning, som erfordras för motorfordonstrafik, därest ej väg- och vattenbyggnadsstyrelsen på grund av samfärdselns ringa omfattning eller av andra särskilda skäl bestämmer, att väg skall hållas i skick allenast för samfärdsel med hästfordon eller att åtgärder för avlägsnande av sådana hinder ej skola vidtagas.

13 §

Blir väg obehövlig för samfärdseln vintertid genom att särskild vinterväg anordnats, vare dess hållande i farbart skick ej nödigt under den tid vintervägen kan användas.

Har till följd av snöfall eller av annan orsak tillfällig farväg anordnats vid sidan av väg, må med vägens försättande i farbart skick anstå, så länge hindret varar och den tillfälliga farvägen hålles farbar.

14 §

Bygdeväg skall förändras till landsväg, om den till följd av förändrade förhållanden eller av annan orsak uppenbarligen erhållit den betydelse, som i 7 § 1 punkten avses.

Bygdeväg må förändras till landsväg under samma förutsättningar, under vilka ny landsväg enligt 7 § 2 punkten må anläggas.

15 §

Landsväg må förändras till bygdeväg, om den till följd av förändrade förhållanden eller av annan orsak uppenbarligen icke längre fyller de förutsättningar, under vilka väg jämlikt 7 § må byggas såsom landsväg, men vägen dock är nödig för sådan allmän samfärdsel, som har lokal betydelse.

16 § (15.5.1998/342)

En enskild väg, gata eller byggnadsplaneväg kan ändras till allmän väg under de förutsättningar som anges i 7 och 8 §. Väghållarens vägrätt enligt 61 § 1 mom. till områdena i fråga inträder vid den tidpunkt då de ändras till allmän väg.

Med enskild väg avses i denna lag även en sådan med en enskild väg jämförlig väg eller anslutning på vilken lagen om enskilda vägar (358/1962) inte tillämpas.

17 §

Allmän väg må indragas eller begagnande av mark såsom vägs biområde förklaras hava upphört, om vägen eller biområdet till följd av att ny väg anlagts eller eljest icke längre anses behövlig med hänsyn till allmän fördel.

18 § (16.12.1994/1196)

Om särskilda skäl föreligger kan det genom förordning stadgas att skälig gängse avgift skall uppbäras för utnyttjande av en frigående färja som hör till en allmän väg. För utnyttjande av en linstyrd färja skall dock ingen avgift uppbäras.

19 § (20.12.1996/1100)

När vägplaner görs upp och fastställs samt andra myndighetsbeslut fattas skall dessutom iakttas vad som stadgas i naturvårdslagen (1096/1996) och med stöd av den. Vid väghållning skall iakttas vad som stadgas särskilt om skydd av fornminnen samt om flyttande av rösen och andra fasta råmärken.

2 kap.

Om väghållare

20 §

Såvitt av stadgandena nedan i denna paragraf inte annat följer, är staten väghållare beträffande såväl landsvägar som bygdevägar. Trafikministeriet kan dock med vederbörande kommuns samtycke förordna att kommunen är väghållare. (23.1.1981/51)

Där annan än väghållare enligt bestämmelse i denna lag eller annat särskilt stadgande eller med stöd härav utfärdad föreskrift är pliktig att svara för till väghållning hörande åliggande, lände detta till efterrättelse. Statsrådet må dock förordna, att åliggandet skall tills vidare eller varaktigt handhavas av vederbörande väghållningsmyndighet. Av särskild orsak må statsrådet befria den ansvarige, helt eller delvis, från kostnaderna för åliggandets handhavande.

21 §

Där kommun är väghållare, må ministeriet för kommunikationsväsendet och allmänna arbetena med vederbörande kommuners samtycke förordna, att kommunen i den utsträckning, som påkallas av särskilda ortsförhållanden, skall vara väghållare även inom annan kommuns område.

22 §

Är staten väghållare, handhar väg- och vattenbyggnadsstyrelsen jämte underlydande distriktsförvaltning såsom väghållningsmyndighet de på väghållaren ankommande uppgifterna samt utför talan i ärenden rörande väghållningen, såvitt av särskilda skäl ej genom förordning annorlunda bestämts.

Där kommun är väghållare, är kommunens vägnämnd eller den kommunala myndighet, som ombesörjer de vägnämnden enligt denna lag tillkommande göromålen, väghållningsmyndighet under väg- och vattenbyggnadsförvaltningens inseende.

23 §

Underlåter kommun, som är väghållare, att bygga eller underhålla landsväg eller bygdeväg, och sker ej rättelse efter tillsägelse av vederbörande distriktsingenjör vid väg- och vattenbyggnadsförvaltningen, äger väg- och vattenbyggnadsstyrelsen rätt att förelägga kommunen viss tid, inom vilken erforderliga åtgärder av kommunen skola vidtagas, vid äventyr att de i annat fall utföras på kommunens bekostnad.

Är i fall, som avses i 1 mom., brådskande åtgärd nödig för avlägsnande av omedelbart hotande fara eller hinder för samfärdseln eller yppad brist i vägs underhåll, må distriktsingenjören, utan hinder av vad i nämnda moment är stadgat, draga försorg om att sådan åtgärd utan dröjsmål vidtages på kommunens bekostnad.

Vad i denna paragraf är sagt om kommun äger motsvarande tillämpning i fråga om den, som på grund av särskild, i 20 § 2 mom. avsedd förpliktelse är skyldig att ombesörja till väghållningen hörande åliggande.

3 kap.

Behandling av vägärenden samt vägplanering (15.5.1998/342)

24 § (15.5.1998/342)

Planer för allmän väg godkänns och beslut om byggande av allmän väg, ändring av enskild väg, gata eller byggnadsplaneväg till allmän väg, indragning av allmän väg och biområde eller ändring av ett biområdes användningsändamål fattas av statsrådet eller vägverket enligt vad som bestäms genom förordning. Beslut om en allmän vägs ändpunkt på stads-, byggnads- eller strandplaneområde fattas av den regionala miljöcentralen enligt vad som bestäms genom förordning.

Vägverket fattar beslut om ändring av en bygdeväg till landsväg och om ändring av en landsväg till bygdeväg.

24 a § (15.5.1998/342)

Innan en vägplan upprättas skall en utredningsplan göras upp, såvida inte projektets verkningar är ringa eller vägens sträckning och dess verkningar redan i tillräcklig mån har bestämts genom en laga kraft vunnen stads-, byggnads- eller strandplan eller en fastställd generalplan. En utredningsplan skall alltid göras upp när det är fråga om anläggande av motorvägar eller motortrafikleder eller betydande förbättringar av dem.

24 b § (15.5.1998/342)

I utredningsplanen skall anges de grundläggande trafikmässiga och tekniska lösningarna för vägen, vägens ungefärliga sträckning, dess verkningar och en preliminär kostnadsberäkning.

24 c § (15.5.1998/342)

Utredningsplanen tjänar till ledning vid upprättandet av vägplanen. När utredningsplanen har vunnit laga kraft och beslutet om planen delgivits, skall det vid behandlingen av en ansökan om tillstånd att uppföra en nybyggnad ses till att genomförandet av utredningsplanen inte försvåras om tillståndet beviljas (byggnadsinskränkning). Om förutsättningar för beviljande av byggnadslov i övrigt föreligger, skall tillståndet beviljas i det fallet att vägran skulle åsamka sökanden betydande olägenhet och vägverket inte löser in området eller betalar ersättning för olägenheten.

Byggnadsinskränkningen gäller till dess att beslutet om godkännande av utredningsplanen har förfallit i enlighet med 28 § 1 eller 2 mom.

25 § (15.5.1998/342)

Innan en väg byggs, skall en vägplan upprättas och godkännas. Någon vägplan behövs dock inte i fråga om en vägförbättring av mindre omfattning, om för företaget inte tas tillskottsmark från en fastighet eller, där mark tas som tillskottsmark, fastighetens ägare eller en med ägaren jämförlig innehavare har gett sitt skriftliga samtycke till detta.

En vägplan kan även upprättas enbart för att bestämma ett vägområde, grunda ett biområde eller ange de enskilda vägar som är förenade med en allmän väg samt anslutningarna till denna.

25 a § (15.5.1998/342)

Till en utredningsplan eller, om någon sådan inte görs upp, en vägplan som gäller ett vägprojekt enligt lagen om förfarandet vid miljökonsekvensbedömning (468/1994) skall fogas en konsekvensbeskrivning enligt nämnda lag. I den mån beskrivningen innehåller sådana uppgifter om miljökonsekvenserna som behövs för tillämpningen av denna lag skall det inte krävas en ny utredning om samma sak.

Av utredningsplanen och vägplanen skall framgå på vilket sätt den bedömning som avses i 1 mom. har beaktats i planen.

Om det bedömningsförfarande som anges i lagen om förfarandet vid miljökonsekvensbedömning har tillämpats på utredningsplanen, tillämpas det inte när en vägplan upprättas i enlighet med utredningsplanen.

26 § (15.5.1998/342)

I vägplanen för anläggning av en ny väg skall vägens sträckning och tvärsektion anges så att vägområdet vid behov kan utmärkas i terrängen. Är vägen avsedd som motorväg, motortrafikled eller någon annan sådan väg där endast samfärdsel av visst slag är tillåten, skall om detta bestämmas i vägplanen. I vägplanen skall även anges huruvida och på vilket sätt mark förbehålls för framtida breddning av vägen.

Vad som sägs i 1 mom. skall i tillämpliga delar iakttas även i fråga om upprättande av en vägplan för en sådan vägförbättring som föranleder ändring av vägområdet. Förblir en väg, vars sträckning ändras, i sin gamla sträckning fortfarande allmän väg, bör en bestämmelse om detta upptas i vägplanen.

I vägplanen skall anges även de biområden beträffande vilka vägrätt grundas. Om det i samband med ett vägbygge är nödvändigt att för den tid under vilken vägarbetet pågår grunda rätt att ta väghållningsämne i begränsad mängd, att lägga upp marksubstanser som uppstår under vägarbetet, att använda ett område som inkvarterings-, upplags- eller dylikt område eller rätt att använda eller bygga en enskild, för väghållningen behövlig väg, kan om detta bestämmas i vägplanen, i vilken skall anges det område eller den väg som behövs för ändamålet. Vad som här sägs om rätt att under vägarbeten använda eller bygga en enskild väg gäller även enskilda vägar som varaktigt behövs för användningen av ett biområde.

Till främjande av trafiksäkerheten på en väg och vägens förmedlingsförmåga kan i vägplanen utanför stads-, byggnads- och strandplaneområde utfärdas bestämmelser om eller förbud mot anslutning av enskilda vägar till en allmän väg eller någon del av den och användningen av dit ledande anslutningar. Om användning av en tidigare befintlig anslutning av en enskild väg förbjuds i vägplanen, skall i planen bestämmas om anordnande av en ny vägförbindelse, varvid det vid behov kan bestämmas att en enskild väg eller en anslutning skall byggas eller att rätt skall grundas till en tidigare befintlig enskild väg eller till en väg eller vägdel som enligt 33 § dragits in eller kommer att dras in som allmän väg.

Är det för torrläggning av ett väg- eller biområde nödvändigt att grunda rätt att leda ett utloppsdike över annans mark eller rätt att leda vatten till annans dike eller bäck, skall om detta bestämmas i vägplanen, i vilken det område som behövs för utloppsdiket skall anges.

Till vägplanen skall fogas en beräkning av kostnaderna för byggandet av vägen.

26 a § (15.5.1998/342)

När en utredningsplan och vägplan görs upp, skall markägarna och övriga sakägare samt de, vilkas boende, arbete eller övriga förhållanden planen kan inverka på, beredas tillfälle att antingen skriftligen eller muntligen framföra sin åsikt i saken enligt vad som bestäms genom förordning.

Utredningsplanen och vägplanen godkänns av den myndighet som nämns i 24 §, efter det att fastighetens ägare och andra vilkas förmån eller rätt planen kan gälla har beretts tillfälle att framställa anmärkningar om planen enligt vad som bestäms genom förordning. Medför utredningsplanen eller vägplanen behov av att ändra en laga kraft vunnen stads-, byggnads- eller strandplan eller en fastställd region- eller generalplan, får utredningsplanen eller vägplanen inte godkännas innan ändringen i fråga har godkänts eller fastställts, såvida denna inte är ringa.

27 § (15.5.1998/342)

Vägplanen bör göras upp så att den vid byggandet av vägen kan följas utan att väsentliga ändringar görs i den. Om små ändringar av vägplanen under genomförandet av den bestäms genom förordning.

27 a § (15.5.1998/342)

Om en godkänd utredningsplan eller vägplan behöver ändras och det inte är fråga om en sådan liten ändring av vägplanen som avses i 27 §, skall i tillämpliga delar iakttas vad som i denna lag och i bestämmelser som utfärdats med stöd av den föreskrivs om ny utredningsplan och vägplan.

28 § (15.5.1998/342)

Uppgörandet av en vägplan skall inledas inom åtta år från utgången av det år under vilket utredningsplanen för projektet har godkänts. I annat fall förfaller beslutet om godkännande av utredningsplanen. Om inledandet av arbetet på vägplanen bestäms genom förordning.

Beslutet om godkännande av en utredningsplan förfaller även när den vägplan som har gjorts upp på basis av den har godkänts och beslutet om godkännande av vägplanen har vunnit laga kraft.

Beslutet om godkännande av vägplanen förfaller, om vägarbetet inte har påbörjats inom fyra år från utgången av det år, under vilket vägplanen godkändes. Statsrådet kan av särskilda skäl förlänga giltighetstiden med högst fyra år. Vägarbetet anses ha påbörjats, när det område som behövs för vägändamålen har tagits i väghållarens besittning i enlighet med 62 §.

4 kap.

Vägrätts upphörande (15.5.1998/342)

29 § (15.5.1998/342)

29 § har upphävts genom L 15.5.1998/342.

30 § (15.5.1998/342)

30 § har upphävts genom L 15.5.1998/342.

31 § (15.5.1998/342)

31 § har upphävts genom L 15.5.1998/342.

32 § (15.5.1998/342)

32 § har upphävts genom L 15.5.1998/342.

33 § (9.8.1963/404)

Indrages allmän väg i annan än nedan i 2 mom. avsett fall, upphöre vägrätten med avseende å vägområdet, såvitt ej bestämmes, att området skall tagas i bruk för annat vägändamal.

Om sträckningen av en väg har ändrats då vägen har förbättrats och om det inte har bestämts i vägplanen att vägen i sin gamla sträckning fortfarande skall förbli allmän väg, upphör vägen till denna del att vara allmän väg. Trots detta får väghållaren använda vägområdet för andra vägändamål enligt vad som har bestämts därom i vägplanen eller vad väghållningsmyndigheten bestämmer innan vägrätten upphör. Om ett sådant förordnande inte har getts, upphör både användningen av området för vägändamål och vägrätten sedan den nya vägen har upplåtits för allmän trafik enligt vad som särskilt stadgas genom förordning. (26.4.1991/774)

Då användningen av mark såsom vägs biområde förklaras hava upphört, upphöre vägrätten med avseende å området.

Sedan vägrätt upphört, skall iakttagas vad i lagen om rätt till förutvarande vägområde är stadgat.

34 § (31.1.1995/137)

Väghållaren har rätt att inom ett år efter det vägrätt upphört bortföra från förutvarande vägområde vad som uppförts eller anbragts på detsamma för väghållning. Område, som behövs för gata, byggnadsplaneväg eller enskild väg, bör dock lämnas i sådant skick att dess användande för dylikt ändamål inte vållar svårigheter. Har det som får bortföras inte avlägsnats från området inom ovan nämnd tid, tillfaller det områdets ägare.

5 kap.

35 § (15.5.1998/342)

35 § har upphävts genom L 15.5.1998/342.

35 a § (15.5.1998/342)

35 a § har upphävts genom L 15.5.1998/342.

36 § (15.5.1998/342)

36 § har upphävts genom L 15.5.1998/342.

37 § (15.5.1998/342)

37 § har upphävts genom L 15.5.1998/342.

38 § (15.5.1998/342)

38 § har upphävts genom L 15.5.1998/342.

39 § (15.5.1998/342)

39 § har upphävts genom L 15.5.1998/342.

6 kap.

Inskränkt nyttjanderätt till mark utmed vägar (15.5.1998/342)

40 §

Utanför vägområde, där detta icke sträcker sig till två meters avstånd från yttre dikeskanten eller, om dike icke finnes, till tre meters avstånd från vägsläntens eller -skärningens yttre kant, tillkommer väghållningsmyndighet rätt att intill sagda avstånd fälla träd och buskar samt avlägsna på området inskjutande grenar. Från detta område (sidoområde) må vid behov även annan, naturlig växtlighet avlägsnas, så ock markhinder, vilka skymma den fria sikten.

På sidoområdet äger väghållare rätt att uppsätta erforderliga vägmärken.

Där utanfor vägområde inom det i 41 § 2 mom. avsedda området förekomma sådana träd, buskar eller annan, naturlig växtlighet eller sådana markhinder, vilka genom att inskränka den erforderliga fria sikten äro till fara för samfärdseln, äger väghållningsmyndighet rätt att vidtaga i 1 mom. nämnda åtgärder.

41 §

Byggnader får inte finnas på en vägs sidoområde. Också utanför detta är det förbjudet att ha byggnader på ett område som sträcker sig till ett avstånd av 20 meter från mittlinjen på en landsvägs eller 12 meter från mittlinjen på en bygdevägs körbana eller, om två eller flera körbanor finns, den närmast belägna körbanan (skyddsområde). Av särskilda skäl kan i vägplanen eller genom den regionala miljöcentralens beslut avståndet i fråga om en viss väg eller del av den ökas till högst 50 meter. När ett allmänt behov kräver det kan avståndet ökas till högst 300 meter invid en reservlandningsplats som hör till vägen samt inom en förlängning med högst 750 meter i längdriktningen från landningsplatsens båda ändar. (31.1.1995/137)

Där väg bildar kurva eller till väg ansluter sig annan allmän väg eller allmänttrafikerad enskild väg eller vägen korsas av järnväg, spårväg eller vattenväg, må byggnad, även utanför skyddsområdet, icke förekomma inom område, vilket med hänsyn till trafiksäkerheten bör vara fritt från sikten skymmande hinder (frisiktsområde).

Det är förbjudet att inom vägs sido-, skydds- eller frisiktsområde hålla upplag, stängsel eller annan anordning, vilka eller vilkas användande medför fara för samfärdseln eller olägenhet för väghållningen.

Angående vissa eftergifter från bestämmelserna i denna paragraf stadgas i 42 §. Utöver dessa eftergifter kan, när skäl därtill prövas föreligga, genom den regionala miljöcentralens beslut tillstånd meddelas till avvikelse från de i 1 och 2 mom. nämnda förbuden och genom vägdistriktets beslut från förbudet i 3 mom. (31.1.1995/137)

Om uppställande av ledningsstolpar utmed väg är särskilt stadgat.

42 §

I fråga om invid väg befintliga frukt- eller prydnadsträd eller -buske eller häck, så ock träd eller buske, som tagits under särskild omvårdnad, eller byggnad, upplag, stängsel eller annan anordning må stadgandena i 40 och 41 §§ icke tillämpas, därest träden eller buskarna planterats eller tagits under särskild omvårdnad eller byggnaden, upplaget eller anordningen tillkommit, förrän nyttjanderätten till området blivit underkastad i sagda paragrafer stadgad eller motsvarande i tidigare lag avsedd begränsning.

Om ett träd, en buske, en häck, ett upplag eller en anordning som avses i 1 mom. föranleder i 40 eller 41 § nämnd fara eller olägenhet eller om en i 1 mom. nämnd byggnad orsakar fara för trafiken, kan den regionala miljöcentralen, eller om det inte är fråga om en byggnad även polis, förordna att den skall tas bort eller flyttas eller ändras på behövligt sätt. Om ägaren inte inom utsatt tid vidtar åtgärden, har väghållningsmyndigheten rätt att utföra den på väghållarens bekostnad. (31.1.1995/137)

Jämväl i fråga om borttagande, flyttning eller ändring av byggnad, upplag eller anordning, till vars uppförande eller bibehållande tillstånd med stöd av 41 § 4 mom. meddelats, må stadgandena i 2 mom. av denna paragraf vinna motsvarande tillämpning, såvitt trafiksäkerheten så oundgängligen kräver. Utan hinder av vad ovan sagts må likväl myndighet, som meddelat tillståndet, återkalla detsamma, om därvid fogats förbehåll om återkallelse, samt ålägga ägaren att vidtaga härav föranledda åtgärder vid äventyr att de annars utföras på hans bekostnad genom väghållningsmyndighetens försorg.

43 § (15.5.1998/342)

Har en vägplan godkänts och beslutet om godkännande delgivits i enlighet med 106 §, skall vad som i 41 § sägs om hållande av byggnader invid en väg tillämpas på motsvarande sätt i fråga om uppförande av byggnader inom de för vägändamål behövliga områdena samt inom det sido-, skydds- och frisiktsområde som avses i nämnda paragraf.

44 § (31.1.1995/137)

Har förslag väckts om byggande av väg, kan den regionala miljöcentralen förbjuda uppförande av byggnader utan dess tillstånd inom ett visst område, som kan antas bli taget i anspråk för vägen eller komma att ligga i dess omedelbara närhet. Sådant förbud, som genom kungörelse skall bringas till allmän kännedom, kan meddelas för en tid av högst två år. Den regionala miljöcentralen kan, då tvingande skäl därtill föreligger, föreskriva att tiden för förbudet förlängs med högst fyra år.

45 §

Vad i 41, 42, 43 och 44 §§ är stadgat äger icke tillämpning i fråga om bebyggande av områden, för vilka stadsplan eller byggnadsplan är gällande.

7 kap.

Om rätt att tillfälligt nyttja mark

46 § (12.6.1964/323)

Har förslag väckts om byggande av väg eller grundande av biområde till sådan, vare det tillåtet att på åtgärd eller uppdrag av myndighet utföra stakning, mätning, utpålning, kartläggning eller undersökning av grund eller att vidtaga annan förberedande åtgärd på fastighet och att från denna taga till stakar och pålar erforderliga träd. Vid förrättningen skall tillses, att växande gröda eller skog icke onödigt skadas. Träd eller buske, som växer i trädgård eller som eljest tagits under särskild omvårdnad, må icke utan ägarens medgivande skadas eller fällas.

47 § (9.8.1963/404)

Är det vid utförandet av vägarbete nödigt att för dragning av kraft- eller telefonledningar, inrättande av inkvarteringsplats, temporär reglering av trafiken, uppläggande eller forsling av material eller i annat sådant syfte begagna annan tillhörigt område utanför den för vägändamål i anspråk tagna marken, vare väghållaren berättigad att förfoga över området högst den tid vägarbetet pågår, såframt ej därigenom nämnvärt men tillskyndas fastigheten.

48 §

Kan till följd av vägarbete, bro- eller jordras, översvämning eller annan sådan orsak samfärdsel icke utan hinder försiggå å väg, äger väghållaren rätt att anordna tillfällig farväg på annans mark for den tid sådan väg till följd av hindret ar nödig.

Enahanda rätt tillkommer väghållaren, då till följd av snö- och ishinder vägs bibehållande i farbart skick föranleder särskilda svårigheter eller oproportionerligt dryga kostnader.

Tillfällig farväg bör anordnas så, att onödigt men för fastigheten undvikes.

49 §

Utanför vägområdet får tillfällig eller fast snöskärm uppsättas, där detta är nödvändigt för förhindrande av anhopning av snö på vägen. Fast snöskärm får dock inom bebott område uppsättas endast efter medgivande av fastighetens innehavare, eller, om överenskommelse med honom inte kan träffas, med den regionala miljöcentralens tillstånd. (31.1.1995/137)

Väghållare tillkommer rätt att vid behov upplägga från vägområde undanröjd snö jämväl utanför området.

8 kap.

Bestämmelser om ordning och trafiksäkerhet (15.5.1998/342)

50 § (15.5.1998/342)

50 § har upphävts genom L 15.5.1998/342.

51 § (15.5.1998/342)

51 § har upphävts genom L 15.5.1998/342.

52 § (15.5.1998/342)

Utan hinder av ett förbud som nämns i 26 § 4 mom. kan vägdistriktet, då förändrade förhållanden eller andra särskilda skäl det påkallar, tillåta anslutning av en enskild väg till en förbud underkastad väg eller användning av en förbjuden anslutning, ifall ett ändamålsenligt nyttjande av en fastighet det kräver och anslutningen inte förorsakar fara för trafiksäkerheten eller denna fara prövas vara ringa.

För anslutning av en enskild väg till en allmän väg, för vilken förbud enligt 26 § 4 mom. inte meddelats, krävs vägdistriktets tillstånd. Tillståndet, till vilket nödvändiga villkor kan fogas, skall beviljas, om anslutningen behövs för nyttjandet av en fastighet och anslutningen samt dess läge är sådana att trafiksäkerheten inte äventyras.

De konstruktioner och anordningar inom en allmän vägs vägområde vilka behövs för anslutning av en enskild väg till den allmänna vägen är den som håller den enskilda vägen skyldig att utföra och underhålla enligt vägdistriktets anvisningar på så sätt att de inte innebär fara för trafiken på den allmänna vägen eller för underhållet av vägen. Orsakar en tidigare förefintlig anslutning av en enskild väg fara för trafiken, är den som håller den enskilda vägen skyldig att i enlighet med vägdistriktets anvisningar ändra anslutningen så att den fara som den medför försvinner eller minskar. Om den som håller den enskilda vägen försummar denna skyldighet, kan vägdistriktet utföra nämnda arbeten på hans bekostnad.

Byggs en allmän väg så att den avskär en tidigare befintlig enskild väg, eller breddas, höjs eller sänks en allmän väg så att tillträde till denna från en tidigare förefintlig enskild väg avsevärt försvåras, ankommer det på väghållaren för den allmänna vägen att på egen bekostnad utföra de arbeten och sörja för de anordningar som behövs för att leda den enskilda vägen över den allmänna vägen eller för att ansluta den till den allmänna vägen. Vad som i detta moment bestäms om enskilda vägar gäller även byggnadsplanevägar och gator, om inte vägverket och kommunen kommer överens om annat.

Vad som anges i 1 och 2 mom. gäller inte motorvägar eller motortrafikleder. Om tillträde till dessa från en allmän eller enskild väg kan bestämmas endast i en vägplan.

Vad som i denna lag bestäms om anslutning av en enskild väg till en allmän väg eller om nyttjande av en enskild väg som leder till en allmän väg, gäller i tillämpliga delar även byggande av en enskild väg på ett vägområde som avses i en godkänd vägplan. Dock kan utan hinder av bestämmelserna i 26 § 4 mom. och denna paragrafs 2 mom. i enlighet med vägdistriktets anvisningar till någon annan väg än en motorväg eller motortrafikled byggas en sådan anslutning som används uteslutande för körslor inom lant- eller skogsbruk (lantbruksanslutning), om anslutningen inte medför betydande fara för trafiksäkerheten.

52 a § (15.5.1998/342)

Sedan vägplanen genomförts och i samband med byggande av väg även före det kan såsom en interimistisk reglering, om väghållningsmyndigheten finner det nödvändigt och om en godtagbar vägförbindelse blivit tillfälligt ordnad, en anslutning som förbjuds i vägplanen avlägsnas eller användningen av den hindras genom väghållningsmyndighetens försorg.

53 § (24.11.1961/518)

Arbete, berörande vägområde, såsom upptagande av avloppsdike under vägen, utförande av för mjölkbrygga avsedd utvidgning av vägen och uppförande av därtill hörande bryggkonstruktion samt andra anordningar inom vagområdet eller dragande av ledningar över vägen, må ej utföras utan tillstånd av väghållningsmyndigheten, därest icke av särskilt stadgande annat följer. Där sådant tillstånd ej erfordras, skall innan arbetet påbörjas anmälan därom göras hos sagda myndighet.

Beträffande inrättande och underhåll av ovan i 1 mom. avsedda konstruktioner och anordningar skall i övrigt i tillämpliga delar lända till efterrättelse, vad i 52 § 3 mom. är stadgat. Väghållaren bör dock draga försorg om maskinell vinterplogning av i omedelbar anslutning till körbanan befintlig, ibrukvarande, för mjölkbrygga avsedd utvidgning av vägen, som utförts i enlighet med koncessionsvillkoren, såframt körbanan maskinellt hålles fri från snö- och ishinder.

54 §

Grind eller bom får inte hållas på allmän väg. (31.1.1995/137)

Stadgandet i 1 mom. skall inte tillämpas i fråga om grind eller bom, som fordras för trafiksäkerheten eller rengärde eller påkallas av tull- eller gränsbevakningen. (31.1.1995/137)

Grind och bom skola utföras så, att de motsvara samfärdselns och säkerhetens krav, samt vederbörligen underhållas genom försorg av den, som håller anordningen.

55 §

Invid väg må ej upptagas sådan grop eller fördjupning, som kan medföra fara för samfärdseln eller vägens bestånd.

56 §

Där väg går över is, över eller utmed vatten eller på sådan höjd över eller under den angränsande marken, att därav kan uppstå särskild våda för vägfarande, skola lämpliga skyddsvärn anbringas eller andra åtgärder vidtagas för tryggande av samfärdseln. Över råk skall vid behov anordnas överfart.

57 §

Till ledning och skydd för samfärdseln samt till upplysning för vägfarande skola vid väg finnas uppsatta nödiga vägmärken.

58 §

Därest vid skeppsfart vintertid i allmän farled över denna anordnad särskild vinterväg eller annan allmän väg avskäres genom öppnande av ränna i farleden, ankommer det på väghållningsmyndigheten att såvitt möjligt å stället utlägga bro eller insätta färja eller annorledes draga försorg om de åtgärder, vilka erfordras för tryggande av samfärdseln och dennas ledande över fartygsrännan.

I annat än i 1 mom. nämnda fall må ej utan väghållningsmyndighetens tillstånd i is öppnas fartygsränna, som avskär allmän väg. Iordningställandet och underhållet av nödig anordning för överfart åligga härvid, såvitt icke ministeriet för kommunikationsväsendet och allmänna arbetena annorlunda förordnar, den, genom vars åtgärd rännan öppnas eller användes.

Har fartyg olovligen brutit upp allmän väg, som för över is, skall väghållningsmyndigheten efter erhållen kännedom därom utan dröjsmål på bekostnad av den, genom vars tillskyndan vägen avskurits, iordningställa erforderlig anordning för överfart över rännan.

59 § (23.1.1981/51)

Är fordonstrafik ägnad att skada väg, som till följd av tjällossning eller regn eller av annan dylik orsak till sin byggnad försvagats, kan väghållningsmyndigheten tills vidare eller för viss tid förbjuda eller inskränka sådan trafik på vägen eller del av denna.

60 §

Vid anbringande av affärsannonser utmed väg utanför stad eller annat tättbebyggt samhälle skall iakttagas vad därom är stadgat i lagen om naturskydd. Utmed väg må ingenstädes anslås annons- eller reklamtavla eller annan anordning, som på grund av form, färg eller eljest kan förväxlas med vägmärke, ej heller enskild väg betecknande visare, som icke överensstämmer med fastställda anvisningar.

9 kap.

Förvärv av områden samt ersättningar (15.5.1998/342)

61 § (15.5.1998/342)
Inlösen av områden samt vägrätt

Vid inlösen av nyttjanderätten till de områden som behövs för vägändamål och de särskilda rättigheter som anges i vägplanen skall iakttas vad som bestäms i lagen om inlösen av fast egendom och särskilda rättigheter (603/1977), nedan inlösningslagen, om inte något annat följer av denna lag. Den bestående nyttjanderätt som tillfaller väghållaren kallas vägrätt. En godkänd vägplan som har vunnit laga kraft, eller som kan verkställas trots besvär, eller ett skriftligt samtycke enligt 25 § 1 mom. medför rätt att verkställa inlösen.

En inlösningsförrättning enligt inlösningslagen kallas i denna lag allmän vägförrättning. Förrättningen bekostas av väghållaren.

Förrättningsingenjören kan verkställa en allmän vägförrättning utan gode män, om ingen av sakägarna kräver sådana och förrättningen inte gäller ersättningar.

62 § (15.5.1998/342)
Besittningstagande

De områden som behövs för vägändamål tas i väghållarens besittning vid en tillträdessyn i samband med allmän vägförrättning. Vid besittningstagandet inträder väghållarens vägrätt enligt 61 § 1 mom., och områdena får användas för de ändamål som anges i vägplanen utan hinder av en rätt som någon annan har till fastigheten. Det område som enligt vägplanen behövs för byggande av en enskild väg eller en anslutning tas i väghållarens besittning till dess att vägen eller anslutningen har byggts.

63 § (15.5.1998/342)
Allmän vägförrättning i särskilda fall

En allmän vägförrättning skall hållas även när en enskild väg, gata eller byggnadsplaneväg har ändrats till allmän väg.

En allmän vägförrättning kan på ansökan av väghållaren eller en markägare hållas i syfte att bestämma gränsen för ett väg- eller biområde som hör till en tidigare befintlig väg. Vid en sådan förrättning kan ersättning bestämmas för förluster som en breddning av vägen eller biområdet orsakar.

Om en allmän väg byggs eller mark tas för en vägs biområde på ett sådant sätt att en tidigare befintlig enskild väg skärs av, och denna till följd av detta måste dras över en annan fastighets område, eller om nya vägförbindelser anvisas i vägplanen till följd av ett förbud som nämns i 26 § 4 mom., skall för genomförandet av detta vid behov hållas en allmän vägförrättning. Vid en sådan förrättning kan, utöver vad som bestäms i detta kapitel, enligt behov behandlas och avgöras ärenden som enligt lagen om enskilda vägar skall behandlas och avgöras vid en vägförrättning.

64 § (15.5.1998/342)
Fastställande av inlösningsföremålet

Vid en allmän vägförrättning skall föremålet för inlösningen fastställas på basis av vägplanen eller det skriftliga samtycke av markägaren som avses i 25 § 1 mom., vid behov enligt väghållningsmyndighetens anvisningar.

65 § (15.5.1998/342)
Ägoreglering

Byggs en väg eller tas mark i besittning för en vägs biområde så att betydande olägenhet vid nyttjandet av en fastighet eller en del av den föranleds genom splittring av ägor eller av någon annan dylik orsak, kan, om olägenheten kan avlägsnas eller väsentligt minskas, företas utbyte av ägor mellan fastigheter eller, om särskild orsak därtill föreligger, mot fullt vederlag i pengar ägor överföras till fastigheten som vederlagsjord från någon annan fastighet. Om värdena av de områden som skall utbytas inte motsvarar varandra, ersätts skillnaden i pengar. En dylik ägoreglering kan företas även ifall en olägenhet av ovan nämnda slag orsakas av ett förbud om vilket bestäms i 41 § eller av att anslutningar byggs till enskilda vägar eller vägförbindelser ordnas i samband med dessa. Ägoregleringen får inte medföra betydande skada eller men för andra sakägare eller försvåra förverkligandet av en stads-, byggnads- eller strandplan eller med stöd av dessa utfärdade bestämmelser.

För sådan ägoreglering som avses i 1 mom. krävs inte samtycke av ägaren eller av den som har panträtt, arrenderätt eller annan sådan särskild rättighet till fastigheten. Med sakägarnas samtycke kan vid en allmän vägförrättning även verkställas andra ägobyten och överföringar av områden än sådana som avses i 1 mom., om de behövs för att få till stånd en ägoreglering som är nödvändig och ändamålsenlig för byggandet av vägen. Ett område som regleras fritas från panträtt som gäller det samt, om så bestäms vid regleringen, även från annan rätt som har belastat området.

Vad som i 1 och 2 mom. bestäms om fastighet gäller även ett samfällt område samt en väg eller del av väg som har dragits in eller kommer att dras in som allmän väg enligt 33 §, likaså ett biområde som har dragits in.

Vid en allmän vägförrättning kan invid en tidigare befintlig väg företas en ägoreglering, om sådan olägenhet som avses i 1 mom. föranleds av förbud enligt 41 § vilka har utfärdats för ett område vars användning inte tidigare har varit begränsat på motsvarande sätt, eller av förbud enligt 26 § 4 mom.

66 § (15.5.1998/342)
Utvidgning av inlösen

Kan en sådan olägenhet som nämns i 65 § 1 mom. inte avlägsnas eller väsentligt minskas genom ägoreglering och företas inget nyskifte enligt 68 § 2 mom. fastighetsbildningslagen (554/1995) för byggandet av vägen, har fastighetens ägare, såvida han inte vill ha ersättning för olägenheten, rätt att fordra att väghållaren löser in fastigheten eller en del av den. Samma rätt har väghållaren, om kostnaderna för byggandet av vägförbindelser till fastigheten eller en del av den eller kostnaderna för liknande åtgärder eller ersättningen för olägenheten vore anmärkningsvärt stora i jämförelse med fastighetens eller fastighetsdelens värde.

Av en fastighet eller en del av den som löses in med stöd av 1 mom. och av ett område som tas av fastigheten för vägändamål bildas vid den allmänna vägförrättningen en inlösningsenhet. En rättighet som gäller den kan dock lämnas i kraft vid förrättningen.

67 § (15.5.1998/342)
Utvidgning av inlösen inom planeområde

Då en allmän väg byggs på ett område som i en stadsplan avsatts som trafikområde eller i en byggnadsplan för en allmän trafikled, är väghållaren, om markägaren vid den allmänna vägförrättningen det yrkar, skyldig att lösa in fastigheten eller en del av den till nämnda områdes gräns. Väghållaren har även rätt att lösa in en fastighet av nämnda slag eller en del av den till områdets gräns.

Har en sådan ändring av en plan som kan inverka på den inlösningsrätt eller inlösningsskyldighet som nämns i 1 mom. godkänts, eller är ett ärende som gäller inlösen av område anhängigt med stöd av byggnadslagen (370/1958), får vid en allmän vägförrättning inte beslutas om inlösen innan avgörandet av ändringen vunnit laga kraft eller ärendet angående inlösen av området upphört att vara anhängigt med stöd av byggnadslagen. Vid behov kan ärendet avskiljas för behandling vid särskild förrättning. Beträffande bildandet av en inlösningsenhet gäller 66 § 2 mom.

Om en del av en tomt som antecknats i fastighetsregistret tas till väg- eller biområde inom ett stadsplaneområde, skall tomtindelningen anpassas efter de förändrade förhållandena och tomtmätning företas i syfte att avskilja tomterna i enlighet med den ändrade tomtindelningen. För de förrättningskostnader som tomtmätningen föranleder svarar väghållaren.

68 § (15.5.1998/342)
Sakägare och ersättningar i särskilda fall

Sakägare vid en allmän vägförrättning och berättigade till ersättning är även de ägare av fast egendom och innehavare av nyttjanderätt av vilka egendom inte löses in, men till vilka de skadliga verkningarna av ett vägprojekt eller av användningen av en väg kan anses sträcka sig. Den olägenhet eller skada som dessa verkningar medför kan, om så krävs, ersättas utan hinder av 38 § inlösningslagen.

Måste byggnader, upplag eller anordningar eller träd, växande gröda eller annan växtlighet avlägsnas eller flyttas från ett område som upplåts eller har upplåtits för vägändamål, skall utöver den därigenom orsakade skadan eller olägenheten även ersättas de kostnader som avlägsnandet eller flyttningen åsamkar sakägaren.

69 § (15.5.1998/342)
Ersättningsavtal

Har sakägarna avtalat om ersättningar, underställs avtalet inte inlösningskommissionen på det sätt som avses i 40 § 2 mom. inlösningslagen.

Vad som mellan väghållaren och fastighetsägaren eller någon annan sakägare har avtalats om ersättning gäller även den på vilken sakägarens rätt till fastigheten har överförts.

Har det område som skall lösas in övergått i väghållarens ägo genom avtal, avskiljs det område som behövs som vägområde vid den allmänna vägförrättningen.

70 § (15.5.1998/342)
Ersättning för inskränkning av nyttjanderätt till mark utanför vägområde

Orsakas en fastighet skada av att ägarens rätt att nyttja fastigheten har begränsats med stöd av 40 § inom ett område vars användning inte tidigare varit inskränkt på motsvarande sätt, är väghållaren skyldig att ersätta skadan.

Föranleder de förbud om vilka bestäms i 41 § 1, 2 eller 3 mom. betydande men vid nyttjandet av en fastighet eller en del av den inom ett område vars användning inte tidigare varit inskränkt på motsvarande sätt, är fastighetens ägare berättigad till ersättning av väghållaren för olägenheten.

71 § (15.5.1998/342)
Ersättning för avlägsnande av egendom i särskilda fall

Ägaren är berättigad att få ersättning för en skada eller kostnad som orsakas av att egendom som nämns i 42 § 2 mom. eller 115 § avlägsnas, flyttas eller ändras, liksom även för en åtgärd enligt 42 § 3 mom., såvida inte något annat följer av villkoren för det tillstånd som nämns i momentet.

72 § (15.5.1998/342)
Ersättning för anslutningsförbud

Föranleder ett förbud som nämns i 26 § 4 mom. betydande men vid nyttjandet av en fastighet som tidigare haft anslutning till allmän väg, är fastighetens ägare berättigad att av väghållaren få ersättning för detta.

73 § (15.5.1998/342)
Ersättning för skada som orsakas av undersökningsarbete och vissa andra åtgärder

Orsakas skada för fastigheten genom en åtgärd som vidtas med stöd av 46 § eller till följd av att en tillfällig farväg anordnas eller används enligt 48 § eller av att en snöskärm sätts upp eller snö läggs upp enligt 49 §, är fastighetens ägare berättigad till ersättning av väghållaren för skadan.

74 § (15.5.1998/342)
Utbetalning av ersättning

De förskottsersättningar och slutliga ersättningar som bestäms vid en allmän vägförrättning, jämte sex procents ränta, skall betalas inom tre månader, räknat från den tidpunkt då ersättningarna bestämdes. Vid dröjsmål med utbetalningen av ersättning skall på denna betalas en årlig dröjsmålsränta enligt den räntefot som avses i 4 § 3 mom. räntelagen (633/1982).

Den ränta på sex procent som nämns i 1 mom. räknas från besittningstagandet enligt 62 § eller, i sådana fall som avses i 77 §, från den tidpunkt då ersättningsanspråket framställdes.

75 § (15.5.1998/342)
Deponering och utbetalning av ersättning i särskilda fall

När väghållaren anför besvär med anledning av ersättningar som bestämts vid en allmän vägförrättning, behöver den omtvistade delen av ersättningen inte deponeras. Ersättningstagaren är berättigad att få det omtvistade beloppet mot säkerhet för återbetalning av det belopp som överstiger den laga kraft vunna ersättningen, jämte sex procents ränta på detta belopp, beräknad från den dag då medlen lyftes.

76 § (15.5.1998/342)
Utloppsdiken

För väghållaren grundas vid en allmän vägförrättning servitutsrätt till ett område som i vägplanen anvisats för utloppsdike. Ett sådant område tas i besittning i samband med besittningstagandet av väg- eller biområdet. Om tillståndsplikt för dikning bestäms i 6 kap. 2 § vattenlagen (264/1961).

Om överenskommelse om gemensam dikning inte träffas vid den allmänna vägförrättningen eller om andra särskilda skäl föreligger, kan dikningsfrågan överföras för behandling vid en dikningsförrättning enligt 6 kap. vattenlagen, vid vilken vid behov kan göras en mindre avvikelse från det läge för utloppsdiket som anges i vägplanen.

Om ett utloppsdike efter det att det har lagts föranleder skada eller men och överenskommelse inte träffats om ersättningarna, skall i ärendet förfaras i enlighet med vattenlagen. Beträffande underhåll av utloppsdiket gäller vad som i vattenlagen bestäms om underhåll av diken.

77 § (15.5.1998/342)
Allmän vägförrättning beträffande ersättningar

Om en ersättnings- eller inlösningsfråga som beror på denna lag framkommer i annat fall än vid en allmän vägförrättning som nämns i 61 § eller om ersättningen kan bestämmas först sedan den allmänna vägförrättningen har avslutats och överenskommelse inte träffats om ersättningarna, skall den avgöras vid en allmän vägförrättning som företas på ansökan av väghållaren eller den som kräver ersättning. Har kravet uppenbart framställts utan fog, skall det bestämmas att kostnaderna för förrättningen skall betalas av den som framställt kravet.

78 § (15.5.1998/342)
Statens rätt till ersättning

Staten, med undantag för affärsverk enligt lagen om statens affärsverk (627/1987), är inte berättigad till ersättning för inlösen som denna lag förutsätter, såvida inte statsrådet av särskilda skäl bestämmer något annat.

79 § (15.5.1998/342)
Panträttsinnehavares rätt till ersättning

Har innehavaren av panträtt förlorat sin fordran helt eller delvis genom att ersättningen inte deponerats eller till följd av att den ersättningsberättigade avstått från ersättningen eller att en uppenbarligen för låg ersättning avtalats, har han rätt att av väghållaren få ersättning för skadan mot en avskrivning som antecknas på fordringsbeviset.

80 § (15.5.1998/342)

80 § har upphävts genom L 15.5.1998/342.

81 § (15.5.1998/342)

81 § har upphävts genom L 15.5.1998/342.

10 kap.

Om kostnaderna för väghållningen

82 § (16.12.1994/1196)

Kostnaderna för byggande och underhåll av allmänna vägar betalas av statsmedel då staten är väghållare, om inte något annat stadgas nedan.

83 § (16.12.1994/1196)

Åligger det kommunen att till följd av ett förordnande som har meddelats med stöd av 20 § 1 mom. eller 21 § dra försorg om byggande av allmän väg, betalas ersättning av statsmedel till väghållaren enligt det kostnadsförslag som vägverket och kommunen har godkänt, om det inte i fråga om vissa kostnadsbelopp har överenskommits att ersättning skall betalas enligt de verkliga kostnaderna. Har kostnadsförslaget inte godkänts på detta sätt, betalas ersättningen enligt de verkliga kostnader som prövas nödvändiga, och i dessa inräknas kostnaderna för underhåll av väg som är under byggnad.

Är en kommun på grund av ett förordnande enligt 20 § 1 mom. eller 21 § skyldig att sköta underhåll av allmän väg, betalas till kommunen av statsmedel i ersättning det belopp vartill kostnaderna för nödvändigt underhåll beräknas uppgå. Beloppet fastställs sedan kommunen har beretts tillfälle att framlägga förslag i saken. Då beloppet fastställs skall som jämförelsegrund betraktas vad vägar av motsvarande art kostar staten i underhåll. Har en väg försetts med permanentbeläggning på kommunens bekostnad, inräknas i kostnaderna för underhållet, förutom de egentliga underhållsutgifterna, även skälig avskrivning samt sex procents ränta på kostnaderna för beläggningen, dock så att kostnaderna sammanlagt får utgöra högst vad en väg av motsvarande art såsom grusväg beräknas kosta i underhåll.

84 § (16.12.1994/1196)

84 § har upphävts genom L 16.12.1994/1196.

85 § (16.12.1994/1196)

85 § har upphävts genom L 16.12.1994/1196.

86 § (16.12.1994/1196)

86 § har upphävts genom L 16.12.1994/1196.

87 § (16.12.1994/1196)

87 § har upphävts genom L 16.12.1994/1196.

88 § (16.12.1994/1196)

88 § har upphävts genom L 16.12.1994/1196.

89 § (16.12.1994/1196)

89 § har upphävts genom L 16.12.1994/1196.

90 § (23.1.1981/51)

90 § har upphävts genom L 23.1.1981/51.

Allmänna bestämmelser
91 § (22.12.1960/500)

Därest statsrådet icke annorlunda förordnar, är kommun icke berättigad att i fråga om väg inom stadsplaneområde erhålla ersättning av statsmedel för de utgifter, vilka åsamkas kommunen enligt stadgandena i 9 kapitlet, eller för ersättningar, som utgivits med anledning av i denna lag förutsatt expropriation. Jämväl då staten är väghållare åligger kommun att gentemot staten svara för gäldandet av sagda ersättningar, såvitt ej statsrådet annorlunda besluter.

Vad i 1 mom. är stadgat, gäller icke i 36 § 1 mom. 5 punkten byggnadslagen (370/58) avsedd väg, som betjänar genomfarts- eller infartstrafik.

Åsamkas staten såsom väghållare merkostnader till följd av att väg enligt kommunens beslut bygges efter högre standard än som betingas av samfärdselns behov, skall kommunen erlägga dessa kostnader.

92 §

Vid bestämmandet av kostnaderna för väghållning beaktas inte allmänna förvaltningskostnader, kostnader för vägundersökningar och planering eller kostnader för montering och underhåll av säkerhetsanordningar vid vägs och järnvägs plankorsning, ej heller utgifter för anskaffning och underhåll av byggnader, bilar och arbetsmaskiner, som är erforderliga för väghållningen, eller för anskaffning och flyttning av färja samt dess hållande i brukbart skick. (23.1.1981/51)

De ersättningar, vilka skola utbetalas enligt stadgandena i 9 kapitlet, men vilka icke föranledas av åtgärd i omedelbar anslutning till vägs underhåll, hänföras till kostnad för vägs byggande. Utgift för de enligt nämnda stadganden utgående ersättningarnas fastställande ävensom för utförande av vägförrättning samt verkställande av i denna lag förutsatt expropriation beaktas på motsvarande sätt antingen i kostnad för byggande eller i kostnad för underhåll av väg.

Då kommunen på grund av ett förordnande som har meddelats med stöd av 20 § 1 mom. eller 21 § är skyldig att sköta väghållningen för en allmän väg, skall de medel som kommunen uppburit i avgifter för utnyttjande av färja enligt 18 § eller i ersättning för överlåtelse av ett område eller i annan dylik gottgörelse beaktas då den ersättning som avses i 83 § fastställs. (16.12.1994/1196)

93 §

93 § har upphävts genom L 23.1.1981/51.

94 § (8.7.1961/390)

1 mom. har upphävts genom L 16.12.1994/1196.

De ersättningar som avses i detta kapitel och som staten skall betala till kommunerna fastställs av vägverket, som betalar dem till kommunerna inom 60 dagar, räknat från dagen för fastställandet av ersättningarna. (16.12.1994/1196)

Är kommun väghållare, skall staten i förskottsersättning för bestridande av utgifterna för vägs byggande till kommunens förfogande ställa medel i den mån arbetet fortskrider enligt plan, som godkänts av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen. Ersättning, som av statens medel tillkommer kommun för underhåll av väg, utbetalas till kommunen under det löpande underhållsåret.

Beslut genom vilket väg- och vattenbyggnadsstyrelsen har fastställt ersättningar som nämns i denna paragraf skall delges kommunen. (15.4.1988/334)

5 mom. har upphävts genom L 16.12.1994/1196.

95 § (16.12.1994/1196)

Utan hinder av vad som stadgas ovan kan kommunen i särkskilda fall åta sig att helt eller delvis svara för väghållningskostnaderna för en viss allmän väg.

När skäl föreligger kan vägverket befria kommunen från en förbindelse som den har åtagit sig enligt 1 mom.

96 § (16.12.1994/1196)

96 § har upphävts genom L 16.12.1994/1196.

11 kap. (15.12.2000/1080)

(15.12.2000/1080)

11 kap har upphävts genom L 15.12.2000/1080.

12 kap.

Straff, tvångsutförande, ändringssökande och bestämmelser om delgivning av beslut (15.5.1998/342)

100 § (31.1.1995/137)

Den som

1) bryter mot ett med stöd av 26 § 4 mom. meddelat förbud att bygga eller nyttja en anslutning eller mot ett förbud eller förordnande som anges i eller meddelas med stöd av 52, 53 §, 54 § 1 mom., 58 § 2 mom. eller 59 §, eller handlar i strid med ett med stöd av dessa lagrum utfärdat tillstånd och villkoren för tillståndet, (15.5.1998/342)

2) mot bättre vetande eller av grov vårdslöshet förfar i strid med förbud, som stadgats i eller utfärdats med stöd av 41, 43 eller 44 §,

3) olovligen befar bro eller färja med tyngre fordon eller lass än vad som angivits vara tillåtet, eller

4) olovligen på väg framför arbetsmaskin eller annat sådant redskap, som med hänsyn till vikt eller konstruktion är ägnat att skada vägen,

skall, om inte strängare straff för gärningen stadgas i annan lag, för brott mot stadgandena i lagen om allmänna vägar dömas till böter.

101 §

Har förbud eller föreskrift, som stadgats i denna lag eller utfärdats med stöd av densamma, icke iakttagits, må länsstyrelsen medelst vite eller genom berättigande av väghållningsmyndighet eller annan, som frågan angår, att fullgöra erforderligt åliggande skrida till åtgärder för åstadkommande av rättelse i vad olagligen gjorts eller underlåtits. Dylikt åliggande skall fullgöras på bekostnad av den därtill skyldige, såvida länsstyrelsen icke av särskild anledning annorlunda förordnar.

Är en i 1 mom. åsyftad rättelse som väghållningsmyndigheten yrkar riktig och uppenbart nödvändig, kan polis berättiga väghållningsmyndigheten att vidta den åtgärd som behövs, dock inte ta bort, flytta eller omändra byggnad. (31.1.1995/137)

Är i sådant fall, varom i 2 mom. stadgas brådskande åtgärd erforderlig för avvärjande av samfärdseln omedelbart hotande fara eller är fråga om rättelse i olovlig åtgärd, som berör vägområdet, må väghållningsmyndigheten draga försorg om dess utförande.

Ovan i 2 och 3 mom. avsedd rättelse utföres på väghållarens bekostnad. Länsstyrelsen må dock på framställning av väghållningsmyndigheten ålägga den, på vilken rättelsens utförande skulle ankommit, att delvis eller helt ersätta väghållarens kostnader för åtgärderna.

För de fall, vilka avses i 23 och 42 §§, skola stadgandena i sagda paragrafer lända till efterrättelse.

102 §

Är väghållningsmyndighet berättigad att utföra i denna lag avsedd åtgärd på annans bekostnad, må kostnaderna uttagas tvångsvis i den ordning, som för utmätning av allmänna avgifter är stadgad.

103 § (15.5.1998/342)

103 § har upphävts genom L 15.5.1998/342.

103 a § (15.5.1998/342)

103 a § har upphävts genom L 15.5.1998/342.

104 §

104 § har upphävts genom L 31.1.1995/137.

105 § (15.5.1998/342)

Över beslut som fattats med stöd av denna lag får besvär anföras enligt förvaltningsprocesslagen (586/1996). Besvär över vägdistriktets beslut i de fall som avses i 41 § 4 mom. anförs hos den länsrätt inom vars domkrets den fastighet som vägdistriktets beslut gäller finns och i de fall som avses i 52 § hos den länsrätt inom vars domkrets anslutningen finns.

Kommunen och den regionala miljöcentralen har rätt att anföra besvär över beslut om godkännande av en utredningsplan eller vägplan.

105 a § (15.5.1998/342)

I ett beslut om godkännande av en utredningsplan får ändring inte sökas genom besvär till den del vägens sträckning och de tekniska lösningarna redan har godkänts i en laga kraft vunnen stads-, byggnads- eller strandplan eller i en fastställd generalplan.

Vad som nämns i 1 mom. gäller även beslut om godkännande av en vägplan. I ett beslut om godkännande av en vägplan får ändring inte heller sökas genom besvär till den del vägens sträckning och de tekniska lösningarna har godkänts i en laga kraft vunnen utredningsplan enligt 24 a och 24 b §.

106 § (15.5.1998/342)

Beslut om godkännande av en utredningsplan eller vägplan, indragning av en väg och ändring av en gata eller byggnadsplaneväg till allmän väg skall av vägdistriktet delges offentligen. Vägdistriktet skall sända beslutet och de handlingar som utgör grund för det till behörig kommun, som skall meddela att de är framlagda till påseende i samma ordning som kommunala tillkännagivanden kungörs i kommunen. Beslutet och handlingarna skall vara framlagda till påseende i kommunen under den tid kungörelsen om dem är anslagen. Delfåendet anses ha skett den sjunde dagen efter den dag då kungörelsen anslogs på kommunens anslagstavla.

Är en vägplan av ringa betydelse, kan vägdistriktet, utan iakttagande av vad som nämns i 1 mom., delge beslutet om godkännande av vägplanen såsom enskild delgivning på det sätt som anges i lagen om delgivning i förvaltningsärenden (232/1966).

Beslut om ändring av en enskild väg till allmän väg skall delges kommunen och, såsom i 2 mom. nämnd enskild delgivning, den som gjort framställningen eller, om framställningen undertecknats av flera personer, någon av undertecknarna.

107 § (15.5.1998/342)

Besvär över statsrådets beslut i ärenden som avses i denna lag, med undantag för ett beslut genom vilket en allmän väg dragits in eller en enskild väg bestämts vara bygdeväg, utgör inte hinder för verkställande av beslutet, om inte den myndighet som behandlar besvären bestämmer något annat.

Vad som nämns i 1 mom. gäller också i fråga om besvär över en annan myndighets beslut, som meddelats enligt 23 §, bestämmelsen i 41 § 1 mom. om ökning av där angivet avstånd, 44 §, 49 § 1 mom. eller 59 §, eller beslut som gäller godkännande av en utredningsplan eller vägplan eller byggande av en väg.

I beslut som meddelas med stöd av 42 § 2 och 3 mom. eller 101 § 1 mom. kan bestämmas att beslutet kan verkställas trots att besvär har anförts.

13 kap.

Särskilda stadganden

108 §

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1958, såvida nedan ej annorlunda stadgas.

De stadganden, som avse hållande av byggnad, upplag, stängsel eller annan anordning utmed landsväg samt straffpåföljder och tvångsåtgärder vid överträdelse av dessa stadganden, träda i kraft den 1 januari 1957 i fråga om vägar, vilka då underhållas såsom landsvägar. Sagda stadganden skola dock icke äga tillämpning med avseende å uppförande av byggnad, som påbörjats före 1956 års utgång och varemot hinder icke förelåg enligt då gällande stadganden.

Redan innan denna lag träder i kraft må erforderliga förberedande åtgärder vidtagas för lagens verkställighet.

109 §

Denna lag tillämpas från och med dess ikraftträdande på vägar, som då underhållas såsom landsvägar och i vilka jämväl inbegripas de i 91 § 1 mom. väglagen av den 3 maj 1927 (165/27) omförmälda landsvägsdelar, vilkas underhåll före den 1 januari 1958 överförts på städer och köpingar, dock sålunda, att stadgandena i sagda moment fortfarande skola äga tillämpning på underhållet av landsvägsdelarna och ersättningen därför, till dess staten enligt lagen angående införande av lagen om allmänna vägar övertager dessa vägar i sin vård. Under denna mellantid må på underhållet av landsvägsdelarna icke ställas strängare krav än i allmänhet hittills. De områden, som för landsvägar och landsvägsdelar begagnats för i 3 § 2 mom. förmälda ändamål, räknas från ikraftträdandet av denna lag såsom vägarnas biområde. (12.12.1957/406)

Under vilka förutsättningar och i vilken ordning enligt äldre lag såsom kommunal- eller byvägar underhållna vägar samt vissa andra vägar, som äro att anse såsom allmänna, skola med anledning av den nya lagens trädande i kraft förklaras vara bygdevägar, därom stadgas i lagen om denna lags införande.

110 §

När redan förefintlig allmän eller såsom allmän ansedd väg i stöd av lagen angående införande av denna lag förändras till bygdeväg får den nya väghållaren utan lösen övertaga vägområdet samt de för ändamål, som i 3 § 2 mom. av denna lag omförmäles, i besittning tagna, till vägs biområde hänförliga områdena. Härvid skall till den nya väghållaren på dennes yrkande överlåtas nödigt område för uttagning av väghållningsämne, därest sådant område för ändamålet reserverats. Den rätt till på områdena befintliga, för vägändamål tillkomna byggnader, anordningar och andra anläggningar, som tillkommit den förutvarande väghållaren, övergår likaledes utan lösen till den nya väghållaren.

Har den förre väghållaren tillkommit för viss tid gällande eller eljest begränsad rätt att uttaga väghållningsämne eller rätt till enskild väg, övergår även sådan rätt utan lösen till den nya väghållaren.

Väg, som förändrats till bygdeväg, övergår till den nya väghållaren jämte den rätt till röjning av invid vägen befintliga områden, varom stadgas i 8 § förut gällande väglag.

111 §

Är företag, som avser byggande av landsväg eller dess flyttande eller annan förbättring, vid denna lags ikraftträdande under utförande och har ej inlösen av erforderligt område för vägen skett samt ersättningarna ej bestämts, skall denna lag tillämpas vid företagande av de åtgärder, vilka äro nödiga för vägföretagets fullföljande. Beträffande landsväg eller del därav, å vilken vägarbetet påbörjats förrän den nya lagen trädde i kraft, må dock 67 § 1 mom. icke tillämpas, och i fråga om kommun ej heller 67 § 2 mom.; dåremot äger 93 § i förut gällande väglag tillämpning på kommun.

Har genom beslut av statsrådet före denna lags ikraftträdande fastställts plan för vägföretag, som i 1 mom. omförmäles, skall med avseende å sådan plan gälla vad i denna lag stadgas om laga kraft vunnen vägplan; sagda beslut skall dock medelst kungörelse bringas till allmän kännedom i vederbörande kommun. Har vägarbetet för planens genomförande icke påbörjats, räknas den i 28 § bestämda terminen från lagens ikraftträdande. Beträffande vägområde, å vilket vägarbetet påbörjats, skall vägrätt, som i 29 § avses, anses hava uppkommit, när denna lag trädde i kraft, men å ersättningen för områdets upplåtelse beräknas räntan fran utgången av den månad, under vilken vägarbetet påbörjades.

Vad här är stadgat om landsväg avser i tillämpliga delar jämväl inom stad eller köpingskommun befintliga landsvägsdelar.

112 §

Har med stöd av 71 § förut gällande väglag beslut meddelats om förändring av kommunal eller byväg till landsväg, men vägen icke före den nya lagens ikraftträdande blivit enligt förstnämnda lags 19 § godkänd, skall beslutet förfalla, såframt vägen icke inom två år från det den nya lagen trädde i kraft försatts i det skick, som i sagda lagrum är avsett.

Beslut om byggande eller förbättring av kommunal- eller byväg skall förfalla, ifall icke vägarbetet påbörjats före den 1 januari 1965. Har vägarbetet påbörjats, skall den tidigare lagen äga tillämpning, såvida icke annat följer av vad i 3 § lagen angående införande av denna lag är stadgat. (30.12.1963/648)

113 §

I fråga om de kommunal- och byvägar, som icke förändrats till bydgevägar enligt lagen om denna lags införande och ej heller indragits såsom allmänna vägar, skola den äldre lagens stadganden äga tillämpning intill dess annorlunda forordnas.

Jämväl efter det beslut om ändring av kommunal- eller byväg till bygdeväg trätt i kraft, skall äldre lag tillämpas i fråga om ersättning, som föranledes av överlåtelse av område eller inskränkning av nyttjanderätt enligt 12 § väglagen eller vartill eljest uppkommit rätt, innan beslutet trädde i kraft, eller då fråga är om debitering, uppbörd eller redovisning av kostnaderna för avhjälpande av bristfälligheter, vilka yppats vid i 59 § väglagen omförmälda syneförrättningar, och av andra av väghållningen beträffande byväg föranledda utbetalningar. Detsamma skall gälla i det fall, att vid iståndsättning av kommunal- eller byväg, som förklarats för bygdeväg, i sådant lagenligt skick som överlåtelsen påkallar, använts område utan länsstyrelsens beslut eller med avvikelse från sådant, och bör dylikt område, beträffande vilket vad i 31 § av denna lag är stadgat skall tillämpas, anses höra till bygdeväg räknat från början av följande månad efter den mottagningssyn, varvid vägen blivit godkänd. Från samma tidpunkt bör motsvarande del av kommunal- eller byväg anses upphöra att vara allmän väg, såframt ej annorlunda bestämts. (30.6.1967/310)

Vad ovan i 59 § är stadgat om förbud mot och begränsning av trafik i vissa fall på väg eller del därav, skall äga motsvarande tillämpning i fråga om kommunal- och byvägar. (5.11.1959/403)

114 §

Därest kommunal- eller byväg eller annan redan förefintlig väg, som är att anse såsom allmän, men enligt lagen om denna lags införande icke förändrats till bygdeväg, sedermera övertages såsom landsväg eller bygdeväg, skall vad om enskild vägs förändring till allmän väg är stadgat äga tillämpning, dock så, att i 110 § avsedda rättigheter och förmåner skola överlåtas till väghållare utan ersättning.

115 §

Förekommer vid denna lags ikraftträdande byggnad på väg- eller biområde, som avses i 31 §, må den förbliva orubbad. Orsakas av sadan byggnad fara eller olägenhet för den allmänna samfärdseln eller för begagnandet av biområdet, skall vad i 42 § 2 mom. är stadgat äga tillämpning.

116 §

Tillstånd att hålla grind å bygdeväg eller å gångstig, som är av landsvägs natur, eller annat sådant särskilt tillstånd, som av vederbörande myndighet härförinnan meddelats, skall ej upphöra att gälla till följd av denna lags ikraftträdande.

117 §

Närmare bestämmelser om behandlingen av vägfrågor samt övriga föreskrifter angående verkställigheten och tillämpningen av denna lag meddelas genom förordning.

Trafikministeriet meddelar närmare anvisningar för bestämmandet av område som avses i 41 § 2 mom. Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen meddelar tekniska anvisningar för vägars byggande och underhåll. (23.1.1981/51)

118 §

Genom denna lag upphävas, såvitt icke ovan annorlunda är stadgat, väglagen den 3 maj 1927, förutom andra meningen i dess 20 § och dess 33 § 1 mom., 25 kap. 8 § byggningabalken, till den del sagda lagrum ännu är gällande, samt 6 § 2 mom. och 15 § 2 mom. lagen den 6 juli 1945 om byggande på landsbygden (683/45), såvitt fråga är om byggande invid landsväg, så ock övriga stadganden, som strida mot den nya lagen. Tillämpningen av 6 § 2 mom. och 15 § 2 mom. lagen om byggande på landsbygden skall upphöra med avseende å kommunal- och byvägar i den mån dessa bliva sådana bygdevägar, som avses i den nya väglagen.

Ikraftträdelsestadganden:

30.6.1967/310:

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1968. Förordnande, som utfärdats med stöd av tidigare gällande 50 § 1 mom., skall fortfarande äga tillämpning, såframt icke annat följer av denna lag. Angående avvikelse från förordnandet besluter likväl väghallningsmyndigheten i enlighet med 52 § 1 mom., och förordnandet må ändras eller upphävas genom beslut av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen med iakttagande av den ordning som stadgas i 50 §.

22.1.1971/44:

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1971.

31.8.1978/676:

Lagen 676/78 träder i kraft den 1 april 1979.

2.2.1979/110:

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1980.

Då ändring sökes i jorddomstols eller jordrättsdomares dessförinnan givna utslag eller beslut, skall likväl äldre lag tillämpas.

23.1.1981/51:

Denna lag träder i kraft den 1 mars 1981. Genom den upphävs statsradets beslut av den 7 juni 1962 innefattande tekniska anvisningar för allmänna vägars byggande och underhåll samt anvisningar om bestämmande av frisiktsomrade (356/62).

RP 79/80, TrUB 6/80, StoUB 211/80

21.5.1982/382:

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1982.

RP 246/81, LaUB 3/82, StoUB 40/82

15.4.1988/334:

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1989.

Lagens 62 § 2 mom. tillämpas inte på kostnader för intressebevakning som har uppkommit före ikraftträdandet.

RP 138/87, TrUB 1/88, StoUB 15/88

26.4.1991/774:

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1991.

RP 36/90, LaUB 40/90, StoUB 321/90

18.12.1992/1430:

Denna lag träder i kraft den 1 december 1993.

RP 131/92, LaUB 10/92

25.1.1993/71:

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1994.

RP 171/92, TrUB 8/92

12.11.1993/959:

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1994.

RP 181/93, TrUB 8/93

26.11.1993/1022:

Denna lag träder i kraft den 1 december 1993.

RP 189/93, LaUB 16/93

10.6.1994/476:

Denna lag träder i kraft den 1 september 1994.

I fråga om tillämpningen av denna lag gäller 27 § lagen om förfarandet vid miljökonsekvensbedömning (468/94).

RP 319/93, MiUB 4/94

16.12.1994/1196:

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1996.

Den ändring i kostnadsfördelningen mellan staten och kommunerna som denna lag förorsakar beaktas när det genomsnittliga beloppet av den allmänna statsandelen enligt lagen om statsandelar till kommunerna (688/92) fastställs.

Åtgärder som verkställigheten av lagen förutsätter får vidtas innan den träder i kraft.

RP 200/94, TrUB 15/94

31.1.1995/137:

Denna lag träder i kraft den 1 mars 1995.

När denna lag träder i kraft överförs de ärenden som är anhängiga vid länsstyrelsen och som enligt lagen hör till de regionala miljöcentralernas, lantmäteribyråernas och vägverkets centralförvaltnings uppgifter till behörig myndighet för behandling.

RP 262/94, TrUB 19/94

20.12.1996/1100:

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1997.

RP 79/1996, MiUB 8/1996, RSv 214/1996

15.5.1998/342:

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1999.

De bestämmelser i lagen som gäller utredningsplaner tillämpas på planer vilkas uppgörande har inletts efter att lagen har trätt i kraft.

Anslutningsplaner som inte är färdiga när lagen träder i kraft slutförs, behandlas och fastställs i enlighet med de bestämmelser som gäller när lagen träder i kraft.

Även om giltighetstiden för vägplaner har förlängts under åren 1997–2000, kan giltighetstiden utan hinder av lagens 28 § 3 mom. förlängas av särskilda skäl genom beslut av statsrådet ytterligare en gång med högst fyra år, om vägplanerna i övrigt är tidsenliga samt miljömässigt acceptabla och tekniskt genomförbara. (23.11.2001/1059)

Vägförrättningar som är anhängiga när lagen träder i kraft slutförs och besluten vid förrättningarna fattas enligt de bestämmelser som gäller när lagen träder i kraft.

RP 240/1997, TrUB 1/1998, RSv 25/1998

5.2.1999/133:

Denna lag träder i kraft den 1 januari 2000.

RP 101/1998, MiUB 6/1998, RSv 248/1998

15.12.2000/1080:

Denna lag träder i kraft den 1 januari 2001.

RP 166/2000, TrUB 11/2000, RSv 170/2000

23.11.2001/1059:

Denna lag träder i kraft den 1 december 2001.

Åtgärder som verkställigheten av lagen förutsätter får vidtas innan lagen träder i kraft.

RP 145/2001, TrUB 10/2001, RSv 135/2001

Finlex ® är en offentlig och gratis internettjänst för rättsligt material som ägs av justitieministeriet.
Innehållet i Finlex produceras och upprätthålls av Edita Publishing Ab. Varken justitieministeriet eller Edita svarar för eventuella fel i innehållet i databaserna, för den omedelbara eller medelbara skada som orsakas av att felaktig information används eller för avbrott i användningen av eller andra störningar i Internet.