Beaktats t.o.m. FörfS 760/2019.

9.7.1953/317

Lag om internering av farliga återfallsförbrytare (upphävd)

Se anmärkningen för upphovsrätt i användningsvillkoren.

Denna lag har upphävts genom L 23.9.2005/786, som träder i kraft den 1.10.2006.

I enlighet med Riksdagens beslut stadgas:

1 kap

Allmänna bestämmelser

1 § (23.4.1971/303)

Döms en förbrytare

1) för mord, dråp, dråp under förmildrande omständigheter, grov misshandel, grovt rån, grovt sabotage, för våldtäkt varvid grovt våld använts eller för något annat brott som utvisar grov våldsamhet eller synnerlig farlighet för annans liv eller hälsa eller, (21.4.1995/591)

2) för försök till eller delaktighet i ett brott som utvisar sådan våldsamhet eller farlighet (19.4.1991/702)

till fängelsestraff på viss tid, minst två år, kan domstolen när den dömer ut straffet, under de förutsättningar som denna paragraf stadgar och på yrkande av allmän åklagare, samtidigt besluta att det kan bestämmas att den dömde skall interneras i tvångsinrättning så som denna lag stadgar. (21.4.1995/591)

Om det för två eller flera brott döms till ett gemensamt fängelsestraff på viss tid, förutsätter ett beslut enligt 1 mom. att sådan våldsamhet eller farlighet som avses ovan framgår av åtminstone ett av brotten och att, om brottet lagfördes särskilt, för det skulle följa ett fängelsestraff på viss tid, minst två år. (19.4.1991/702)

Förutsättning för ovan i 1 mom. avsett beslut av domstol och för internering i tvångsinrättning är dessutom, att förbrytaren under den tid av tio år, som föregått brottet, gjort sig skyldig till brott, som ådagalägger grov våldsamhet eller synnerlig farlighet för annans liv eller hälsa, samt att han på grund av omständigheter som framgå av hans brott och övrig utredning om hans person uppenbarligen bör anses synnerligen farlig för annans liv eller hälsa. (18.6.1971/491)

Ovan i denna lag avsedd förbrytare benämnes farlig återfallsförbrytare.

2 § (25.3.1983/324)

Vid tillämpning av denna lag beaktas inte de brott om vilka är stadgat i 11, 12 eller 14 kap. strafflagen.

3 § (27.11.1992/1105)

Innan domstolen fattar ett beslut som avses i 1 mom. skall den, om tilläggsutredning angående den åtalades person behövs, inhämta utlåtande av rättsskyddscentralen för hälsovården. Domstolen kan också bestämma att den åtalade skall undersökas för utrönande av hans sinnestillstånd och karaktärsläggning. Härvid skall tillämpas vad som särskilt stadgas om undersökning för utredande av sinnestillståndet hos den som åtalas för brott.

4 § (31.8.1978/665)

Då domstolen besluter, att den dömde kan förordnas att hållas i tvångsinrättning, skall den samtidigt förordna, att den dömde skall häktas eller att han fortfarande skall hållas häktad.

2 kap

Fängelsedomstolen

5 §

Om internering av ovan i 1 § avsedda farliga återfallsförbrytare i tvångsinrättning förordnar fängelsedomstolen.

Medlemmar i fängelsedomstolen äro chefen för fångvårdsväsendet eller, vid förfall eller jäv för honom, den, som handhar hans åligganden, samt fyra andra av republikens president för fem år i sänder förordnade medlemmar, av vilka två hava erfarenhet i domarvärv och en bör vara med sinnessjukvård förtrogen läkare.

Republikens president förordnar ordförande och viceordförande i fängelsedomstolen bland domstolens lagfarna ledamöter samt två suppleanter för varje förordnad ledamot.

Fängelsedomstolens medlemmar skola avlägga domared.

6 §

Med avseende å fängelsedomstolen skall i tillämpliga delar lända till efterrättelse, vad om domarjäv och omröstning i överrätt är gällande.

2 mom. har upphävts genom L 17.11.2000/962. (17.11.2000/962)

7 § (13.6.2003/537)

När en dom enligt vilken det kan bestämmas att en förbrytare skall interneras i tvångsinrättning har vunnit laga kraft, skall frågan om internering tas till behandling då minst en tredjedel av det straff som har dömts ut har verkställts, varvid den avräkning som domstolen har gjort med stöd av 6 kap. 13 § strafflagen inte beaktas, dock senast inom ett år från det domen gavs, och ofördröjligen avgöras av fängelsedomstolen. Denna skall bestämma att förbrytaren skall interneras i tvångsinrättning, om han eller hon skall anses farlig för någons liv eller hälsa enligt 1 § 2 mom.

8 §

Förrän fängelsedomstolen besluter om farlig återfallsförbrytares internering i tvångsinrättning, skall domstolen eller av densamma förordnad person rannsaka honom, och honom skola skriftligen delgivas de orsaker, vilka anses påkalla internering, varjämte honom skall beredas tillfälle att vid fängelsedomstolens sammanträde göra anmärkningar i saken. För anmärkningarnas framställande och anmärkningsskriftens avfattande är farlig återfallsförbrytare berättigad att erhålla biträde samt att anlita ombud.

Fängelsedomstolen kan vid behandlingen av ärenden som avses i denna lag bevilja rättshjälp så som bestäms i rättshjälpslagen (257/2002). Utredning över de ekonomiska förhållandena behöver inte företes, om inte fängelsedomstolen bestämmer något annat. (5.4.2002/264)

9 § (23.4.1971/303)

Förordnar fängelsedomstolen om internering av förbrytare, skall denne omedelbart överföras till tvångsinrättning. I annat fall skall han undergå sitt straff såsom om avtjänande av frihetsstraff är stadgat.

Fängelsedomstolen skall upptaga av densamma redan avgjort ärende till ny behandling, om det beslut, genom vilket förbrytare förordnats till internering, grundar sig på misstag, som kunnat inverka på beslutet, eller ny utredning i saken visar, att interneringen är uppenbart onödig.

Fängelsedomstolens beslut har förfallit, om det icke verkställts inom tio år från det beslutet gavs eller, om verkställigheten avbrutits, inom samma tid, räknat från avbrottet.

3 kap

Tvångsinrättningarna

10 §

Tvångsinrättning är en för farliga återfallsförbrytare, internerade i stöd av denna lag, grundad särskild inrättning eller särskilt för detta ändamål så anordnad avdelning vid annan inrättning, som genom förordning närmare föreskrives. Män och kvinnor må icke förvaras i samma tvångsinrättning.

11 §

I tvångsinrättning internerade farliga återfallsförbrytare skola där grupperas efter sin egenart och den behandling de kräva.

Har den, som hålles i tvångsinrättning, blivit varaktigt sinnessjuk, må fängelsedomstolen frigiva honom från tvångsinrättningen.

12 §

Önskar den, som hålles i tvångsinrättning, anskaffa eller bekosta sig bättre kost eller större bekvämlighet än vad honom i inrättningen tillkommer, skall sådan rättighet beviljas honom, såframt ej ordningen inom inrättningen därigenom störes eller säkerheten i hans förvaring äventyras.

För tvångsinrättning skall särskilt reglemente uppgöras, i vilket föreskrifter angående ordningen i inrättningen lämnas.

13 § (23.4.1971/303)

Har den som är internerad i tvångsinrättning dömts eller döms han till fängelsestraff på viss tid eller till förvandlingsstraff för böter, skall straffen sammanläggas, läggas till grund för ett gemensamt fängelsestraff eller sammanräknas enligt vad som stadgas om sammanläggning av straff, bestämmande av gemensamt straff och sammanräkning av straff i samband med verkställighet. Det sammanlagda, gemensamma eller sammanräknade straffet verkställs i tvångsinrättning. (19.4.1991/702)

Vad i 1 mom. är stadgat tillämpas även på den, vars villkorliga frihet återkallats med stöd av 16 § 2 mom. eller 18 §.

14 § (23.4.1971/303)

I tvångsinrättning internerad anses till fullo ha avtjänat sitt straff, när frihetsförlusten i straffanstalt och tvångsinrättning varat den tid, som motsvarar det straff som inkommit för verkställighet, räknat från den dag, från vilken tiden för frihetsstraffet räknas.

15 § (23.4.1971/303)

I tvångsinrättning internerad skall försättas i villkorlig frihet, när han till fullo avtjänat sitt straff, såframt ej fängelsedomstolen finner, att han fortfarande bör anses farlig för annans liv eller hälsa på sätt som avses i 1 § 2 mom. Har internerad ej blivit försatt i villkorlig frihet i enlighet med vad ovan sagts, skall saken ånyo upptagas till behandling med högst sex månaders mellantider.

Fängelsedomstolen må på villkor, som den uppställer, bevilja i tvångsinrättning internerad frihet på prov under högst fyra veckor om året. Internerad, som icke till fullo avtjänat sitt straff, må beviljas frihet på prov endast på synnerligen vägande skäl.

Om befordrande av den som är internerad i tvångsinrättning till sjukhus eller motsvarande inrättning för vård eller undersökning eller till domstol eller annan myndighet gäller på motsvarande sätt vad om fånge är stadgat. Vad om beviljande av tillstånd för fånge att för en kort tid avlägsna sig från straffanstalten är stadgat tillämpas på internerad i enlighet med vad justitieministeriet närmare föreskriver.

Den tid som internerad med stöd av 2 eller 3 mom. vistas utom inrättningen räknas vid tillämpning av 14 § honom till godo, om han iakttagit givna föreskrifter. I annat fall skall justitieministeriet eller, enligt av ministeriet utfärdade föreskrifter, inrättningens föreståndare bestämma, huruvida tiden helt, delvis eller överhuvudtaget skall räknas honom till godo.

16 § (23.4.1971/303)

Prövotiden för den som från tvångsinrättning försatts i villkorlig frihet är två år. Fängelsedomstolen må på särskilda skäl förkorta eller förlänga prövotiden med högst ett år. Bör villkorligt frigiven på grund av omständigheter som framkommit under prövotiden anses farlig på sätt som avses i 1 § 2 mom., skall fängelsedomstolen återkalla den villkorliga friheten, om övervakaren eller chefen för polisdistriktet anmält saken till fängelsedomstolen före prövotidens utgång.

Begår villkorligt frigiven under prövotiden brott, för vilket honom ådömes frihetsstraff på viss tid, skall den domstol, som dömer honom till straff, samtidigt besluta, huruvida den villkorliga friheten på grund av den dömdes farlighet kan återkallas. Besluter domstolen, att den dömdes villkorliga frihet kan återkallas, må den, om den internerade icke redan är häktad, samtidigt förordna, att han skall häktas. Då dom, enligt vilken internerads villkorliga frihet kan återkallas, inkommit för verkställighet, skall fängelsedomstolen utan dröjsmål avgöra, huruvida den internerade skall anses farlig för annans liv eller hälsa på sätt som avses i 1 § 2 mom. Bör internerad anses på sagda sätt farlig, skall fängelsedomstolen förklara den villkorliga friheten återkallad.

Den vars villkorliga frihet återkallats, må av fängelsedomstolen ånyo försättas i villkorlig frihet, sedan han hållits i tvångsinrättning minst sex månader och han icke längre bör anses farlig för annans liv eller hälsa på sätt som avses i 1 § 2 mom. Dock kan den som för brott, vilket förövats under prövotiden, blivit dömd till strängare straff än fängelse i sex månader, försättas i villkorlig frihet endast under de i 15 § 1 mom. stadgade förutsättningarna.

Sedan fråga om återkallande av villkorlig frihet med stöd av 1 mom. upptagits till behandling i fängelsedomstolen eller beslut om sådan frågas upptagande till behandling fattats, äger fängelsedomstolens ordförande ratt att förordna om häktning av den villkorligt frigivne.

17 §

Efterkommer icke den, som med stöd av 15 § 2 mom. försatts i frihet på prov, honom meddelade föreskrifter och anvisningar eller gör han sig skyldig till brott, äger vederbörande polischef rätt att häkta honom. Om häktningen och orsaken därtill bör fängelsedomstolen omedelbart underrättas för eventuellt återkallande av den frihet, som på prov beviljats.

18 § (23.4.1971/303)

Dömes villkorligt frigiven efter prövotidens utgång till straff för brott, som förövats under prövotiden, må den villkorliga friheten återkallas med tillämpning av vad i 16 § 2 mom. är stadgat.

19 §

Har villkorlig frihet ej återkallats, skall den dömde anses hava blivit ovillkorligt frigiven från tvångsinrättningen.

4 kap

Särskilda bestämmelser

20 § (3.6.1976/466)

20 § har upphävts genom L 3.6.1976/466.

21 §

Närmare bestämmelser angående verkställigheten och tillämpningen av denna lag utfärdas genom förordning.

22 §

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1954, och genom densamma upphäves lagen den 27 maj 1932 om farliga återfallsförbrytare (180/32) med däri senare vidtagna ändringar, dock sålunda, att om i 1 § denna lag avsett nytt brott blivit begånget före lagens ikraftträdande, stadgandena i den tidigare lagen skola tillämpas på förutsättningarna för förordnande till tvångsinrättning.

Ikraftträdelsestadganden:

18.12.1959/465:

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1960.

23.4.1971/303:

Denna lag träder i kraft den 1 augusti 1971. Före lagens ikraftträdande kan erforderliga åtgärder för dess verkställighet vidtagas.

Domstol må, när den dömer förbrytare till straff för brott, som begåtts före denna lags ikraftträdande, samtidigt besluta, att den dömde kan förordnas till internering i tvångsinrättning, endast om förutsättningar för sådant uttalande föreligger såväl enligt denna som enligt tidigare lag.

I före denna lags ikraftträdande given dom ingående uttalande, enligt vilket förbrytare såsom farlig återfallsförbrytare kan förordnas till internering i tvångsinrättning, motsvarar uttalande om internering vilket ingår i dom, som avses i 1 § av denna lag. Har uttalandet givits, när förbrytare före denna lags ikraftträdande dömts till frihetsstraff på kortare tid än två år, eller har han med fängelsedomstolens samtycke blivit villkorligt frigiven, förfaller likväl uttalandet. Fängelsedomstolen skall konstatera, huruvida uttalandet förfallit.

Är förbrytare på grund av fängelsedomstolens före denna lags ikraftträdande givna utslag internerad i tvångsinrättning, skall ärendet ånyo upptagas till behandling. Har domstolens uttalande i enlighet med 3 mom. förfallit, förfaller även fängelsedomstolens utslag, varigenom återfallsförbrytaren förordnats till internering.

Finner fängelsedomstolen vid handläggning av i 3 eller 4 mom. nämnt ärende, att återfallsförbrytare, som dömts till minst två års frihetsstraff för brott, som avses i 1 § av denna lag, bör anses farlig på sätt som avses i 2 mom. av sagda paragraf, skall han förordnas till internering i tvångsinrättning.

Beträffande den som före denna lags ikraftträdande försatts i villkorlig frihet från tvångsinrättning skall fängelsedomstolen konstatera, huruvida han helt skall befrias från tvångsinrättning till följd av att fängelsedomstolens utslag förfallit eller på den grund, ätt han icke bör anses farlig på sätt som avses i 1 §. Prövotiden för den som är villkorligt frigiven från tvångsinrättning är två år, räknat från det han blev försatt i villkorlig frihet. Fängelsedomstolen skall med tillämpning av stadgandena i denna lag jämväl fastslå den för den villkorligt frigivne återstående prövotidens längd och besluta om förkortning eller förlängning av densamma, om återkallande av den villkorliga friheten samt om internerads försättande ånyo i villkorlig frihet och om övervakningen av honom.

Fängelsedomstolen skall före denna lags ikraftträdande handlägga i detta ikraftträdelsestadgande avsedda ärenden angående internerade, som befinna sig i straffanstalt eller tvångsinrättning, såframt ej undersökning av internerads sinnestillstånd eller annat särskilt skäl kräver längre tid. Av fängelsedomstolen sålunda fattade beslut träda i kraft samma dag som denna lag. Beträffande den som försatts i villkorlig frihet från straffanstalt eller tvångsinrättning skall fängelsedomstolen handlägga i detta ikraftträdelsestadgande avsedda ärenden på den villkorligt frigivnes begäran eller då hans sak eljest kommer före i fängelsedomstolen. Har fängelsedomstolen icke före lagens ikraftträdande handlagt ärendet, tillämpas den tidigare lagens stadganden på den internerade, tills ärendet blivit avgjort enligt den nya lagen.

18.6.1971/491:

Denna lag träder i kraft den 1 augusti 1971.

3.6.1976/466:

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1977.

31.8.1978/665:

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1979.

25.3.1983/324:

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1984.

Regeringens proposition 85/81, Andra lagutsk. bet. 13/82, Stora utsk. bet. 256/82

19.4.1991/702:

Denna lag träder i kraft den 1 april 1992.

Lagen skall också tillämpas på brott som har begåtts innan den har trätt i kraft. På straff som enligt den tidigare lagen har dömts ut för brott som begåtts i en gärning och för fortsatt brott skall på motsvarande sätt tillämpas vad 1 § 2 mom. i denna lag stadgar om gemensamt fängelsestraff.

Regeringens proposition 40/90, Lagutsk. bet. 15/90, Stora utsk. bet. 314/90

27.11.1992/1105:

Denna lag träder i kraft den 1 december 1992.

RP 264/92, ShUB 38/92

21.4.1995/591:

Denna lag träder i kraft den 1 september 1995.

RP 94/93, LaUB 22/94, StoUB 10/94

6.2.1998/109:

Denna lag träder i kraft den 1 juni 1998.

RP 132/1997, LaUB 17/1997, RSv 231/1997

17.11.2000/962:

Denna lag träder i kraft den 1 december 2000.

RP 57/2000, LaUB 7/2000, RSv 101/2000

5.4.2002/264:

Denna lag träder i kraft den 1 juni 2002.

RP 82/2001, LaUB 22/2001, RSv 182/2001

13.6.2003/537:

Denna lag träder i kraft den 1 januari 2004.

RP 44/2002, LaUB 28/2002, RSv 261/2002

23.9.2005/786:

Denna lag träder i kraft den 1 oktober 2006.

RP 262/2004, LaUB 9/2005, RSv 97/2005

Finlex ® är en offentlig och gratis internettjänst för rättsligt material som ägs av justitieministeriet.
Innehållet i Finlex produceras och upprätthålls av Edita Publishing Ab. Varken justitieministeriet eller Edita svarar för eventuella fel i innehållet i databaserna, för den omedelbara eller medelbara skada som orsakas av att felaktig information används eller för avbrott i användningen av eller andra störningar i Internet.