Beaktats t.o.m. FörfS 290/2014.

6.6.2003/423

Språklag

Se anmärkningen för upphovsrätt i användningsvillkoren.

I enlighet med riksdagens beslut föreskrivs:

1 kap

Allmänna bestämmelser

1 §
Nationalspråken

Finlands nationalspråk är finska och svenska.

2 §
Syftet med lagen

Syftet med denna lag är att trygga den i grundlagen tillförsäkrade rätten för var och en att hos domstolar och andra myndigheter använda sitt eget språk, antingen finska eller svenska.

Målet är att vars och ens rätt till rättvis rättegång och god förvaltning garanteras oberoende av språket samt att individens språkliga rättigheter förverkligas utan att han eller hon särskilt behöver begära det.

Myndigheterna har rätt att ge bättre språklig service än vad denna lag förutsätter.

3 §
Lagens tillämpningsområde

Denna lag tillämpas hos domstolar och andra statliga myndigheter, hos kommunala myndigheter, självständiga offentligrättsliga inrättningar, riksdagens ämbetsverk och republikens presidents kansli (myndighet), om inte något annat föreskrivs särskilt.

I fråga om språket i riksdagens arbete gäller vad som föreskrivs i grundlagen och i riksdagens arbetsordning (40/2000).

Om inte något annat sägs i respektive lag skall denna lag inte tillämpas på

1) universiteten; bestämmelser om universitetens språk finns i universitetslagen (645/1997),

2) evangelisk-lutherska kyrkan; bestämmelser om kyrkans språk finns i kyrkolagen (1054/1993),

3) ortodoxa kyrkosamfundet; bestämmelser om kyrkosamfundets språk finns i lagen om ortodoxa kyrkosamfundet (521/1969).

Bestämmelser om hur lagen skall tillämpas på affärsverk och bolag samt på enskilda finns i 24 och 25 § samt i 33 § 4 mom. och 34 §.

Se Finlands grundL 731/1999 51 §, Riksdagens arbetsordning 40/2000 76 § och KyrkoL 1054/1993 3 kap. 5 §. UniversitetsL 645/1997 har upphävts genom L 559/2009, se UniversitetsL 558/2009 11 §. L om ortodoxa kyrkosamfundet 521/1969 har upphävts genom L 985/2006, se L om ortodoxa kyrkan 985/2006 97 §.

4 §
Andra bestämmelser om språk

Bestämmelser utöver denna lag finns i speciallagstiftningen, bland annat om

1) undervisningsspråk, språk som läroämne och examensspråk, i lagstiftningen om utbildning,

2) språkliga rättigheter som hänför sig till kulturverksamhet, i lagstiftningen om rundradioverksamhet, teatrar, bildprogram, bibliotek, ungdomsarbete och idrott,

3) patientens och klientens språkliga rättigheter inom hälso- och socialvården, i hälsovårds- och socialvårdslagstiftningen,

4) språket i förundersökning och rättegång, i lagstiftningen om förundersökning och rättegång, samt

5) språkkunskapskrav för offentligt anställda, i lagstiftningen om språkkunskapskrav för offentligt anställda.

5 §
Språklig indelning

Kommunerna utgör grundenheten för den språkliga indelningen. Kommunerna är antingen enspråkiga eller tvåspråkiga. Genom förordning av statsrådet bestäms vart tionde år på grundval av den officiella statistiken vilka kommuner som är tvåspråkiga och vilket majoritetsspråket är samt vilka kommuner som är enspråkigt finska eller svenska.

Statsrådet skall bestämma att en kommun är tvåspråkig, om kommunen har både finskspråkiga och svenskspråkiga invånare och minoriteten utgör minst åtta procent av invånarna eller minst 3 000 invånare. Statsrådet skall bestämma att en tvåspråkig kommun skall bli enspråkig, om minoriteten består av färre än 3 000 invånare och minoritetens andel har sjunkit under sex procent. Om fullmäktige i en kommun begär det, kan statsrådet genom förordning bestämma att kommunen är tvåspråkig under följande tioårsperiod även om den annars skulle vara enspråkig.

Om kommunindelningen ändras, ska det samtidigt bestämmas vilken inverkan ändringen har på kommunernas språkliga status. Om en tvåspråkig kommun till följd av en ändring i kommunindelningen blir en del av en sådan ny kommun som enligt 2 mom. borde bestämmas vara enspråkig, ska den nya kommunen likväl vara tvåspråkig. Den språkliga statusen för en sådan kommun får inte ändras genom en statsrådsförordning som utfärdas med stöd av 1 mom. (28.6.2013/480)

6 §
Enspråkiga och tvåspråkiga myndigheter

I denna lag avses med

1) enspråkiga myndigheter statliga myndigheter, vilkas ämbetsdistrikt omfattar enbart kommuner med samma språk, samt enspråkiga kommuners myndigheter liksom även en samkommuns myndigheter, om enbart kommuner med samma språk hör till samkommunen,

2) tvåspråkiga myndigheter statliga centralförvaltningsmyndigheter och andra myndigheter, vilkas ämbetsdistrikt omfattar kommuner som har olika språk eller minst en tvåspråkig kommun, samt tvåspråkiga kommuners myndigheter liksom även en samkommuns myndigheter, om kommuner med olika språk eller minst en tvåspråkig kommun hör till samkommunen.

Den språkliga statusen för en regional enhet vid en myndighet eller någon annan regional organisation bestäms enligt språkförhållandena i dess ämbetsdistrikt. Av särskilda skäl kan enspråkiga enheter eller avdelningar inrättas för den språkliga minoriteten inom ämbetsdistriktet.

7 §
Språkbestämmelser angående Åland

Språkbestämmelserna angående landskapet Åland finns i självstyrelselagen för Åland (1144/1991).

8 §
Samiska

Särskilda bestämmelser finns om användning av samiska hos myndigheterna och när uppgifter som ankommer på det allmänna utförs av andra.

9 §
Andra språk

Bestämmelser om rätten att hos myndigheterna använda andra språk än finska, svenska och samiska finns i lagstiftningen om rättegång, förvaltningsförfarande och förvaltningsprocess, i lagstiftningen om utbildning, i hälsovårds- och socialvårdslagstiftningen samt i annan lagstiftning om olika förvaltningssektorer.

2 kap

Rätten att använda finska och svenska hos myndigheterna

10 §
Individens språkliga rättigheter hos myndigheterna

I kontakter med statliga myndigheter och tvåspråkiga kommunala myndigheter har var och en rätt att använda finska eller svenska. Myndigheterna skall dessutom ordna möjlighet för den som skall höras att bli hörd på sitt eget språk, finska eller svenska.

Hos enspråkiga kommunala myndigheter används kommunens språk, om inte myndigheten på begäran beslutar annorlunda eller något annat föreskrivs på något annat ställe i lag. Var och en har dock rätt att bli hörd på sitt eget språk och att använda sitt eget språk i ärenden som väcks av en myndighet och som direkt gäller grundläggande rättigheter för honom eller henne eller någon som är i hans eller hennes vård eller om myndigheten ålägger honom eller henne någon skyldighet.

11 §
Juridiska personers språkliga rättigheter hos myndigheterna

Företag, föreningar och andra juridiska personer har med iakttagande i tillämpliga delar av de bestämmelser som gäller individens språkliga rättigheter rätt att använda sitt protokollsspråk, finska eller svenska, i kontakt med myndigheterna. En juridisk person som enligt bolagsordningen eller stadgarna är tvåspråkig måste dock i mål och ärenden hos myndigheterna svara på det språk på vilket saken har väckts.

3 kap

Handläggningsspråket hos myndigheterna

12 §
Handläggningsspråket i förvaltningsärenden

Som handläggningsspråk i förvaltningsärenden används hos tvåspråkiga myndigheter partens språk. Har parterna olika språk eller vet man inte när saken väcks vilka samtliga parter är, skall myndigheten med beaktande av parternas rätt och fördel bestämma vilket språk som skall användas. Om valet av språk inte kan träffas på den grunden, används majoritetsspråket i myndighetens ämbetsdistrikt.

Enspråkiga myndigheter använder myndighetens språk som handläggningsspråk i förvaltningsärenden, om inte myndigheten med beaktande av parternas rätt och fördel bestämmer att det andra språket skall användas.

13 §
Handläggningsspråket i förvaltningsprocess

Handläggningsspråket i en förvaltningsprocess bestäms enligt vad som i 12 § sägs om handläggningsspråket i förvaltningsärenden.

I förvaltningstvistemål där parterna är en myndighet och en enskild person, används i tvåspråkiga domstolar den enskildes språk som handläggningsspråk. Är samtliga parter myndigheter, används den anhängiggörande myndighetens språk, om det inte med beaktande av motpartens rätt och fördel är motiverat att använda dennas språk.

I förvaltningstvistemål vid enspråkiga domstolar används språket i ämbetsdistriktet som handläggningsspråk, om inte domstolen med beaktande av parternas rätt och fördel bestämmer att det andra språket skall användas.

14 §
Handläggningsspråket i brottmål

I brottmål används i tvåspråkiga domstolar svarandens språk som handläggningsspråk. Om svarandena har olika språk eller om svarandens språk varken är finska eller svenska, bestämmer domstolen om handläggningsspråket med beaktande av parternas rätt och fördel. Kan språkvalet inte träffas på den grunden, används majoritetsspråket i domstolens ämbetsdistrikt.

I enspråkiga domstolar används som handläggningsspråk språket i domstolens ämbetsdistrikt, om inte domstolen med beaktande av parternas rätt och fördel beslutar att det andra språket skall användas.

Bestämmelserna i 1 och 2 mom. om domstolar gäller i tillämpliga delar även åklagarmyndigheterna. Bestämmelser om språket i förundersökning finns i förundersökningslagen (805/2011). (22.7.2011/834)

3 mom. har ändrats genom L 834/2011, som träder i kraft 1.1.2014. Den tidigare formen lyder:

Bestämmelserna i 1 och 2 mom. om domstolar gäller i tillämpliga delar även åklagarmyndigheterna. Närmare bestämmelser om språket i förundersökning finns i förundersökningslagen (449/1987).

15 §
Handläggningsspråket i tvistemål

I tvistemål används i tvåspråkiga tingsrätter parternas språk som handläggningsspråk. Har parterna olika språk och kommer de inte överens om vilket som skall användas, bestämmer domstolen språket med beaktande av parternas rätt och fördel. Om avgörandet inte kan träffas på den grunden, används majoritetsspråket i domstolens ämbetsdistrikt.

I enspråkiga tingsrätter används språket i domstolens ämbetsdistrikt, om inte domstolen med beaktande av parternas rätt och fördel bestämmer att det andra språket skall användas.

16 §
Handläggningsspråket i ansökningsärenden

Bestämmelserna i 15 § tillämpas också på ansökningsärenden och på handläggningen i tingsrätterna av andra ärenden än brott- och tvistemål.

Finns det endast en part i ett ärende, används i tvåspråkiga domstolar sökandens språk och i enspråkiga domstolar tillämpas 15 § 2 mom.

16 a § (19.8.2005/631)
Undantag från handläggningsspråket i vissa fall

Angående handläggningsspråket i ett ärende vid en avdelning som inrättats vid en tingsrätt med stöd av 18 a § 3 mom. i tingsrättslagen (581/1993) föreskrivs i 18 b § i nämnda lag.

17 §
Handläggningsspråket vid överklagande i hovrätt och högsta domstolen

Vid överklagande i hovrätt och högsta domstolen används som handläggningsspråk det språk som använts i lägre instans, om inte domstolen med beaktande av parternas rätt och fördel bestämmer något annat.

18 §
Rätt till tolkning

Har någon enligt lag rätt att använda sitt eget språk och är myndighetens språk eller handläggningsspråket ett annat, skall myndigheten ordna avgiftsfri tolkning, om den inte själv sköter tolkningen eller om inte något annat följer av 2 mom.

En part som i ett ärende som avses i 15 och 16 § önskar tolkning skall själv på egen bekostnad skaffa tolk, om inte domstolen med beaktande av ärendets art beslutar något annat.

4 kap

Språket i expeditioner och andra handlingar

19 §
Språket i domar, beslut och andra handlingar

Domar, beslut och andra handlingar som myndigheten utfärdar i ärenden som avses i 12–17 § skrivs på handläggningsspråket.

Handlingar som hänför sig till beredningen och behandlingen av saken kan enligt myndighetens prövning skrivas delvis på finska och delvis på svenska. Beslut och domar skall dock ges endast på ett språk.

I meddelanden, kallelser och brev till parter, eller till den som enligt lag skall underrättas om ett ärende som är eller skall bli anhängigt, skall en tvåspråkig myndighet använda mottagarens språk, om myndigheten vet vilket det är eller utan oskäligt besvär kan ta reda på det, eller använda både finska och svenska.

20 §
Rätt att få översättning av expeditioner och andra handlingar

Har en stämningsansökan, en dom, ett beslut, ett protokoll eller någon annan handling skrivits på ett annat än någon av parternas språk, skall en statlig myndighet och en tvåspråkig kommunal myndighet på begäran ge parten en avgiftsfri officiell översättning av dessa handlingar till den del de gäller partens rätt, fördel eller skyldighet, om inte något annat följer av 2 mom.

En part som i ärenden som avses i 15 och 16 § önskar få en översättning, skall själv skaffa och bekosta den, om inte domstolen med beaktande av ärendets art bestämmer något annat.

En enspråkig kommunal myndighet skall på begäran ge parten en avgiftsfri officiell översättning av en expedition i ärenden som väcks av myndigheten och som direkt gäller grundläggande rättigheter för parten eller någon som är i hans eller hennes vård eller om myndigheten ålägger honom eller henne någon skyldighet.

21 §
Officiella översättningar av expeditioner och andra handlingar

Med officiell översättning avses i denna lag en översättning till finska eller svenska som gjorts av en myndighet eller en auktoriserad translator.

En officiell översättning som utfärdats med stöd av denna lag gäller som original.

Om det framgår att det finns ett översättningsfel i en officiell översättning, skall myndigheten rätta det, om detta inte är uppenbart onödigt. Parten skall då utan avgift ges en rättad expedition.

22 §
Utfärdande av expeditioner och andra handlingar på främmande språk

Expeditioner eller andra handlingar som finska myndigheter utfärdar till utlandet eller till utlänningar eller för att användas utomlands kan ges på andra språk än finska och svenska, om inte något annat föreskrivs särskilt.

Om en expedition eller annan handling som utfärdats på ett främmande språk gäller någon annans rätt, fördel eller skyldighet och denne enligt denna lag annars hade haft rätt att få den på finska eller svenska, skall han eller hon på begäran ges en avgiftsfri officiell översättning.

5 kap

Säkerställande av språkliga rättigheter

23 §
Myndigheternas skyldighet att förverkliga språkliga rättigheter

Myndigheterna skall i sin verksamhet självmant se till att individens språkliga rättigheter förverkligas i praktiken.

En tvåspråkig myndighet skall betjäna allmänheten på finska och svenska. Myndigheten skall både i sin service och i annan verksamhet utåt visa att den använder båda språken.

När en tvåspråkig myndighet tar kontakt med enskilda individer eller juridiska personer skall myndigheten använda deras eget språk, om den vet vilket det är eller utan oskäligt besvär kan få reda på det, eller använda både finska och svenska.

24 §
Språklig service vid affärsverk samt statliga och kommunala bolag

Statliga affärsverk samt sådana tjänsteproducerande bolag där staten eller en eller flera tvåspråkiga kommuner eller kommuner med olika språk har bestämmanderätt skall betjäna och informera allmänheten på finska och svenska i den omfattning det behövs med tanke på verksamhetens art och saksammanhanget och på ett sätt som enligt en helhetsbedömning inte kan anses oskäligt för bolaget. När statliga affärsverk sköter myndighetsuppgifter skall på dem tillämpas det som i denna lag sägs om myndigheter.

Utöver det som föreskrivs i 1 mom. skall affärsverken och bolagen iaktta vad som separat föreskrivs om språklig service i deras verksamhet.

25 §
Enskildas skyldighet att ge språklig service

När en offentlig förvaltningsuppgift genom lag eller med stöd av lag hör till en enskild, gäller för denne i uppdraget det som i denna lag sägs om myndigheter. Om en sådan uppgift uppdras åt en enskild med stöd av ett beslut eller någon annan åtgärd av en myndighet eller ett avtal mellan myndigheten och den enskilde, skall myndigheten försäkra sig om att den enskilde i uppdraget ger sådan språklig service som förutsätts i denna lag. Myndigheten skall försäkra sig om detta också när den anförtror en enskild någon annan uppgift än en offentlig förvaltningsuppgift, om detta är nödvändigt för att upprätthålla den servicenivå som lagen förutsätter.

6 kap

Myndigheternas arbetsspråk

26 §
Statliga myndigheters arbetsspråk

Statliga myndigheter använder som sitt arbetsspråk majoritetsspråket i ämbetsdistriktet, om det inte är mer ändamålsenligt att använda det andra språket eller båda språken eller av särskilda skäl ett främmande språk.

Angående arbetsspråket i ett ärende vid en avdelning som inrättats vid en tingsrätt med stöd av 18 a § 3 mom. i tingsrättslagen föreskrivs i 18 c § i nämnda lag. (19.8.2005/631)

27 §
Skriftväxling mellan myndigheterna

I skriftväxling mellan statliga myndigheter används finska, om inte den mottagande eller avsändande myndigheten är enspråkigt svensk eller det av någon annan orsak är mer ändamålsenligt att använda svenska eller något annat språk.

När en statlig myndighet skickar skrivelser till en enspråkig kommun ska den använda kommunens språk och när den skickar skrivelser till en tvåspråkig kommun båda språken, om inte något annat följer av 3 mom. När en statlig myndighet skickar skrivelser till universitet, yrkeshögskolor och andra läroanstalter ska den använda mottagarens språk. (28.6.2013/480)

När en statlig eller kommunal myndighet begär och ger yttrande i ett ärende där en expedition eller någon annan handling utfärdas till parten, skall myndigheten använda handläggningsspråket. En enspråkig myndighet får dock ge sitt yttrande på sitt språk. Den myndighet som handlägger ärendet skall då på begäran av parten ge en avgiftsfri officiell översättning av yttrandet.

28 §
Representativa organ

Medlemmar av statsrådet samt medlemmar i statliga kommittéer, kommissioner, arbetsgrupper och andra liknande organ liksom även medlemmar i en tvåspråkig kommuns organ har rätt att använda finska eller svenska vid sammanträden och i skriftliga yttranden eller ställningstaganden till protokollet eller ett betänkande. Om någon annan medlem inte förstår ett muntligt yttrande, skall det på begäran relateras i korthet.

29 §
Kommunala möteskallelser, protokoll och instruktioner

I tvåspråkiga kommuner ska fullmäktiges möteskallelser och protokoll skrivas på finska och svenska. Beslut om språket i andra kommunala organs möteskallelser och protokoll fattas av kommunen med beaktande av att de förtroendevaldas möjlighet att fullgöra sina uppgifter ska tryggas och kommuninvånarnas behov av information tillgodoses. (28.6.2013/480)

Tvåspråkiga kommuners instruktioner och liknande regler skall utfärdas på finska och svenska.

7 kap

Språken i lagstiftning och allmän information

30 §
Lagar och andra bindande normer (12.8.2011/950)

Lagarna stiftas och publiceras på finska och svenska. Likaså utfärdas förordningar och myndigheternas rättsnormer på båda nationalspråken.

Bestämmelser om publicering av lagar och andra författningar finns i grundlagen samt i lagstiftningen om Finlands författningssamling och myndigheternas föreskriftssamlingar.

Särskilda bestämmelser finns om språket i fördrag och i standarder till vilka det hänvisas i författningar.

I lagen om fastställande av kollektivavtals allmänt bindande verkan (56/2001) föreskrivs om publiceringsspråket i allmänt bindande kollektivavtal. (12.8.2011/950)

31 §
Lagförslag och betänkanden

Ministeriers, statliga kommittéers, kommissioners, arbetsgruppers eller andra liknande organs lagförslag och tillhörande betänkanden publiceras på finska. Publikationen skall dessutom innehålla ett sammandrag samt den föreslagna lagtexten på svenska.

Om betänkandet enligt det behöriga ministeriets prövning har stor betydelse för den svenskspråkiga befolkningen, skall det publiceras i sin helhet på svenska. Likaså skall lagförslag eller betänkanden som gäller enbart landskapet Åland eller som har särskilt stor betydelse för landskapet alltid publiceras i sin helhet på svenska.

Har ett lagförslag eller ett betänkande betydelse främst för den svenskspråkiga befolkningen eller för landskapet Åland, kan det publiceras på svenska tillsammans med ett sammandrag och den föreslagna lagtexten på finska.

32 §
Myndigheternas information

Information som statliga och kommunala myndigheter riktar till allmänheten skall ges på finska och svenska i tvåspråkiga kommuner. Det behöriga ministeriet skall se till att information som är väsentlig för individens liv, hälsa och säkerhet samt för egendom och miljön ges på båda nationalspråken i hela landet.

En tvåspråkig myndighets meddelanden, kungörelser och anslag samt annan information till allmänheten skall finnas på finska och svenska.

Att utredningar, beslut eller andra liknande texter som en myndighet utarbetat publiceras medför inte att de behöver översättas som sådana. Myndigheten skall dock se till att både den finskspråkiga och den svenskspråkiga befolkningens behov av information tillgodoses.

33 §
Skyltar och ortnamn samt kollektivtrafik

Texten på skyltar, trafikmärken och andra motsvarande anslag som riktar sig till allmänheten och som myndigheterna sätter upp i tvåspråkiga kommuner ska finnas på finska och svenska, om man inte enligt internationell praxis använder enbart ett utländskt språk eller om det inte är fråga om en enspråkig verksamhetsenhet. Om en ny kommun blir tvåspråkig till följd av en ändring i kommunindelningen, kan likväl enspråkiga skyltar med gatunamn och vägnamn fortfarande användas på det område i kommunen som tidigare var enspråkigt. Andra skyltar och anslag som myndigheterna satt upp än sådana som gäller gatunamn och vägnamn ska göras tvåspråkiga senast inom två år efter det att ändringen i kommunindelningen trädde i kraft. Texten på de vägmärken och trafikanordningar som avses i vägtrafiklagstiftningen ska göras tvåspråkiga senast inom fem år efter det att ändringen i kommunindelningen trädde i kraft. (28.6.2013/480)

Närmare bestämmelser om språket på trafikmärken och andra trafikanordningar som myndigheterna sätter upp finns i vägtrafiklagstiftningen.

Bestämmelser om vilka ortnamn som ska användas på skyltar som myndigheterna sätter upp får utfärdas genom förordning av statsrådet. Innan förordningen utfärdas ska utlåtande av Institutet för de inhemska språken inhämtas. (28.6.2013/480)

Bestämmelser om de språk som skall användas på skyltar och i information till passagerarna i kollektivtrafiken kan utfärdas genom förordning av statsrådet.

34 §
Produktinformation

Om det enligt lag skall finnas produktnamn enligt handelssed, varudeklaration, bruksanvisning eller någon varningstext på en produkt, skall texten på produkter som säljs i enspråkiga kommuner finnas åtminstone på den kommunens språk och i tvåspråkiga kommuner åtminstone på finska och svenska. När här avsedd information ges skall finska och svenska språket behandlas jämlikt.

8 kap

Främjande och uppföljning av språkliga rättigheter

35 §
Åtgärder för att främja språkliga rättigheter

Det allmänna skall i enlighet med grundlagen tillgodose landets finskspråkiga och svenskspråkiga befolknings kulturella och samhälleliga behov enligt lika grunder.

När förvaltningen organiseras skall en indelning i sinsemellan förenliga områden eftersträvas så att den finskspråkiga och den svenskspråkiga befolkningens möjligheter att erhålla tjänster på det egna språket tillgodoses enligt lika grunder.

Myndigheterna skall i sin verksamhet förvalta landets språkkulturarv och främja användningen av båda nationalspråken. När omständigheterna kräver det skall det allmänna vidta särskilda åtgärder för att kulturella eller samhälleliga behov som gäller nationalspråken tillgodoses.

36 §
Tillsyn och uppföljning

Varje myndighet skall inom sitt verksamhetsområde övervaka att denna lag följs.

Justitieministeriet följer verkställigheten och tillämpningen av denna lag samt ger rekommendationer i frågor som gäller lagstiftningen om nationalspråken. Vid behov skall ministeriet ta initiativ och vidta andra åtgärder för att rätta till konstaterade brister.

37 §
Regeringens berättelse om tillämpningen av språklagstiftningen (17.1.2014/18)

Statsrådet ska varje valperiod lämna riksdagen en berättelse om tillämpningen av språklagstiftningen och om hur de språkliga rättigheterna förverkligats samt vid behov även om andra språkförhållanden. (17.1.2014/18)

I berättelsen behandlas utöver finska och svenska åtminstone samiska, romani och teckenspråk.

9 kap

Särskilda bestämmelser

38 §
Finlands beskickningar i utlandet

På Finlands beskickningar i utlandet tillämpas vad som i denna lag bestäms om en tvåspråkig myndighet med finska som majoritetsspråk. Lagen tillämpas inte på honorärkonsulat.

Närmare bestämmelser om användningen av främmande språk vid beskickningarna kan utfärdas genom förordning av statsrådet.

39 §
Försvarsmaktens truppförband och kommandospråket

Försvarsmaktens truppförband är finskspråkiga. Minst ett truppförband skall dock vara svenskt. Andra svenska truppförband eller enheter liksom även tvåspråkiga enheter kan vid behov inrättas på det sätt som bestäms i lagstiftningen om försvarsmakten.

Bestämmelser om värnpliktigas rätt att bli förordnade till ett truppförband vars undervisningsspråk är hans modersmål, finska eller svenska, finns i värnpliktslagen (1438/2007). Bestämmelser om finskspråkiga och svenskspråkiga civiltjänstgörares rätt att fullgöra civiltjänsten på sitt modersmål finns i civiltjänstlagen (1446/2007). (28.12.2007/1453)

Försvarsmaktens kommandospråk är finska.

40 § (27.11.2009/954)
Språket inom fångvården

Utan hinder av 6 § är de enheter som svarar för verkställighet av fängelsestraff och verkställighet av häktning enspråkigt finska.

Genom förordning av justitieministeriet kan det vid de enheter som avses i 1 mom. inrättas en eller flera svenskspråkiga eller tvåspråkiga avdelningar.

41 §
Närmare bestämmelser

Närmare bestämmelser om verkställigheten av denna lag utfärdas genom förordning av statsrådet.

10 kap

Ikraftträdelse- och övergångsbestämmelser

42 §
Ikraftträdande

Denna lag träder i kraft den 1 januari 2004.

Genom denna lag upphävs språklagen av den 1 juni 1922 (148/1922) jämte ändringar.

Åtgärder som verkställigheten av lagen förutsätter får vidtas innan lagen träder i kraft.

43 §
Övergångsbestämmelser

Om det i andra lagar eller förordningar som givits före denna lags ikraftträdande hänvisas till den språklag som upphävs genom denna lag, skall hänvisningarna efter denna lags ikraftträdande anses innebära hänvisning till denna lag.

På ärenden som blivit anhängiga innan denna lag träder i kraft tillämpas de bestämmelser som gällde före denna lags ikraftträdande, om inte myndigheten med beaktande av parternas rätt och fördel bestämmer något annat.

Statsrådets förordning om den språkliga indelningen av ämbetsdistrikt och självstyrelseområden under åren 2003–2012 (1174/2002) förblir, till den del den gäller kommunernas språkliga status, i kraft till utgången av den giltighetstid som nämns i förordningen. Statsrådet utfärdar därefter med stöd av 5 § 1 mom. i denna lag en ny förordning om kommunernas språkliga status.

Den produktinformation som avses i 34 § skall inom fem år efter att denna lag har trätt i kraft uppfylla lagens krav.

RP 92/2002, GrUB 9/2002, RSv 269/2002

Ikraftträdelsestadganden:

19.8.2005/631:

Denna lag träder i kraft den 1 september 2005.

RP 230/2004, LaUB 5/2005, RSv 70/2005

28.12.2007/1453:

Denna lag träder i kraft den 1 januari 2008.

RP 140/2007, AjUB 9/2007, RSv 132/2007

27.11.2009/954:

Denna lag träder i kraft den 1 januari 2010.

RP 92/2009, LaUB 13/2009, RSv 149/2009

22.7.2011/834:

Denna lag träder i kraft den 1 januari 2014.

RP 222/2010, LaUB 44/2010, RSv 374/2010

12.8.2011/950:

Denna lag träder i kraft den 1 oktober 2011.

RP 329/2010, AjUB 17/2010, RSv 309/2010

28.6.2013/480:

Denna lag träder i kraft den 1 juli 2013.

Lantmäteriverket ska se till att det finns ett kartverk över de kommungränser som gällde den 1 januari 2013.

RP 31/2013, RP 53/2013, FvUB 11/2013, RSv 95/2013

17.1.2014/18:

Denna lag träder i kraft den 1 februari 2014.

RP 62/2013, GrUB 5/2013, RSv 211/2013

Finlex ® är en offentlig och gratis internettjänst för rättsligt material som ägs av justitieministeriet.
Innehållet i Finlex produceras och upprätthålls av Edita Publishing Ab. Varken justitieministeriet eller Edita svarar för eventuella fel i innehållet i databaserna, för den omedelbara eller medelbara skada som orsakas av att felaktig information används eller för avbrott i användningen av eller andra störningar i Internet.