Beaktats t.o.m. FörfS 1027/2016.

17.6.1963/295

Lag om fornminnen

Se anmärkningen för upphovsrätt i användningsvillkoren.

I enlighet med Riksdagens beslut, tillkommet på sätt i 67 § riksdagsordningen föreskrives, stadgas:

1 kap

Fasta fornlämningar

1 §

Fasta fornlämningar äro fredade såsom minnen av Finlands tidigare bebyggelse och historia.

Utan tillstånd, som meddelats med stöd av denna lag, må fast fornlämning icke utgrävas, överhöljas, ändras, skadas, borttagas eller på annat sätt rubbas.

2 §

Fasta fornlämningar äro:

1) jord- och stenhögar, rösen, stenringar och andra stenläggningar och stensättningar, som fordom uppförts av människor;

2) gravar och gravfält från hednatid, även utan synligt märke ovan jord;

3) stenar och klippytor, på vilka från forna tider finnas inskrifter, bilder eller andra ristningar eller målningar, sliprännor eller andra slip- eller bultningsspår eller offergropar;

4) offerkällor, offerträd, offerstenar och andra kultplatser samt forntida tingsplatser;

5) bsstadslämningar samt bo- och arbetsplatser från forna tider ävensom bildningar, vilka uppkommit vid användning av dylika bostäder eller platser;

6) forntida övergivna borgar, borgbackar, befästningar, fästen, vallar och vallgravar samt rester av dem, ruiner av kyrkor, kapell, kloster och andra märkliga byggnader samt forntida gravplatser, vilka icke finnas på begravningsplats, som vårdas av församling;

7) stenar, kors och vårdar, vilka fordom rests till minne av någon person eller händelse eller i religiöst syfte, samt andra dylika minnesmärken;

8) lämningar av forntida anmärkningsvärda färdvägar, vägmärken och broar samt vårdkas- och andra dylika anläggningar; samt

9) fasta naturföremål, till vilka anknyta sig åldriga seder, sägner eller betydande historiska minnen.

3 §

Tillsynen över fredningen av fasta fornlämningar utövas av arkeologiska kommissionen.

4 §

Till fast fornlämning hör sådant jordområde, som erfordras för att lämningen skall kunna bevaras samt för att med hänsyn till lämningens art och betydelse nödvändigt utrymme beredes däromkring.

Område, varom i 1 mom. är stadgat, benämnes i denna lag skyddsområde.

5 §

Har en fast fornlämning jämte skyddsområde fastställts vid en fastighetsförrättning eller inlösts, skall därvid fastställda gränser gälla. (12.4.1995/563)

Om en fornlämnings gränser inte har fastställts på det sätt som anges i 1 mom. och Museiverket och markägaren inte kommer överens om dem skriftligen, ska närings-, trafik- och miljöcentralen på ansökan av Museiverket eller markägaren fastställa gränserna. Till ansökan ska fogas ett förslag till gränser för fornlämningen, utredning om äganderätten till den fastighet inom vilken fornlämningen finns, ett utdrag ur fastighetsregistret samt en tillförlitlig karta eller kartskiss som visar var lämningen finns. Angående ansökan ska markägaren höras, om ansökan gjorts av Museiverket, och Museiverket, om ansökan gjorts av markägaren. (22.12.2009/1443)

Hava fornlämnings gränser icke fastställts på sätt ovan i denna paragraf är sagt, anses gränserna löpa så, att skyddsområdet blir två meter brett, räknat från lämningens synliga ytterkanter.

6 §

Finnes fast fornlämning på område, där lantmäteriförrättning är anhängig, skall fornlämningen jämte skyddsområdet utmärkas på karta och antecknas i jordregistret.

Överenskomma sakägarna därom, skall fornlämning jämte skyddsområde vid lantmäteriförrättning avskiljas till delägarnas samfällda område.

7 §

Vållar skyddsområde, vars gränser bestämts genom överenskommelse eller fastställts enligt 5 § 2 mom., betydande olägenhet vid nyttjandet av fastighet eller del därav inom område, vars användning icke tidigare varit på motsvarande sätt inskränkt, äger vederbörande rätt till ersättning därför av statens medel.

Träffas ej överenskommelse rörande i 1 mom. avsedd ersättning, skall talan därom anhängiggöras vid domstolen på den ort, där skyddsområdet är beläget, inom ett år från det skyddsområdets gränser blivit lagligen faställda, vid äventyr att rätten till ersättning förverkas.

Utgör den fastighet, inom vars område skyddsområdet är beläget, pant för fordran eller rätt att få en återkommande inkomst i pengar eller varor, ska den ersättning om vilken bestäms i denna paragraf deponeras hos regionförvaltningsverket och fördelas så som bestäms om köpesumman för utmätt egendom. Innehavaren av en panträtt har samma rätt till det deponerade ersättningsbeloppet som till fastigheten. En deponering får dock inte göras, om panträttsinnehavarens samtycke till att ersättningen inte deponeras föreligger eller om olägenheten till följd av att den förmån som ska ersättas är ringa eller någon annan liknande orsak inte ska anses ha minskat säkerhetens värde nämnvärt. (22.12.2009/1443)

8 § (22.12.2009/1443)

Närings-, trafik- och miljöcentralen ska vid behov meddela särskilda föreskrifter för bevarande av en fast fornlämnings värde. Föreskrifterna kan utsträckas till att omfatta även område ytterom skyddsområdet, om inte områdets ägare eller någon annan därigenom åsamkas betydande olägenhet.

Närings-, trafik- och miljöcentralens beslut ska anslås på kommunens anslagstavla så som det föreskrivs om offentliga kungörelser, samt på lämplig plats i närheten av fornlämningen, om det bedöms vara behövligt.

9 §

Staten äger, då allmänt behov det kräver, rätt att på sätt om expropriation av fast egendom för allmänt behov är stadgat, expropriera fast fornlämning jämte skyddsområde eller del därav.

10 §

Arkeologiska kommissionen äger rätt att undersöka fast fornlämning, utmärka dess gränser med pålar, inhägnad eller andra märken eller angiva dem med på platsen upprest tavla, så ock iståndsätta fornlämning och på därtill hörande mark utföra röjning och vidtaga annan för fornlämningens skydd och vård nödig åtgärd. Arkeologiska kommissionen må även på villkor, som den bestämmer, meddela annan tillstånd att undersöka fornlämning samt med mottagarens samtycke tillsvidare överlåta den lokala vården av fornlämningen åt kommun, församling eller samfund.

Är det av särskilda skäl nödvändigt, må arkeologiska kommissionen omhändertaga fornlämning eller del därav att uppställas och vårdas på annan plats. Vad nu är sagt äger tillämpning även på fornlämning eller del därav, som är inmurad i eller eljest förenad med byggnad eller annat byggverk.

Har någon lidit skada genom åtgärd, som i 1 eller 2 mom. avses, äger han rätt till skälig ersättning därför av statens medel.

11 § (22.12.2009/1443)

Förorsakar en fast fornlämning oskäligt stor olägenhet i förhållande till dess betydelse, kan närings-, trafik- och miljöcentralen på ansökan, till vilken ska fogas en noggrann beskrivning av fornlämningen, efter att ha hört Museiverket meddela tillstånd att rubba fornlämningen på ett sätt som annars enligt 1 § 2 mom. är förbjudet. Tillståndet kan förenas med villkor som anses behövliga.

Om en i 1 mom. nämnd ansökan gjorts av någon annan än markägaren, ska denne höras i saken.

Närings-, trafik- och miljöcentralens beslut, varigenom tillstånd beviljats till rubbande av fornlämningen, ska underställas undervisningsministeriet för fastställelse, om beslutet står i strid med Museiverkets utlåtande.

Bestämmelser om tillstånd att rubba fornlämning vid förverkligande av ett allmänt arbetsföretag finns i 13 §.

12 §

Har i 11 § 1 mom. avsedd ansökan gällt fast fornlämning, som förut varit okänd och varav synliga tecken icke funnits ovan jord, och har ansökningen förkastats oaktat fornlämningen vållar sökanden betydande olägenhet, äger denne rätt till skälig ersättning därför av statens medel, försåvitt den förkastade ansökningen gjorts inom två år från det fornlämningen påträffades.

Talan rörande i 1 mom. nämnd ersättning skall, ifall överenskommelse ej träffats om ersättningen, anhängiggöras vid domstol på den ort, där fornlämningen är belägen, inom ett år från det sökanden erhöll kännedom om, att i 11 § 1 mom. nämnd ansökan blivit förkastad medelst beslut, som vunnit laga kraft, vid äventyr att rätten till ersättning förverkas.

Utgör fastighet, inom vars område fornlämningen är belägen, pant för fordran eller rätt att uppbära viss återkommande avkomst i penningar eller varor, skall vad i 7 § 3 mom. är stadgat angående nedsättande och fördelning av ersättningen äga motsvarande tillämpning.

13 §

Vid planering av byggande av allmän väg, järnväg, kanal eller flygfält, reglering av vattendrag eller annat dylikt allmänt arbetsföretag eller planläggning bör utredning i god tid införskaffas därom, huruvida fast fornlämning kan komma att beröras av företaget eller planläggningen. Om så är fallet, skall anmälan därom ofördröjligen göras till arkeologiska kommissionen för rådplägning i saken. Vid rådplägningen skall jordägaren höras.

Uppnås ej vid ovan i 1 mom. avsedd rådplägning enighet, skall arkeologiska kommissionen underställa ärendet statsrådet för avgörande.

14 §

Anträffas under grävning eller annat arbete fast fornlämning, som ej förut varit känd, skall arbetet till den del det rör fornlämningen omedelbart avbrytas och den som leder arbetet ofördröjligen bringa saken till arkeologiska kommissionens kännedom för nödiga åtgärder. Är arbetet sådant, som avses i 13 §, skall i ärendet förfaras såsom i sagda paragraf är sagt.

15 §

Berör förverkligande av allmänt eller större enskilt arbetsföretag fast fornlämning på sådant sätt, att därav föranledes särskild undersökning av denna eller särskilda åtgärder för dess bevarande, bör företagaren ersätta kostnaderna härför eller deltaga i dem, försåvitt detta icke med beaktande av omständigheterna skall anses oskäligt.

2 kap

Lösa fornföremål

16 §

Den som hittar mynt, vapen, redskap, prydnadsföremål, kärl, fortskaffningsmedel eller annat sådant föremål, vars ägare icke är känd och som kan antagas vara minst hundra år gammalt, bör ofördröjligen tillställa arkeologiska kommissionen föremålet såsom sådant, orengjort och med noggranna uppgifter om platsen för fyndet och omständigheterna därvid. Kan det befaras, att föremålet skadas vid förflyttning eller kan föremålet annars ej utan svårighet tillställas arkeologiska kommissionen, skall denna dock ofördröjligen underrättas om fyndet och därvid tillika lämnas förenämnda uppgifter.

Påträffas föremålet i kärr eller djupt i jorden eller finnas på fyndplatsen tecken, som tyda på fast fornlämning, såsom boplats eller gravfält, må fyndplatsen icke vidare bearbetas, förrän arkeologiska kommissionen, till vilken anmälan om fyndet omedelbart bör göras, efter att vid behov hava undersökt platsen lämnat föreskrifter i saken.

Vad i 1 eller 2 mom. är sagt om föremål gäller även del av föremål.

17 §

Arkeologiska kommissionen äger rätt att inlösa i 16 § avsett fornföremål till Finlands nationalmuseum eller att överföra sin inlösningsrätt på annat allmänt museum eller annan allmän inrättning. I fråga om föremål av avsevärd betydelse bör för överföring av inlösningsrätten dock undervisningsministeriets tillstånd utverkas. Inlöses icke föremålet, skall det återställas till upphittaren, som må behålla föremålet.

Inlöses i 1 mom. avsett föremål, skall upphittaren därför erhålla skälig ersättning, som fastställes av arkeologiska kommissionen med beaktande av föremålets art. Är föremålet av ädelmetall, skall ersättningen motsvara minst föremålets metallvärde, förhöjt med tjugofem procent.

I känd fast fornlämning påträffat fornföremål, som har samband med fornlämningen, tillfaller utan lösen staten.

Arkeologiska kommissionen må, om den finner skäl därtill föreligga, åt upphittare erlägga särskild hittelön.

18 § (22.12.2009/1443)

Museiverket har rätt att undersöka eller att på villkor som det fastställer meddela någon annan tillstånd att undersöka en plats där fornfynd gjorts, även om där inte finns en fast fornlämning.

Den som har lidit skada av en undersökning som nämns i 1 mom. ska av statens medel få en skälig ersättning för det.

Regionförvaltningsverket kan vid behov vid vite förbjuda att sådana åtgärder som äventyrar undersökningen vidtas på ett i 1 mom. avsett område.

19 §

I kyrka eller annan offentlig byggnad befintligt eller till sådan byggnad hörande löst föremål, med vilket minnen av forntida bruk eller konstförfarenhet äro förknippade och som icke tillhör någon enskild person, såsom gammal tavla, skulptur eller annat konstverk, klenod, vapensköld, skrud, rustning, fana, vapen, fattigbössa eller annat sådant föremål, må icke förstöras eller överlåtas, förrän anmälan därom gjorts till arkeologiska kommissionen och denna behandlat saken. Arkeologiska kommissionen äger rätt att låta avteckna och avbilda föremålet, så ock, då avsikten är att förstöra föremålet eller att överlåta det åt enskild person, inlösa detsamma till Finlands nationalmuseum.

Vad i 17 § 1 mom. är stadgat om överföring av inlösningsrätt till fornfynd skall äga motsvarande tillämpning på ovan i 1 mom. nämnd inlösningsrätt.

3 kap

Fartygs fynd

20 §

Sådana i havet eller i vattendrag påträffade vrak av fartyg eller andra farkoster som kan antas ha sjunkit för minst hundra år sedan eller delar av sådana vrak är fredade. Om vrak och delar av vrak gäller i tillämpliga delar vad som bestäms om fasta fornlämningar. (15.11.2002/941)

Om det utifrån de yttre omständigheterna är uppenbart att ägaren har övergett ett sådant vrak som avses i 1 mom. eller en del av ett sådant tillhör vraket eller vrakdelen staten. (15.11.2002/941)

Föremål, vilka anträffas i vrak, som avses i 1 mom., eller uppenbart härstamma från sådant, tillfalla utan lösen staten, och om dem gäller i övrigt i tillämpliga delar, vad om lösa fornföremål är stadgat.

Den som finner ovan i denna paragraf avsett vrak eller föremål, skall utan dröjsmål därom anmäla till arkeologiska kommissionen.

Fartygsfynd och efterlevnaden av bestämmelserna om dem övervakas förutom av övriga myndigheter som avses i denna lag även av gränsbevakningsväsendet. (15.7.2005/592)

4 kap

Särskilda stadganden

21 §

Skall i 10 § 1 eller 2 mom., 16 § 2 mom. eller 18 § 1 mom. avsedd åtgärd företagas, skall tidpunkten därför i god tid bevisligen under känd postadress eller på annat sätt meddelas markens eller byggverkets ägare samt, om egendomen icke är i ägarens besittning, även dess innehavare.

22 § (15.7.2005/592)

En kopia av ett beslut som avses i 5 § 2 mom. eller 8 § 1 mom. skall ofördröjligen sändas till Museiverket och polisinrättningen i vederbörande härad. En kopia av ett beslut som gäller fartygsfynd skall också sändas till den behöriga förvaltningsenheten vid gränsbevakningsväsendet.

23 §

Ovan i 11 § 1 mom. avsedd ansökan samt i 13 § 1 mom., 14 §, 16 § 2 mom. och 19 § 1 mom. nämnda anmärkningar skola behandlas i brådskande ordning. Undersökning och åtgärd, om vilka stadgats i 15 §, böra även skyndsamt företagas.

24 § (15.7.2005/592)

Anmälan som avses i 13 § 1 mom., 14 eller 16 § eller 20 § 3 mom. kan göras samt i 16 § 1 mom. avsett föremål lämnas även till polisen. Anmälan om fartygsfynd kan göras och föremål som hänför sig till fyndet lämnas även till gränsbevakningsväsendet. Polisen och gränsbevakningsväsendet skall utan dröjsmål vidarebefordra anmälningarna och föremålen till Museiverket.

25 § (21.4.1995/702)

Om staff för byggnadsskyddsbrott som begåtts i strid med denna lag stadgas i 48 kap. 6 § 2 mom. strafflagen.

Den som på något annat sätt än vad som avses i 1 mom. uppsåtligen eller av oaktsamhet utan tillståd vidtar en åtgärd som nämns i 1 § 2 mom. eller överträder bestämmelser som har utfärdats med stöd av 8 § 1 mom. eller 14 §, 16 § 2 mom., 19 § 1 mom. eller 20 §, skall för fornminnesförseelse dömas till böter.

För fornminnesförseelse döms också den som underlåter att tillställa en behörig myndighet ett sådant föremål som nämns i 16 § 1 mom. eller inte gör en föreskriven anmälan om det eller annars döljer, överlåter, förvärvar eller för ut ur landet ett föremål av detta slag som enligt denna lag hade bort tillställas museiverket eller skadar eller ändrar detta. Gärningsmannen förlorar också de rättigheter fyndet medför.

25 a § (22.12.2009/1443)

25 a § har upphävts genom L 22.12.2009/1443.

26 §

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1963.

Genom densamma upphäves förordningen den 2 april 1883 angående forntida minnesmärkens fredande och bevarande, med undantag av förordningens 8 §.

Ikraftträdelsestadganden:

24.1.1995/68:

Denna lag träder i kraft den 1 mars 1995.

RP 241/94, MiUB 14/94

12.4.1995/563:

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1997.

RP 227/94, JsUB 45/94

21.4.1995/702:

Denna lag träder i kraft den 1 september 1995.

RP 94/93, LaUB 22/94, StoUB 10/94

1.11.1996/798:

Denna lag träder i kraft den 1 december 1996. Övergångsstadganden utfärdas särskilt genom lag.

RP 92/1996, LaUB 10/1996, RSv 123/1996

15.11.2002/941:

Denna lag träder i kraft den 1 december 2002.

Lagen tillämpas även på vrak av fartyg eller andra farkoster och på delar av sådana, om de har fredats såsom fornminnen före denna lags ikraftträdande och om det utifrån de yttre omständigheterna är uppenbart att ägaren har övergett vraket eller vrakdelen.

RP 80/2002, KuUB 8/2002, RSv 140/2002

15.7.2005/592:

Denna lag träder i kraft den 1 september 2005.

RP 6/2005, FuUB 12/2005, RSv 92/2005

22.12.2009/1443:

Denna lag träder i kraft den 1 januari 2010.

Åtgärder som verkställigheten av lagen förutsätter får vidtas innan lagen träder i kraft.

RP 161/2009, FvUB 18/2009, RSv 205/2009

Finlex ® är en offentlig och gratis internettjänst för rättsligt material som ägs av justitieministeriet.
Innehållet i Finlex produceras och upprätthålls av Edita Publishing Ab. Varken justitieministeriet eller Edita svarar för eventuella fel i innehållet i databaserna, för den omedelbara eller medelbara skada som orsakas av att felaktig information används eller för avbrott i användningen av eller andra störningar i Internet.