Beaktats t.o.m. FörfS 30/2019.

31.12.1734/3

Handelsbalk

Se anmärkningen för upphovsrätt i användningsvillkoren.

1 kap.

Om köp och skifte

1 § (13.6.1929/228)

1 § har upphävts genom L 13.6.1929/228.

2 § (27.3.1987/355)

2 § har upphävts genom L 27.3.1987/355.

3 § (27.3.1987/355)

3 § har upphävts genom L 27.3.1987/355.

4 § (27.3.1987/355)

4 § har upphävts genom L 27.3.1987/355.

5 §

Säljer man tvem ett; gälde skadan åter, och böte tijo daler; och then behålle godset, som först kiöpte.

6 § (27.3.1987/355)

6 § har upphävts genom L 27.3.1987/355.

7 § (27.3.1987/355)

7 § har upphävts genom L 27.3.1987/355.

8 § (27.3.1987/355)

8 § har upphävts genom L 27.3.1987/355.

9 §

Förfalskar man något gods, gånge therom som om annan tiufnad. Giör thet handtverkare; miste ock frihet at sitt handtverk idka. Säljer någor thet han vet förfalskadt vara, eller ther flärd i är, såsom ondt för godt, mängolt för omängdt; vare lag samma. Om falskt mått och vigt stadgas i 8 Cap. och om falskt mynt i Missgiernings Balken.

10 §

The vahror, som af stadens vräkare böra skådas och pröfvas, må kiöparen ej taga til sig, förr än thet skedt är; eller böte kiöparen och säljaren, hvarthera tijo daler.

11 §

Hvar som sätter annar handtverkares märke å sitt arbete, böte femtijo daler. Finnes ther i flärd eller fals, plichte ther til som sagdt är.

2 kap. (31.3.1879/12)

Om Stapelstäders och Upstäders handel

(31.3.1879/12)

2 kap. har upphävts genom F 31.3.1879/12.

3 kap. (31.3.1879/12)

Huru burskap vinnas må

(31.3.1879/12)

3 kap. har upphävts genom F 31.3.1879/12.

4 kap.

Om gross och krämare handel

1 § (31.3.1879/12)

1 § har upphävts genom F 31.3.1879/12.

2 § (31.3.1879/12)

2 § har upphävts genom F 31.3.1879/12.

3 § (31.3.1879/12)

3 § har upphävts genom F 31.3.1879/12.

4 § (21.3.1892/13)

4 § har upphävts genom F 21.3.1892/13.

5 § (31.3.1879/12)

5 § har upphävts genom F 31.3.1879/12.

5 kap. (31.3.1879/12)

Huru utländsk man kiöpenskap drifva må

(31.3.1879/12)

5 kap. har upphävts genom F 31.3.1879/12.

6 kap.

Om landskiöp

1 §

1 § har upphävts genom L 27.9.1919/122. (27.9.1919/122)

2 §

Samma lag vare om them, som å landet hafva något nederlag: Doch vare ej förbudit, at lägga sin egen afvel och afrad up, och then sälja hvar han vil.

3 §

Byter Landtmannen, til bärgning och nödtorft sin, vahra i vahra, eller kiöper för reda penningar, hvad annar af sin afvel låta kan; thet må ej landskiöp heta.

4 §

The, som kiöpslaga med hästar, måge fan omkring i landet, och them kiöpa och sälja. Stadens kiöttmånglare och fiskare måge ock å landet kiöp slachteboskap och färsk fisk, til stadens behof.

7 kap.

Om marknader

1 §

Marknader skola åhrliga hållas, å then ort och tid, som ther til föreskrifven är.

2 §

Ej må marknadsgods säljas förr, än marknad lyst eller sedan then aflyst är; utan varde kiöpet ogildt, och böte kiöparen och säljaren hvarthera tijo daler.

3 §

Alle inrikes boende måge, å frimarknad, antingen ur skiep, och fartyg, eller å torg, eller å andra platser, som ther til förordnade äro, sälja eller skifta sina vahror; men ej må Upstads borgare föryttra sitt gods til någon utländsk man, eller med honom byta vahra i vahra, vid vahrans förlust, och tiugu dalers bot; utan vare thet Stapelstads borgare allena tillåtit.

4 §

Fremmande, som utrikes ifrån med gods inkomma, måge thet, under frimarknad, i Stapelstäderna sälja til alla, både inrikes och utrikes boende, ur skiep eller bodar, i stort eller smått, för reda penningar, eller ock thet utborga. Ej äga the gods emot gods byta, eller af Upstadsbo och landtman något kiöpa eller borga. Af them, som äro borgare i samma Stapelstad, ther marknad hålles, måge the saklöst kiopa och byta.

5 §

Utländske män måge ej å Upstads marknad handla eller vandla. Hvar som thet gjör; hafva förbrutit vahran, och böte ther til hundrade daler.

6 §

Sker buller, oväsende och slagsmål, sedan offentelig marknad lyst är; plichte then thet gjör, efter lag, och böte tijo daler för fridsbrottet.

8 kap. (14.4.1965/220)

Om mått och vigt

(14.4.1965/220)

8 kap. har upphävts genom L 14.4.1965/220.

9 kap.

Om försträckningar i penningar eller varor och ränta därav

1 § (31.7.1947/622)

1 § har upphävts genom L 31.7.1947/622.

2 § (31.7.1947/622)

2 § har upphävts genom L 31.7.1947/622.

3 § (31.7.1947/622)

3 § har upphävts genom L 31.7.1947/622.

4 § (31.7.1947/622)

4 § har upphävts genom L 31.7.1947/622.

5 §

Hafver någor af samma man fått flera lån, än ett, och förbundit sig, at för thet ena gifva större ranta, och för thet andra mindre, eller ingen; ther må skuldenär afräkna thet, som betales, å hvilketthera lån han helst vil doch ej förr, än förfalldagen inne är. Ej må något på hufvudstolen afräknas, förr än räntan gulden är.

6 § (15.5.1920/138)

6 § har upphävts genom L 15.5.1920/138.

7 § (15.5.1920/138)

7 § har upphävts genom L 15.5.1920/138.

8 § (20.8.1982/633)

8 § har upphävts genom L 20.8.1982/633.

9 § (17.2.1923/60)

9 § har upphävts genom L 17.2.1923/60.

10 § (20.8.1982/633)

10 § har upphävts genom L 20.8.1982/633.

11 §

Fordrar någor then gäld, han vet gulden vara; böte hälften af thet han fordradt, målsegandens ensak.

12 § (20.8.1982/634)

Har någon fått invisning på viss man och erhåller han inte betalning av denne, skall den som givit invisningen erlägga betalning jämte i 4 § räntelagen (633/82) stadgad ränta, om det inte styrks att den som fått invisningen är ansvarig för att betalningen inte erlagts i rätt tid.

13 § (18.5.1973/390)

Felräkning är ingen betalning. Påträffas sådant misstag, skall det först rättas och betalningen ske efter rättad uträkning.

10 kap.

Om pant (19.3.1999/362)

1 §

Sätter man i pant gull, silfver, eller hvad thet helst är i lösören; giöre thet med tvänne vitnen, eller tage ther å handskrift af honom, som panten i händer får.

Vad i detta kapitel och i annan lag stadgas om lös pant som panthavaren har i sin besittning skall iakttas även då lös egendom, i vilken ägaren har beviljat någon en panträtt, innehas av tredje man, och denne av ägaren har underrättats om pantsättningen eller då panthavaren för honom har företett ägarens skriftliga intyg över pantsättningen. (30.12.1992/1579)

2 § (15.7.1988/687)

En panthavare får sälja panten och ta ut sin fordran ur köpesumman, om

1) fordran har förfallit till betalning,

2) pantägaren, sedan fordran förfallit, har underrättats om att saken säljs såvida inte fordran betalas inom en viss tid, minst en månad efter underrättelsen, och

3) den tid som har angivits i underrättelsen har löpt ut utan att fordran har betalts.

Stadgandena i 1 mom. hindrar dock inte att panten säljs, om väsentlig skada uppenbarligen skulle uppstå till följd av att panten minskar i värde ifall stadgandena iakttas.

Om panten består av aktier som berättigar till besittning av en lägenhet som enbart eller huvudsakligen används som bostad för pantägaren, skall denne beredas en tid om minst två månader för betalning av fordran, räknat från den underrättelse som nämns i 1 mom. 2 punkten. Ett avtal genom vilket denna tid förkortas eller avvikelse från 1 mom. görs till skada för ägaren till de pantsatta aktierna är utan verkan.

När pant säljs ska också pantägarens intresse beaktas. (27.8.2010/752)

Vid försäljning av en pant skall i övrigt i tillämpliga delar iakttas 4 och 8–10 § lagen om näringsidkares rätt att sälja saker som inte har hämtats (688/1988). Vid tillämpningen av nämnda lagrum gäller i fråga om panthavaren vad som i nämnda lag föreskrivs om näringsidkare och i fråga om pantägaren vad som i nämnda lag föreskrivs om beställare. Om pantägaren har försatts i konkurs skall 17 kap. konkurslagen (120/2004) tillämpas. (20.2.2004/127)

3 §

Pant bör väl giömas och vårdas, och ej utan ägarens lof och minne brukas, eller utlånas, vid sex dalers bot och skadan åter.

4 §

Kommer skada å pant, förthy, at then, som panten hade, then ej rätteliga vårdadt; gälde han fullt åter. Sker thet af våda, och ej af vangiömo; vare skada ägarens, och gälde ej thes mindre, hvad panten stod före.

5 §

Sätter man ut falsk pant med vilja; gälde åter skadan, och plichte för bedrägeriet tridiung af thet han lånt, eller begiärt at låna.

6 §

Vil någor sätta ut til annan then pant, som han i händer hafver; säge tå först ägaren therom til, eller, ther han ej när är, gifve thet Rätten eller Konungens Befalningshafvande tilkänna, och sätte panten ej högre ut, eller med andra vilkor, än then hos honom häftar före, eller böte en siette del af pantens värde, och skadan åter. Nekar någor emot bättre vetande, till then pant han emottagit hafver, böte hälften af panten värd är.

7 § (15.7.1988/687)

Om panthavaren uppsåtligen eller av oaktsamhet underlåter att iaktta vad 2 § stadgar om försäljning av pant, är han skyldig att ersätta den skada som underlåtelsen har orsakat.

8 § (19.3.1999/361)

8 § har upphävts genom L 19.3.1999/361.

9 § (19.3.1999/361)

9 § har upphävts genom L 19.3.1999/361.

10 § (19.3.1999/361)

10 § har upphävts genom L 19.3.1999/361.

11 § (19.3.1999/361)

11 § har upphävts genom L 19.3.1999/361.

12 § (19.3.1999/361)

12 § har upphävts genom L 19.3.1999/361.

13 § (19.3.1999/361)

13 § har upphävts genom L 19.3.1999/361.

14 § (19.3.1999/362)

Om pantsättaren är en fysisk person, skall kreditgivaren innan en pantsättningsförbindelse ingås informera pantsättaren om förutsättningarna för att betalning skall kunna tas ut ur panten samt om övriga betydelsefulla omständigheter i samband med pantsättningen. Om denna information ges skriftligen, skall den ges senast dagen innan pantsättningsförbindelsen ingås. Med kreditgivare avses en näringsidkare som i sin näringsverksamhet beviljar kredit eller ställer säkerheter.

Om kreditgivaren försummar sin skyldighet enligt 1 mom. och försummelsen kan antas ha påverkat ingåendet av pantsättningsförbindelsen, kan pantsättarens ansvar jämkas.

Bestämmelserna i denna paragraf tillämpas på pantsättningsförbindelser som gäller såväl fast som lös egendom.

Ett avtalsvillkor som till pantsättarens nackdel avviker från bestämmelserna i denna paragraf är ogiltigt.

Bestämmelser om pantsättningsförbindelser till säkerhet för betalning av någon annans förpliktelser finns i lagen om borgen och tredjemanspant (361/1999).

15 § (19.3.1999/361)

15 § har upphävts genom L 19.3.1999/361.

16 § (19.3.1999/361)

16 § har upphävts genom L 19.3.1999/361.

11 kap.

Om lån

1 §

Lånar man något af annan, dödt eller qvickt; gifve åter så godt, som han thet tog. Ej må lån missfaras.

2 §

Nu nekar man til lånet, och finnes sedan, att han thet vitterliga innehafver; gifve thet ut, och gälde skadan åter, böte ock thertil hälften af värdet.

3 §

Ingen må, för egen, eller annars skuldfordran, hålla thet inne, som han til låns fått, utan han theri panträtt hafver, eller med ägarens vilja nödig kostnad ther å giordt. Sker thet; böte tijo daler, och gifve thet lånta åter.

4 §

Säljer, pantsätter, eller bortgifver någor, utan ägarens ja och samtycke, thet han lånt hafver, betale han thet fullt til then, som lånet gaf, och böte hälften af thes värde. Äge ock långifvaren macht, at lösa thet åter. Finnes svek hos then, som kiöpte, i pant tog, eller gåfvan fick; gifve thet åter til ägaren utan lösn, och böte ther til, som nu sagdt är. Samma lag vare, ther någor tager lån i annars namn, och gitter ej sedan visa, at thet med hans lof och minne skedt är.

12 kap.

Om nedsatt och åt annan anförtrott gods (18.5.1973/390)

1 §

Lägger man in hos annan i förvar gull, silfver, penningar, eller löst gods; lägge in med vitnen, eller tage bref ther å.

2 §

Inlagsfä, och förtrodt gods, bör man vårda som sitt egit. Missfares, eller förkommer thet, af hans vangiömo, eller vållande; gälde fullt åter. Sker thet af våda; vare saklös.

3 §

Sätter man under annars förvar tilslutna eller förseglade kistor, skåp eller packor, och vet ej then, som anammade, hvad ther i är; eller är thet honom ej, stycke från stycke, till vigt, mått eller antal, i händer gifvit; påstår sedan then, som inlade, mera under förvar gifvit vara, än han åter fick; vare then, som emottog, fri, ther han alt obrutit och oskadt utgifver, som han thet anammade. Finnes thet vara brutit, och saknar ägaren något; fulltyge tå med vitnen, eller ed sin, huru mycket han inlagdt hafver. Gitter han thet; svare then godset under sin vård hade, för allan skada, eller vise med goda skiäl, eller svärje, at thet af hans vangiömo och vållande ej skedt är, eller at han ej theraf kunskap och nytto haft. Varder han öfvertygad, at han med vilja thet försnilladt; stånde tiufs rätt.

4 §

Nöter man förtrodt gods, eller sig til nytto thet brukar, utan ägarens samtycke; böte tijo daler, och skadan åter. Säljer man thet, förpantar, eller förskingrar; gånge thermed, som i 11 Cap. 4 § om lån sagdt är.

5 §

Hafva flere satt gods under annars vård, ther i the alle del äga; thet må ej å entheras begiäran gifvas åter, utan han allas fullmacht ther å viser. Gifver then godset i vård hade thet annorlunda ut; svare han hvarthera för thes del, och söke sin man.

6 §

Nu vil ej then, som godset emottog, halva thet längre i förvar; säge tå honom til, som insatte, at han må hemta thet åter, och tage bevis ther å. Tager ägaren thet ej åter; stånde sielf allan fahra.

7 §

Dör then, som inlagsfä om händer hade; tå böra hans arfvingar ther svara före, och gifva fullt åter.

8 §

Hafver man å nedsatt gods nödig kostnad giordt, eller betaldt hyra för thet rum, ther i godset förvaras; tå bör ägaren thet gälda, förr än godset återgifves.

9 §

Nekar man, emot bättre vetande, til inlagsfä, eller förtrodt gods; plichte, som i thet 11 Cap. och om lån sagdt är.

10 §

Förtror man åt annan sitt gods at vårda, tå thet ur eld, siö, eller ifrån fienda frälsadt är; nekar han thertil, som emottog, och varder öfvertygad at han thet svikeliga dölgdt; straffes med tredubbla böter, som för tiufnad.

11 §

Dömes gods under tridie mans förvar thet bör vårdas, som annat inlagsfä, och ej gifvas ut, förr än Domaren eller Befalningshafvanden thet tillåter.

12 § (18.5.1973/390)

Den som på beställning åt annan förfärdigat eller iståndsatt lösöreföremål, får till säkerhet för den fordran arbetet givit upphov till kvarhålla föremålet, till dess fordran betalts. Angående outlöst föremåls förvandling i penningar är stadgat särskilt.

Vill någon som står i skuld för kost, bostad eller hyra för fordon avlägsna sig från orten, har borgenären rätt att till säkerhet för sin fordran kvarhålla sådan gäldenärens lösa egendom som borgenären har i sin värjo eller som finnes i bostaden eller fordonet.

13 kap.

Om lego och hyro

13 kap. har upphävts delvis genom L 166/1925, se L om hyra av bostadslägenhet 481/1995, och genom JordlegoL 258/1966. Se även L om hyra av affärslokal 482/1995.

1 §

Leger man til annan hus, gård, tomt, eller hvad thet är, för hyro i penningar eller vahror, med vissa villkor, eller utan; thet bör fast stånda, ehvad fästepenning ther å gifven är, eller ej.

2 §

Leger man tvem ett; behålle then, som först hyrde, ehvad then senare mera utlofvadt hafver, eller ej, och böte then, som utlegde, tijo daler, och skadan åter. Samma lag vare om then, som hyrer thet han viste til annan uthyrdt vara.

3 §

Leger man bort annars mans gods, utan ägarens vetskap och vilja; gälde legan och allan skada, och böte sex daler.

4 §

Huru gods å landet, så ock hus, gårdar, och tomter i staden, legas och hyras måge, urskils i Jorda Balken. Om hästars, vagnars, och båtars lego af gästgifvare, och hvad lag är, tå the spillas och missfaras, är stadgadt i Bygninga Balken.

14 kap.

Om legotion

14 kap. har upphävts genom S 30.1.1865.

15 kap. (29.4.1988/198)

Huru bolag skal läggas, hållas, och brytas

(29.4.1988/198)

15 kap. har upphävts genom L 29.4.1988/389.

16 kap.

Huru gäldenär må gods sitt til thes borgenärer på en gång afstå; så ock om them, som för gäld rymma

1–4 §

Se Konkursstadga 31/1868 och F om införande af ny utsökningslag och hvad i afseende derå skall iakttagas 37/1895.

5 §

Rymmer gäldenär för gäld; tå skal strax efter honom lysas. Kommer han undan utur Riket, och vil söka leid hos Konungen; giöre thet inom en månad ifrån then tid han utländes kom. Får han leidebref, och vil thet niuta til godo; tå skal han inom åtta dagar, ifrån thet han hemkom, gifva sig an hos Konungens Befalningshafvande, eller hos Borgmästare och Råd i närmasta Stad, ther Konungens Befalningshafvande ej å then ort är. Söker han ej leid, eller inom ett åhr gifve laga förfall tillkänna; niute aldrig frid inom Rikets gränsor, och varde tå dömd frånvarande såsom en bedragare, och thes namn slagit på en påla, som för bedragare uppsatt är i hvarje handels Stad.

6 §

När gäldenärer vikit undan; må gods hans, löst och fast, genast i qvarstad sättas, och sedan upptekning ther å författas, som i then 1 § sagdt är. Låte ock borgenärer thes böcker och räkningar utredas. Äska borgenärer at then uptekning må med ed styrckas af then afviknas hustru, myndiga barn, eller tienstefolk, som kunskap om boet hafva; varen the ther skyldige til, och stånde borgenärerna äntå fritt, att fordra ed af gäldenären sielf, tå han hemkommer. Borgenärer hafve ock våld, at å alla orter, ther the mena honom någon egendom eller fordringar hafva, genom Konungens Befalningshafvande, låta ther efter offenteliga lysa. Döljer någor undan thet han vet sig vara honom skyldig, eller hafva af thes gods hos sig inne, och gifver thet ej up, inom then tid honom förelagd varder; gälde thet dubbelt.

7 §

Ställer gäldenär sig ej in inom två månader, ifrån thet han rymde, eller hölt sig undan; tå måge borgenärer thes egendom sälja låta, antingen genom offenteligit utrop, eller på hvad sätt the, til egen och hans nytto, thet bäst finna. Är ther gods, som ej tol så länge ligga; varde det i penningar vändt, sedan thet upteknadt och värderadt är.

8 §

Alle the penningar, som för gäldenärens gods inflyta, skola fruchtbare giöras, til thes om hvars och ens rätt dömdt är. Kunna the ej med säkerhet på ränta sättas; tå stånde under almänt förvar, å thet ställe, som the fläste, eller the, som största fordningar äga, thet tryggast finna.

9 §

Nu är gäldenär på leid hemkommen, och hafver han sig angifvit, som förr sagdt är; vare han skyldig, at inom sex vekor, ifrån thet han återkom in för Domaren sig förklara, om han söka vil, at få all sin egendom till borgenärerna på en gäng afstå, och sedan ifrån them fri vara. Försitter han then tid; niute hvarken then förmon eller leidet til godo; och döme Domaren i saken, som förr sagdt är.

17 kap.

Om borgenärers rätt och företräde för hvar annan til gäldbunden egendom

1–4 §

1–4 § har upphävts genom F om förmånsrätt 9.11.1868.

5 §

I stället för 5 § se L om den ordning i vilken borgenärer skall få betalning 1578/1992.

6 §

6 § har upphävts genom F om förmånsrätt 9.11.1868.

7 §

I stället för 7 § se SjöL 674/1994 4 kap. 4 § och FöretagsinteckningL 634/1998 2 kap.

8–16 §

8–16 § har upphävts genom F om förmånsrätt 9.11.1868.

18 kap.

Om syslomän eller ombudsmän

1 §

Varder man af annan ombuden, at å thes vägnar något sysla och uträtta, och säger ther ja til; tage fullmacht, och ligge ther sedan hans vårdnad å; giöre ock redo och besked för thet han om händer får.

2 §

Hvad ombudsman efter fullmacht giör och sluter, thet vare så gildt, som hufvudman thet sielf giordt och slutit hade. Går ombudsman vidare, ån honom betrodt är; rätte sielf up allan skada, och böte tiugu daler, och hufvudmannen vare saklös.

3 §

Handlar sysloman oredeliga, brukar list emot honom, som fullmacht gaf, vänder sig hans gods fil nytto, lånar hans penningar ut, eller lager penningar up i hans namn; svare til allan skada, och plichte efter omständigheterna. Vare ock then, som fullmacht gaf, saklös i alt, hvad sysloman, utom hans ombud eller vilja, af annan lånt, eller med någon slutit hafver; utan thet vises, at thet honom til nytto användt är.

4 §

Hafver någor fått fullmacht, at för annan giöra och låta, och tager then skada theraf, som fullmacht gaf; skylle sig sielf, som sig ej bättre föresåg. Är ombudsman af försummelse, eller svek, vållande til skadan; plichte tå han, som sagdt är.

5 §

Sysloman niute skiälig arfvodis lön, så ock vedergällning för thet, som han å annars ärender rätteliga kostat hafver. Är ej aftal therom giordt, eller åsämjer them ej; ligge thet tå til Rätten.

6 §

Hafver sysloman borgadt sin hufvudmans gods och vahror ut till then, som för ärlig och richtig man känd var, men finnes sedan så fattig, at han ej gitter thet återgälda; vare tå sysloman ej skyldig thet at fylla, utan han särskild vedergällning niuter för thet, han slikt efventyr stånda må.

7 §

Nu hafver man sig åtagit, at inom viss tid något å annars vägnar sysla och beställa, eller lofvat thet til slut drifva, och varder ther ifrån hindrad af Konungens tienst, eller sjukdom, egna systor, eller annan skiälig orsak; låte så sin hufvudman thet så tidigt veta, at han må kunna någon annan i stället taga; sedan vare ombudsman saklös, när han för then tid räkenskap giör som han syslan haft hafver.

8 §

Dör hufvudman; giöre tå sysloman redo och räkning för hans arfvingar, och vare sedan vid syslan skild, ther them ej annorlunda åsämjer. Dör sysloman, och varder något skyldig; svare hans arfvingar så långt gods hans räcker.

9 § (15.8.2003/734)

9 § har upphävts genom L 15.8.2003/734.

L 15.8.2003/734 trädde i kraft 1.1.2004. En skuld som uppkommit före lagens ikraftträdande preskriberas i enlighet med 21 § 3 mom. lagen om preskription av skulder 728/2003.

10 §

Är någor frånvarande, och förefaller något, ther i han ej kunnat sysloman nämna; tå må skyldeman, eller vän hans, för honom tala och svara, sedan han, ther så fordras, borgen satt, att then frånvarande skal för godt känna thet han giordt hafver. Gillar frånvarande thet ej; fylle han, som utan fullmacht annars talan sig tagit, eller thes löftesmän, allan skada, som theraf timadt.

Ikraftträdelsestadganden:

27.9.1919/122:

Denna lag skall träda i kraft den 1 november 1919.

15.5.1920/138:
17.2.1923/60:
13.6.1929/228:

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1929.

13.6.1929/237:

Denna lag trader I kraft den 1 januari 1930.

31.7.1947/623:

Denna lag, genom vilken 4 § förordningen den 24 februari 1873 angående närmare bestämmande av löftesmans ansvarsskyldighet upphäves, träder i kraft den 1 januari 1948. Beträffande före lagens ikraftträdande ingångna borgensförbindelser skall likväl äldre lag tillämpas.

14.4.1965/220:

Denna lag träder i kraft den 1 juni 1965.

18.5.1973/390:

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1974.

20.8.1982/633:

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1983.

Regeringens proposition 109/81, Lagutsk. bet. 4/82, Stora utsk. bet. 106/82

20.8.1982/634:

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1983.

Regeringens proposition 109/81, Lagutsk. bet. 4/82, Stora utsk. bet. 106/82

27.3.1987/355:

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1988.

Regeringens proposition 93/86, Lagutsk. bet. 13/86, Stora utsk. bet. 256/86

29.4.1988/389:

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1989.

Regeringens proposition 6/87, Lagutsk. bet. 6/87, Stora utsk. bet. 1/88

15.7.1988/687:

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1989. Grundar sig panträtten på ett avtal som har ingåtts innan denna lag trätt i kraft, skall dock de stadganden tillämpas som gällde före ikraftträdandet.

Regeringens proposition 1/88, Lagutsk. bet. 8/88, Stora utsk. bet. 70/88

30.12.1992/1579:

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1993.

RP 181/92, LaUB 13/92

28.6.1994/540:

Denna lag träder i kraft den 1 september 1994.

Lagen tillämpas på förbindelser som ingåtts efter att den trätt i kraft.

Vad 14 § 3 mom. och 15 § 3 mom. stadgar om kreditgivarens skyldighet att under kredittiden lämna information tillämpas också på sådana förbindelser som har ingåtts innan lagen trätt i kraft.

Från och med den tidpunkt när ett ansvar som täcks av en generell säkerhetsförbindelse ökas tillämpas stadgandena om generella säkerheter i 15 § 1 och 2 mom. också på förbindelser som har ingåtts innan lagen trätt i kraft. Om en bestämmelse om ansvarets övre gräns och förbindelsens giltighetstid härvid inte tas in i den förbindelse som en fysisk person ingått, är förbindelsen ogiltig till den del ansvaret har ökats.

RP 13/94, EkUB 16/94

19.3.1999/361:

Denna lag träder i kraft den 1 oktober 1999.

RP 189/1998, EkUB 36/1998, RSv 224/1998

19.3.1999/362:

Denna lag träder i kraft den 1 oktober 1999.

RP 189/1998, EkUB 36/1998, RSv 224/1998

15.8.2003/734:

Denna lag träder i kraft den 1 januari 2004.

En skuld som uppkommit före lagens ikraftträdande preskriberas i enlighet med 21 § 3 mom. lagen om preskription av skulder (728/2003).

RP 187/2002, EkUB 28/2002, RSv 278/2002

20.2.2004/127:

Denna lag träder i kraft den 1 september 2004.

RP 26/2003, LaUB 6/2003, RSv 113/2003

27.8.2010/752:

Denna lag träder i kraft den 1 december 2010.

RP 24/2010, EkUB 10/2010, RSv 89/2010, Europaparlamentets och rådets direktiv 2008/48/EG (308L0048); EGT nr L 133, 22.5.2008, s. 66, Europaparlamentets och rådets direktiv 2009/22/EG (309L0022); EGT nr L 110, 1.5.2009, s. 30

Finlex ® är en offentlig och gratis internettjänst för rättsligt material som ägs av justitieministeriet.
Innehållet i Finlex produceras och upprätthålls av Edita Publishing Ab. Varken justitieministeriet eller Edita svarar för eventuella fel i innehållet i databaserna, för den omedelbara eller medelbara skada som orsakas av att felaktig information används eller för avbrott i användningen av eller andra störningar i Internet.